Om en feminism som inte kan diskutera kön - Trans och tusen frågor

Ok nu har jag gått och värkt på den här texten tillkomst så länge att det börjar kännas patetiskt. Jag har tänkt att jag kanske skulle skriva raljant och rätt fram som vanligt, utan ordmärkande inlindningar. Men det vore onödigt, jag är nämligen på inget sätt ute efter att pissa på någons liv. Det gör mig ledsen och nervös att tänka att det kanske kan komma att tolkas så. Så tänkte jag att jag kanske istället skulle producera ett antal texter om kvinnokropp, systerskap och biologi och sen låta folk dra egna slutsatser utav det. Men det bär mig emot att vara så feg, ska det va så ska det la va. Sen tänkte jag bara mörka alltihopa och skriva om nåt annat för att inte bli utstött, kallad hitler och bara få hänga med det goa gäng hamnarbetare som kanske blir kvar. Men så händer någonting, samtalet har börjat nu. Samtalet om trans, kön och separatism.

Det är svårt och det blir personligt direkt. Jag förstår det mycket väl, om man uppfattar all debatt som en diskussion om huruvida dessa personer skall få existera eller inte. Men varför gör folk det? Det finns saker som man inte ska diskutera, typ rasbiologisk skallmätning, men att en fråga som skulle kunna ta oss framåt är så fastlåst är svårt att begripa. 

Vad är det frågan om? Vad fan är egentligen feminismen om vi inte kan diskutera kvinnor på ett rimligt sätt?

”...kvinnans kropp är ett väsentligt element i den situation som hon innehar i denna värld. Men inte heller kroppen räcker för att definiera henne, den kan endast bli en levd verklighet i den mån den är förmedlad via ett medvetande och genom handlingar som utförs i ett samhälle.”

Skrev Simone de Beauvoir 1959. Jaha? Vad betyder då det?

Det betyder att feminister måste vid sidan av idéer om sociala konstruktioner och materiell verklighet dessutom kunna tala om biologi, om dessa som en helhet. Vare sig vi gillar det eller inte så är den kvinnliga kroppen politiskt laddad för att den förvaltas av kvinnor. Det är liksom inte bara ett neutralt skal, typ en out-fit, som man kan stoppa ett medvetande i. Det är en höna-ägg situation med könsförtryck och kvinnokropp men säkert är att förtrycket av oss alltid kopplats till, förklarats av och legitimerats med vår kropp. Den med livmoder, punani, bröst och bredare höfter. Vi behöver kunna prata om kvinnor som en biologisk kategori vilken innefattar en mycket stor del av befolkningen. Kvinnokroppen har en historia och är en del av berättelsen om varför världen ser ut som den gör. För att förstå exempelvis privategendomen i marxistisk analys krävs den. Män har historiskt behövt äga kvinnokroppen för att den är själva förmedlingen av arvsrätten. Sättet att behålla sin egendom och se till att den inte sprids hej vilt.

Vänligen observera att ovanstående inte är detsamma som att säga ”Män är samlare och jägare. Kvinnor är husliga barnaföderskor”. På samma sätt är det inte heller att säga: ”Trans-frågan är irrelevant, cis-kvinnor och cis-män är de enda som finns”.

Du kan vid vidare läsning såklart tycka att jag har fel, och du är i din fulla rätt att använda det där lilla krysset i höger hörn som tar bort mig ur ditt liv. Men låt oss redan nu konstatera att det omöjligen kan betyda att jag inte vill att alla människor ska få finnas för att jag skriver om detta.

Jag ska försöka att inte göra som Ekis i aftonbladet, bara liksom radda upp en massa frågor av helt olika vikt och nivå. Hur det nu kunde bli sånt jävla rabalder utav det? Jag skiter väl i nån gammel kulstötare och hens fellow idrottare. Ekis, Rosenberg, Ramnehill och gänget kan ni läsa själva. Dock måste jag säga att beskrivningen av Farrokhzads text som ”en enda lång selfie” utnämnde jag till dagens lol. Det jag läste i hennes svar var i princip: ”Jag vill inte prata om detta. Det är fult att göra det. Här kommer en dikt.”

Så, utan att göra en Ekis, ska jag ändå ställa frågorna som finns.

Jag är ingen jävla expert. Men jag är fast bestämd att ideologiska och politiska samtal inte bara bör föras av olika universitets-vetare och direkt berörda. Frågan är också vem som är direkt berörd. Det framstår som mycket oklart om den offentliga debatten alls företräder ett stort transkollektiv? Är inte de flesta så upptagna med sina alldelles vanliga bestyr att de skiter högaktningsfullt i mediedebatten oavsett könssituation/tillhörighet/val/whatever? Frågan är också hur cis-kvinnor inte kan anses berörda, då frågan i allra högsta grad kan förändra våra villkor och organisationer.

