fredag 16 juni 2017

Om socsverige

Kommuntjänstemän blir kåta av ”samverkan”

Alla ska samverka

- Här samverkar vi

Ingen vet vad samverkan är

Alla säger samverkan



Utreda, behovsanpassa, kartlägga

Inreda, bordlägga
Bidragsbekostad mögellägga


Egenmakt, delaktighet

Ingenmakt och valfrihet
Ofrihet


"Socialtjänsten skall utforma insatsen i samråd med den enskilde"

Vem är den enskilde?

Jag är en människa

Alla är enskilda, ingen är tillsammans

I samråd är alla ensamma

Systemet samverkar utan verkan

Inverkan, utverkan



Påverkan 
Ledsen

Värk

Pms

Enskild

Frånskild kvinna kallad den enskilde hälsar från hisingen

Pissingen



Kommuntjänstemän blir kåta av "mångfald"

"Insatserna skall syfta till inkludering utifrån mångfaldsperspektiv"

- Jag fick skriva intersektionalitet!

Ingen vet vad det är

Den kvoterade multikultimångfaldsgruppen ger sitt alibi

- Socioekonomisk bakgrund?
- Du kan glömma att vi skriver klass


Samverkande identiteter utan påverkan



Trygghet och trivsel

Kameraövervakad egenmakt

"Behovsprövade insatser i samverkan med den enskildes nätverk"
Delaktighet

Välkommen till soc-sverige här är ingen fattig

Evidensbaserade insatser där den enskilde själv skall lösa sina problem


Sluta filma då



Barnets Bästa I Centrum – BBIC

”Han köpte en pistol” finns inte med i utredningsformuläret

"Den enskilde ska göra sin röst hörd"

Säg nåt som har en flik i dokumentationsprogrammet 



- Det är inte socialtjänstens ansvar
Här jobbar vi med ingenmakt och samverkan

Påverkan, inverkan, ingen bor i centrum – där är barnets bästa

BBIC, MST, KBT

GHB, THC, PCP



Inatt bränner en mångkulturell grupp en bil i samverkan

Egenmakt

Påverkan

Ingenmakt

Här är ingen enskild här jobbar vi med inkludering

Bilar med belastad socioekonomisk bakgrund
På pissingen är vi kostnadseffektiva

Gruppens sammansättning bör ses över utifrån kön och ålder



"Socialtjänsten gör alltid en proffesionell riskbedömning"

- Det är en risk att vara en pojke

- Risk för vad?

Pojkar är överrepresenterade i statistiken

Det är inte en risk att vara en flicka men det är en risk att vara en flicka nära en pojke

Flickor är inte representerade

- Du kan glömma att vi skriver klass


Ingen risk att vara en flicka
- Socialtjänsten skall inte utreda för mycket
Våld kan inte dokumenteras på vår enhet
Behovsprövade insatser
Inte till flickor
"Ärendet skall hanteras skyndsamt och utan fördröjning"
- Nu har vi tio minuter till det här samtalet
Flickor har inte behov


Alla pratar

Ingen lyssnar

Ingen säger nåt

Som på dagis


onsdag 31 maj 2017

Om råttor, mänskogrisar och löneslaveri

Börjar det tagga mot semester för dig? Längtar du till de där veckorna då du ska leva? Sommar is coming. Nu gäller det att snabbt som fan ta det jättelungt. Göra så lite som möjligt och så mycket som möjligt. Ett svårlöst mission ändå. Snart är det över. Sommarsemestern, den där löjligt korta perioden på året, då löneslaveriets bojor byts mot festivalarmband, vänskapsband, jävla godissnören och bikinilinjer. Vår desperata längtan efter ledigheten och arbetsfriheten, säger den inte allt egentligen?



För i arbetslinjens Sverige har ett område stakats upp inom vilket ingen kan vara fri. Det är det område som heter ”utanförskap” och som förnekar varje meningsfull relation utom den som består i avlönat arbete.” 
- Patricia Lorenzoni

Åttatimmarsdagen fanns innan kvinnor vann rösträtt. Lördagsarbetet avvecklades samma år som Ricky Martin föddes. Det är änna på tiden att det händer nåt....”
- Ensam Mamma Röker

It's a race, a race for rats
A race for rats to die”
- Placebo

Jag har käkat tio tabletter om dagen i typ två veckor, inflammation i bröstryggen. De senaste dagarna har jag i brist på annat börjat äta random tabletter utskrivna för gamla benbrott och sånt. Vet att det är en slippery slope egentligen. Har ont, kan inte sova. Den hurtiga sjuksköterskan på mottagningen lyckas ordna en telefontid för att diskutera ny medicinering, om två veckor. Ett skämt. Ett hån.

Jag kommer med all sannolikhet inte att klara ett helt yrkesliv. Vi är många, förlorarna. 


Det är redan så att jag inte fixar heltid. Läkarna pratar om att personer med reumatism har större sömnbehov och större träningsbehov. Kronisk smärta måste vilas, sovas, uthärdas, tränas, skötas. Men jag har inte råd med sjukskrivning och jag orkar inte alla jävla papper och utredningar och telefonköer. Envis å stolt, jag vet, men va fan, haru krigat med försäkringskassan nån gång? Värsta passive-aggressive Katla. Har tusen strategier för att få ihop livet, och indirekt täcka upp för sjukvårdens haveri. Skelettet har börjat bryta ner sig självt, benskörhet. Jag jobbar ”frivillig” deltid.

”Vet du att det finns yoghurt med 3 % fetthalt”? frågar min läkare. 
Besatt av mitt låga BMI. Mat är inte ett problem. Hon hör inte, tänker säkert att jag är en självsvältande bimbo. Försöker förklara att jag inte vet vad jag ska göra, barnomsorgen har inte öppet för att jag ska kunna träna. Sjukgymnasten säger att jag måste sova efteråt. Vem sköter allt då? Vem ska gå till jobbet? 
Handla, städa, tvätta, bärsa, älska, leva, skriva.
”Ja, vi skriver ju inte ut prestationshöjande om det är det du menar”
NÄDU tack tjack kan jag minsann ordna själv om jag vill. Men tack för hjälpen, du som aldrig haft ett vanligt jobb och sitter där med huvet på sned i din vita rockjävel.
”Vet du att jag tycker du ska vara stolt och glad över att du får ihop livet överhuvudtaget.”
Ni vet när man står där, och från att ha vart en jävla amazon-lady blir man succesivt tilltryckt och förvandlad till typ flickan med svavelstickorna å ba tar mössan i hand å ba ”ja tack å ja förstår ja tack å nu får jag skärpa mig och ja tack” och jävla kukhuvud.

Jag vill inte ”få ihop” livet. Jag vill ha ett system som fungerar för alla oss som inte får ihop det. 

 

Kampen för ett drägligt liv har aldrig lockat mig. Kampen måste vara för ett fuckin fantastic liv. Egentligen handlar det om hur vi skall organisera det mänskliga livet och vad som skall vara vårt mål. Lönearbetet reducerar människorna till förbrukningsvaror vilka förbrukas olika snabbt. Tillväxt och vinst, äta eller ätas. Jag blir fett käkad här och let me tell you inte på det goa sättet.



Kvinnolobbyns allra tråkigaste argument är verkligen det där ni vet om att ”efter klockan då och då” så jobbar kvinnor gratis. Asså ärligt vadå då? Klart man ska ha betalt för 8 timmar om man nu nödvändigtvis måste jobba 8 timmar, men liksom, kan vi kritisera hela idén istället? Alla jobbar ju gratis, bara det att vissa utnyttjas och far mer illa än andra! Dessutom är det trots allt så att när det kommer till löneskillnader, då har vi betydligt större problem än de som kommer fram när man bara tittar på kön. Hon i den vita rocken, hon tjänar garanterat minst tre gånger så mycket som min flyttfirme-boy medan han bokstavligen sliter sönder sin kropp. Kön räcker inte för att beskriva arbetsköparnas krig mot oss alla.

Så kom dagen då jag jag mörkade könsförtrycket! Det är såklart inte så jag menar. Men problemet är inte en timmes lön till eller inte. Den nyliberala vågen där precis allting konkurrensutsatts och fungerar som nån jävla fiskmarknad eller skorea när det egentligen är typ ett sjukhus har lett till extremt stora förändringar (för kvinnor) på arbetsmarknaden. Eftersom en mycket stor majoritet kvinnor arbetar med typ vård, skola och omsorg så har detta lett till en hårdare exploatering av kvinnor. Se sjuksköterskorna. Se barnmorskorna. Se lärarna. Se socialsekreterarna. Se barnskötarna. Se återinförandet av vårdbiträdena. Se undersköterskorna. Se stödassistenterna och de personliga assistenterna. Se hemtjänstpersonalen. 

Se skiten och sluta tjata om kvinnors rätt till exploatering. ”Rätt till arbete”. ”Rätt till heltid”. Rätt till skit och löneslaveri. Ingen jävel orkar jobba heltid, så sluta tjata nu. 


