torsdag 15 november 2018

Om ordet "sexarbete" - tio skäl att vårda ditt språk

De säger det hela tiden, det är så man får lika ont i öronen som i hjärtat. Var inte en idiot du också! Säg aldrig ”sexarbete”! 
Har du gjort det, bara gör om - gör rätt, liksom sluta för fan. Ta dig en rejäl shot gobbe-tvål och tvätta ur munnen från detta nutidens kanske allra sunkigaste begrepp.



AIT MEN VARFÖR DÅ? Det undrar kanske du, för du vet kanske ingenting om bakgrunden till och innebörden av det nya språket kring prostitution. Runt om i världen fet-polariseras frågan om sex- och människohandel, i ena änden hittar vi det som kallas ”nordic” eller ”swedish model” och i den andra legalisering eller avkriminalisering a la australien och tyskland. Den här texten kommer inte gå in så mycket på vad de olika modellerna innebär men alltså helt massiva ekonomiska intressen finns med i spelet om hur vi ska se på det här och det påverkar debatten. Är det mäns våld mot kvinnor eller är det ett arbete med oförtjänt dåligt rykte?

I det följande presenteras tio enkla skäl till att du ska vakta din tunga likväl som alla kvinnors framtid. Helt enkelt, en pedagogisk, lättbegriplig sammanställning av

TIO SKÄL ATT ALDRIG SÄGA SEXARBETE

  1. Alla profitörer (de som tjänar cash) i prostitutionsbranchen vill att vi ska säga det.

    Det är inte bara ett neutralt och lite mordernare ord. Istället är själva begreppet i sig ett led i arbetet för att normalisera och sedan legalisera handel med kvinnor. De smarta svinen har mixat nyliberalism/kapitalism och den moderna idén om ”sexuell frihet” för få fram ett rumsrent namn på exploatering. Att säga ”sexarbete” är att haka på hallickars, bordellägares, människohandlares och torskars tåg och springa deras ärenden. 
    Det heter PROSTITUTION. Att säga prostitution är att stå emot och peka ut de uppenbara bristerna i argumentationen hos dem som vill göra detta till ett arbete som vilket som helst. 

  2. Det gör torsken till en ”kund” eller ”konsument”.

    Det nya språket förändrar hela spelplanen. När prostitution har blivit ett arbete blir det väldigt svårt att kritisera köparna. En kund anses ha rätt att få det han betalt för och gör inte nåt mer kontroversiellt än köper en tröja eller anlitar en snickare. Ja menar, kunden har alltid rätt, rigth? Utifrån positionen som betalade kund kan han ställa krav på kvinnan som uppfattas som legitima. I det nyliberala samtalet är det ”dålig service” att kräva kondom, neka analsex, inte svälja satsen eller att inte lyckas/orka spela svinkåt tillräckligt övertygande. 
    Att säga ”sexarbete” gynnar torsken, vilken aldrig kan ha gemensamma intressen med kvinnan oavsett om man tror att det är ett arbete eller ej. Att säga ”sexarbete” är att normalisera och befästa mäns rätt att köpa kvinnor.

  3. Det gör hallickar och människohandlare till ”arbetsgivare” och ”arbetsförmedlare”. 

    Andra ord på samma språk är ”arbetskraftsinvandring” eller ”sex-migration” som alltså betyder trafficking. Behöver detta ens kommenteras? Att säga ”sexarbete” är helt enkelt att snacka skit och täcka över människohandels-industrin där bakom.