Jag körde lastbil, mitt barn sov och vi pratade om två cis-män som ivrigt hävdade idén om att kön måste bli/förstås som något som man själv väljer. ”Ett politiskt val”. Om man inte väljer så som något man ”känner” eller identifierar sig som. Spontant blev min undran, varför valde då dessa män att identifiera sig som den rötnaste tillhörigheten av dem alla? Alltså, skämt åsido men vad är det med cis-manligheten de tycker är så lockande att de valt bort alla andra upptänkliga möjligheter? Borde de inte som goda feminister, i solidaritet med oss andra bara sluta vara män? Kan de göra det? Eller är det så att de är män, och det intressanta är hur de väljer att vara och bete sig?

Jag menar, ni kan denna: om feminismen länge kämpat för att vidga kvinnorollen och nyansera den, att kön skall bli mindre viktigt och att vi alla ska ha alla möjligheter ändå, vart hamnar vi nu? 

 

I att kön tveklöst finns och är något beständigt. Plötsligt jobbar vi med nån form av könad själ eller psyke. Det gäller bara att välja vilken kategori man känner för. Betyder det, rent teoretiskt att vi alla skulle kunna välja samma kön fast vi ser olika ut? Finns det då några könsskillnader i samhället och världen?

När patriarkatet samtidigt drabbar olika minoritetsgrupper vet kvinnor att något händer, när vi blir just kvinnor. När puberteten gör sig synlig och kroppen förändras, då förändras också vår ställning i världen och andras blick på oss. Det är när kvinnligheten blir fysisk som det verkliga helvetet börjar. Är det då så enkelt som att säga att:

”Ja! Och trans-kvinnor är också kvinnor!”

Är det samma erfarenhet att råka ha en kropp och få ta konsekvenserna utav det som att innerligt önska sig den? Går det verkligen att välja in sig själv i en grupp som dras med en historia av förtryck? Delar du verkligen kvinnors erfarenheter om du inte växt upp som flicka? Att ställa sånna frågor är inte samma sak som att säga att den ena erfarenheten är giltig och den andra inte. Läs frågan igen, är det inte pinsamt enkelt att bara hävda att det är samma sak och sen lägga locket på? 

Detta är inte kritik av transpersoner eller ett ifrågasättande av deras uppenbara existens. Det är kritik av dem som offentligt hörs i den här frågan och deras bristfälliga analys.

Jag hör redan nu dem som kallar detta radikalfeministiskt dravel, men från min sida är det en ärlig undran. Jag får fan inte ihop resonemanget. Jag och många med mig undrar vad kön i den här nya debatten är och hur vi ska förstå det utifrån idén om att någon kan födas i ”fel” kropp. Det måste väl betyda att det finns en som är ”rätt”? Riskerar vi inte att trilla tillbaka och plötsligt bli essentialister allihop, om än så med en modern tvist? 

Kärnan i den splittrade debatten: vad är kön? En feminism som inte kan diskutera det, men som kan spotta ur sig 500 nya akademiska begrepp om dagen, har fan tappat det!

Frågorna som börjar höras är inte nödvändigtvis ställda till redan hårt ansatta transpersoner som tvingas förklara sin existens och sitt lidande. Va fan gör inte det då. Den är ställd till vem som helst. Bara fundera på detta lite liksom, problematisera, tänk, om du själv vill. Många kan säga att vi gör oss dummare än vad vi är, och kanske är det konsekvensen av en debatt där en felsägning eller okunnighet bestraffas med vilka påhopp som helst. Då gäller det att hela tiden understryka att ”jag vet minsann ingenting”, hellre korkad än fascist liksom. Det blir ett oerhört tröttsamt debattklimat.

När kvinnokroppen alltid i manssamhället ansetts begränsande utvecklades en feministisk strategi som gick ut på att i slutändan närmast förneka den. Vi ville helt enkelt inte prata om biologi för att inte riskera att det skulle legitimera förtryck. ”Graviditet är ingen sjukdom” sa vi, och tog vår plats på arbetsmarknaden. Likhetstänkandet dominerade feminismen och det fick ibland den oförutsedda konsekvensen att det specifika med den kvinnliga kroppen förnekades. Egentligen har vi sett samma sak på de flesta feministiska områden: eftersom män har makt är vägen till makt att bli man och att varje kvinna tar sig i kragen och tuffar te sig. Men vad hände då med allt det där som faktiskt är specifikt för oss? 