Det fanns en tid när kvinnor inte fick arbeta. Det fanns en tid när den manliga arbetarrrörelsen (ok inte helt ovanligt nowadays heller) motarbetade kvinnors arbete och drev frågan om familjeförsörjarlön till exempel. Naturligtvis blev the wifeys rätt trötta på å avla ungar och bli fastkedjade, påsatta i tvättberget liksom, och så föddes den fullt rimliga kampen om kvinnors rätt till lönearbete. Men frigörelse är inte närvaro på arbetsmarknaden. Det var bara ett myrsteg på vägen. Det där med möjligheten till mat för dagen och ett självständigt liv utan make var bara lite basic decency att starta med.

Inget illa menat, men är ingen hemmafru
Jag är den som går och knegar, ny kvinna ny era!”
- Linda Pira

Man ba: åh neej, please no vill ej va den som går å knegar asså. Släpp det för fan. 
Mäns motstånd mot kvinnors arbete är ett klassisk tecken på att män kan va sånna jävla nollor, visst absolut. Men de rika utnyttjar varje konflikt bland oss vars intressen egentligen är gemensamma. Vi ser samma smidighet från arbetsköparnas sida när det kommer till ursprung, hudfärg och uppehållstatus (ex papperslösa, eu-migranter osv). Splittring är mer cash i deras fickor. Mindre i våra. 

I dagens sverige är det bara vissa fascister och andra ultrakonservativa som inte vill att kvinnor ska knega. ALLA andra vill att vi ska jobba ihjäl oss precis som våra manliga arbetskamrater. Kvinnors rätt till lönearbete är knappast radikalt spräng-stoff. 

 

Letar man efter trappan i en oupplyst källare måste man treva.
Hur fan skulle man annars bära sig åt?”
- Göran Palm

Utan kritiken mot själva upplägget, själva arbetsmarknadens existens kan vi bara föra en lite mindre borgerlig politik. Sen är det stopp. 
Vi måste treva efter trappan i mörkret. Trots att vi lever i en tid där arbetet som vi idag känner det böir allt mer överflödigt är alla besatta av jobb. Riksdagsligan enas i att alla måste/ska/vill/få jobba. Skillnaden består bara i ordet före:

”Alla ska få jobba” = sosse

”Alla måste jobba”= blå

”Inga invandrare vill jobba/ inga svenskar får jobba” = nyfascist

Ingen av dem vill ifrågasätta arbetets exploaterande grundförutsättning, som alltid finns där. Jag är såklart inte emot reformer. Ingen jävel är EMOT reformer. Den vettigaste just nu vore arbetstidsförkortning. Sex- eller kanske till och med 4-timmars arbetsdag. Låt oss tala om rätten till deltid med bibehållen lön och om effekterna på arbetslöshetstalen om begreppet heltid omformulerades. De arbetslösa har bottenplatsen i löneslavarnas gemensamma skepp. Gemensamhet gänget, det är nyckelordet här. Problemet med reformsträvandet är bara om vi glömmer bort själva problemet. Grundförutsättningen som är att en del lever på andra. Som rika jävla fästingar.

Minns en diskussion jag hade för länge sen. Det var jag och en tjock proffessor i slip-over (ev världens sjukaste plagg?). Jag pratade om hur överskattat arbete är och att det är felaktigt att tro att det som alla människor önskar sig mest och mår bäst av är arbete.
”Det är vädligt respektlöst att prata så när det finns unga människor som aldrig i sitt liv har haft ett arbete” sa den gode proffessorn myndigt.
Men det är ju just det som är poängen! Arbetets organisering är helt knas och det leder till att viktigt arbete inte utförs medan många inte får arbeta alls. Men vad är det proffessorn gör? Han säger att man ska vara tacksam för att man får arbeta, det får inte alla minsann. 

Vad är annars poängen med arbetslösheten och tjötandet om ”utanförskap”? Det säger till oss: Passa dig du, det svarta hålet väntar! Var nu tacksam att någon skor sig på din bekostnad!

 

"Jag vet att livet har vatt orättvist, men jag kan hjälpa dig på traven lilla mänskogris"
- Roffe Ruff 

Arbetslinjens hot om konsekvenser tvingas oss att hitta arbeten som överhuvudtaget inte finns eller som är till villkor vi tidigare inte hade ställt upp på. Vi backar bakåt och kvinnor går sönder i arbetslivet. Män går sönder i arbetslivet. Hos de arbetslösa, utförsäkrade, sjuka, skadade och för systemet icke-anpassade vill ingen hamna. För de lider. 
Under arbetslinjen förvandlas livet just till: ”ARBETS-liv”.
WTF jag som ville ha ett livliv, ett kommunistliv, ett momlife, ett kärleksliv, ett fittliv. 
”ARBETS-liv” eller ”SOC-liv”, vilken fattig jävla meny alltså. Inte så konstigt att en del av boysen väljer THUG-life. Den som inget arbete har, har följdaktligen inget liv.


Och det är onekligen jävligt svårt att ha ett. Samtidigt som tillsvidareanställningarna blir ovanligare är allt annat byggt som att de fortfarande var standard. Du får svårt att hyra lägenhet, låna till att köpa lägenhet, kan inte ha barnomsorg på schema och får varken vettig pension eller sjukförsäkring.

Men kanske viktigast av allt, vad händer med våra relationer till varandra? Med allting annat som är värt nåt? Arbete är som bekant inte frihet.

 

Nästan varje morgon tittar han på mig och frågar samma sak, den lelle som är min livförsäkring, mitt existensberättigande och den minsta lilla hjärtetjuv jag någonsin träffat:
”Vakna mamma, är vi lediga?”

”Nej min älskling, jag måste jobba, vi ska åka till förskolan”

Han blir inte ens arg längre. Vi träffas ca tre timmar om dagen, om jag arbetade heltid är det som att vi inte ens skulle känna varandra. All annan tid går åt i arbetslivet och ekorrhjulet som är våra liv.



”It's a maze for rats to try

It's a maze for rats to try

It's a race, a race for rats
A race for rats to die
It's a race, a race for rats
A race for rats to die”



Håll hoppet, kritiken och drömmen vid liv. Det var arbetslinjen och verkligheten som drev Dogge till elgiganten. Han hade fel, jobba inte för hårt min vän, för cashen kommer ändå inte sen. Vet ni vad som kommer sen? Ett system som erkänner olikhet i all vår likhet, ett där vi arbetar tillsammans. Nåt där alla inte kan göra allt eller lika mycket, men alla kan göra något. Nåt där vi alla kan få vara och vårt värde inte mäts av plats i produktionen.

Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”
- Karl Marx


(PUSS)

söndag 7 maj 2017

Om self preservation, e-nummer och kvinnors våld mot män

Är feminismen, kampen och jämlikheten
som liberalerna tror
en tillsats?
Nåt som kan tillföras det rådande
Ett östrogent E-nummer att blanda i
den manliga världen
Tillsätt också 1 tsk könsneutralitet
omröres varsamt
En jämställd kaka
av vilken vi serveras en endaste bit
Varsågod wifey

Vad säger man?
Tack

”Fan vad trött jag är på det där”



Det var H som var trött. Vi käkade middag på Tildas. Det var hans enda, och intelligent sammanfattade kommentar på diskussionen som nu förs om ”Kvinnors våld mot män”. Jag skulle önska att hans kommentar räckte. Det enda rimliga vore om den godtogs som avslut på detta dravel. Men den politiska utveckligen har tagit oss till en punkt där detta måste bemötas. En del av er kommer att bli fullkomligt svinprovocerade av den här texten. Men jag svär på allt heligt att det inte kan mätas med min frustration över att detta fullständigt både historie- och kunskapslösa överhuvudtaget tar plats i debatten.

Nu står vi där pappaivrarna och mansaktivisterna ville. Se dig omkring i det offentliga samtalet min vän, vi står på en plats där våld allt oftare beskrivs i könsneutrala termer. Nästa steg är just ”kvinnors våld mot män”. En dag ska jag utveckla tankarna om det könsneutrala språkets fallgropar mer, men idag skall vi i vanlig ordning snöa på våld. 

Vi har bytt ut ”mäns våld mot kvinnor” mot ”våld i nära relationer”. Vi tjötar om ”partnervåld” och inte om ”kvinnomisshandel”. Jag talar i radikalfeministisk anda om våld som den yttersta och mest allvarliga konsekvens och funktion könsordningen får och har. Våldet förstått som patriarkatets frontlinje. 

