lördag 9 december 2017

Om miljonprogrammet och fastighetsägarnas fallskärm

Välkommen. Jag skrev i den andra delen av ACAB-serien om repression och polisvåld i programmet. Min radio fortsätter sorry to say rapa ut dess förutsättning, ni har alla hört det: laglöst land. Det pratas om den svenska slummen och om miljonprogrammet som ”ghetton”. Den nygamla fattigdomslösningen är att allt ska bort. Samtidigt som alla pissar på programmet flyttar medelklassen in och de fattiga ut.


Städernas bostadssegregation och alla dess konsekvenser i människors liv är förtryck. Det är att hålla oss nere för att det handlar om så mkt mer än de faktiska lägenheter där vi bor eller var de ligger. Vi vet att position på arbetsmarknaden är en bov i dramat. Bostad-arbete är en jävla tröttsam höna-ägg-diskussion. Vad kom egentligen först? Miljonprogramslägenheten eller arbetslösheten? Vi vet att de hänger ihop, men vi vet faktiskt inte helt säkert hur. Bor man i programmet för att man inte har nåt jobb eller har man inget jobb för att man bor i programmet? Fattigdomen är cirkulär. Ett ständigt vadande runt, runt i osäkerhet, otillräcklighetskänslor, ansökningar och nollade konton. Ni som läst om Pia kan kanske se glassgubbe-liknelsen framför er. Dessutom är det där med jobb som nyckeln till frihet inte sant längre, snarare ser vi en svensk version av det själadödande ”working-poor”.



Lösningen sägs vara det slitna: ”integration”. Hela förorten och dess existens har gjorts till ett ”integrationsproblem”, ett ”invandrarproblem”. 

 

Vi goa kommunister ser bostadssegregationen som en klassfråga. Det är det givetvis i första hand. Marxismen serverar oss en förståelse som inte riskerar att falla in i rasistiska förklaringar eller springa nån annans ärenden. MEN, det går inte att komma ifrån att på bostadsfronten är rasism också en förbannat stor faktor. Det går inte att skriva om programmet utan att benämna det. Med det inte varken sagt att Andersson som numera bor next door to me är ett privvat as eller att alla invandrare bor i programmet. Men få kan förneka att ”svenskglesa områden” existerar. ”Betongdjungeln” är kanske det mest målande epitetet av dem alla, klass och ras i ett ord. Förorten används som bevis på invandringens misslyckande och i takt med att allt fler bekänner färg som rasister marginaliseras orten allt mer.

Det händer något nu som man kan skriva milslånga texter om: gentrifiering, den process som sakta men säkert driver ut miljonprogrammets invånare till intet. 

 

Diskussionen om hela jävla förorten som sveriges skamfläck har smidigt används för att kunna påbörja dess eliminering. De ba raderar! Det hela bli nån form av gör-om-gör-rätt tanke där bostäder åt alla var det stora misstaget. De trycker bort folk, när staden blir allt trängre och bostäderna allt färre. På boplats-göteborg sjunker andelen sökbara lägenheter samtidigt som antalet sökande ständigt ökar. ”Upplevelsen blir ju att kön går bakåt” säger nån av deras anställda. (Det är ju för övrigt inte ens en kö utan ett hyresvärdarnas smörgåsbord!) Desperat håller vi oss kvar i folhemsresterna, miljonprogrammets befolkning - i en förlorad socialdemokratisk dröm.



Du vet jag håller på å söker skolor å sånt nu. Jag är ju jugge så mailar från jobbet så att de ser att jag iaf har ett. Inte så säkert när man bor här liksom!”

Vi skrattade rått på bussen. Smart drag wifey! Men som vanligt är det ju inte så jävla roligt egentligen. Vi skulle av på vår hållplats när M fångade segregationens andra orättfärdighet: samhällsservice. I våra områden är det inte bara grått som fan, vi saknar dessutom många grundläggande saker som fungerar på andra ställen. Våra skolor är sämre, våra vårdcentraler flyttar, apoteken stänger, butiker slår igen. Te råga på allt har de stängt igen system bolagen i förorterna för att vi inte ska supa ihjäl oss. Ingen hade blivit lessen, men missbruk kostar så mycket! 

M vill inte sätta sin shorty i skolan där vi bor. Hon vågar inte, ska man offra sitt barn för sina ideal? 

 

Det fria skolvalet har gjort att hennes lilla unge nu ska åka buss till centrum varenda dag och gå på ”friskola”. Om hon får en plats då. Det sägs att en högre andel elever i orten nu går ut med fullständiga betyg. Ändå hårdnar klasssamhället, för vi kan inte ensamma ta oss ur dess grepp.

Check to check, constant struggle to make the payments
Workin' your whole life, wonderin' where the day went
The subway stays packed like a multi-cultural slave ship
It's rush hour, 2:30 to 8, non stoppin'
And people comin' home after corporate sharecroppin'
And fuck flossin'! Mothers are tryin' to feed children
But gentrification is kickin' them out of their buildin'

Så la han det i mina lurar, immortal tech, på väg till ännu en dagishämtning i medelklassghettot där min shorty går för att jag inte heller ville offra mitt barn till fattigservice. Vi bor i ett av de få miljonprogramsområden i göteborg där allmännyttan fortfarande äger alltihop. Hela jävla skiten utom fyra hus. I ett av de fyra bor vi såklart. Den vanliga turen! På tre år har vårt hus sålts tre gånger. Jag flyttade hit genom ett längenhetsbyte. Mitt barns pappa kunde inte acceptera att han inte längre bodde i min lägenhet och jag behövde ett nytt ställe där jag kunde sätta gränserna från början ”Du får ha fötterna på dörrmattan, men längre in går du inte.” Mycket gammal hund på den gubben. OBS har lärt honom sitta.


