lördag 18 november 2017

Ett feministiskt A.C.A.B Pt 2 - om repression, råttapor och reproduktiv rätt

Lördagmorgon på hisingen. Ett hisingen just belägrat av EU-toppar med polismakten i koppel. Ett lämpligt tillfälle att fortsätta min snuthatar-serie. De var all over the place, the place som är hisingen. Oklar kvinnofridsgrad trots detta kan tilläggas, hähä.

Så länge klassamhället består kommer feminismen att få kämpa internt. Det finns många som tror att feminism som ensam ideologi kan både formulera problemen och lösningarna. Det finns många som tror att det bara handlar om kvinnor. Konstigt nog är det i regel samma människor som skriker huvet av sig för att peka ut att ingen annan förstår nyanser. Feminismen måste kombineras med förståelsen om flera fronter och att den största motsättningen inte ligger mellan enskilda kvinnor och män. Jag hatar patriarkatet, men män käkar jag te frulle varannan helg! Fan de kan va goa ni vet. Problemet är liksom lite större och inte riktigt så enkelt. För att hålla feminismen äkta måste vi göra upp med dem som använder feministiska argument för att egentligen föra antifeministisk politik och basha vissa män. Högerpolitik. Skitpolitik. Väldigt tröttsamt detta jag vet. 

Pt 2 har du nu framför dig. ”Ett feministiskt A.C.A.B”. All Cops Are Bastards som fyra bokstäver för den misstro varje feminist, klass- och kvinnokämpe oundvikligen måste nära mot (rätts)staten och dess våldsapprat. I den första delen hoppas jag att jag lyckades konstatera att polisen och rättsstaten inte finns till för kvinnors skull och helt enkelt inte kan åstadkomma kvinnofrid. Nu ska vi lämna polisanmälan och dra lite mer allmänna växlar. Man behöver dock läsa dessa två texter tillsammans, vänligen gör det.



Feminism är både ett sätt att förstå världen och en motståndsideologi kan man säga. Det handlar givetvis inte bara om mäns våld mot oss: en klassisk modell är att förstå mäns våld mot kvinnor som det patriarkala systemets yttersta gräns. Där står (gräns)polisen för att lagföra och kontrollera det allra värsta. Längre än så sträcker de sig inte. De är liksom könsfötryckets nigths watch, ett rygghuggande brödraskap med kortare lunch-stubin än batong. Patetiskt. Låt oss prata om allt det där som sker innanför gränsen. Låt oss börja på det utlovade råttape-fascist spåret:

I oktober 2012 motionerade (föreslog) Sverige Demokraten Mikael Jansson den svenska riksdagen att militärpolis skulle införas och användas i vissa förorter:

Sverige har ända sedan de tragiska händelserna i Ådalen 1931 i praktiken haft ett förbud mot att använda militära enheter i inrikes säkerhetsfrågor. Detta är inte helt oproblematiskt. Över tid har det visat sig att det understundom uppstår situationer där den vanliga polisens kapacitet inte räcker till...”

Alltså polismakten agerar inom nationen i fredstid. Det till skillnad från militär som ska sättas in vid väpnade konflikter. De har helt olika funktioner, och det känns väl lämpligt att ifrågasätta vad det är som efterlyses av Jansson? Är det krig nu eller? 

 

Lustigt nog väljer fascisten att själv nämna ådalen -31. Det som hände då var alltså att fem människor och arbetare sköts ihjäl av svensk militär. En statlig avrättning. Där borde diskussionen vara slut. Och 2012 var den det. Men den skulle sen återkomma fem år senare, då i moderata kläder.

I oktober i år motionerade 4 moderater om i princip samma sak. Det kommer inte att gå igenom nu. Men det politiska läget har förändrats och moderaterna är knappast ett utstött och illa sett parti, vilket heller inte SD är längre. Det är nu fritt fram att föra deras politik. Smidigt då den inte bara är rasistisk, utan också borgerlig. Verklighetsbeskrivningen utan verklighetsförankring har blivit sanning och den säger att de svenska förorterna, de fattigaste arbetarklassområdena i städerna är laglöst land. Här hittar vi dels besattheten av ”upplopp” och ”oroligheter”, dels idén om sharia-lag och osvenskt kvinnofötryck. Det hela ska då ordnas genom hårdare repression: mer polis, MILITÄRpolis och hårdare straff. 

Militären ska liksom återta svenskt territorium från ockupanterna som är dess befolkning. Allt pakterat i en idé om att folk begår brott för att de kan, och invandrarmän för att de helt enkelt inte kan låta bli. Ständigt hör vi denna torftiga analys.


När feminister samtidigt ropar på hårdare straff för sexualbrott missar de att det i så fall skulle ske inom ramen för samma paket och verklighetsbeskrivning. I dagsläget tvingar det oss att skriva under på den här skiten, om vi inte lägger allt krut på att samtidigt komma ihåg vår främsta uppgift: att slåss mot patriarkatet i motsats till att springa statens rasistiska ärenden. Jag skulle självklart önska att sexualbrott straffades på vilket jävla kreativt sätt som helst och är inte EMOT skärpning av lagstiftningen specifikt runt sexualbrott. MEN, se Pt 1, jag tror helt enkelt inte på det pga löjligt tydligt vilka som (inte) skulle dömas iaf.