  4. De säger att det är ett jobb men behandlar det aldrig som ett jobb.

    Ni vet till och med liberaler erkänner nån form av basic maktanalys och tanke om olika intressen i vanliga jobb, men i prostitutionen gäller det inte. I ingen annan brasch anses ägare, ledning, konsumenter och anställda ha gemensamma intressen! I sexarbetes-diskussionen blir alla inblandade ett kollektiv med gemensamma intressen och staten/moralen/feminismen som motpart. 
    Tittar man närmare på den organisering de talar sig så varma för består den nästan uteslutande av alla möjliga olika aktörer (torskar, akademiker, bordellägare osv) och inte alls av ”sexarbetare”. Dessutom finansieras de inte sällan av branschen. Inte ens de mest urvattnade fackförbund skulle kunna tänka tanken att organisera alla under samma tak. Eh det är liksom inte ett fack då. Inte ens den mest välvillige företagsägare skulle få för sig att finansiera en organisation som arbetade emot honom för hans anställda. Så bordellägarna och eskortföretagen ses aldrig som exploaterande arbetsgivare som gör på profit på arbetande kvinnor. Istället hör vi bullshit-intresseorganisationer som för fram att bordellerna ”räddar” kvinnor från gatuprostitution och lägenhetsbordeller. Att säga ”sexarbete” är att bidra till normaliseringen av en bransch där facklig organisering inte existerar.

  5. Branschen blir en arbetsmarknadens slasktratt där alla kvinnor är anställningsbara.

    I sexarbete-språket ligger att det är en tjänst som säljs. De påstår att det är själva sexakten som är till salu och att den kan skiljas ifrån kvinnan som utför den. Så är det inte. Har du någonsin sett en rörmokare posa i ett skyltfönster? Nej, för i fönster visas varor som i det här fallet är kvinnor.
    Säljande av en tjänst kräver ett visst kunnande om sagda tjänst och hur den ska utföras. Erfarenhet är alltså key - men i sexbranschen är OSKULDER de som torskarna är beredda att betala allra mest för. Det mest eftertraktade är alltså den som aldrig har utfört ”tjänsten” förut. Ju fler år i branschen desto mindre blir hon värd, för att det handlar om hennes kropp och inte hennes expertis. För att dra in mer cash med åren krävs större risktagande, inte större kunnande. Ett sätt är att gå med på att inte använda kondom, ställa upp på mer våldsamma bokningar eller bara grövre förnedring. 
    Genom att ha en kvinnokropp blir vi omedelbart anställningsbara i industrin och detta blir då ett av de absolut mest tillgängliga arbetena för fattiga kvinnor eller kvinnor som inte kan få andra jobb. En välkänd kontrovers är ex den amerikanska bordellägare som försvarade sig med att han ”gett den stackars flickan ett jobb” när man hittade en 17årig flicka med intellektuell funktionsnedsättning i hans ”stall”. Att säga ”sexarbete” är att öppna för en bransch där kvinnor som inte har några alternativ kan exploateras bakom glättigt hittepå-språk.


  1. Regleringar om ”arbetsmiljö” och ”arbetsskador” går inte att tillämpa och måste åsidosättas.

    Saker som är helt otänkbara i andra branscher och ärligt talat i hela jävla samhället är tillåtna i prostitutionen. De skapar alltså inte bara en bransch där alla kvinnor är anställningsbara, det är dessutom en bransch där lagar och regler som gäller andra arbetare inte gäller. 
    I länder med laglig prostitution arbetar både statliga organisationer och olika sunkiga intresseorganisationer med kreativa tips och trix till de anställda. Jag vet fan inte vad jag ska kalla det med det kan handla om att lära ut förhandlingsteknik från gisslansituationer för att undvika våldtäkt men ändå göra kunden nöjd eller att rekommendera försiktighet med vaginal och anal lokalbedövning för att inte riskera att missa allvarligare skador. Det kan handla om råd från ”fackförbund” om att ”råka tappa nåt” för att kunna kolla efter vapen under sängen. Att säga ”sexarbete” är att vara med och skapa en kategori arbetare som inte kan omfattas av arbetsrättslig lagstiftning. Jag menar allvarligt, hur hanterar vi bestämmelser om exempelvis sexuella trakasserier på en bordell? Att säga ”sexarbete” är att skapa en kategori arbetare som inte kan ta del av det som andra arbetare har i form av rättigheter och skydd.