Jag bytte lägenhet med en liten persisk dam, Z. På flyttdagen satt hon mest och drack whiskey på gården så mina polare fick bära hennes saker också. Vi klickade gött och träffades nåra gånger sen. Z ville att jag skulle gifta mig med hennes systerson och vi hade liknande politisk övertygelse. I flyttpresent fick jag en prenumeration av proletären ”det är viktigt med kvinnor som tänker”. Men första gången visste Z ingenting om mig. När jag var och kollade på lägenheten sa hon:

”Det är bra här. Det bor mest svenskar faktiskt”
Jag höjde ögonbrynen och kollade på henne.
”Alltså, det gör det ju faktiskt inte alls? Men jag bryr mig inte?”
Så kramade hon mig och vi blev friends.

Idag några år senare ser det ut som att Zs lögn håller på å bli verklighet. Lägenheten brevid min är likadan men kostar 2500kr mer varje månad. Renovräkningar innebär att hyresvärdarna river ut hela lägenheter när de blir lediga och gör omfattande renoveringar. De är noga med att göra åtgärder som i lagens mening anses ”standardhöjande” och kan därmed höja hyran helt sjukt mycket. Effekten blir som en vräkning genom renovering. De som flyttar in till den nya hyran är några andra än de som flyttade ut. Sakta men säkert byts namnen på tavlan i porten ut. Andersson har just ersatt min granne ungraren. 

”Gentrifiering” kallar vi den process som just nu innebär att den (till stora delar rasifierade) arbetarklassen trängs undan till förmån för de mer köpstarka. Det sker både genom nya exklusivare hyresrätter och genom ombildningar till bostadsrätter. Det är en effekt av bostadsbrist, klasssamhälle och en lössläppt marknad.


Miljonprogrammet har fram tills nu förfallit. Min teenage-sweetheart O hade råttor i sin lägenhet. När jag ung och stenhög bodde jag ett tag i ”kineiska muren” i rosengård där det kröp kackerlackor i källaren. Svårigheterna för unga att få en lägenhet och okärnfamiljskonstellationer gör att folk bor extremt trångt. Keffa tvättstugor gör att folk torkar sin tvätt uppe i lägenheterna med fukt- och mögel som ett brev på posten. Det är fan ovärdigt. De pengar vi i åratal betalat för att lägenheterna skall underhållas med har försvunnit i försäljning efter försäljning. Våra hem har behandlats som slit-och-släng varor. Vi som vägglössen det tar ett par veckor att sanera, sen kan nån annan flytta in. För dem som inte klarar de nya hyrorna återstår statligt stöd: bostadsbidrag, bostadstillägg och soc.



Allmännyttan (de offentligt ägda bostäderna) skapades för dem som inte hade några alternativ. Tillsammans med subventioner och bidragssystem skulle alla ha rätt till en god bostadsstandard. Men när allt fler hyreslägenheter är privatägda så krockar systemet sig självt. Principen om tillgång och efterfrågan råder på den privata marknaden. Alltså att utbudet av lägenheter, deras typ och standard ska regleras av att människor efterfrågar dem utifrån sin ”betalningsvilja” aka hur mycket cash de är ”villiga” att betala. Det går inte ihop med bidragssytemet. Tanken var ju att vi med noll ”betalningsvilja” ändå skulle kunna bo. Nån efterfrågan kan vi inte styra med alls. 

Hyressättningen har inte längre något samband med hur mycket pengar folk egentligen har. Istället får samhället gå in och backa upp. Försäkringskassan och socialtjänsten förvandlas till en enda stor jävla fallskärm för fastighetsägarna.



Vi vet att de väljer bort folk med osvenska namn. Vi vet att en hyresvärd som vill göra pengar kommer att vilja öka husens marknadsvärde. Därför väljer de hyresgäster som kan höja statusen på deras områden. Bostad, det som kunde förståtts som en förutsättning för mänskligt liv är istället kapitalbildning. Money-makin. Vissa hyresgäster kan alltså klirra mer i kassan än andra, trots att de skulle ha betalat samma hyra. Det gäller att vara rätt. Att inte vara från ett annat land eller heta och se ut som man gjorde det.



”Samhällets biståndssystem -  fastighetsägarnas kapitalackumulerande aggregat”. Har jag skrivit på en post-it lapp i sovrummet. Vad fan betyder det? undrar la du. Om du inte gör det har du ev förläst dig lite och borde softa precis som jag borde nån enda gång. Det betyder att jag (och kanske du?) bara är en hållplats på den ekonomiska transaktionslinjen. Bostadsbidraget jag får för att jag tjänar för lite för mig och mitt barn att leva på (och att han på dörrmattan håller på cashen) är skattepengar som bara passerar mitt konto för att sedan landa i den okände hyresvärdens ficka. Ändå beskrivs det som att åtgärden är för oss. Att det är vi som FÅR pengar. Vet ni att det ända jag får, det är en obetald tjänst som administratör åt försäkringskassan. ”Mina sidor” F U. Det är den vanliga sosse-failen, att tro att man ska kunna kontrollera marknaden och sen tappa hela jävla kontrollen och låtsas som det regnar.