Istället är det ren och skär rasism som också används på kvinnofridsområdet. Moderaterna vill efter #MeToo kartlägga ”samband” mellan etnicitet och sexualbrott och den lelle sprätten Tomas Tobé gör dramatiska uttalanden. Han och alla andra poliskramare visar sin totala nonchalans inför det som #MeToo har försökt säga: Ni är förövare allihop! De finns överallt! Rasism är dåligt för att det är fel. Javisst, men det är också dåligt för att det förstör den feministiska kampen och analysen. Vi hamnar i uråldriga felslut som gör att vi aldrig kan sätta siktet rätt. Att rättsstaten riktar in sin repression på unga män från andra länder är antifeministiskt i den bemärkelsen att det aldrig kommer att lösa kvinnofridsproblemet och att vi i många sammanhang har långt fler gemensamma intressen med dem än med de rika som företräds av staten. Vi är kort å gott knegare allihop. Åter till förorten:



Jag skrev en text om Joakim Lamottes mediala utspel för länge sen och skämdes lite efteråt när folk delade skiten ur den. Det var strax före att ”drevet” mot honom drog igång och jag har aldrig varit nåt fan av hetsjakter på enskilda. I ärlighetens namn tyckte jag synd om honom. Men det var då och detta kritik-immuna rikspucko slutar ju aldrig. Kängan han nu får utdelas inte för att han är han, utan för att han är ett jävla skolboksexempel på folk som för fram sig själva som ”feminister” och som sedan visar sig ha en helt annan agenda. Kanske utan att ens veta om det själva. Lamotte skrev 3/11 i år en krönika i GP med rubriken ”Hur mycket ska våra poliser tåla?” (Extra lol nu med baguette-besvikelsen. HUR MYCKET SKA DE STACKARNA TÅLA?? EN FATTIG LUNCH!!)

Lamotte skriver (om): ”en respektlöshet och attityd (mot polisen) som jag ser går i arv från generation till generation” i förorterna. Han ropar som så många andra på hårdare tag och avslutar: ”I väntan på detta måste polisen snarast få befogenheter att ingripa stenhårt mot dem som inte kan respektera den yrkesgrupp som är satt att upprätthålla lag och ordning i Sverige. ”



Denna nedärvda och bristande ”respekt” (läs ”rädsla”) har alltså Lamotte sett när han besökt olika förorter i egenskap av ”journalist”. Hur han kunnat göra de här besöken över generationer får väl stå obesvarat. Lägg märke till hans perspektiv dock, dessa hårdare tag kommer inte innebära undantagstillstånd i den svennehåla han själv bor i. Det är inte han som kommer att muddras och stannas på gatan, det är inte hans bröder och vänner som kommer att få stryk, låsas in och utmålas som gangsters. Det är våra. De som hör till knegarkollektivet.



Jag vill då påminna rikspuckot och alla andra om en av den globala kvinnorörelsens hjärtefrågor: ”reproductive rigths”. I begreppet ingår det som många tänker: rätten till våra kroppar, abort och preventivmedel. Men där ingår också rätten att fostra de barn vi valt att föda i trygga, säkra miljöer med rimliga förutsättningar. Utan den möjligheten är rätten att behålla våra barn stympad.

 

Polisbrutalitet och övervåld drabbar våra (arbetarklassens) söner och våra familjer. Våld i svenska förorter är en feministisk fråga, och Lamotte visar tydligt vilken sida han står på. I amerika har framför allt svarta kvinnor stått i fronten mot snutvåld ända sen anti-lynch kampanjer tidigt 1900-tal till dagens Ferguson. Ökad polisnärvaro är ett hot emot så väl invandrare som knegare och kommer aldrig handla om ortens egna trygghet. Nej tryggheten, den är till för några andra.



I tider av ökade motsättningar blir rika människor mer rädda för fattiga människor, vilket är fullt rimligt. Då ropar de på staten precis som de gjort genom historien, men idag förs det fram som något som ska ske för vår egen skull och för kvinnor i allmänhet. Märk förresten likheten mellan den amerikanska söderns lynchmobbar där svinen hävdade att de hängde svarta män för att skydda vita kvinnor. I dagens sverige vill de fängsla män från mellanöstern och stänga gränsen. Kvinnor blir som vanligt slagträ och ingen jävel bryr sig om vad vi själva önskar. 
Tanya sjunger i mitt vardagsrum:



Providing no jobs
and telling us stop the crime
is like beatin a child
and tellin him not to cry

Is a tough way fi learn seh yuh
no really secure
when the problems of the poor
come kick down yuh door
the youths dem a get 2000 guns
fi everyone oonu cease
instead of treating the symptoms
why dont you cure the disease
You know things must really get wicked”

Iden om den brune besten, den farlige utländske mannen används av den rasistiska staten för att utöva kontroll. Det är samma stat som hatar kvinnor och därför kan ropen på hårdare tag aldrig vara feministiskt gångbara. Det är våra liv, barn och hem som det handlar om. 