  2. Stigmatisering blir det enda och stora problemet.

    Sexköpslobbyn och deras queera cheerleaders har gjort om idén om prostituerades rättigheter till nåt som mer kan sägas vara typ ”rätten att vara prostituerad”. Kvinnor i prostitution omtalas som en särskild minoritet som förtrycks av lagar och stigmatisering. Men det är trots inte en rättighet att få utöva nåt särskilt yrke alls faktiskt. Så de får inte riktigt ihop det, det är liksom SUPERviktigt att prostitution ska va ett arbete, men det omtalas samtidigt som typ ett ”sexuellt uttryck” som man förtrycks om man inte får leva ut. 
    Att prostitution är ett fenomen som helt utgår ifrån den ena partens sexualitet mörkas ut och gränserna mellan den som profiterar eller köper och den som säljer suddas ut för att de tillsammans tvingas bära detta stigma omvärlden pådyvlar deras annars så fria liv, sexualitet och relationer. 
    MEN till exempel ett stigma som är polismaktens fördomar om kvinnor i prostitution är givetvis fett whack och ett problem. MEN ett annat stigma som är högst önskvärt och som till varje pris ska förstärkas är det som handlar om att fördöma en praktik och ett handlande som är förnedrande och skadlig för kvinnor. Att säga ”sexarbete” är att förflytta problemet från själva fenomenet prostitution och att män betalar kvinnor för sex till nåt så extremt flytande som typ ”fördomar” mot samtliga i branschen.

  3. Prostitution kan inte göras säkert.

    Tar vi den klassiska jämförelsen med ex hushållsarbete (som också är könat) eller andra kneg i tjänstesektorn kan det i dom vara meningsfullt att kämpa för bättre villkor. Men prostitution är någonting som görs liksom direkt på och inuti kvinnokroppen. Det finns helt enkelt inget sätt som smärta, risk för graviditet/abort, sjukdomar, mer eller mindre bestående skador, disassociations-strategier och psykiskt lidande kan raderas. 
    Med en laglig branch som ständigt marknadsförs, normaliseras och accepteras blir det väldigt svårt att peka på skador/risker/problem eftersom de ändå inte diskvalificerar branschen utan endast kompenseras med mer pengar eller intensivare lobbyverksamhet. Andra arbetsplatser med samma skador och risker skulle få slå igen direkt. 
    Dessutom finns det ingen som helst poäng med exit-program, traumabehandling eller annat stöd om allt hon gjort är att ha haft ett jobb. Ändå finns massvis av vittnesmål om hur kvinnor som varit i prostitution har svårt att ta sig ur och utvecklar självskadebeteenden som gör att de stannar. 
    Andra ”yrken” fungerar inte så. Andra arbeten både söker folk och säger upp sig ifrån. I den ständigt växande prostitutions-branschen importeras kvinnor från världens allra fattigaste hörn just för att hur reglerad själva branschen än blir kommer ”arbetet” som utförs aldrig att kunna göras rimligt och riskfritt. Liksom ja arbetare dör på jobbet på grund av villkor, olyckor och slarv, men att säga ”sexarbete” är att legitimera en brasch där själva utövandet av yrket innebär risk för liv och hälsa.

  4. Prostitution kan inte göras jämställt

    Det hela bygger nämligen på ojämlikhet och mansdominans, det är dess absoluta grundförutsättning. Att sexhandel är ett könat fenomen borde vara så uppenbart för alla att det inte är värt att nämna. Det finns ingen eskort-, bordell- (stripp/porr-)eller gatuprostitution som inte är i överväldigande mått av kvinnor för män. Givetvis finns det skäl till det. Radikalfeministiska tänkare har beskrivit både fenomenen prostitutionsturism och trafficking av kvinnor till västländernas legala prostitution som en ”outsourzing” av underordning. Alltså när kvinnors ställning trots allt förbättrats och vi har kommit en bit på vägen i väst så kan män ta sig runt det genom att hitta underordningen hos kvinnor ifrån platser på jorden där kvinnans ställning är lägre. 
    Precis detta blev tydligt i det nyligen uppmärksammade reportaget om svenska män som köper sex utomlands och är en av de vanligaste förklaringarna till att köpa sex generellt - att man i prostitutionen kan köpa det som kvinnor annars inte samtycker till. Därmed underminerar hela skiten den frigörelse vi hittills åstadkommit. Att säga ”sexarbete” är att servera män en antifeministisk bakväg och att låta frigörelsen vara för vissa och inte för andra.  