Eftersom det är sjukt inne med råkapitalism förväntas bostadsbristen byggas bort av de privata bolagen. När kvillebäcken byggdes ett (långt jävla) stenkast från mitt hem var stadens villkor att 25 % av lägenheterna som byggdes skulle vara hyresrätter. För att ”stimulera” detta såldes marken till reapris till den som skulle bygga just, hyresrätter. Att en etta i kvillebäcken kan kosta så mycket som 9000 spänn och att det sannolikt bara är en tidsfråga innan de omvandlas till bostadsrätter sa ingen högt. Det är en idelogisk fråga. Att vår mark där det kunde byggts efter behov rabatterades och nu kan göras vinst på finns det dem som tycker är alldelles rätt och riktigt. Likadant var det när eriksberg ockuperades, och hur många av de hyresrätterna som finns kvar idag kan ni ju fråga nån som kan utveckla ”typ inga” lite mer.

Högern tycker också att bostadsegragation är dåligt. Eller, de tycker att FÖR MKT bostadssegregation är dåligt. Alltså de vill ju liksom inte direkt bo med oss. För dem handlar det om rädsla. När fattiga människor avskiljs och samlas kan de bli farliga, så säger oss också statistisk undersökning efter annan att ”otrygghet” och ”rädsla för brott” ökar också bland de rika när klassklyftan djupnar.

Här förenas högern och den moderna ”socialdemokratin”, smulor (bidrag) kan vi få, för att det håller oss lugna. Frågan är vart fan vi ska bo medan vi knaprar på dem. För detta, det håller inte.


Jag är fan inte lugn å jag gillar inte smulor.











.


lördag 18 november 2017

Ett feministiskt A.C.A.B Pt 2 - om repression, råttapor och reproduktiv rätt

Lördagmorgon på hisingen. Ett hisingen just belägrat av EU-toppar med polismakten i koppel. Ett lämpligt tillfälle att fortsätta min snuthatar-serie. De var all over the place, the place som är hisingen. Oklar kvinnofridsgrad trots detta kan tilläggas, hähä.

Så länge klassamhället består kommer feminismen att få kämpa internt. Det finns många som tror att feminism som ensam ideologi kan både formulera problemen och lösningarna. Det finns många som tror att det bara handlar om kvinnor. Konstigt nog är det i regel samma människor som skriker huvet av sig för att peka ut att ingen annan förstår nyanser. Feminismen måste kombineras med förståelsen om flera fronter och att den största motsättningen inte ligger mellan enskilda kvinnor och män. Jag hatar patriarkatet, men män käkar jag te frulle varannan helg! Fan de kan va goa ni vet. Problemet är liksom lite större och inte riktigt så enkelt. För att hålla feminismen äkta måste vi göra upp med dem som använder feministiska argument för att egentligen föra antifeministisk politik och basha vissa män. Högerpolitik. Skitpolitik. Väldigt tröttsamt detta jag vet. 

Pt 2 har du nu framför dig. ”Ett feministiskt A.C.A.B”. All Cops Are Bastards som fyra bokstäver för den misstro varje feminist, klass- och kvinnokämpe oundvikligen måste nära mot (rätts)staten och dess våldsapprat. I den första delen hoppas jag att jag lyckades konstatera att polisen och rättsstaten inte finns till för kvinnors skull och helt enkelt inte kan åstadkomma kvinnofrid. Nu ska vi lämna polisanmälan och dra lite mer allmänna växlar. Man behöver dock läsa dessa två texter tillsammans, vänligen gör det.



Feminism är både ett sätt att förstå världen och en motståndsideologi kan man säga. Det handlar givetvis inte bara om mäns våld mot oss: en klassisk modell är att förstå mäns våld mot kvinnor som det patriarkala systemets yttersta gräns. Där står (gräns)polisen för att lagföra och kontrollera det allra värsta. Längre än så sträcker de sig inte. De är liksom könsfötryckets nigths watch, ett rygghuggande brödraskap med kortare lunch-stubin än batong. Patetiskt. Låt oss prata om allt det där som sker innanför gränsen. Låt oss börja på det utlovade råttape-fascist spåret:

I oktober 2012 motionerade (föreslog) Sverige Demokraten Mikael Jansson den svenska riksdagen att militärpolis skulle införas och användas i vissa förorter:

Sverige har ända sedan de tragiska händelserna i Ådalen 1931 i praktiken haft ett förbud mot att använda militära enheter i inrikes säkerhetsfrågor. Detta är inte helt oproblematiskt. Över tid har det visat sig att det understundom uppstår situationer där den vanliga polisens kapacitet inte räcker till...”

Alltså polismakten agerar inom nationen i fredstid. Det till skillnad från militär som ska sättas in vid väpnade konflikter. De har helt olika funktioner, och det känns väl lämpligt att ifrågasätta vad det är som efterlyses av Jansson? Är det krig nu eller? 

 

Lustigt nog väljer fascisten att själv nämna ådalen -31. Det som hände då var alltså att fem människor och arbetare sköts ihjäl av svensk militär. En statlig avrättning. Där borde diskussionen vara slut. Och 2012 var den det. Men den skulle sen återkomma fem år senare, då i moderata kläder.