Den här texten kan omöjligen rymma några längre tankar om vad ”oroligheter” i orten egentligen handlar om. Ändå kan vi konstatera att (den rasifierade) arbetarklassens söner nu ska straffas både för det som alla män ägnar sig åt OCH för klassamhället.


Min bff O har blivit hobbyterapeut åt grannkvinnan. Hennes son sitter på häktet. Hon går sönder och cigghanden skakar när hon berättar om hur rädd hon är för vad de gör med honom där inne. Kanske ännu mer vad det kommer ha gjort med hans person när han kommer ut. De brukar kliva in till honom ibland och säga: ”Varsågod! Du är fri!”, nu tror han inte på det längre, men hjärtat sjönk i bröstet de första gångerna när pliten strax efter flinande la till: ”...att gå och ta en cigarett”. Han är 18 år och hans mamma är ett vrak. Är detta feminism? Är det trygghet? Vi vet nog alla vad det egentligen är...



Mitt hjärta svämmar över lite när jag igen trillar över en artikel jag delade förra året:
I maj 2016 skrev SVT om mammor som nattvandrar i Fittja, Rikeby, Tensta, Husby, Akalla och Norsborg i sthlm. Ingen förnekar att det finns problem, det är liksom hela deras poäng. Men jämför deras ingång med militärpolis:

”I Fittja vill kvinnogruppen hålla ordning och reda på sina barn och barnbarn men också hjälpa polisen och samhället, men även skapa gemenskap för kvinnorna.

Blir ni aldrig rädda?

"Nej, vad ska vi bli rädda för? Det handlar om våra barn och barnbarn, de lyssnar på oss.  Vi är starka kvinnor, ser vi att bråk uppstår så ringer vi polisen, vi är aldrig rädda, vi är starka, säger mormor Fatma Ipek, nattvandrare Fittja.”

JA tro fan ni är starka kvinnor Fatma! Kvinnor som har rätt att fostra era barn under rimliga förhållanden. Förhållanden som varken kan vara klassamhällets botten eller polisstatens no-go zones.

Vad vi står inför är det som forskaren Linnea Bruno kallat ”selektiv repression”. Hon menar att statens handfallenhet inför mäns våld mot kvinnor hänger ihop med dess ”svårigheter att bemöta och motverka rasism”. 


Alltså idén om invandrade mäns våld i svenska förorter bygger på rasistiska tankar om ”kultur” vilket är det nya nyanserade ordet för ”ras”. Bruno skriver visserligen om mäns våld i nära relationer, men parallellen håller eftersom det handlar om VARFÖR vissa män anses våldsbenägna. Hon exemplifierar med medicinsk forskning som förklarat svenska mäns våld mot thailändska kvinnor som något som hänger ihop med KVINNORNAS ojämställda kultur från hemlandet, medan irakiska mäns våld i samma studie (!) förklarades med MÄNNENS ojämställda kultur från hemlandet. En feminist värd namnet måste vända sig emot den här typen av resonemang och söka förklaringen till våld i det sociala sammanhanget. I de nära relationerna patriarkal struktur, på förortens gårdar i klassamhälle och rasism.


Den feminist som hetsar polisen på förortens barn göra sig icke besvär. Hör kvinnokören skråla, ett feministiskt ACAB sjunger de, för ett samhälle där kvinnor kan fostra sina små och där en enad arbetarklass är den enda vägen!






torsdag 9 november 2017

Ett feministiskt A.C.A.B - Pt 1 - om polisanmälan, för vems skull?

Idag skall vi prata om polisen och rättstaten. För att undvika svinglång text har du nu framför dig första delen i en miniserie: ”Ett feministiskt A.C.A.B”. All Cops Are Bastards som fyra bokstäver för den misstro varje feminist, klass- och kvinnokämpe oundvikligen måste nära mot (rätts)staten och dess våldsapprat.

Jaha, #MeToo såklart. Go grej, men är någon förvånad? Rimligtvis inte, men vad hashtagen gjorde var att den gav kvinnor en chans att berätta. Vi fick uppleva att någon efterfrågade våra berättelser. Första gången en vuxen man rörde mig på ett sexuellt sätt var jag nio år. Vem fan vill veta det? Vem ska jag säga det till utan att det blir värsta grejen? Att ”komma ut” med sin berättelse i ett hav av andras ger en känsla av normalitet och det dövar ensamhetskänslan. Kvinnor pratar sällan om vad de utsatts för just för att ingen vill veta. Men när någon frågar så kommer det. Ofta blir jag förvånad över hur snabbt, om man bara frågar rakt ut. Kanske skulle du testa att fråga henne som du bryr dig om, om hon har något hon vill berätta för dig? ”Har någon gjort dig illa?”

När #MeToo började gå runt dök det rätt snabbt upp hashtags för män som erkände övergrepp de begått. Till min stora förvåning började då en massa feminister gapa att: ”anmäl dig själv!”