Jag menar vi vet att vi är olika, vi vet att det finns andra maktordningar som delar oss, men systerskapets och feminismens själva kärna är ju också att vi har en jävla massa gemensamt genom våra kroppar och erfarenheter. Varför är det så fult att vilja värna den gemensamheten?

Vi var tio mammor i ett rum, och hon sa:

”Efter förlossningen känner jag en sån ömhet, en sån kärlek till kvinnor och vad vi går igenom”,

en annan sa:

”Moderskapet är på något sätt försystrande, det är som att komma alla kvinnor närmare”,

en tredje:

”Direkt efter förlossningen sa jag till min kille att ringa och tacka sin mamma. Det var som att jag fattade nåt stort om kvinnor och respekten vi förtjänar.”

Vi skulle såklart kunnat föra samma diskussion men istället för att prata om kvinnor eller mammor välja benämningar som ”personer som fött barn” till exempel. Detta skulle onekligen göra oss mer inkluderande. Men vi skulle också gå miste om vad det faktiskt på det stora hela handlar om. Kvinnan, hennes kropp och hennes lidande. Det är för fan papparättarna som vill att vi ska prata om ”föräldraskap”, så kan de smidigt täcka över faderskapets privilegier. Vad händer med frågan om förlossningsvården om den ska handla om ”livmoder-bärare”? Den tappar sin politiska slagkraft och riskerar att irra in i en antifeministisk snårskog där kvinnans erfarenhet aldrig varit värd ett jävla skit. Kvinnans liv hade inte varit marginaliserat om det var ”personers” liv vi talade om.

Vänstern talar sig varm om inkludering. Men hur kan vi som rörelse vara inkluderande när vi samtidigt är i ett läge (i den här frågan) där de allra flesta människor inte fattar ett skit? Hur kan vi vara inkluderande för dem som inte läst Butler, har 2000 hp djurrätt och genus eller saknar egen erfarenhet?

Det är riktigt att vänstern alltid haft ett problem med minoriteter. Det finns alltid undantag, mindre grupper och människor som riskerar att behandlas illa till förmån för kollektivet. De strukturella resonemangen och analyserna kan inte omfatta exakt alla på ett vettigt sätt. Och det är ett problem, något som vi måste jobba med och alltid förhålla oss till. Det finns så att säga en viss begränsning i att försöka företräda ”de allra flesta”. Samtidigt vet vi att de generella beskrivningarna och erfarenheterna giltiga för väldigt många är det som ger vänstern både sitt existensberättigande och sitt sprängstoff. För att kunna hantera detta måste vi ha en öppen och levande diskussion.

För mig går det inte att komma ifrån att hela frågan befinner sig på en så abstrakt och teoretisk nivå att väldigt få kan beröra den överhuvudtaget. Begreppen blir så avancerade och ”fitt-bärare” får mig mer att tänka på medelklassbrudar med ”feministiska” halsband än någon form av politiskt subjekt. Faktum är ju ändå att bra många transpersoner skulle gynnas av pengar till psykiatrin och vården i stort, höjda sjukersättningar och ett rimligt försörjningsstöd. Men den ängsliga medelklassen är mer intresserade av att skriva rätt begrepp på instagram än att diskutera fördelningspolitik. 

Det är så lätt att ta poäng som inkluderande, men att betala mer skatt, det är de så att säga inte så sugna på. Trots att det kanske skulle göra mer skillnad än att ”ta ställning” när en ”felköning” skapar kaoz.

Alltså, jag har givetvis inga problem med att anstränga mig för att använda det pronomen som någon önskar, det vore rötet och konstigt annars. Men jag har feta problem när vi inte kan säga (exempelvis här då): ”Kvinnor föder barn”. För varför monterar de ner förlossningsvården? Hur kan vi visa respekt för kvinnor och födandets lidande utan att kunna tala om att det faktiskt, till oerhört stort majoritet är vi som föder barn? Vad händer med politiska resonemang om ex kvinnodominerade arbetsplatser om det blir alltför krångligt och teoretiskt? Vad händer med vår erfarenhet och gemensamhet om begreppet ”kvinna” blir för suddigt i kanterna? Jag menar talar vi om typ ”icke-mansdominerade” arbetsplatser istället så är vi där igen, med mannen som utgångspunkt. Kvinnan osynliggjord. Vem gynnar det egentligen?