I oktober i år motionerade 4 moderater om i princip samma sak. Det kommer inte att gå igenom nu. Men det politiska läget har förändrats och moderaterna är knappast ett utstött och illa sett parti, vilket heller inte SD är längre. Det är nu fritt fram att föra deras politik. Smidigt då den inte bara är rasistisk, utan också borgerlig. Verklighetsbeskrivningen utan verklighetsförankring har blivit sanning och den säger att de svenska förorterna, de fattigaste arbetarklassområdena i städerna är laglöst land. Här hittar vi dels besattheten av ”upplopp” och ”oroligheter”, dels idén om sharia-lag och osvenskt kvinnofötryck. Det hela ska då ordnas genom hårdare repression: mer polis, MILITÄRpolis och hårdare straff. 

Militären ska liksom återta svenskt territorium från ockupanterna som är dess befolkning. Allt pakterat i en idé om att folk begår brott för att de kan, och invandrarmän för att de helt enkelt inte kan låta bli. Ständigt hör vi denna torftiga analys.


När feminister samtidigt ropar på hårdare straff för sexualbrott missar de att det i så fall skulle ske inom ramen för samma paket och verklighetsbeskrivning. I dagsläget tvingar det oss att skriva under på den här skiten, om vi inte lägger allt krut på att samtidigt komma ihåg vår främsta uppgift: att slåss mot patriarkatet i motsats till att springa statens rasistiska ärenden. Jag skulle självklart önska att sexualbrott straffades på vilket jävla kreativt sätt som helst och är inte EMOT skärpning av lagstiftningen specifikt runt sexualbrott. MEN, se Pt 1, jag tror helt enkelt inte på det pga löjligt tydligt vilka som (inte) skulle dömas iaf.

Istället är det ren och skär rasism som också används på kvinnofridsområdet. Moderaterna vill efter #MeToo kartlägga ”samband” mellan etnicitet och sexualbrott och den lelle sprätten Tomas Tobé gör dramatiska uttalanden. Han och alla andra poliskramare visar sin totala nonchalans inför det som #MeToo har försökt säga: Ni är förövare allihop! De finns överallt! Rasism är dåligt för att det är fel. Javisst, men det är också dåligt för att det förstör den feministiska kampen och analysen. Vi hamnar i uråldriga felslut som gör att vi aldrig kan sätta siktet rätt. Att rättsstaten riktar in sin repression på unga män från andra länder är antifeministiskt i den bemärkelsen att det aldrig kommer att lösa kvinnofridsproblemet och att vi i många sammanhang har långt fler gemensamma intressen med dem än med de rika som företräds av staten. Vi är kort å gott knegare allihop. Åter till förorten:



Jag skrev en text om Joakim Lamottes mediala utspel för länge sen och skämdes lite efteråt när folk delade skiten ur den. Det var strax före att ”drevet” mot honom drog igång och jag har aldrig varit nåt fan av hetsjakter på enskilda. I ärlighetens namn tyckte jag synd om honom. Men det var då och detta kritik-immuna rikspucko slutar ju aldrig. Kängan han nu får utdelas inte för att han är han, utan för att han är ett jävla skolboksexempel på folk som för fram sig själva som ”feminister” och som sedan visar sig ha en helt annan agenda. Kanske utan att ens veta om det själva. Lamotte skrev 3/11 i år en krönika i GP med rubriken ”Hur mycket ska våra poliser tåla?” (Extra lol nu med baguette-besvikelsen. HUR MYCKET SKA DE STACKARNA TÅLA?? EN FATTIG LUNCH!!)

Lamotte skriver (om): ”en respektlöshet och attityd (mot polisen) som jag ser går i arv från generation till generation” i förorterna. Han ropar som så många andra på hårdare tag och avslutar: ”I väntan på detta måste polisen snarast få befogenheter att ingripa stenhårt mot dem som inte kan respektera den yrkesgrupp som är satt att upprätthålla lag och ordning i Sverige. ”



Denna nedärvda och bristande ”respekt” (läs ”rädsla”) har alltså Lamotte sett när han besökt olika förorter i egenskap av ”journalist”. Hur han kunnat göra de här besöken över generationer får väl stå obesvarat. Lägg märke till hans perspektiv dock, dessa hårdare tag kommer inte innebära undantagstillstånd i den svennehåla han själv bor i. Det är inte han som kommer att muddras och stannas på gatan, det är inte hans bröder och vänner som kommer att få stryk, låsas in och utmålas som gangsters. Det är våra. De som hör till knegarkollektivet.



Jag vill då påminna rikspuckot och alla andra om en av den globala kvinnorörelsens hjärtefrågor: ”reproductive rigths”. I begreppet ingår det som många tänker: rätten till våra kroppar, abort och preventivmedel. Men där ingår också rätten att fostra de barn vi valt att föda i trygga, säkra miljöer med rimliga förutsättningar. Utan den möjligheten är rätten att behålla våra barn stympad.