Men alltså för vems skull ska han göra det? Vet du svaret på den frågan? Inte är det för offrets iaf.

Varför är vi så in i helvete snabba med att göra mäns våld till ett polisiärt och statligt problem? När det egentligen är ett så mycket närmare, kollektivt socialt problem emellan alla oss som har relationer till varandra.  

Alla får tourettes och börjar ropa på polis men farsan staten känns inte direkt igen på sin kärlek till kvinnors integritet. Alltid ska vi ha en riddare, en frälsare. Alltid är det judas som är snabbast på bollen ändå.


Kanske känner vi att vi måste plocka in en instans med våldsmonopol, just för att det är våld det handlar om. Rimligt ändå, nån måste utöva lite våld tillbaka liksom, och eftersom de är straffbart om vi gör det själva (se ex här: http://ensammammaroker.blogspot.se/2017/05/om-self-preservation-e-nummer-och.html ) så får vi la lämna över. Ring snuten så vips har vi kvinnofrid! OMG att vi inte tänkt på detta tidigare wifeys! I verkligheten visar rättsstaten sin oförmåga att hantera mäns våld mot kvinnor dagligen, igen och igen, rätt upp i såväl ansikte som underliv!



Samtidigt ökar anmälningarna ändå. I den nyfascistiska tiden tolkas detta som att brotten i sig ökar. ”Invandring” är den stora förklaringsmodellen och den gapas inte bara ut av råttape-fascister utan av stora delar av den offentliga debatten (mer om råttape-fascister i Pt 2). En rimligare förklaring är att fler saker omfattas av dagens lagstiftning samt att kvinnor helt enkelt i högre grad anmäler. Men vad har vi fått för det? Ingenting alls faktiskt (surprise!). Andelen anmälningar som leder till åtal och fällande dom minskar, andelen beviljade kontakförbud minskar och utväderingar av lagen om grov kvinnofridskränkning visar att den inte tillämpas alls som det var tänkt. 

De ökade anmälningarna kan förstås med den otroliga press samhället sätter på kvinnor att just anmäla. Det gör henne mer trovärdig och vi är så besatta av rättslig upprättelse att vi glömmer bort henne, hennes behov och hennes trauma. Men vet ni, det är viktigare att visa respekt för henne än att straffa honom.


Jag träffade L länge. Vi samtalade och gjorde tillsammans en samlad, systematisk förståelse av allt det hennes ex utsatt henne för under deras tretton år långa äktenskap. Det sexuella våldet tog längst tid och hon var inte riktigt framme än, hon uttryckte det fortfarande: ”Det var som att bli våldtagen”. Självklart blev hon våldtagen, men vi hade inte landat den förståelsen än. Vi hade inte tagit bort ”som” i hennes meningsbyggnad. Vi var mitt uppe i ett viktigt och för henne otroligt krävande arbete när L plötsligt en dag hade gjort en polisanmälan. Hon fick ångestattacker av att ens tänka på de kommande förhören.

Kommer detta ifrån dig? Frågade jag henne. Jag har aldrig uppfattat att du ville anmäla?

Nej, istället hade hennes släktingar äntligen insett vad som hänt och krävde en rättprocess för att orka leva med sig själva. Kanske för att de inte visste något annat. De pressade på och tyckte att nu skulle hon väl iaf stå på sig. Hon som ännu inte kunde formulera allt som hänt henne.

För vems skull skulle L anmäla? För alla andra.

När utredningen lades ner syntes lättnaden i hela hennes hållning.



Jamen om kvinnor inte polisanmäler så kommer vi aldrig kunna visa på vidden av problemet! Det behövs för statistiken!

Vet ni, att det gör det inte alls. Är det ens vår uppgift mitt i vår överlevnadskamp? Kvinnojoursrörelsen har alltid samlat in statistik på hur många vi möter och vad de utsatts för. Kampanjer som #MeToo och #PrataOmDet har haft otroligt genomslag. Varför just polis-siffror skulle vara viktigare än andra kan bara förstås med att de anses ”trovärdiga”. Trovärdiga när kvinnorörelsen precis som kvinnor och barn misstänkliggörs. VARFÖR KAN NI INTE BARA TRO OSS NÄR VI SJÄLVA BERÄTTAR? Och hur går det när snuten samlar ”uppgifter”? Hallåååå minns ni kvinnoregistret eller?



För många kvinnor spelar det noll roll om han döms i domstol eller inte. Det som har skett har skett och det kan inte göras ogjort av en dom. Jag ska vara så jävla självgod här att jag citerar mig själv: ”Lagtext kan aldrig ersätta kvinnors upplevelser, psyken och känslor. En domstol kan avgöra om det som hänt anses ha hänt och om det faller inom ramen för lagen. Men, det kan aldrig fånga hennes upplevelse, eller ta bort det som hänt. Jag har träffat många traumatiserade, brukade, utnyttjade wifeys som kommit att bygga livet runt ”den stora upprättelsen”. Den som innebär att han skall dömas i domstol. Oftast blir det aldrig så, och även om det händer så fixar det inte livet. Hålet i hjärtat läker inte av ett domslut. ” (läs mer om samtyckesregleringen här: http://ensammammaroker.blogspot.se/2017/04/om-att-ha-is-i-magen-samtycke-och.html).