Det gynnar män i vanlig ordning. Jag tragglade mig igenom en lång diskussion i ett feministiskt forum med utgångspunkt i en bild på en kvinna som körde en massa kukar i en mixer. Bilden kritiserades för att vara transfobisk. Alltså eftersom jag är vuxen tycker väl inte jag heller att det är direkt jätteupphetsande politisk praktik att rita en bild på kukar i en mixer. MEN, det intressanta var fortfarande att som diskussionen fördes kan kvinnor inte hata på kuken pga det finns trans-kvinnor med kuk.

Jag tror inte att liknande resonemang egentligen är representativa för feminismen i stort. Men det är detta som hörs just nu! Och alltså vad i helvete, här har fallos symboliserat manlig makt sen jävla tidernas begynnelse, män använder sina kukar som vapen, viagramarknaden blomstrar och den manliga sexualiteten sliter sönder oss bokstavligen. MEN så finns det någon med kuk som ”egentligen” är kvinna och då diskvalificeras hela analysen av manlig makt kopplad till deras fysiska kön. Inte nog med att den diskas, det är det dessutom antifeministiskt att överhuvudtaget göra den typen av analys.

Det är lika delar ointelligent som stötande. För mig som cis-kvinna med fler övergreppserfarenheter än de flesta blir det för jävla kränkande. Men oavsett vem det kränker, hur ska vi kunna analysera nåt alls när undantagen inte bekräftar regeln, utan blir själva regeln? 

Hur kan vi låta männen bara segla igenom under tiden? Vem gynnar det när vi inte kan anlysera könsmakt kopplat till könsorgan? (obs retorisk fråga!)

Alltså jag fattar hur detta kan låta, och jag har nervöst skrattat fram till folk som står mig nära att : ”..eh jag går igenom nån form av särartfeministisk kris här.” Någon kallade mig ”livmodersfeministen” med ett triumferande flin. Men vi kan skämta så för att det egentligen inte är sant. Ändå är det så man känner sig, om man inte riktigt greppar detta. Plötsligt är man en av dem som undrar ”vart är vi påväg?” eller ”det får man väl inte säga?!”. Men det är inte bara ett nojjigt lip. Transfrågan ställer oss inför konkreta svårigheter.

Kvinnojourerna driver skyddade boenden på systerskaplig grund. Detta har alltid kritiserats och provocerat. ”Vad gör ni för männen då?” är fortfarande den vanligaste frågan man får.

Vi är kvinnoseparatisktiska och många tar inte ens emot tonårssöner av den anledningen. Vad händer då, om vi skulle öppna upp för transpersoner? Vad händer när en person traumatiserad och skadad av män tvingas dela boende med en person som hon uppfattar som man? I vissa fall ingenting. I andra fall blir det en situation där cis-kvinnors och trans-kvinnors intressen kommer på kant med varandra. Jag säger inte att den enas situation är mindre relevant än den andres, jag säger att det finns konkreta problem.

I princip hela jourrörelsen tar idag på sina samtalsmottagningar (inte boende) emot trans-kvinnor. Det krävs att man identifierar sig som kvinna. Vi kritiseras då för att exkludera både trans-män och icke-binära utsatta för mäns våld. Men kvinnorörelsen bygger inte bara på att vara utsatt i patriarkatet, det bygger på att vara kvinna. Annars hade vi också behövt ta emot homosexuella män. ”Vi finns för kvinnor, oavsett vem förövaren är”, brukar vi säga. Det är inte detsamma som att påstå att transpersoner inte är våldsutsatta. Det säger ingenting om att det ena skulle vara allvarligare än det andra.

Vad gör vi i en situation där den enda fasta könskategori som går att urskilja är män? 

Där är de, lika intakta och mäktiga som innan, i sitt kollektiva brödraskap. Ingen förväntar sig liksom att de ska öppna upp, men kvinnorörelsen, den ska vara för alla. När separatismen och systerskapets gränser luckras upp, vilka är det då som står där redo att gå över dem? Det är män, för att män är de med makt.

När vi bytte språk och började tala om ”våld i nära relationer” istället för ”mäns våld mot kvinnor” såg vi knappast en queer-revolution. Snarare öppnade vi för alla dem som länge gapat om kvinnors våld mot män och hur kvinnor psykiskt kontrollerar sina män. När forskningen började prata om ”partner-violence” mörkade de att så många män, är våldsamma mot så många kvinnor. Vad händer när systerskapet luckras upp? En del kvinnojourer tar idag emot manliga förövare på samtal i sina lokaler. Den urgamla föreställningen om kvinnor som tillgängliga för alla, endast defnierade av vad vi inte är lever vidare, i en debatt som aldrig önskade det så. Feminismen, som kämpar för att vi inte ska vara ”de andra” slår nu om och skapar en situation som lämnar oss med just: männen och ”de andra”.