 

Polisbrutalitet och övervåld drabbar våra (arbetarklassens) söner och våra familjer. Våld i svenska förorter är en feministisk fråga, och Lamotte visar tydligt vilken sida han står på. I amerika har framför allt svarta kvinnor stått i fronten mot snutvåld ända sen anti-lynch kampanjer tidigt 1900-tal till dagens Ferguson. Ökad polisnärvaro är ett hot emot så väl invandrare som knegare och kommer aldrig handla om ortens egna trygghet. Nej tryggheten, den är till för några andra.



I tider av ökade motsättningar blir rika människor mer rädda för fattiga människor, vilket är fullt rimligt. Då ropar de på staten precis som de gjort genom historien, men idag förs det fram som något som ska ske för vår egen skull och för kvinnor i allmänhet. Märk förresten likheten mellan den amerikanska söderns lynchmobbar där svinen hävdade att de hängde svarta män för att skydda vita kvinnor. I dagens sverige vill de fängsla män från mellanöstern och stänga gränsen. Kvinnor blir som vanligt slagträ och ingen jävel bryr sig om vad vi själva önskar. 
Tanya sjunger i mitt vardagsrum:



Providing no jobs
and telling us stop the crime
is like beatin a child
and tellin him not to cry

Is a tough way fi learn seh yuh
no really secure
when the problems of the poor
come kick down yuh door
the youths dem a get 2000 guns
fi everyone oonu cease
instead of treating the symptoms
why dont you cure the disease
You know things must really get wicked”

Iden om den brune besten, den farlige utländske mannen används av den rasistiska staten för att utöva kontroll. Det är samma stat som hatar kvinnor och därför kan ropen på hårdare tag aldrig vara feministiskt gångbara. Det är våra liv, barn och hem som det handlar om. 

Den här texten kan omöjligen rymma några längre tankar om vad ”oroligheter” i orten egentligen handlar om. Ändå kan vi konstatera att (den rasifierade) arbetarklassens söner nu ska straffas både för det som alla män ägnar sig åt OCH för klassamhället.


Min bff O har blivit hobbyterapeut åt grannkvinnan. Hennes son sitter på häktet. Hon går sönder och cigghanden skakar när hon berättar om hur rädd hon är för vad de gör med honom där inne. Kanske ännu mer vad det kommer ha gjort med hans person när han kommer ut. De brukar kliva in till honom ibland och säga: ”Varsågod! Du är fri!”, nu tror han inte på det längre, men hjärtat sjönk i bröstet de första gångerna när pliten strax efter flinande la till: ”...att gå och ta en cigarett”. Han är 18 år och hans mamma är ett vrak. Är detta feminism? Är det trygghet? Vi vet nog alla vad det egentligen är...



Mitt hjärta svämmar över lite när jag igen trillar över en artikel jag delade förra året:
I maj 2016 skrev SVT om mammor som nattvandrar i Fittja, Rikeby, Tensta, Husby, Akalla och Norsborg i sthlm. Ingen förnekar att det finns problem, det är liksom hela deras poäng. Men jämför deras ingång med militärpolis:

”I Fittja vill kvinnogruppen hålla ordning och reda på sina barn och barnbarn men också hjälpa polisen och samhället, men även skapa gemenskap för kvinnorna.

Blir ni aldrig rädda?

"Nej, vad ska vi bli rädda för? Det handlar om våra barn och barnbarn, de lyssnar på oss.  Vi är starka kvinnor, ser vi att bråk uppstår så ringer vi polisen, vi är aldrig rädda, vi är starka, säger mormor Fatma Ipek, nattvandrare Fittja.”

JA tro fan ni är starka kvinnor Fatma! Kvinnor som har rätt att fostra era barn under rimliga förhållanden. Förhållanden som varken kan vara klassamhällets botten eller polisstatens no-go zones.

Vad vi står inför är det som forskaren Linnea Bruno kallat ”selektiv repression”. Hon menar att statens handfallenhet inför mäns våld mot kvinnor hänger ihop med dess ”svårigheter att bemöta och motverka rasism”. 


Alltså idén om invandrade mäns våld i svenska förorter bygger på rasistiska tankar om ”kultur” vilket är det nya nyanserade ordet för ”ras”. Bruno skriver visserligen om mäns våld i nära relationer, men parallellen håller eftersom det handlar om VARFÖR vissa män anses våldsbenägna. Hon exemplifierar med medicinsk forskning som förklarat svenska mäns våld mot thailändska kvinnor som något som hänger ihop med KVINNORNAS ojämställda kultur från hemlandet, medan irakiska mäns våld i samma studie (!) förklarades med MÄNNENS ojämställda kultur från hemlandet. En feminist värd namnet måste vända sig emot den här typen av resonemang och söka förklaringen till våld i det sociala sammanhanget. I de nära relationerna patriarkal struktur, på förortens gårdar i klassamhälle och rasism.


Den feminist som hetsar polisen på förortens barn göra sig icke besvär. Hör kvinnokören skråla, ett feministiskt ACAB sjunger de, för ett samhälle där kvinnor kan fostra sina små och där en enad arbetarklass är den enda vägen!






torsdag 9 november 2017

Ett feministiskt A.C.A.B - Pt 1 - om polisanmälan, för vems skull?

Idag skall vi prata om polisen och rättstaten. För att undvika svinglång text har du nu framför dig första delen i en miniserie: ”Ett feministiskt A.C.A.B”. All Cops Are Bastards som fyra bokstäver för den misstro varje feminist, klass- och kvinnokämpe oundvikligen måste nära mot (rätts)staten och dess våldsapprat.