Så för vems skull ska han anmäla sig själv? Jag säger inte att man inte ska anmäla övergrepp. Jag ba ser kritiken komma inrullande: ”hur kan du uppmana kvinnor att inte kontakta polisen?” Men jag säger inte till någon vad den ska och inte ska göra, jag säger att rättsstaten inte är byggd för att uppnå kvinnofrid. 

 

Det är naturligtvis upp vill varje enskild kvinna hur hon vill göra, och hon ska backas upp oavsett val. Jag hyser den största respekt för alla som vill och vågar vända sig till polisen efter att de utsatts för övergrepp. Det där att säga åt kvinnor vad de ska göra som hela jävla världen ägnar sig åt är inte bara otroligt tröttsamt utan också helt ineffektivt. Kvinnor gör väl vad fan de vill! Kanske läser de en text om vad just jag råkar tycka och kan sen väga, vända och vrida som hon vill på den.

Polismakten har inte nåra som helst problem med att säga åt andra vad de ska göra. Deras kampanj ”Kom till oss!” syftar till att öka anmälningsbenägenheten hos kvinnor utsatta för mäns våld i nära relationer. Men varför då? Igen, för vems skull? De vet själva att de inte kan hantera det. Det är ett känt faktum att mörkertalet kring kvinnofridsbrotten är enormt. Vi talar om det som att kvinnor inte vågar anmäla eller att de inte tror att det kommer att leda någonstans. Det är givetvis sant för väldigt många. Grundantagandet i båda fallen är att alla ändå i grunden vill ha kontakt med polisen. Men tänk om kvinnor egentligen inte är så intresserade av rättslig back-up oavsett hur det hela går till och hanteras? Kanske vill de flesta inte utsätta sig för en rättsprocess? Kanske är det inte frånvaron av statlig kontroll och polisinkompetens som krossar våra hjärtan?



Rättsstatens intresse är att kontrollera medborgare, inte att beskydda dem och värna dem. Staten använder därför kvinnor till att försöka upprätthålla sin egen lag och ordning. 

 

Många av de kvinnor som trots allt vänder sig till polisen gör det som en sista utväg för att få hjälp att stoppa våldet hon utsätts för. De flesta går alltså inte till polisen förrän hon uttömt alla andra sätt att bli fri och det hon söker är skydd för sig och sina barn, inte påföljd för honom. Men staten har sitt eget syfte. Den behöver henne för att själv kunna utöva kontroll. Det gör att om hennes ärende inte leder till åtal, hon inte vill medverka i utredningen eller om hon inte beter sig som en traumatiserad kvinna bör kommer systemet att dumpa henne. Och dumpas gör de flesta. Är det då så konstigt att kvinnor inte är så taggade på att serva staten med sig själva som insats? En polisanmälan som inte ”går vägen” kan öka risken för våld och utsätta henne (och ev barn) för ytterligare fara. Rättsprocessen handlar inte om skydd och hjälp, den handlar om brottsbekämpning och i bästa fall verkställande/utdömande av straff. Ett strålande exempel på detta är att det idag i princip är omöjligt att få en ansökan om kontaktförbud (förr: besöksförbud) beviljad om man inte vill medverka i brottsutredning. Bängen ba: vi skyddar dig inte om du inte servar oss! Det blir nån sorts ge-och-ta situation med livet som insats.



Staten är inte god och gränsen för hur långt vi kan komma inom dess ramar är redan ritad. Så länge staten är styrd av män kommer det som betraktas som mänskligt eller ”neutralt” att ha manlig utgångpunkt. Låt mig lägga det med McKinnon:  

”The state is male in the feminist sense: the law sees and treats women the way men see and treat women.”

Enskilda poliser kan gå hur många jävla bemötandekurser de vill, när det sen ska processas igenom är ett trevligt bemötande såklart basic gött, men det gör varken till eller från i det långa loppet. Ingen kan dra upp ett schysst förhör som sköld när han anfaller.



Mari brännvall har visat det som kvinnorörelsen redan visste. Som Mari såklart redan visste. Rättprocessens utfall funkar som signal om vad som är tillåtet. Det är hela dess poäng. Men vad händer då när rättsstaten inte fungerar? Den slutar nämligen inte sända ut sina rättesnören trots att ingenting blev som det skulle. Alla nedlagda utredningar, friande domar, oupptagna anmälningar och nekade kontaktförbud talar klarspråk: det är helt ok att trakassera, förfölja och förgripa sig på kvinnor som man har en relation till. 

Signalen går inte bara ut till förövaren som får kvitto på att hans agerande accepteras, den sänds lika mycket till kvinnan och den säger till henne att hon är rättslös.