 

Ni vet alla om att vårt samhälle gått igenom en tydlig individualisering. Motståndet mot att förstå samhälleliga fenomen som strukturella ökar och i takt med detta döljs smidigt förtrycket. Vänstern vet att detta (så gott som) alltid sker på bekostnad av de svaga, de vars liv villkoras av den bortglömda strukturen. Våldet blir enligt denna logik något som förklaras med störda, sjuka individer. En strukturell analys kan kombineras med individuella förklaringar, men individanalysen har inget att bidra med när vi vill förstå varför så många män är våldsamma mot så många kvinnor. Med ”jämställdheten” som skurtrasa tvättas könsordningen bort, för hur kan ett samhälle som strävar efter jämlikhet lägga fokus på kvinnor?



Den pushade gränsen har nått universiteten. För att möta det måste det bli lite akademiskt här, men jag ska nog få det begripligt. Allt större del av forskningsfältet på ämnet tas idag upp av peeps som använder begrepp som ”intimate partnerviolence” och ”common couple violence”. Märk det könlösa. Ett antal moderna studier i västvärlden har det senaste lagt fram resultat som sägs visa att våld i kärleksrelationer är jämt fördelat mellan könen. Det har fått jävligt allvarliga konsekvenser trots att även dessa studier visar stora skillnader mellan just, könen. Jag skall visa er den här utveckligen med en artikel publicerad i DN 2013-10-07, mest för att den är ett tydligt exempel. Den inleds såhär:

Vetenskap ”Män ofta utsatta för fysiskt våld i relationer

Män utsätts lika ofta för våld i relationer som kvinnor. Det visar resultatet av en ny studie, som ligger i linje med internationella forskningsresultat.”

 

Hu så hemskt (?), tänker vi när vi läser rubrik och ingress. Alla journalister vet att det ofta är det enda vi läser av en artikel, alltså missar vi sedan resten. Längre ner i artikeln står att det är belagt att konsekvenserna av våldet är långt allvarligare för kvinnor, att män är överrepresenterade när det gäller sexuellt våld och kanske mest intressant: att kvinnor uppger att de handlat i självförsvar medan män uppger sårade känslor och kränkthet som förklaring till våldsutövande. Håll det i huvet, vi ska återkomma till det.
I artikeln står längre ner:

”– När vi talar om det ”lätta” självrapporterade våldet mellan partners i brottsofferundersökningar, då är det ingen skillnad mellan kvinnor och män. När man däremot tittar på skadebilden, i vilken utsträckning man har varit tvungen att uppsöka vård, då går vi åt att kvinnor är mer utsatta för grövre våld, det våld som kräver sjukvård, säger Jenny Yourstone.”

Jag motsätter mig inte att både en och två örfilar har utdelats av kvinnor i relationer, även om jag tror att detta är brutalt mindre förekommande än vad som ibland målas upp, särskilt i film å sånt. Men är det samma sak som det omvända? Är det samma sak som när en man höjer näven mot sin fru? Nej är svaret. Nej är det enda svaret i världen av historiskt könsförtryck. Den avgörande skillnaden är makt och rädsla. Få kvinnor beskriver det fysiska våldet som det värsta, istället talar de om rädsla, stress och anpassning, om strategier för att parera våldet. Både kvinnor och barn talar om hur livet blir en balansgång i att avläsa tecken, förekomma och mildra det våld som blivit ett ständigt överhängande hot i deras dagliga liv. Är det detta som är effekten av kvinnors våld mot män? Svaret är nej. Också detta är belagt i forskning, män uppger inte att de är rädda för kvinnor. Motiven för våldet måste vägas in: mäns våld handlar om hat och makt och är upprepat. Detta är definitionen av att förtrycka och äga någon. Forskarna vet att detsamma inte gäller för kvinnors våldsutövande. 

Vi luras att tro att de nu är två som träter. Hur orättfärdig framstår inte kvinnokampen, om kvinnor beter sig likadant? Detta är en urgammal strategi för att förminska och trycka ner motstånd. Hur många gånger har ni inte hört Israel förfasa sig över palestiniernas "krigsföring"?



Under tiden verkar de liberala debattörerna förvirrade i frågan om vem de egentligen tycker synd om. Ofta tycker de synd om de stackars männen som blir alldeles bortglömda i våldsdiskussionen, som inte får vara offer. Men de tycker samtidigt synd om kvinnorna som hela tiden av oss extremfeminister utmålas som offer. Jag är säker på vem det är synd om: kvinnorna i vanlig ordning. Låt oss klargöra att kvinnor är offer för mäns våld.

I tidskriften NIKK (Nordisk institutt for kunnskap om kjønn) kan man i nr 3 2011 under rubriken ”När kvinnor slår” läsa forskare som fastslår patriarkatets död. Nina Jon (dr i kriminologi) citeras:

Vi har haft en lång period där vi endast har sett att kvinnor är offer och män är överordnade. Det har varit en viktig kamp. Men nu har vi kommit till en situation där vi kan se att det är våldet i sig som är problemet och inte vilket kön utövaren har, säger hon.

Ja nu har vi kommit till en situation där kampen dels inte är så noga, dels är individuell. Också Peter Gill (våldsforskare och professor) är inte på samma spår:

Sverige är ett av världens mest jämställda länder och det är naivt att framställa kvinnor som offer.”

Det här snacket, som tidigare främst florerat på liberala debatt- och ledarsidor skyler över det faktum att våldet som män utsätter kvinnor för ger allvarliga fysiska, psykiska, ekonomiska och sociala konsekvenser. Trots att det så tydligt visar även den mest korkade individ att det helt enkelt inte är alls samma sak. Mäns våld mot kvinnor är alltjämt ett folkhälsoproblem.

NIKK citerar också den briljanta Viveka Enander som lägger det såhär:

- Min uppfattning är att vi i Sverige börjar om från början i den här debatten som nu har kommit hit men faktiskt pågått i30 år på annat håll. Idag är vi via detta tillbaka till när vi först väckte uppmärksamhet på kvinnomisshandel som ett samhällsproblem. Det går knappt att starta en föreläsning förrän någon räcker upp handen och påpekar att det minsann är lika vanligt att kvinnor slår. Det är tröttsamt att vi inte har kommit vidare från den här polariseringen.

Och tröttsamt är det onekligen, se bara: Jeanette Ekström och Therese Juel (Aftonbladet 2014-11-10) avslutar en debattartikel på ämnet såhär:

Det är beklämmande att ett samhälle som uppfunnit ordet ”hen” och som ständigt pratar om allas lika värde exkluderar halva sin befolkning (männen såklart) när det kommer till ett så allvarligt ämne som våld i nära relationer.

Snark, ”våld i nära relationer”, pity the male. Mansrörelsen och jämställdisterna har länge ondgjort sig över hur rättssamhället springer kvinnors ärenden. De pissar på kvinnofrids och samtyckesreglering och med ”jämställdhet” som paradargument vänder de sig mot allt som är för oss. Deras kärlek till allt ”könsneutralt” visar oss att denna neutralitet aldrig kan bli vår. Det är en bra tumregel förresten, om de gillar det, är det med största sannolikhet skitdåligt för kvinnor. Pär Ström har skrivit om svensk rättsröta och hur radikalfeminister kontrollerar systemet. I wish liksom.

Men om nu män är så himla exkluderade, hur kommer det då sig att lagstiftningen runt (allvarligt) våld helt är byggd efter manlig erfarenhet och omständighet? 

Forskningen visar att kvinnor som brukar våld ofta gör detta efter att själv ha utsatts. 


64 % av männen som utsatts för våld av sina kvinnliga partners har enligt studien i DN-artikeln själva varit förövare. Detta går igen i internationell forskning, 67 % av kvinnorna som sitter fängslade för att ha dödat en nära anhörig har tidigare misshandlats av denne enligt en studie från New York State Department of Corrections and Community Supervison.



Så igen: Det är för fan inte samma sak! Avgörande: det var inte hon som började.

Låt oss nu göra ett tankeexpriment. Ett som kom till mig när TLC och left-eye sjöng för mig häromdagen i bilen:

Never insecure until I met you
Now I'm bein' stupid
I used to be so cute to me
Just a little bit skinny
Why do I look to all these things
To keep you happy
Maybe get rid of you
And then I'll get back to me 
 
Tänk om vi skulle ta och faktiskt göra verklighet av pappivrarnas påstådda feministiska rättsprojekt. Kvinnorörelsen har en lång historia av att stödja kvinnor som slagit tillbaka. På nittiotalet drev den brittiska kvinnorörelsen kamp för kvinnor som avslutat sina plågoandars liv. De drev kamp för en ny försvarsgrund kallad ”self preservation”, som skulle stå vid sidan av ”self defense”. Den könsneutrala nödvärnsrätten är nämligen, tills ingens förvåning formad efter mäns erfarenhet och verklighet.



Det juridiska ordet för självförsvar är alltså ”nödvärn”. Det är en ”ansvarsfrihetsgrund” vilket betyder att man kan gå fri och utan straff för ett brott som man annars skulle straffats för om vissa omständigheter som lagen erkänner har funnits vid tillfället. I sverige har du nödvärnsrätt vid ett pågående eller överhängande angrepp på en person eller egendom till den punkt då våldet du utövar blir/anses ”uppenbart oförsvarligt” i förhållande till angreppet. 