  5. Det är en kapitulation inför tanken om att prostitution alltid måste finnas.

    Det är ett vanligt legaliseringsargument att man måste reglera/avkriminalisera sexhandeln för att den alltid kommer att finnas, ni vet snacket om ”världens äldsta yrke”. Nu är lite min poäng då att det inte är ett yrke alls samt att den här skiten inte alls måste finnas! 
    De som vill legalisera snackar om att det är i de prostituerades intresse, men prostitution påverkar alla kvinnor och hittills har ingen kunnat argumentera för hur legaliserad prostitution gynnar kvinnor som grupp. Däremot kan man fan bada i bevisen på motsatsen. 
    Vad vi vet med säkerhet är att när stater väljer ”ett-jobb-vilket-som-helst”-vägen så ökar prostitutionen och fler kvinnor prostitueras. Det ligger liksom i marknadslogiken att ständigt expandera, marknadsföra och öka profit. Så är det bara, fakta. Vad den andra vägen handlar om är inte att tro att man kan radera all prostitution så länge patriarkatet finns (pga patriarkalt- inte fattigdomsproblem) men att man kan hindra marknaden från att expandera och motarbeta den. Det handlar om att sätta kollektiv framför individer och att hålla fast vid en problembeskrivning som gör att möjligheter att lämna skiten går att bygga. Det handlar om att hålla fast vid tanken om att prostitution är något som vi inte vill ha och som vi ska arbeta för att bli av med. 
    Båda modellerna får kritik för att inte kunna skydda de som säljer sig - för att det kan vi inte göra med lagstiftning! Men vi kan stävja och motarbeta en marknad, och att säga ”sexarbete” är att dra åt andra hållet.




Listan kan göras med hundra punkter. Här har du tio. Loska ut tvålen och se till att vårda språket!


Nästa gång jag tar upp prostitutionsfrågan ska vi prata om hur helt oförenligt det är att kalla sig vänster men inte vilja motarbeta en mångmiljardindustri! hejhej





söndag 4 november 2018

Om dem som överlevde - 20 år efter backabranden

Den kvällen stod TVn på hemma. Mamma grät. Kanske grät hon inte alls, utan jag har valt att minnas det så. Jag förstod inte, sorg kom ut tv-rutan och kanske har jag gjort om det till begripliga tårar i efterhand. Göteborgs söner och döttrar bars ut en efter en. Döda. 63 unga människor som en gång funnits, fanns inte mer. Med den tjocka röken flög de ut för att bara återvända som namn i guldgravyr, på en sten vid backaplan.



Nästan 400 personer befann sig inne i lokalen när branden utbröt. Det var den största katastrofen i svensk modern tid. Det som utspelade sig på backaplan den 29 oktober 1998 varken ska eller kan jag skriva.



Hur skriver man om något ofattbart? Hur kan världen bara fortsätta efter något obegripligt? Hur kan 20 år ha gått, sen tusentals människor runt om i vår stad tvingades fortsätta leva när de 63 inte kunde? Jag vet inte det. Kanske ser man de som levde, som kom ut och som skulle fortsätta att finnas.



Ungdomarna som börjat frukta trängsel. Som inte längre kunde röra sig i staden som var deras. De som började se relationer till andra som en riskfaktor, något att undvika. Vad gör man när man fått kvitto på att alla kan försvinna? Ut med röken kan de flyga. På en enda natt. Kanske tänker vi på alla dem som 2018 har tagit sin stad tillbaka.



Hon kände det som att alla övergivit henne.



Hon sprang. Bara sprang och sprang och sprang länge efteråt. Kanske var hon övertygad om att backaplan alltid skulle jaga henne. Hon som bara ville bort från minnen, mardrömmar och vänners slockande liv. Panik och händer som svettades de tårar som hon inte kunde gråta. Kanske tänker man på henne som 20 år senare har kunnat stanna.



Han vägrade att sörja. Det var att acceptera. Han tryckte på paus i många år. År som bara brann. Kanske har han tryckt på play igen nu, och tänder ett ljus där vid stenen.