De ba: ”Kom till oss med dina bekymmer! Men den där våldtäkten, eller den där gången han försökte strypa dig, eller när han höll dig över balkongräcket, det var inte så allvarligt. Men kom till oss för all del!”

Det finns massor av invändningar som man kan ha här, rättsäkerhet vid ord mot ord, bla bla, men det är en annan dikussion, det gör inte signalen mindre tydlig. Systemets oförmåga/ovilja att ta mäns våld mot kvinnor på allvar kan bero på vad fan det vill, faktum kvarstår: det får inga konsekvenser i de allra flesta fall.

Kvittot på ansvarsfriheten ger inte bara mannen ökat självfötroende och kvinnan lägre, det gör också att det är fritt fram för honom att straffa henne för att hon berätttat. Rättsprocessens utfall och det polisiära tillkortakommandet blir en förstärkning av det manliga våldsmonopolet. Polisen antas vara de med monopolet, men i de nära relationerna är det män som besitter det. Kvinnor vet det och det skrämmer livet ur många av oss. Så är också en av kvinnors främsta förklaringar till att inte anmäla att de är rädda för gärningsmannens hämnd. Vi vet om att polisen inte skyddar oss. Merparten av de kvinnor som mördas av sina män har tidigare haft upprepade kontakter med polisen. Låt oss aldrig glömma Helen Pearson som offentligt vägrade ta emot den brittiska polismaktens ”personliga ursäkt” efter att hon överlevt ett mordförsök. Ett mordförsök utfört av en man som hon polisanmält 125 gånger... Vilken jävla queen! Ba ta eran ursäkt och svälj den själva, snutsvin!

I domstolsprocessen tas det i beaktande om mannen och kvinnan haft ”konflikter”. I ROKS uppföljning ”Grov kvinnofridskränkning – vad vet vi efter tio år?” skriver de om flera sånna fall. Det handlar ofta om vårdnadstvister, bodelning och olika saker som uppstår vid separation. Domstolarna resonerar om hur mäns ”besvikelse” över skilsmässa orsakat våld. Kvinnor görs medskyldiga till de brott de usatts för och resonemanget återkommer ständigt även i andra sammanhang när mäns våld är på tapeten. Mari B citerar ”Lovisa” såhär:

”Han kunde göra precis vad som helst, därför att om jag ringde till polisen och nämnde att det var en vårdnadsprocess så sa de att ”Jaha, det är en vårdnadsprocess”. Då tas ingenting på allvar. Jag kände att han verkligen hade kunnat slå ihjäl oss då...”



Detta att anmälningar överhuvudtaget inte tas upp när det pågår en vårdnadstvist är sant, för jävligt och visat av många. Både vittnesmål och forskning visar att systemet antar att kvinnor och barn hittar på våld (särskilt) i tvister. Ändå kan ju en traumatiserad tre-åring räkna ut att det inte är läge att berätta förrän hen ska flytta ifrån pappa. Det är väl klart att de berättar vid separation! Jezuz liksom. En liten pikant detalj är att vägran att ta upp anmälan är tjänstefel (som är ett brott), men hur det står till med polisens ”internutredningar” kan ni ju googla. 

”Lika inför lagen” jojo, låter ju fint men bängen begår brott hela dagen.


2009 gjorde DN en granksning som visade att ”kvinnomisshandel” alltså våld mot en kvinnlig partner är det absolut vanligaste brottet som svenska poliser åtalas för. Det har länge gjorts en feministisk poäng av att poängtera att ALLA olika grupper av män gör sig skyldiga till våld mot ALLA grupper av kvinnor. Och visst är det så. MEN, det finns en viktigt poäng som går förlorad i det resonemanget: Att män med makt alltid är de farligaste. Det är fakta att män från andra länder, män med arbetarbakgrund, missbruk, psykiska sjukdomar etc är de som döms för brott. Om man nu ska chilla med nån så ska man göra det med nån riktigt rättslös, fattig jävel, för då kan man få hjälp om han ballar ur. Chansen att bli trodd och att kunna ta figthen emot en våldsam man minskar i takt med hans sociala status. Därför är män på maktpositioner alltid farligare, de har mer spelrum och de kommer att gå fria. Minns ni Göran Lindberg? Just sayin... Som feminister måste vi alltid ifrågasätta män med makt och när det kommer till just våld särskilt dem med lagliga vapen och uniform.



Jag ifrågasätter inte lagändringar. Fuck me jag älskar både sexköpslagen och kvinnofridslagen. Samtyckesregleringen ska vinnas. Låt oss bara inte sänka garden, för det är som måste göra detta tillsammans wifeys, inte är det nån gammel konstapel. Hör kvinnokören skråla, ett feministiskt A.C.A.B sjunger de, för ett samhälle där vi inte reduceras till statistiska uppgifter och statliga slagträn. Rättsstaten, den är inte till för oss. 