Nödvärnsrätten funkar i fall där de två är jämbördiga och där den som angrips inte anses ha något problem med att möta angreppet rent fysiskt. Men är det så kvinnors verklighet ser ut? Svaret är nej.


Nödvärnsrätten är formad utifrån de våldsangrepp som män utsätts för. Jag vet såklart om att alla män inte är jämbördiga men vi snackar struktur här, remember? Män utsätts oftast för våld av andra män i offentliga miljöer, på krogen, utomhus, på fotbollsmatcher osv. Kvinnor utsätts för våld inom hemmets fyra väggar och har sällan varken verklig eller upplevd möjlighet att möta angreppet, att slå tillbaka. Om hon gör det sker det istället när hotet inte längre är direkt och överhängade. I forskningen kallas det ”våldets kontinuum” och betyder att mäns våld mot kvinnor i hemmet är ett ständigt överhängande hot och en process som pågår även de tider på dygnet då han faktiskt inte slår henne. Effekten i hennes liv är konstant. Detta är den kvinnliga verkligheten och omständigheten vid våldsutsatthet. Men, nödvärnsrätten gäller inte, istället döms hon för den handling som hon själv anser sig ha utfört i självförsvar.

Jag läste för många år sen Stephan Mendel-Enks bok om fotbollsvåld (Med uppenbar känsla för stil). Jag minns inte exakt hur han formulerade, men det var uppenbarligen intressant eftersom jag minns det. Han skrev typ att vi är en våldsfördömande kultur, vi gillar helt enkelt inte våld eller folk som ägnar sig åt det. MEN, den enda tillsats som krävs för att vi skall ändra oss är att våldet har skett i självförsvar. Vi kan utöva, förstå och försvara våld som vi uppfattar som motstånd. Därför krävs i fotbollsmiljön ett rivaliserade lags firma, i politiska rörelsers frihetskamp en förtryckarstat och vid mord en angripare. Det betyder att kvinnors våld mot män skulle kunna uppfattas som legit om vi bara förstod det för vad det är: självförsvar. Motstånd. Wifey beats him back.

Året är 1989 i storbrittanien. Kiranjit Ahluwalia dödar sin make genom att när han sover hälla bensin över hans fötter och tända på. Efter tio år av systematiskt förtryck försvarar hon sig. 

 

Hon erkänner dråp men hävdar att hon aldrig hade uppsåt att döda honom. Hon ville "göra precis tillräckligt för att han skulle veta hur det känns att känna smärta". Hennes försvar godtogs inte och hon dömdes till livstid för mord. Organisationen Southhall Black Sisters och den lokala kvinnojouren startade då en kampanj för Ahluwalia som senare också gällde Sara Thornton som knivmördat sin make när han sov på soffan. De krävde att de två kvinnorna skulle frias och för alla framtida systrars motstånd formulerade de ett förslag på en ny försvarsgrund. Inte en ändring, ingen tillsats i den manliga lagen, utan en helt ny grund: ”självbevarande” Self-preservation. Deras första möte samlade över hundra personer och inleddes med ett inspelat meddelande från Ahluwalia (återgivet i en text av Jill Radford):

”Efter mitt giftermål glömde jag bort hur man skrattar. Jag fick inte äta och dricka när jag ville, jag fick inte vara vän med vem jag ville, jag fick inte träffa min familj och släktingar så ofta – jag hade inte tillstånd till det. Småsaker blossade alltid upp till stora konflikter. Det var inte bara jag, utan även mina två små barn, som for illa... Men trots att jag kompromissade så mycket jag kunde, blev jag utnyttjad på alla upptänkliga sätt. Jag kunde varken göra min man eller hans släkt nöjda...

I tio år levde jag ett liv fyllt av misshandel och förnedring och ingen märkte något. Nu har lagen bestämt att jag skall avtjäna ett livslångt fängelsestraff. Varför?”

Ja, varför? Dessa kvinnor kan inte hävda sinnesförvirring. De har handlat medvetet och rationellt, precis som vid självförsvar. Self preservation-förslaget placerar deras handlande i det sammanhang som är kvinnors erfarenhet, våld i hemmet. Det tar hänsyn till konsekvenserna i våra liv som mäns systematiska våld orsakar och samhällets oförmåga att skydda oss och våra barn. Behöver jag säga att det inte gick igenom?

Märk att det ligger i allra minst intresse för kvinnor att tillåta dödande av andra. Bara experimentera med tanken, för att det helt enkelt inte finns något samband mellan de omständigheter som är när kvinnor respektive män utsätts för våld. 

 

Tänk att det är oftast inte möjligt för en kvinna (eller ett barn) att effektivt i situationen försvara sig. Men tänk vart vi skulle hamna, om vi gav henne en grund att bevara sig själv? Wifey self preserves.
Låter det crazy kompis? Det var inte så galet 2005 när det klubbades en ny bestämmelse i delstaten Victoria i Australien. Den säger att den som dödar en partner som utsatt henne för våld och förtryck kan gå fri från ansvar. För att de ansåg att detta kvinnors våld mot män, det är inte angrepp.

Detta mina vänner, är en vettig diskussion om kvinnors våld mot män. I sån jävla kontrast till de ivriga, könsneutrala forskarna och debattörerna. Detta är diskussionerna som papparättarnas påhittade extremfeministiska rättsväsende kan föra. 

Varsågoda jämställdister, det var ni som var trötta på viljelösa offer!

måndag 24 april 2017

Om bullen, ugnen och barn på beställning

”Är du en kvinna som redan idag har barn och känner att du för egen del inte vill ha några fler egna barn?
Är du väl medveten om vad det innebär att bli surrogatmamma och känner med hela ditt hjärta att du vill bli en?Är du tillfreds med att lämna bort barnet efter födseln, säker på att barnet även utan din delaktighet, kommer att få en trygg och kärleksfull uppväxt?
Om svaret är JA och du skulle kunna tänka dig att bli Surrogatmamma och dela med dig av den enorma lycka som det måste innebära att få bli förälder hoppas jag att du väljer att bli surrogatmamma åt mitt barn...”

Den här snubben vill ha barn, så han annonserar efter en tillgänglig kvinnokropp på internet. Annonsen är skitlång, men hans avslutning är priceless: 

”OBS: Det känns viktigt för mig att du vill bli surrogatmamma av kärlek och inte för att få ekonomisk ersättning. Självfallet blir det mitt ansvar att stå för ersättning för diverse omkostnader på grund av graviditeten. ”

Asså du får betalt! Men du ska inte vilja ha betalt, ok? 

 Idag dear friends, ska vi snacka om surrogatmödraskap.


Så vad är det då? Det är att en kvinna bär och föder ett barn som hon sen lämnar ifrån sig efter förlossningen samtidigt som hon avsäger sig all rätt till barnet. Barnet har beställts och skapats efter någon annans önskan om att få bli förälder. Det hela styrs som allting annat i den smutsiga världen av pengar. En del tjatar då nåt innerligt om ”altruistiskt” surrogatmödraskap (alltså no cash involved), det här inlägget kommer inte att handla så mycket om det. Men kort sagt så: de är en mycket liten del av surrogatarrangemangen, det är oerhört svårt att kontrollera vad som är frivillighet i ett patriarkat, ingen vet hur mamman reagerar i förväg och det öppnar upp den svarta marknaden. 

Men kanske allra viktigast – här har vi själva kärnan i den ideologiska surrogatdebatten - oavsett hur det regleras och kontrolleras så öppnar vi upp för en syn på kvinnor som maskiner och barn som (beställnings)varor. Det finns all anledning att vara rädd för en sån utveckling.


Oavsett politiskt läger så fattar de flesta att det är en rätt big deal att föda och bära ett barn. I väst förväntas en bebis vara en kvinnas totala lycka. Hon ska föda och överleva vilket är definitionen av att det ”gått bra”. Hon förväntas knyta an direkt och gå in i sin nya arbetsbelastning och självuppoffring, allt med moderskärleken som bränsle. Inte sällan hör vi snack om att älska barnet redan när det ligger i magen. Få morsor jag mött beskriver det där som oproblematiskt, MEN, jag har aldrig träffat en nybliven morsa som inte har upplevt emotional overload. Som inte förändrats känslomässigt. (Märk väl att detta alltså inte handlar om biologiskt tjafs som skulle förklara löneskillnadernas koppling till mensblod eller nåt sånt).



Mammorna pratar om skörheten, att inte känna igen sitt nya jag och sina reaktioner. Trots att jag inte kan presentera nån statistisk uppgift på det hela är jag rätt säker: förstföderskor bli fullständigt överrumplade av den. Känslostormen. Positiv eller negativ, kanske båda två. För många mest förvirring. En inre storm som är omöjlig att formulera, och därför så innerligt ensam. Oavsett om hon vill ha sin unge eller inte, oavsett hennes föräldraförmåga eller egentligen oavsett alla jävla omständigheter så är inte baby-making en teknikalitet. Det som sker i någons kropp och psyke får aldrig förvandlas till produktion.