”Vågar inte säga stopp, tyngd under hans stora kropp. I panik paralyserad som ett lik”

Så sjunger Cleo i sin fantastiska Fatta-låt. Jag hör det i bilen och minns ytterligare några av de Bevoirs rader. Jag har skrivit på min mind-map att hon ”kan tala om mäns våld för att hon också kan säga att kvinnor är fysiskt svagare”. Visst, vi har olika träningsideal, olika kläder och är olika vana vid våld, men det finns onekligen också fysiska skillnader på ett generellt plan mellan kvinnor och män. Kvinnor är mindre. Det finns inget antifeministiskt i att säga det. Det finns ingenting i det som gör att vi i modern tid skulle separeras eller ägna oss åt olika saker. 

Vi är inte religiösa, det är ohållbart att hävda att någon är ”ämnad” för något särskilt. Men om vi inte kan tala om kvinnor som något specifikt kan vi heller inte helt fånga förtrycket av oss.

Har vi glömt bort vilka och vad som egentligen är problemet? Män och marknad. På något sätt är allsköns kvinnoförakt högsta mode igen för att det finns de som kanske far ännu mer illa. Är det rimligt att i samma tid som feminismen antingen marginaliseras och hatas eller kommersialiseras utmåla cis-kvinnor och deras organisering som det stora hotet? Är det rimligt att i nyfascistisk ”feminazi”-tid beskriva cis-kvinnor som lyckligt lottade? Hur kan det vara ett biologiskt privilegie att vara kvinna i ett patriarkat?

Hon skrev till mig:

”När du har kommit fram till något om det där med trans och biologi kan du väl förklara för mig? Känner mig jätteledsen och dum just nu.”

Hon hade varit på sin stads lokala autonoma hängställe. Höggravid och lycklig berättade hon att hon skulle få en pojke. Jo, hon kunde inte hålla sig från att få veta på ultraljudet. Men fick hon höra, hur kan hon köna sitt ofödda barn på det sättet? Vad är det som säger att den lille penisen på skärmen betyder att det är en son? Nänä, på det här proggressiva haket betackar man sig minsann för sådan konservatism.

”Alltså jag fattar ju att jag är jättepriviligierad som vit och cis och så men jag känner mig jätteledsen och korkad. Jag ville inte kränka någon. Jag är bara glad för min lille pojk”.

Denna fantastiska wifey bor på ett utslussningsboende för nyktra narkomaner, ensam, gravid och med en barnafar som dragit. Hon har inget arbete och har varit fosterhemsplacerad av och till under hela sin uppväxt. ÄR HON PRIVILIGERAD? Ska hon hålla käft för att nån vegan med högskolepoäng minsann vet bättre?

Jag fattar att ni inte tycker det. Men det är här vi riskerar att hamna när de som gapar högst om intersektionalitet inte själva klarar av att tillämpa den. När någon antingen inte vet så mycket om det här med quuer och trans säger nåt eller någon kanske råka vara av en annan åsikt så stängs allting ner och blir personligt. Av någon anledning är det samtidigt förvånansvärt tyst från dem som kanske ändå sitter på en invändning eller två.

Har vi hamnat snett när vi desperat skall göra två separata frågor till en? 

 

Varför måste kvinnokollektivet sammansättning nödvändigtvis förändras för att vi överhuvudtaget skall kunna diskutera ex transpersoners rättigheter och liv? Varför måste våldet vi utsätts för vara detsamma för att det ska kunna diskuteras? Det är inte samma och ingenting i att inte vilja sätta likhetstecken mellan alla som inte är män förnekar transpersoners utsatthet eller omöjliggör feministiska allianser mellan olika grupper. Kvinnor och icke-män kan existera sida vid sida. Både vänsterns och feminismens analyser bygger på att vi har förmåga till solidaritet med dem som delar många av våra intressen.

Cis-feminister anklagas för paranoia. Men vad kommer ifrågasättandet ifrån? Det kommer av en historia av förtryck och förnekande av vår existens. Det kommer av en historia där ingenting vi gör eller gjort har fått vara för oss själva, och där vi ständigt varit till för alla andra. Det kommer av en historia där vi endast fått existera som det vi inte är eller klarar av. Det kommer av ett politiskt läge där vi är på reträtt. Detta är manssamhällets fel, inte queeraktivisternas, men likväl är det sant.