Precis när livet skulle börja. Hon skulle flytta hemifrån. Han skulle ut och resa. Hon skulle börja om gymnasiet och han hade precis bestämt vad han ville bli. De tvingades istället att lägga år på att lägga om sår. Fysiska som själsliga. Många förlorade början på sitt liv, brandnatten i göteborg. Ikväll tänker jag på alla drömmar som brann upp. Samtidigt på alla dem som ändå realiserades.



Hon ska alltid bo på bottenplan. Då kan man komma ut.



Han ville aldrig mera hosta. Förkylning, det tvingade honom länge tillbaka.



Han kunde inte fortsätta i skolan. Det blev så viktigt att livet skulle börja genast. Han skulle framåt för alla dem som han tvingades att lämna bakom.



Det finns nåt som kallas överlevarskuld. Det kan plåga den som lever när andra dör. Varför de och inte jag? Att komma tillbaka skadad men vid liv. Mitt ibland familjerna vars barn blev kvar där inne. När 20 år har gått tänker vi kanske på dem, som ingen glädje fann i livet efter. Kanske också på dem, som fann den igen när lugnet till slut hade lagt sig.



Tänk på dem som själva sen fick barn. Som mitt i livets lycka tvingades tänka på alla föräldratårarna som rann en natt på hisingen. Hade alla litervis med tårar räckt att släcka? Kanske tänker vi på dem, som med det nya lilla livet kunde hitta mening att fortsätta.



Han önskade så innerligt att han känt en enda människa som inte sörjde. Ett endaste sammanhang om inte träffats av sotet från branden. Men alla var drabbade, och det fanns ingen fristad. Överallt var branden och det enda som fanns var att vara ensam.



Hon som var vaken men ändå väntade på att få vakna. En overklighet som var verklighet som inte gick att somna eller väckas ifrån. 2018 sover hon lungt. Vi kan tänka på henne.



I sin pappas ögon ser hon alltid lycka, värmen hos den far vars dotter kom tillbaka. Vad finns i ögonen hos dem som aldrig mer ville öppna sina? Natten 98 kom hon till sin pappa, henne kan vi tänka på. På alla de som väntade och som fick sina barn tillbaka. Barnen som gav "att gå genom eld" en betydelse. Vi kan minnas dem som lämnat genom dom finns hos oss. De vars liv inte bara började, men som fortsatte.


Självklart finns de 63 alltid kvar. Hos dem som kom ut. I minnet hos alla som älskade dem och i staden som skulle vart deras. På stenen vid backaplan.
 

29 oktober 2018 tänker jag på alla dem som överlevde.

Såren bär de med sig.

Alla bär vi sår och Göteborg har sitt på hisingen.











(Texten bygger på minnen, vänner, ren fiktion och material som producerades om göteborgs stads katastrofinsats efter branden)


lördag 13 oktober 2018

Om vår slutgiltiga arbetsvägran och det prispressade livet

Hur ovärdigt är klassamhället?
Det följer oss till graven och för en del av oss är det dess själva orsak. I tisdags kunde vi läsa det i tidningen arbetet: under 2017 dog 51 arbetare på jobbet i sverige. Svt säger 55. Det är ändå crazy många alltså, en i veckan. Tänk att gå till jobbet, och sen aldrig komma tillbaka mer.

Bara i september månad i år har minst tio personer mist livet på arbetet.

Så ovärdigt är klassamhället.

Det är fredagskväll igen. Jag dricker gin och multifrukt-juice i rosa glas med hög fot. Ett försök till flärd. Flärd i en jävla skitvärld där man inte ens kan ta riktig jävla frukt i juicen för given. För så ovärdigt är klassamhället att var tredje ensamstående mamma lever under fattigdomsstrecket. Men lever gör man ju iaf. Det medan andra dör. Försvinner. När människan är en kugge i systemet, en vara, kan hon också vara en av absolut förbrukningssort. En som kan ta slut och kastas bort:

”Tack och hej, du dog visst så vi får ringa in nån annan.”

Döden: vår slutgiltiga arbetsvägran. Skäl för uppsägning.