Som vanligt är patriarkatets relation till kvinnorna motsägelsefullt. När de ”vanliga” mammorna förväntas bli maximerat dödsförälskade förväntas kvinnorna i surrogatindustrin helt kunna stänga av. Inte känna ett skit. Överföra alltihop till några andra: köparna av hennes barn.


Surrogatmödraskap är människohandel. Det är barnhandel. Exploatörerna är vita, rika, ”normbrytare”. 

 

Européer, japaner och amerikaner (surprise!). De är homosexuella män och ensamstående män. Allra vanligast är dock de heterosexuella paren och snacket om normbrytande och radikalitet visar sig snabbt vara en jävla glättig front på fullständigt ospännande villaliv till vilket (mänskligt) pris som helst. Kärnfamiljsnormen in absurdum. Det samlande för surrogatmammorna, förutom att de är kvinnor, är att de är betydligt fattigare än köparna.

Det finns olika typer av surrogacy rent tekniskt och genetiskt. Antingen så befruktas ett av surrogatkvinnans egna ägg med köpar-hannens genom insemination. Detta är som jag fattar det rätt så ovanligt idag. Det andra, nyare alternativet är ett där både ägget och spermien förs in i kvinnans kropp, genom sk ”embryotransplantation”. Detta betyder att barnet kan komma till (produceras) utan någon genetisk koppling till (surrogat)mamman. För att illustrera bizzareworld: ”möjligheten” finns nu att få vita eller asiatiska eller vilka jävla etniska barn som helst ur fattiga, bruna kvinnors kroppar. Åh världen, än har du inte sett slutet på kolonialt svineri!

Detta beskrivs ibland som nåt särskilt positivt för kvinnan (orkar inte ens) för att hon då löper ännu mindre risk att känna något för barnet. Tanken är typ att när de har olika färg och form på ögonen är det så ”uppenbart” att barnet inte är hennes (vilket det givetvis är eftersom det har kommit till i hennes kropp). Resonemang som detta avslöjar att det är inte på något sätt är så oproblematiskt för de flesta kvinnor att lämna ifrån sig sin nyfödda bebis som industrin vill få oss att tro. Vore det så skulle de inte behöva jobba så jävla mycket med att hitta sätt att hantera det. Kvinnorna i surrogatindustrin får gå kurser i att inte knyta an, får lära sig att inte prata om barnet i magen som sitt och rapporterar liknande strategier som sexbrottsoffer för att gå igenom processen med psyket i behåll. Ändå vet surrogatförespråkarna någonstans, på ett forum skriver en av dem såhär:

”Vad ni än gör, "anlita" INTE en tjej som inte har egna barn sedan tidigare. Man kan som människa inte veta hur man reagerar efter det att man burit ett barn länge och sedan fött detta barn. Risken är allt för stor att ni står inför dilemmat att surrogatmamman inte lämnar ifrån sig barnet efter det att det är fött, eller har svårt att själv gå vidare.”



Att formulera tanken om huruvida barnet kan tas ifrån henne mot hennes vilja som ett ”dilemma” orkar jag inte ens kommentera egentligen. I samma forum diskuteras hur man på bästa sätt skriver kontrakt för att kvinnan inte ska kunna ångra sig och göra abort eller under vilka omständigheter som köparna kan kräva att hon gör abort 

 Det går inte att göra graviditet och barnafödande till kneg och produktion vilket som helst när det egentligen är en oerhört intim, existensiell och i högsta grad psykisk upplevelse. Liksom lite nåt annat än att få ett tyg å sy en tröja. 

Dessutom finns det inga arbeten som pågår alla dygnets timmar, som är i jämförbar grad lika oförutsägbara, smärtsamma och ibland livsfarliga som graviditet och förlossning. Jag känner heller inte till några andra yrken som innebär att man kan avtala bort aborträtten eller neka någon att ha sex när den är ledig (de flesta surrogatmorsor får skriva på för avhållsamhet). Detta är ägande, inte anställning. Modernt slaveri.


Ett av paradargumenten hittar vi där: att de stackars barnlösa bara betalar för ”tjänsten” graviditet? Inte kan man kalla det barnförsäljning då? Det är ju bara en transaktion i tjänstesektorn! Outsourzing av produktionen!



Man ba ok, alltså att betala någon för att genomgå en graviditet? Låter som ett sweet-gig för alla som tänkte get knocked up nån gång. Jag smsar kontonumret nästa gång mensen uteblivit gullisar!
SJÄLVKLART betalar de inte om de inte också får BARNET.
Ta bulle-i-ugnen-metaforen. Du går in på ett bageri och lägger pengar på disken. Sen går du ut igen, för du betalade bara för ”tjänsten bullbak”. Eftersom det absolut inte handlar om bullförsäljning är du givetvis inte intresserad av att få med dig en go kanelsnäcka ut därifrån...eller?

Det är barnet de köper, kvinnan de utnyttjar. Önskan om biologiskt ”egna” barn har med surrogaten tagits till en absurd nivå: den fria marknaden. Detta gör ingenting annat än att förminskar bebisar till kanelbullar och kvinnor till ugnar. Bullen å bebin, de är båda ting möjliga att framställa och avyttra på en marknad. En marknad som smidigt transformerat barnlängtan - till barnbehov - till rätten att få ett biologiskt eget barn. Men det är såklart ingen universell rätt, det är rika människors önskningar. Med det inte sagt att dessa önskningar inte kan vara nog så intensiva eller att dessa människor inte skulle vara lämpliga som föräldrar. Med det endast sagt att egna önskningar och pengar inte innebär okränkbar rätt till andra människor.



Alla barn som föds lever inte med sina mammor, inget nytt under solen änna. Att flera personer kan ta hand om ett barn är knappast breaking news. Att barn kan komma till i en massa olika konstellationer som inte nödvändigtvis är dåliga är inte heller några news. Men vad detta handlar om är att beställarna inte under några omständigheter kan tänka sig att dela barnet med den kvinna som föder det. De skall ha det själva och hon får inte ha några rättigheter, all hänsyn till henne avtalas bort. Hon skall bara göra jobbet. Lidandet, riskerna, psyket. 

Medan hon fortfarande blöder och innan chocken har lagt sig skall hon avsäga sig vårdnad och alla rättigheter till det barn hon fött, mot betalning. Man får under inga omständigheter göra så mot en annan människa! Hör ni det? Fattar ni det? Det är sjukt! 

Ofta efterlyser surrogatförespråkarna en ”mer nyanserad” debatt. Men let me tell u, thiz shit is inte nyanserat alltså. 

 

Den här sidan av myntet pratar företagen inte om. En surrogatförmedling skriver på sin hemsida under rubriken: ”Förlossningen”:

”Efter förlossningen så är det dags att njuta av att ett barn har kommit till världen. Ett födelsebevis skrivs som sedan används för att få hem barnet. I samband med detta startar också en administrativ och juridisk process där [företag] självklart finns vid din sida och stöttar med både sin erfarenhet och juridisk kompetens i samarbete med [namn] Jurister.”



Inte finns det nån kvinna med eftervärkar och hopsytt underliv i den skrivningen inte. Däremot finns ett eventuellt juridiskt problem. Företaget upprepar dessutom att de arbetar med ”kostnadseffektiva lösningar”. Alltså när de handlar med kvinnor och barn då. Så gör de det billigt. Ba så ni vet.

Förra året konsterade den statliga utredningen att surrogatmödraskap inte skall vara tillåtet i Sverige. Ändå kommer ungefär 100 svenska barn om året till på det här sättet, och det finns all anledning att tro att de kommer att bli fler. Det finns nämligen inget hinder att ta sin plånbok och sin övergreppsyttrade barnlängtan utomlands. Antingen så kör man hela processen utomlands, eller så hookar man en svensk surrogatmorsa och tar med henne utomlands för själva transplantationen.



Surrogatmamman (och prostituerade) Anna säger såhär till Amelia Alvarez (de diskuterar hur det skulle vara om surrogacy var lagligt i Sverige):

”Jag undrar hur mitt CV skulle se ut: ”Jag hyr ut min livmoder i 9 månader... Jag gråter inte då jag lämnar ifrån mig den nyfödde och jag är alltid glad och positiv.
Det finns ingen skillnad när jag hyr ut min fitta och anus eller min livmoder, det är samma frågor. Ögonfärg, hårfärg, om jag är frisk, mina preferenser, om jag har några psykiska sjukdomar, om jag är glad etc, etc. Alla såna dumheter, men ingen frågar varför jag säljer mig. I vilket fall skulle jag ljuga och säga att det är för att jag älskar att göra det. I den här världen av säljande och köpande är det lögnen som gäller, för sanningen är verkligen grym och antikapitalistisk.”