Jaha, #MeToo såklart. Go grej, men är någon förvånad? Rimligtvis inte, men vad hashtagen gjorde var att den gav kvinnor en chans att berätta. Vi fick uppleva att någon efterfrågade våra berättelser. Första gången en vuxen man rörde mig på ett sexuellt sätt var jag nio år. Vem fan vill veta det? Vem ska jag säga det till utan att det blir värsta grejen? Att ”komma ut” med sin berättelse i ett hav av andras ger en känsla av normalitet och det dövar ensamhetskänslan. Kvinnor pratar sällan om vad de utsatts för just för att ingen vill veta. Men när någon frågar så kommer det. Ofta blir jag förvånad över hur snabbt, om man bara frågar rakt ut. Kanske skulle du testa att fråga henne som du bryr dig om, om hon har något hon vill berätta för dig? ”Har någon gjort dig illa?”

När #MeToo började gå runt dök det rätt snabbt upp hashtags för män som erkände övergrepp de begått. Till min stora förvåning började då en massa feminister gapa att: ”anmäl dig själv!”

Men alltså för vems skull ska han göra det? Vet du svaret på den frågan? Inte är det för offrets iaf.

Varför är vi så in i helvete snabba med att göra mäns våld till ett polisiärt och statligt problem? När det egentligen är ett så mycket närmare, kollektivt socialt problem emellan alla oss som har relationer till varandra.  

Alla får tourettes och börjar ropa på polis men farsan staten känns inte direkt igen på sin kärlek till kvinnors integritet. Alltid ska vi ha en riddare, en frälsare. Alltid är det judas som är snabbast på bollen ändå.


Kanske känner vi att vi måste plocka in en instans med våldsmonopol, just för att det är våld det handlar om. Rimligt ändå, nån måste utöva lite våld tillbaka liksom, och eftersom de är straffbart om vi gör det själva (se ex här: http://ensammammaroker.blogspot.se/2017/05/om-self-preservation-e-nummer-och.html ) så får vi la lämna över. Ring snuten så vips har vi kvinnofrid! OMG att vi inte tänkt på detta tidigare wifeys! I verkligheten visar rättsstaten sin oförmåga att hantera mäns våld mot kvinnor dagligen, igen och igen, rätt upp i såväl ansikte som underliv!



Samtidigt ökar anmälningarna ändå. I den nyfascistiska tiden tolkas detta som att brotten i sig ökar. ”Invandring” är den stora förklaringsmodellen och den gapas inte bara ut av råttape-fascister utan av stora delar av den offentliga debatten (mer om råttape-fascister i Pt 2). En rimligare förklaring är att fler saker omfattas av dagens lagstiftning samt att kvinnor helt enkelt i högre grad anmäler. Men vad har vi fått för det? Ingenting alls faktiskt (surprise!). Andelen anmälningar som leder till åtal och fällande dom minskar, andelen beviljade kontakförbud minskar och utväderingar av lagen om grov kvinnofridskränkning visar att den inte tillämpas alls som det var tänkt. 

De ökade anmälningarna kan förstås med den otroliga press samhället sätter på kvinnor att just anmäla. Det gör henne mer trovärdig och vi är så besatta av rättslig upprättelse att vi glömmer bort henne, hennes behov och hennes trauma. Men vet ni, det är viktigare att visa respekt för henne än att straffa honom.


Jag träffade L länge. Vi samtalade och gjorde tillsammans en samlad, systematisk förståelse av allt det hennes ex utsatt henne för under deras tretton år långa äktenskap. Det sexuella våldet tog längst tid och hon var inte riktigt framme än, hon uttryckte det fortfarande: ”Det var som att bli våldtagen”. Självklart blev hon våldtagen, men vi hade inte landat den förståelsen än. Vi hade inte tagit bort ”som” i hennes meningsbyggnad. Vi var mitt uppe i ett viktigt och för henne otroligt krävande arbete när L plötsligt en dag hade gjort en polisanmälan. Hon fick ångestattacker av att ens tänka på de kommande förhören.

Kommer detta ifrån dig? Frågade jag henne. Jag har aldrig uppfattat att du ville anmäla?

Nej, istället hade hennes släktingar äntligen insett vad som hänt och krävde en rättprocess för att orka leva med sig själva. Kanske för att de inte visste något annat. De pressade på och tyckte att nu skulle hon väl iaf stå på sig. Hon som ännu inte kunde formulera allt som hänt henne.

För vems skull skulle L anmäla? För alla andra.

När utredningen lades ner syntes lättnaden i hela hennes hållning.



Jamen om kvinnor inte polisanmäler så kommer vi aldrig kunna visa på vidden av problemet! Det behövs för statistiken!

Vet ni, att det gör det inte alls. Är det ens vår uppgift mitt i vår överlevnadskamp? Kvinnojoursrörelsen har alltid samlat in statistik på hur många vi möter och vad de utsatts för. Kampanjer som #MeToo och #PrataOmDet har haft otroligt genomslag. Varför just polis-siffror skulle vara viktigare än andra kan bara förstås med att de anses ”trovärdiga”. Trovärdiga när kvinnorörelsen precis som kvinnor och barn misstänkliggörs. VARFÖR KAN NI INTE BARA TRO OSS NÄR VI SJÄLVA BERÄTTAR? Och hur går det när snuten samlar ”uppgifter”? Hallåååå minns ni kvinnoregistret eller?