Den 1 september 2011 dog Johan Löfroth, bara 23 år gammal när han sattes att tillsammans med en kollega rengöra en kalkugn för företaget Nordkalk. Johan och hans kollega Gustav översköljdes av frätande kalk och Gustav Seppelin Solli, vid olyckan bara 19 år, lever idag med permanenta brännskador över hela kroppen. Alltså för att inte ens våga närma sig traumat. Flera andra skadades också allvarligt.

Nordkalk förnekade ansvar för att det i arrangemanget fanns ett led av underentreprenörer, de två kollegorna som jobbade sida vid sida var till och med anställda av två olika företag: Empower och Limab. Nordkalk drog fallet till hovrätt och argumenterade för att eftersom det var så ”många aktörer inblandade” och ”situationen var kaotisk” kan man inte veta om det verkligen var deras ansvar.

”Ojoj vi hade så dålig koll så ingen kan säkert säga det var vårt fel!”



De dömdes dock till slut att betala 3 miljoner i företagsbot. Nordkalk omsatte 3500 miljoner året Johan dog.

Så ovärdigt är klassamhället.

När hovrättsdomen kom och Nordkalk bestämt att inte överklaga tog deras ”kommunikationschef” tillfället i akt:

Vi vill också passa på att beklaga olyckan och de konsekvenser [döden, mitt tillägg] den ledde till för drabbade och deras anhöriga. Vi hoppas att domen ger en lättnad och de kan gå vidare och att såren börja läka, säger Eva Feldt.” (Dagens arbete maj i år)

Olyckor händer, visst, men samtidigt behöver man inte va nån gammel spådam för å fatta vad som kan förhindra de allra flesta av dem. Vi vet att ”osäkra anställningar” är dubbelbottnad skit, svagare anställningar ger fler olyckor och därmed fler dödsfall. Osäkert i ljuset av arbetsvillkor visst, men också osäkert i ljuset av liv och hälsa. Arbetsmarknaden slimmas allt mer och de tidigare kriminaliserade bemanningsföretagen, som själva inte gör nånting utan endast lever på att leverera och ta vinst på billiga arbetare, blir fler och större. För människorna betyder det ett osäkert skitliv med otillräckliga timmar och både vardag och framtid dikterad av företagens glada sms-pling i telefonen. Om vi länge använt begreppet ”löneslaveri” är det oklart vad vi egentligen ska kalla detta.

Vi var på bibblan idag, jag är min shorty. Vi läste pedagogiska böcker om pappor i fängelse, pappor med beroende och pappor som bara inte finns. Han har mycket frågor nu. Det fanns inga böcker om pappor som gått till jobbet å aldrig kommit tillbaka. Kanske är det dags att någon skriver en sån...

För krossad anställningstrygghet innebär verkliga och väldigt allvarliga risker. Risker för skador, förslitning, fattigdom och död. De osäkra anställningarna, att det ständigt är nytt folk på plats ute på jobben och att de saknar skyddsutrustning eller nödvändig kunskap gör att ”olyckorna” ökar. De bemanningsanställda riskerar ständigt arbetslöshet och är ofta fackligt oorganiserade. Utlämnade. Inte i en position att ställa krav på utbildning, utrustning och säkerhet. Inte i en position att hävda nåt så extremt som sitt mänskliga värde. Så är de också de som löper störst risk att skadas allvarligt på jobbet. De brancher där dödstalen är högst är maskin, transport, skog och bygg. Det vet vi. Det vet vi och både stat och kapital. I alla dessa ökar ändå andelen bemanningsanställda. 

Ofta är det de allra yngsta arbetarna. De med mest av livet framför sig.

Så ovärdigt är klassamhället.