Anna pratar om kopplingen mellan prostitution och surrogatmödraskap. De är två helt olika saker, inte minst för att det sista torskarna vill är att få en horunge, medan det sista barnköparna vill är att ha något som helst med sex att göra. De är horan och madonnan. De är båda helt otjötbart handel med kvinnor. De är båda våld mot kvinnor. 


Till skillnad från den prostituerade så knullas aldrig surrogatmamman. När prostitutionen beskrivs som ett nödvändigt ont är surrogatmödraskapet ett kärleksfullt gott. Denna välvilliga, rena, uppoffrande Maria vill bara dela livets stora glädje med andra (se annonsen i början)! Retoriken blir fan skrattretande uppenbar, en surrogatsida har orden ”hope-believe-love” som slogan. Kvinnorna i surrogatindustrin både marknadsförs och eftersöks med termer om ”att hjälpa”. De är sinnebilden av den ömma modern, hon är kärleksfull, uppoffrande och vill inget hellre än dela med sig av denna livets stora gåva. Ändå är hon samtidigt den sämsta modern - ingen moder alls - för hon är beredd att lämna ifrån sig sitt barn. MEN inte för att hon inte vill ha det, det skulle paja bilden helt, utanför att hon vill ”ge” detta vackra till någon annan. Typ såhär låter omskrivningarna:

”Hej. Vi är ett förlovat gaypar, jag 32 min sambo 27. Som söker efter någon som vill ge oss glädjen att få barn. Vi är mycket seriösa och ser fram emot en framtid med barn inkluderat. Söker därför en surogatmamma som är villig att ställa upp för att göra våran dröm till verklighet.”


Eller:

”Hej! Vi är ett killpar som båda är 23 år. Bor tillsammans i villa och har bra arbeten och känner nu att tiden är mogen för det barn vi längtat efter så länge.
Ser fram emot att höra av dig surrogatmamma som vill ge oss det finaste någon kan ge”.



Detta är en urgammal patriarkal idé fomulerad i ett sjabbigt forum. De spelar på övertygelsen att kvinnor skall ställa upp och med sin kropp och sig själv för att tillfredställa andras behov. 

 

De eftersöker inte affärskvinnor som lärt sig att förvandla äggledarna till valutaväxlare, de annonserar inte om entreprenörer som rationellt tagit kontroll över sin kropp och börjat nyttja den som arbetsredskap. Den argumentationen håller inte. Den är inte heller riktigt lämplig när man vill intala sig att man efterfrågar ett ”kärleksbarn” och inte en ”cashunge”. Entreprenörssnacket kommer bara fram när surrogatförespråkarna skall möta feministisk kritik. Då passar det minsann att i vanlig ordning vända på feminismen och använda den i vårt face.


Ekis lägger det såhär:
”Denna feminism bygger på ett antagande, gemensamt också för den ”feminism” som är för prostitution. Det är det underliggande antagandet att kvinnan inte hör ihop med sin egen kropp och i förlängningen inte heller med det barn hon föder. Att barnet inte är en del av kvinnan och att det som händer i kvinnans kropp inte heller händer henne, utan bara hennes kropp. Och än mera – att jagets frihet står i motsats till kroppen.”



Navelsträngen och det gemensamma förlossningstraumat är ett odiskutabelt faktum. För en del kanske detta låter oerhört gammaldags. Det är det inte. Med samma tankegång kommer vi fram till ställningstagande om fri abort. Det ofödda barnet är en del av kvinnan. När det sedan fötts är det otvivelaktigt hennes.

Att hata surrogatindustrin är inte moralism. Det är att vända sig mot föreställningen om att kvinnans kropp kan skiljas från hennes person och användas som avelskossa. Det är att inse allvaret och vilken kvinnosyn som den här industrin öppnar upp för.


Vilken är egentligen kritiken emot människohandel? Jomen det är ju att människor inte är varor. Att det mänskliga är något större. This shit handlar om att någonstans dra en gräns för marknaden och vad som får ske med det mänskliga, för att inte förlora allt. För det som nu är till salu, det är livet självt.






söndag 16 april 2017

Om att inte vara mer än en duva - en inre dialog i text

Jag har en ålderskris. Fast inte en kris, det låter så allvarligt. Det är inte åldern som är grejen. Har inga problem med att bli äldre, vill inte vara 20. Men det suger lite att känna sig för gammal för en del fantastiska outfits. Skynda. Tatuerar händerna på lunchen.



Har inte skrivit en enda anteckning på en vecka. Eller jo, på ett gammalt kuvert har jag skrivit ner ett stycke av en dikt av nån egyptisk poet. Amal Duqal, ska googla nån gång. Vem är hon? Hon skrev iallafall:

”Och höll varandras händer unga och utan hopp

Som en sköld mot bly

Bly

Bly

Så sjöng de”

Detta är alltså sammanfattningen av mina tankar den senaste veckan. Kul tjej. Hör mig själv säga ”jag har ingen inspiration”. Palla skitnödigheten. Asså, ”inspiration” vem tror jag att jag är? Bara skriv nåt. Det du tänker. Så kom detta. 

Slukad av den inre dialog som kan föras i en word-fil.

 

Krisen handlar om en påträngande känsla av att det kan ta slut. Av att det är bråttom.

”Har du dödsångest?” frågade M när vi satt på kvillepastan igår.

Men nej, det är mer som livsångest. Tidsångest. Mer tid och mindre ångest. Tidsuppfattning måste hänga ihop med hur mycket tid man har erfarenhet av. Alltså, om man har levt 4 år på jorden så är såklart ett år oändligt långt. Med tiden känner jag hur det går fortare och fortare. Fortsätter det såhär så kommer allt passera förbi i 1000kmh innan den respektabla åldern 50 inträtt.



Det finns så mkt jag vill göra. Så mycket att hinna i ett så låst liv. Tänk om man ligger där och ska dö, och så känner man att det var så mycket som blev waste? Hur gör man för att dö nöjd? Alltså my god girl, varför ens tänka på det. Men jag tror inte det kommer nåt mer sen. Det vi har är nu.



Mailade en djurrättare som hört av sig och frågade om min åsikt. Mycket smickrande. Skrev om människors desperata sökande efter mening under kapitalismen. Jag har skrivit det förut, med risk för att låta asdeppig: jag tror inte det finns nån mening. Ingen universell, typ religiös över oss stående mening. Det är inte deppigt, det är skönt. Vi kan själva bestämma vad som är meningsfullt, det är väl bara det att marknaden aldrig lämnar våra sinnen. Jag vill ha en fet bil men det är knappast ett grundläggande biologiskt behov. Det är marknad och machokomplex. Still want it tho.

Man ba göllet, ”Väck mig till en nattsvart lexus.” 

Bilmekanikern bakom backaplan erbjuder sig att trimma min clio.

”De är skitenkelt, jag kan fixa det baby”

Åh reality.


Jag skrev en statusuppdatering som min joursyrra ville skriva ut och sätta upp på väggen. Hon känner det också.
”Söker livet bortom vardagar och mensfloder, väckarklockor och socialrealism. Livmoderkramper och tristess, dagislämningar och dammsugningar. Vill ha Lexus och justice, croissanter och författa manifest i massagebad.”


Mycket lexus nu. Livet passerar. Jag är inte olycklig. Kanske lyckligare än de flesta. Mindre påtaglig ångest än majoriteten av dem jag hänger med. Krisen är en kombination av passion och ego. Jag har så förbannat höga tankar om min kapacitet att hisingen känns som ett par alldeles för tigtha jeans.

Söker passion, eld, allt. Får en smuggelcigg och en försenad buss. ”Västtrafik informerar”.

 

Statusuppdaterar nån vecka senare, hur kan detta vara livet?
”Köper mat på faktura för att cashen inte räcker, skriver en formell klagan om min sons jävla skitsituation till stadsdelsförvaltningen och överklagar en p-bot lite vid sidan av. När fan tror de jag ska kunna arbeta? FUCK MY LIFE”


Så lite tid. Jag vill känna. Hela tiden. Jag fick rätt av förvaltningen, kände en kort stunds triumf. Oftast känner jag för mycket. Sprängs. Har hela mitt liv med mer eller mindre konstruktiva, kreativa, kriminella sätt försökt stänga av det ibland. Ändå är det just det där som är värt precis allt. Hjärtat som pumpar. Slår mot bröstkorgen. Ett fångat varande som tacklar bröstväggarna, igen, igen och igen.

Jag vill föda barn! Förmodligen för att det var den absolut festaste och sinnessjuka känslostorm jag någonsin upplevt. Jag vill föda och känna att jag lever. Maxa det jag klarar. Fuckin krysta och prestera till dödens gräns. Hade jag inte haft reumatism och barn hade jag med all sannolikhet ägnat mig mer åt slagsmål.