För många kvinnor spelar det noll roll om han döms i domstol eller inte. Det som har skett har skett och det kan inte göras ogjort av en dom. Jag ska vara så jävla självgod här att jag citerar mig själv: ”Lagtext kan aldrig ersätta kvinnors upplevelser, psyken och känslor. En domstol kan avgöra om det som hänt anses ha hänt och om det faller inom ramen för lagen. Men, det kan aldrig fånga hennes upplevelse, eller ta bort det som hänt. Jag har träffat många traumatiserade, brukade, utnyttjade wifeys som kommit att bygga livet runt ”den stora upprättelsen”. Den som innebär att han skall dömas i domstol. Oftast blir det aldrig så, och även om det händer så fixar det inte livet. Hålet i hjärtat läker inte av ett domslut. ” (läs mer om samtyckesregleringen här: http://ensammammaroker.blogspot.se/2017/04/om-att-ha-is-i-magen-samtycke-och.html).

Så för vems skull ska han anmäla sig själv? Jag säger inte att man inte ska anmäla övergrepp. Jag ba ser kritiken komma inrullande: ”hur kan du uppmana kvinnor att inte kontakta polisen?” Men jag säger inte till någon vad den ska och inte ska göra, jag säger att rättsstaten inte är byggd för att uppnå kvinnofrid. 

 

Det är naturligtvis upp vill varje enskild kvinna hur hon vill göra, och hon ska backas upp oavsett val. Jag hyser den största respekt för alla som vill och vågar vända sig till polisen efter att de utsatts för övergrepp. Det där att säga åt kvinnor vad de ska göra som hela jävla världen ägnar sig åt är inte bara otroligt tröttsamt utan också helt ineffektivt. Kvinnor gör väl vad fan de vill! Kanske läser de en text om vad just jag råkar tycka och kan sen väga, vända och vrida som hon vill på den.

Polismakten har inte nåra som helst problem med att säga åt andra vad de ska göra. Deras kampanj ”Kom till oss!” syftar till att öka anmälningsbenägenheten hos kvinnor utsatta för mäns våld i nära relationer. Men varför då? Igen, för vems skull? De vet själva att de inte kan hantera det. Det är ett känt faktum att mörkertalet kring kvinnofridsbrotten är enormt. Vi talar om det som att kvinnor inte vågar anmäla eller att de inte tror att det kommer att leda någonstans. Det är givetvis sant för väldigt många. Grundantagandet i båda fallen är att alla ändå i grunden vill ha kontakt med polisen. Men tänk om kvinnor egentligen inte är så intresserade av rättslig back-up oavsett hur det hela går till och hanteras? Kanske vill de flesta inte utsätta sig för en rättsprocess? Kanske är det inte frånvaron av statlig kontroll och polisinkompetens som krossar våra hjärtan?



Rättsstatens intresse är att kontrollera medborgare, inte att beskydda dem och värna dem. Staten använder därför kvinnor till att försöka upprätthålla sin egen lag och ordning. 

 

Många av de kvinnor som trots allt vänder sig till polisen gör det som en sista utväg för att få hjälp att stoppa våldet hon utsätts för. De flesta går alltså inte till polisen förrän hon uttömt alla andra sätt att bli fri och det hon söker är skydd för sig och sina barn, inte påföljd för honom. Men staten har sitt eget syfte. Den behöver henne för att själv kunna utöva kontroll. Det gör att om hennes ärende inte leder till åtal, hon inte vill medverka i utredningen eller om hon inte beter sig som en traumatiserad kvinna bör kommer systemet att dumpa henne. Och dumpas gör de flesta. Är det då så konstigt att kvinnor inte är så taggade på att serva staten med sig själva som insats? En polisanmälan som inte ”går vägen” kan öka risken för våld och utsätta henne (och ev barn) för ytterligare fara. Rättsprocessen handlar inte om skydd och hjälp, den handlar om brottsbekämpning och i bästa fall verkställande/utdömande av straff. Ett strålande exempel på detta är att det idag i princip är omöjligt att få en ansökan om kontaktförbud (förr: besöksförbud) beviljad om man inte vill medverka i brottsutredning. Bängen ba: vi skyddar dig inte om du inte servar oss! Det blir nån sorts ge-och-ta situation med livet som insats.



Staten är inte god och gränsen för hur långt vi kan komma inom dess ramar är redan ritad. Så länge staten är styrd av män kommer det som betraktas som mänskligt eller ”neutralt” att ha manlig utgångpunkt. Låt mig lägga det med McKinnon:  

”The state is male in the feminist sense: the law sees and treats women the way men see and treat women.”

Enskilda poliser kan gå hur många jävla bemötandekurser de vill, när det sen ska processas igenom är ett trevligt bemötande såklart basic gött, men det gör varken till eller från i det långa loppet. Ingen kan dra upp ett schysst förhör som sköld när han anfaller.



Mari brännvall har visat det som kvinnorörelsen redan visste. Som Mari såklart redan visste. Rättprocessens utfall funkar som signal om vad som är tillåtet. Det är hela dess poäng. Men vad händer då när rättsstaten inte fungerar? Den slutar nämligen inte sända ut sina rättesnören trots att ingenting blev som det skulle. Alla nedlagda utredningar, friande domar, oupptagna anmälningar och nekade kontaktförbud talar klarspråk: det är helt ok att trakassera, förfölja och förgripa sig på kvinnor som man har en relation till. 