Vänta spänt på pt 2 om polisens antifeministiska intressen, övervåld och militärpolis <3!



måndag 30 oktober 2017

Om de revolutionära barnens plats på tåget

Så, jag började på en text om polisen och rättsstaten, igen. Den tar av förklarliga skäl ganska så lång tid. Finns lite att avhandla så att säga. Tid är som ni kanske förstått vid det här laget inte heller min främsta resurs. Trots att jag nu stått på sterioder i över två månader har jag ännu inte blivit dopad nog att hinna med det. Jag är nämligen som bekant morsa.

Därför får ni ett rant så länge. Idag ska jag servera er ett inlägg om kamp och moderskap, om faderskap, strategi, barn och samvete. Alla ämnen ni hört förut, men med en ny kreativ ingång. Det är min fasta övertygelse att vi i Sverige måste ändra vår inställning till allt ovanstående för att komma vidare. 

Kampen måste kort sagt börja strunta i faderskapet, omvärdera moderskapet och inkludera barnen för att bli mer hållbar.


I en del kretsar är det lite skrockigt och kittlande att säga att man hatar barn. Om man inte sträcker sig så långt som till att man hatar dem så kan man helt enkelt klaga på allt som gör dem till just barn: de är högljudda, kladdiga, tröttsamma, har bristande förståelse för andras behov, intellektuella begränsningar och tar mycket plats. Allt det där är sant men det gör det knappast rimligt att kräva av barn att de ska kunna bete sig som vuxna för att få vara med. De är svinjobbiga på många sätt, deal with it. De är människor med särskilda behov. Inte minst är de ett existerande faktum.



Det är såhär förstår ni att kvinnor (och ja jag vet, detta kan nyanseras. Läs det som en generell poäng tack) får barn. Inte alla kvinnor, men väldigt många av oss ynglar av sig förr eller senare. Vare sig det är för att patriarkatet skapar behov hos oss, att kapitalismen erbjuder ett tämligen meningslöst liv över lag, att barn faktiskt också är överfeta eller om vi bara råkade bli på smällen en natt framför en öppen eld (hähä) så händer det. 

Om vi på riktigt inte vill att kvinnor skall stanna hemma och bliva vid sin läst måste många utrymmen öppnas och anpassas efter barnen. Är vi inte beredda att göra detta är vi medskyldiga till att kvinnor utestängs.


För vad är det vi egentligen gör när vi klagar på barn som skriker på vagnen eller sölar på restaurangen?

Jo, vi säger: ”kan inte du bara ta din unge å stanna hemma för alla andras skull?”


Tro mig, det finns ingen som tycker det är jobbigare när ungen skriker än morsan. Det är hon som får utstå suckar, trötta blickar och i värsta fall en go gäng ”goda råd”. Det är hon som kommer att välja att stanna hemma när hon straffas socialt och det är hon som tvingas att stanna hemma när amning eller barnvagnar förbjuds. Det är hennes livsutrymme som begränsas av så enkla saker som brist på skötbord, micro-vågsugnar och tålamod från omgivningen. Egentligen handlar det inte så mycket om vad du tycker om barn, hell jag tycker knappast heller att de alltid är fantastiska. Det handlar om vad du egentligen tycker om kvinnor och vår plats i samhället.

I vanlig ordning har vi den svenska ”jämställdheten” att tacka för den verkliga feminismens undanträngande. Det svenska samtalet om barn har länge dominerats av farsornas bidrag. De skall vara föräldralediga och stanna hemma, de ska ta omsorgsansvar och dela lika. Och visst, det vore väl härligt! Kul när det funkar liksom. Men samtidigt så vet vi att det jämställda föräldraskapet inte har blivit verklighet. Samtidigt vet vi att barn kommer till i massor av andra konstellationer än kärnfamiljen och samtidigt vet vi att ensamstående mammor fortfarande är en av samhällets allra mest exkluderade grupper. Vi måste helt enkelt sluta vänta på papporna. En dag skall jag skriva om faderskapet som koncept, och att det kanske är dags att vi helt dumpar det biologiska föräldraskapet för män. Men inte idag. Här sträcker jag mig inte längre än till att dissekera jämställdhetsidén. 

Det jämställda föräldraskapet betyder ingen som helst förändring av själva projektet föräldraskap, istället är den endast fokuserad på att det ska delas (och med risk för viss upprepning då, det delas ju för helvete inte!). Jag vet inte hur många mammor jag träffat som lämnar skriftliga instruktioner när de går hemifrån, som har hur-kokar-man-välling-jour på telefon eller som helt enkelt inte har nån jävel å skriva lappar till alls.

När man i andra länder inte fokuserats lika mycket på papporna har istället kvinnorna tagit ett steg fram i det offentliga och helt enkelt plockat med sig sina barn. I sverige är barnen fortfarande något som tillhör hemmets lugna sfär, och många tvåsamhetsföräldrar turas helt enkelt om att vara hemma. Ni vet idag går mamma ut på stan och pappa är hemma och ”passar”. Imorgon går pappa ut på stan och då är mamma hemma och tar hand om sina barn. Vi vet alla vem som spenderar mest tid utanför hemmets väggar även 2017. 