Medan kinnorna ser sina sönder, bröder och makar tryckas ut i en allt farligare tillvaro kallad ”arbetslivet” är vår knegardöd mer själslig. Det är la fan så typiskt ändå? Döden i formen av det liv vi inte orkar leva. I kvinnoyrkena nöts vi långsamt ut. Vi förlorar livet i en utdragen förslitnings- och förnedringsprocess som aldrig kommer räknas. Sen 90-talet har de enformiga, slitsamma arbetena ökat och särskilt i kombination med osäker anställning. Vårdbiträdena återföds och 2018 saknar en tredjedel av sveriges städerskor fast anställning. Vård och omsorg, typ hemtjänst dras med helt sjuka villkor och ett kontrollsystem klart mer effektivt än kriminalvårdens. Bara fenomenet ”delad tur” kan man ju tillsätta en egen haverikommision på (det innebär alltså att man knegar några timmar, sen har ett uppehåll på flera timmar och sen knegar några timmar till). Kan man bli mer ägd på svensk arbetsmarknad? Ett arbetsliv dikterat av stressnivåer och otillräcklighet sliter sönder kvinnor och ger vår tids kanske mest könade arbetsskada (efter döden): utbrändhet.

Samtidigt talas det om att höja pensionsåldern och de kvinnliga vårdföretagscheferna beskrivs som en feministisk framgång.


Så ovärdigt är klassamhället.


Elin Wägner, en av kvinnokampens stora, fångar den stilla döden via sin karaktär Elisabeth. Hon har just besökt sin väninna på sjukhem, där hon ligger efter ett liv som kvinna och kontorist vid nittonhundratalets början:

Dödstanken följer mig sedan en tid som en kall skugga, och den kämpar med lusten att leva i allt starkare tempo om min själ. Jag räknar mina år och får en sådan längtan att trycka livet till mitt hjärta, om jag så skall bränna mig på det. Sak samma, ty hur jag än bär mig åt, så måste jag ju ändå bli utnött..”

Fucking 1908 eller 2018, är det någon skillnad? 110 år senare och jag vet inte. Mer än att allt går bakåt och klassamhället ballar ur, liksom skiten skenar här! 

De nio industriarbetarlöner som krävdes för att avlöna en direktör år 1980 är idag 54.

Så ovärdigt är klassamhället.

I en situation där arbetsmarknaden åter hårdnar och sveriges historia och rykte som ett socialistiskt progressive paradise slits ut och slängs som en nyrenoverad miljonprogramslägenhet gäller det att vara vaksam. Dagens strejkrättsangrepp går bara att förstå för vad de är om vi också ser dem tillsammans med läget för arbetare. Det splittrade och utmattade arbetarkollektivet är förklaringen till att de kan dra igång den skiten nu, och det är alltid svårare att backa än att stoppa. En stegvis nedmontering av allt vi byggt upp, där strejkrätt, tillfälliga anställningar och utslitna eller till och med döda arbetare hänger samman.

Just arbetsplatsolyckor är en del av den kanske redan legendariska konflikten i göteborgs hamn som användes som ursäkt för förslaget. Hamnarbetareförbundets skyddsombud erkändes inte och nekades att företräda skadade medlemmar. De varslade hamnarbetarna har ersatts med tillfälligt anställda. Vi vet att osäkra anställningar, i en dessutom olycksdrabbad bransch, leder till fler olyckor. Det innebär allvarliga risker för liv och hälsa. Shit is real. Den svenska modellen finns inte längre och den som hävdar att abetare går före vinst bör kanske i första hand vända sig till google och i andra till verkligheten.



När allas gemensamma intresse påstås vara tillväxt, blir våra liv ytterligare något man kan pressa priset på.

Så ovärdigt är klassamhället.

 

De senaste nätterna har jag läst Göran Therborns nya bok om klass. Några av hans ord som jag markerat med ett litet hjärta i marginalen ska få avsluta, för all is not lost:

Klass talar till den stressade eller nedtryckte löntagaren, till sköterskan eller läraren vars kunskaper och yrkeserfarenhet körs över av ”verksamhetschefen, till den lågavlönade, den tillfälligt antällställde, den arbetslöse: Det är inte dig det är fel på. Du är inte ensam. Tillsammans med andra kan du förändra din situation och förr eller senare hela systemet.”

Döden är en klassmarkör,
våra liv är inte bara sämre,
de är också kortare,
så ovärdigt är klassamhället,

Men du och jag,
vi lever än
Historien är inte slut
men så ovärdigt är klassamhället
att inte ens döden är lika
för oss och för dem