Signalen går inte bara ut till förövaren som får kvitto på att hans agerande accepteras, den sänds lika mycket till kvinnan och den säger till henne att hon är rättslös.


De ba: ”Kom till oss med dina bekymmer! Men den där våldtäkten, eller den där gången han försökte strypa dig, eller när han höll dig över balkongräcket, det var inte så allvarligt. Men kom till oss för all del!”

Det finns massor av invändningar som man kan ha här, rättsäkerhet vid ord mot ord, bla bla, men det är en annan dikussion, det gör inte signalen mindre tydlig. Systemets oförmåga/ovilja att ta mäns våld mot kvinnor på allvar kan bero på vad fan det vill, faktum kvarstår: det får inga konsekvenser i de allra flesta fall.

Kvittot på ansvarsfriheten ger inte bara mannen ökat självfötroende och kvinnan lägre, det gör också att det är fritt fram för honom att straffa henne för att hon berätttat. Rättsprocessens utfall och det polisiära tillkortakommandet blir en förstärkning av det manliga våldsmonopolet. Polisen antas vara de med monopolet, men i de nära relationerna är det män som besitter det. Kvinnor vet det och det skrämmer livet ur många av oss. Så är också en av kvinnors främsta förklaringar till att inte anmäla att de är rädda för gärningsmannens hämnd. Vi vet om att polisen inte skyddar oss. Merparten av de kvinnor som mördas av sina män har tidigare haft upprepade kontakter med polisen. Låt oss aldrig glömma Helen Pearson som offentligt vägrade ta emot den brittiska polismaktens ”personliga ursäkt” efter att hon överlevt ett mordförsök. Ett mordförsök utfört av en man som hon polisanmält 125 gånger... Vilken jävla queen! Ba ta eran ursäkt och svälj den själva, snutsvin!

I domstolsprocessen tas det i beaktande om mannen och kvinnan haft ”konflikter”. I ROKS uppföljning ”Grov kvinnofridskränkning – vad vet vi efter tio år?” skriver de om flera sånna fall. Det handlar ofta om vårdnadstvister, bodelning och olika saker som uppstår vid separation. Domstolarna resonerar om hur mäns ”besvikelse” över skilsmässa orsakat våld. Kvinnor görs medskyldiga till de brott de usatts för och resonemanget återkommer ständigt även i andra sammanhang när mäns våld är på tapeten. Mari B citerar ”Lovisa” såhär:

”Han kunde göra precis vad som helst, därför att om jag ringde till polisen och nämnde att det var en vårdnadsprocess så sa de att ”Jaha, det är en vårdnadsprocess”. Då tas ingenting på allvar. Jag kände att han verkligen hade kunnat slå ihjäl oss då...”



Detta att anmälningar överhuvudtaget inte tas upp när det pågår en vårdnadstvist är sant, för jävligt och visat av många. Både vittnesmål och forskning visar att systemet antar att kvinnor och barn hittar på våld (särskilt) i tvister. Ändå kan ju en traumatiserad tre-åring räkna ut att det inte är läge att berätta förrän hen ska flytta ifrån pappa. Det är väl klart att de berättar vid separation! Jezuz liksom. En liten pikant detalj är att vägran att ta upp anmälan är tjänstefel (som är ett brott), men hur det står till med polisens ”internutredningar” kan ni ju googla. 

”Lika inför lagen” jojo, låter ju fint men bängen begår brott hela dagen.


2009 gjorde DN en granksning som visade att ”kvinnomisshandel” alltså våld mot en kvinnlig partner är det absolut vanligaste brottet som svenska poliser åtalas för. Det har länge gjorts en feministisk poäng av att poängtera att ALLA olika grupper av män gör sig skyldiga till våld mot ALLA grupper av kvinnor. Och visst är det så. MEN, det finns en viktigt poäng som går förlorad i det resonemanget: Att män med makt alltid är de farligaste. Det är fakta att män från andra länder, män med arbetarbakgrund, missbruk, psykiska sjukdomar etc är de som döms för brott. Om man nu ska chilla med nån så ska man göra det med nån riktigt rättslös, fattig jävel, för då kan man få hjälp om han ballar ur. Chansen att bli trodd och att kunna ta figthen emot en våldsam man minskar i takt med hans sociala status. Därför är män på maktpositioner alltid farligare, de har mer spelrum och de kommer att gå fria. Minns ni Göran Lindberg? Just sayin... Som feminister måste vi alltid ifrågasätta män med makt och när det kommer till just våld särskilt dem med lagliga vapen och uniform.



Jag ifrågasätter inte lagändringar. Fuck me jag älskar både sexköpslagen och kvinnofridslagen. Samtyckesregleringen ska vinnas. Låt oss bara inte sänka garden, för det är som måste göra detta tillsammans wifeys, inte är det nån gammel konstapel. Hör kvinnokören skråla, ett feministiskt A.C.A.B sjunger de, för ett samhälle där vi inte reduceras till statistiska uppgifter och statliga slagträn. Rättsstaten, den är inte till för oss. 


Vänta spänt på pt 2 om polisens antifeministiska intressen, övervåld och militärpolis <3!