Vi pratade djurrätt jag och T. Alltså teoretiskt kan jag såklart se att förtrycket av djuren har många likheter med hierarkin mellan människor. Att det är ett systematiskt exploaterande för någon annans vinning. Men jag känner det inte.
För mig är politik passion. Ilska, kärlek, solidaritet och hat. Driv, figth och firande. Sammanhållning, systerskap, känslan av att vara på samma sida i konflikten.

För mig handlar aktivism om känslor. 

 

Feeling och inte teori. Teorin är steg två, den kan fördjupa oss, begripliggöra och sätta fingret på VAD det är som gör att det känns. Men om det inte känns, då loggar jag ut.
För T är det annorlunda. Politik är teori. ”Det kanske handlar om hur mycket man drabbas själv” säger han. Jag vet inte.

Men teorin räcker inte för mig. Jag äter inte djur av den främsta anledningen att jag tycker det känns jävligt ofräscht liksom. Har många olika matnojor. Men jag tycker inte att det i alla situationer kan betraktas som grundläggande fel att döda ett djur. Onödigt och något som bör undvikas, men inte mer än så.



Känner inte solidaritet med djuren. Det är där skon klämmer. De skulle aldrig backa mig. Vi sitter inte i samma båt. För mig blir djurrätt därmed en fråga om välvilja och teoretiska resonemang om ett överordnat rätt och fel. Känner inget för fiskarna. Fyndar glatt i ”billiga lådan” i fiskaffären på Selma. Livet är ändå härligt. Har ett gött tjöt med försäljarsnubben. Är det individer som ligger där? Eller är det bara sjukt billigt, näringsrikt käk som jag har råd med? Det är firrar ingen vill köpa för att de är av fel sort eller är för små. Man köper dem hela. Rensar själv, det orkar ingen människa med tydligen. 

Känner inget när jag skär huvet av sejen.

 

Igår vaknade jag bakfull och skör. Jag visste att de planerade nåt. De har varit alldelles för orädda och kaxiga de senaste dagarna. Duvorna. En liten sunkig hög med pinnar som de använt som ursäkt till bobygge ligger ute på balkongen. Och ett ägg. Och fjädrar. Jag blir orimligt stressad. Känner att det är det äckligaste som någonsin hänt. En odefinierad känsla av att jag måste göra nåt förbjudet.


”L, de kommer inte att vara arga på dig. De fattar inte. Som du sa om deras bo honey, de är inga ingenjörer direkt.” S peppar mig på telefon.

Men jag klarar inte att ta bort det. Går ut på balkongen flera gånger men vänder. Överväger på riktigt möjligheten att kapitulera. Låta dem få balkongen. Frågar google hur lång tid det tar för en duvunge att lära sig flyga. Det känns otroligt, oförklarligt jobbigt. Jag vet inte varför. Känner mig ägd. Kränkt över min egen handlingsförlamning. Efterlyser handlingskraftig partner som bara kan lösa den här skiten! Åh varför är jag så ensam? Vad fan händer? Ringer min girl och hon dyker upp med plasthandskar. Löser problemet. Abortion complete. Still single.

Varför bröt jag nästan ihop av ett fågelbo?

 

Känner att jag inte klarar det själv. Tinderswipear. Varje gång nån skriver nåt tar jag bort honom. Vem fan är han liksom? Män blir lätt impade. Tycker det är så himla härligt och häftigt med självständiga kvinnor. Fantastiskt med en kvinna som klarar av både det ena och det andra, rapp i käften är hon också. Sällan funderar de på vad de själva skall bidra med.


IMPONERA PÅ MIG FÖR HELVETE! HAR DU NÅGOT DRIV PAPI? Nä jag tänke väl det, bryr du dig om nåt alls? Känner du? Tänker du?

Ta hand om mig, utan att äga mig. Respektera mig utan att bli en undergiven knähund. Håll mig, men stäng inte in mig! Vilket trams. Fixa bara fågelbon å sånt. Det räcker. 
Stänger av tinder igen. Spenderar 20 minuter under täcket med en vibrator. Snabbt och lätt, batteridriven pleasure helt utan ansträngning. Man vet inte om det är deppigt eller härligt? Kanske båda. Kanske inget av det. Det bara är. Gör vad man kan för att hålla huvet högt en söndag.

Gör kaffe och tittar ut över gården. Tänker att någonstans där ute är hon. Duvan som nästan besegrade mig. Fågeln som helt omedvetet pekade ut och gjorde min ensamhet till en skitkonstig stressreaktion. Vi kanske är equals ändå. Det känns lite sorgligt. Inte mer än en duvjävel.








fredag 7 april 2017

Om att ha is i magen - samtycke och hundkiss


Samtyckesregleringen är ingen ny lag. Det är en ändring där lite text byts ut eller skrivs om och det bevingade ordet ”samtycke” införs. Det är såklart bra. Men det är inte varken asbra eller fantastiskt. Det är faktiskt rätt oklart vilket problem det är tänkt att lösa och ännu mer vilket som faktiskt kommer att lösas i verkliga kvinnors liv. Mitt inlägg i samtyckesdebatten handlar om hur viktigt det är att inte överskatta lagstiftning. Att inte överlåta frågan om mäns våld mot kvinnor till paragrafer, poliser, åklagare och advokater. Mäns våld mot kvinnor är ditt och mitt problem att lösa.



Som jag ser det är det rätt sjukt att vara EMOT en samtyckesreglering (typ som när SD röstade EMOT nollvision för dödsfall på arbetet). Vem fan är man ens då liksom?

 

Thomas Bodström ska få företräda moståndarsidan. Han skrev en debattartikel i expressen förra året där han skriver att en av riskerna med samtyckeslagen är en återgång till överdrivet fokus på kvinnans agerande. Det hela handlar ju om huruvida HON har samtyckt eller inte. Här gör den gode Bodström något av en klassiker: att vända feminismen emot oss. Han argumenterar mot samtyckeslagstiftning - för kvinnors skull! Vad den ena sakkunniga kvinna efter den andra sagt som svar till den här ”oron” är enkelt: Botten är redan nådd. En värre situation för kvinnor i vittnesbåset, ifrågasättandet av dem och deras agerande är inte möjligt. Inte sådär mycket jobbigare än förut alltså. Men tack för omtanken Tompa!

Så heja samtycke, men:
Jag var på en konferensanläggning. Rum med havsutsikt och buffékäk. Under två dagar jobbade jag och en massa grymma ladies med ideologiutveckling och att stärka vår aktivisms ibland lite borttappade politiska bas. Plötsligt tog nån micken och la det så gött, typ så här: 
”Alltså samtyckeslagstiftningen, vilket jävla oklart dravel det är om den. Det är ju för fan som att fostra en hund. Hunden får inte kissa inne, vi kan kuva den och tvinga den att inte göra det. Men hundjäveln kommer ju för fan aldrig någonsin fatta varför den inte får kissa inomhus!”

Jag skrattade högt. Sådär alldeles för okvinnligt högt som jag gör ibland när nån ba tar å säger det rakt ut. För vad är det för tanke vi riskerar att hamna i med samtyckeslagstiftningen? Jo, att övergepp och våldtäkter sker för att män inte först har sökt samtycke. För att han inte måste fråga först. Sanningen är att övergrepp sker för att män i varierande grad skiter i vad kvinnor vill och inte. Det händer för att sexualiteten har manlig utgångspunkt och för att män anser sig ha rätt att tillfredställa sig med kvinnor som verktyg. Leksaker.

Samtyckeslagen kan, som många poängterat verka normerande. Den kan påverka vårt sätt att tänka och agera så som lag mot barnaga och sexköpslagen. Men folk både spöar sina barn och köper kvinnor. Män kommer att fortsätta våldta kvinnor, för det är inte i första hand en fråga om rättspraktik. Det är en fråga om kvinnoförtryck. Det är sexualiserad exploatering av kvinnor, kanske det mest motbjudande av allt.

Samtycke i sig är såklart en grundförutsättning.

Men, får man verkligen göra vad som helst med någon annan bara för att denna har samtyckt?


Hon ringde. Vi pratade om den sedan länge nedlagda utredningen om misshandel. Hon berättade om den nyss nedlagda utredningen om olaga hot och kvinnofridskränkning. I åratal har hon på olika kreativa sätt försökt göra sig kvitt honom.



”Jag.. alltså vi.. jag..” hon stakar sig. ”Alltså jag har träffat honom nu.”
”Du har träffat honom nu nyss?” frågar jag. ”Vill du berätta vad som hände?”
”Vi bråkade..”
”Ni bråkade?”
”Ja, och vi kanske hade sex... Eller, okej vi hade sex. Jag tänkte att han kanske skulle sluta om jag bara gick dit och gav honom det han vill ha för en gång skull”.



Det fungerade inte. Han hör av sig med ökad intensitet. Hoten haglar. Men hon gjorde vad hon kunde för att få bli lämnad ifred. Staten kunde inte skydda henne, så hon försökte själv. Nu lever hon med skammen för vad hon ”samtyckt” till. Vad hon ”ställde upp” på. Men hjärtat, du har inte samtyckt. Du har använt spelat samtycke som försvar och strategi för att undvika våld. Det är ett gammalt kort i boken.