I sverige har föräldraskapet alltså blivit en domestic business samtidigt som det individualiserats. Vi har jobbat för att lämna över delar av ansvaret till det offentliga och därmed förlorat de vinster som trots allt finns i en mer kollektivistisk syn på barn.


Det är dagis å hemma liksom. När man i andra länder i högre utsträckning delar barnen mellan generationer och i grannskap ska var och en sköta sitt i sverige. Observera mycket svepande benämningar som ”i andra länder” i den här texten, men jag tror nog du kan se en viss poäng trots detta. Jag säger inte att det är bättre överallt annars, det är en generell jämförelse och en kritik av idén om ”jämställdhet” mellan kvinnor och män som bygger på att män så himla gärna vill om de bara ”får”.

Inför 30 september i göteborg lyssnade jag på ”Radio Regeringen” som alltså är nordfronts ”tjejpod” med den obetalbara underubriken ”nationalsocialistisk mysradio”. Där diskuterades anklagelsen ofta riktad mot nazismen som en rörelse bara för män. De två programledarna ville då hävda att så är det minsann inte alls, utan la det ungefär såhär:



”När karlarna (sjuk benämning på män) är ute på gatorna och räddar Sverige genom kamp är de nationalsocialistiska kvinnorna hemma för att fostra och föda VÄRLDENS BÄSTA barn”.

Låt ditt LOL på detta frodas min vän, men tänk sen. Förutom den helt sjuka synen på barn (människor) som nationsresurs är de inne på något annat: kvinnans plats i hemmet med barnen. Detta är såklart inte en renodlad fascistisk idé, framför allt är den förlegad, uråldrig, förkastad av oss som är vänstern. Grejen är bara att man kan inte fördöma något utan att samtidigt försöka att själv göra det annorlunda. Vår kamp kan inte föras av män (med wifeys at home) och barnlösa. Den måste föras av oss alla och då måste vi anpassa oss för att det ska funka. 

Den svenska vänstern består till stor del av väldigt unga personer. ”Otvättade tonårskommunister” för att använda nazisternas språk. Jag tror att det (delvis) beror på att många helt enkelt tvingas lämna rörelsen när de bli äldre och får barn. Det är en brist hos oss att inte kunna behålla erfarenhet och de olika möjligheter och kontaktnät som en rörelse med större åldersspridning skulle innebära. 

Det vore alltså en organisatorisk vinst att arbeta för en rörelse som går att delta i, oavsett skede i livet.


Mötesplatser där alla generationer är välkomna och kan delta på sina villkor skulle vara en fantastisk både organisatorisk och demokratisk vinst. Därmed måste också de politiska sammanhangen breddas till att kunna hantera barn. Ibland slänger man in lite ”barnpassning” i sista stund som platt feministisk åtgärd, för att någon kommit på att alla kanske inte kan delta annars. Men alla som har ett barn vet att det där oftast inte funkar, det behöver vara någon som barnet är trygg med och i en miljö som är åtminstone lite anpassad för just, barn. Det måste finnas lite leksaker och nån som vet vad fan den sysslar med när den ska hänga med kidsen. Det måste ske i nära anslutning och samma lokal som mammorna finns. Men kanske viktigast av allt, det skall inte ses som en shysst förmån för de stackars mammorna. 

Det skall ses som en feministisk strategi för att kunna bli fler och ge kvinnor verklig del i det politiska livet. 


Vad vi annars hamnar i är ytterligare en skuldfälla, tänk så jobbigt det blir för alla andra nu när jag tar med mitt stackars, stackars barn. Rörelsen kan dämpa mammasamvetet (välbeforskat faktum) genom att faktiskt vara nice för barn, och inte något hemskt de släpas med på. Barnpassning kan organiseras som en del av rörelsen, inte ett fattigt tillägg vid sidan av.

Feminismen har lagt otroligt mycket tid på att kvinnor skall kunna kombinera föräldraskap och lönearbete, vilket såklart är helt i sin ordning om än lite oinspirerade. Det är väl helt enkelt inte så inspirerade att ges grundläggande möjligheter att försörja sig och vara en egen person. Men när ska moderskapet kombineras med ett rikt socialt liv och med politisk kamp? Kritiken som hörs emot besattheten av lönearbetet handlar om att en del kvinnor ”faktiskt” vill vara hemma med sina barn och att det finns andra värden i livet än karriär. För att påminna lite då så var knappast kvinnorörelsens främsta tanke att kvinnors skulle börja klättra i bolagsstrukturer utan att ge oss frihet ifrån män och deras plånböcker. Att många mammor vill vara med sina barn är väl inte direkt raketforskning det heller, men när ska vi ges andra alternativ än att hänga på öppna förskolan eller knega? 

För mig är driften med ”latte-mammorna” ingenting annat än hån och skuldbeläggade av kvinnor som faktiskt vill ta sig utanför hemmets väggar och träffa andra vuxna. Sjukt nog å finns det fortfarande motstånd mot detta.

Jag vill vara mamma, revolutionär och ekonomiskt självständig. Vi är en tillgång, våra ungar är framtiden och det är dags att de får vara med på (i) tåget.