Samtycke kan ifrågasättas. Tänk en våldsrelation, här menar jag de ”klassiska” sånna relationerna där hon upprepar att ”han har aldrig slagit mig” när man pratar om det efteråt. Relationer som varit våldsamma psykiskt och emotionellt. Relationer där han styr och kontrollerar, hotar mer eller mindre uttalat och där hon är rädd för honom. Även i sånna relationer finns ”fina” stunder eller perioder då det var rätt bra. Men ALLT sex kan ändå ifrågasättas i en ojämställd relation. Allt samtycke givet ifrån någon i underläge är oklart. Det kan kanske inte lagstiftningen fånga upp fullt ut någonsin. Men vi kan veta det. Vi vet det. Och varken hon eller han vet kanske i situationen vad som är frivilligt, lustfullt deltagande och inte. 

Självklart kan det som i lagens mening betyder samtycke tvingas fram av den som önskar ett sådant.


Alla vi som regelbundet möter kvinnor som levt i den här skiten vet att spelat samtycke används av kvinnor för att undvika stryk. Kanske en invit innan han höjer handen, kanske som ett sätt att lugna ett väntat utbrott. Ibland som ett sätt att söka intimitet där det annars fanns misär. Den nya skrivningen kräver inte ett samtycke med ord, verbalt. Det räcker med ett deltagande, agerande. Men, hur många är vi inte som under pågående övergrepp ”deltagit”? Att spela död är knappast vägen för den som vill ta sig ur situationen någorlunda hel.

Sexualbrott är svåra att bevisa, det är inte så konstigt. Med det inte sagt att inte polisens utredningar och handläggningen av ärendena lämnar rätt mycket att önska. Både stora kunskapsbrister och patriarkal struktur i rättssystemet är knappast till kvinnors fördel. För att då inte snacka om byråkratisk snigelfart. Men, oavsett allt det där är det såklart svårt att döma rättssäkert när ord står mot ord. Det finns inga vittnen. Grejen är bara att samtyckeslagen inte kan hjälpa oss här. Alltså redan idag är det klassiska exemplet att gärningsmannen erkänner att de hade sex, men hävdar att det var frivilligt. Allt ifrån våldsamma gruppvåldtäkter till svårdefinierad press i den äkta sängen förklaras bort av gärningsmän som hävdar att hon minsann ville. Självklart kommer samma snubbar att hävda att hon samtyckte. Bevisproblemet står kvar, varken mer eller mindre rubbat än patriarkatet.


Men trots allt finns det som ändå är redigt gött i samtyckesförslaget: ”oaksamhetskravet”. Jag ska försöka att på vanlig svennelingo förklara vad det innebär (som jag fattar det). Alltså, rätt många av de riktigt sjuka frikännanden vi sett i sverige de senaste åren har handlat om att domstolen:

  1. Bedömt att en våldtäkt har skett.
  2. Bedömt att gärningsmannen inte fattat att det var en våldtäkt. Eftersom han inte fattade att hon inte var med på noterna så visste han inte om att han våldtog henne. I lagen betyder det att han saknade uppsåt. Hans mening var alltså inte att våldta henne, trots att han onekligen gjorde just det.
  3. Den nuvarande lagstiftningen kräver uppsåt och därmed går han fri.
  4. Helt jävla sjukt.

I den nya skrivningen skall kravet på uppsåt tas bort och ersättas av ett oaksamhets-rekvisit (krav). Alltså om gärningsmannen har varit oaktsam när han sökt samtycke, kan han dömas även utan uppsåt.

Detta är det verkligt goa med samtyckesregleringen, inte samtycket i sig. Detta kan ge oss fler våldtäktsdomar. Vad det betyder är att om man anser att han BORDE ha fattat att hon inte ville kan han dömas, det krävs inte att man kan bevisa att han faktiskt fattade.



Men lagstiftningen skall också byta ut ordet ”våldtäkt” till ”sexuellt övergrepp” för att det inte krävs våld för en våldtäkt. Vad är det för snack? Givetvis krävs det våld. Att gå över en annans persons gränser, att ta sig friheter med en annan människas kropp ÄR våld. Att byta ut ordet är för mig att trivialisera hela grejen. 

Att ha sex med en människa som inte vill är VÅLD och det heter VÅLDTÄKT, att ta någon med våld. Även hot om våld är våld, det har samma effekt.


Ordbytandet är en tankegång vi hört förut. Den har använts för att förövare inte kan känna igen sig i namnet på det han gjort, och hävdas därför inte kunna komma till varken insikt eller ansvar. Och visst, jag fattar även om jag är den första att pissa på allt som ansvarsbefriar våldtäktsmän och som bortförklarar deras bristande respekt för vår halva av befolkningen med male stupidity. Det är ett faktum att många män inte fattar. Fan kvinnor som legat under fattar inte heller alltid  vad som egentligen har hänt. 
Det är skillnad på att ha slagit någon sönder och samman och att "bara" ha varit ointresserad av att söka samtycke. Men förklaringen till mäns bristande insikt finns också i patriarkatet, i vår syn på sex och hur det går till. Inte i ett jävla ord. Som att snubbar kommer till magisk insikt över det då helt oladdade ordet ”övergrepp”. Troligt. Om vi nu vill att de skall komma till insikt och ta ansvar, då är det väl för i helvete för vad de faktiskt har gjort? Att ha VÅLDTAGIT någon. Att med sin kropp tillfredställa sig med en annans utan samtycke är våld, oavsett uppfattningsförmåga.



Och ladies, hur fan vet man vad det är man samtycker till? När börjar och slutar en sexualakt? (ok vi vet redan det, den slutar när han kommer i eller på dig, eh...). Men på riktigt, hur kan du veta? Är tanken att du förväntas ta tillbaka ditt samtycke om allt ballar ur och går över i nåt du inte gillar? Om du inte gör det har du samtyckt då? Vi vet att fysiskt våld inte krävs, att gå över någon gräns utan samtycke kan vara tillräckligt skrämmande för att hon skall tystna. Skall han då regelbundet under aktens gång söka samtycke eller räcker det att hon var med från början?

Om våldtäkt länge varit det som skett efter ett ”nej” skall det nu bli det som sker före ett ”ja”. Men när börjar och slutar sexuell samvaro? Vid ”hej” och ”hejdå”?


My point är liksom inte att vi ska upprätta checklistor på vad vi är sugna på innan vi ligger. Shit, pris för årets mest avtändande aktivitet liksom. Vad vi egentligen måste göra är att förändra hela sättet som vi har sex med varandra på och satsa på aktiv dödshjälp åt patriarkatet. Då är samtyckeslag en liten del, men inte mer än så. Självklart tycker jag att våldtäktsmän skall straffas, jag har nog mer avancerade hämdfantasier än de flesta (en av dem finns i novellform här: http://ensammammaroker.blogspot.se/2016/10/om-ett-annorlunda-dating-game.html ) men hur många som än lagförs så måste vårt fokus vara att övergrepp inte ska ske.


Lagtext kan aldrig ersätta kvinnors upplevelser, psyken och känslor. En domstol kan avgöra om det som hänt anses ha hänt och om det faller inom ramen för lagen. Men, det kan aldrig fånga hennes upplevelse, eller ta bort det som hänt. Jag har träffat många traumatiserade, brukade, utnyttjade wifeys som kommit att bygga livet runt ”den stora upprättelsen”. Den som innebär att han skall dömas i domstol. Oftast blir det aldrig så, och även om det händer så fixar det inte livet. Hålet i hjärtat läker inte av ett domslut.


Många feminister tycker det är superduperviktigt att alla våldtäkter polisanmäls. Jag fattar det. Min djupaste respekt till alla som ba gört. Men över min döda fabolous body att jag skulle kunna råda någon att anmäla. 


Att utsätta sig för polisförhör, rättegång och försvarsadvokater traumatiserar kvinnor ytterligare. 
Mari Brännvall har i sin forskning visat att en polisanmälan dessutom blir en ”kvarhållande faktor” när kvinnor försöker lämna sina gärningsmän. Eftersom processerna drar ut så in i helvete på tiden kan hennes nya liv aldrig börja, för det ska tragglas igen och igen i olika instanser för att lite då och då stanna i byråkratin. Jag har aldrig polisanmält något som jag utsatts för av den enkla anledningen att varken domstol eller snut är mina vänner, och de är förmodligen de jag vill träffa allra, allra minst näst efter gärningsmannen. 

Jag har ibland svårt att förstå de anmälande kvinnornas ork och mod. Själv skulle jag aldrig orka se honom igen, gå igenom allt igen tillsammans med den ena lagens väktare efter den andre. Morgonen då min gamla chef gav mig sparken dagen efter att han korsat min gräns var jag den sista att klaga. Jag ville aldrig se honom mer, tack och hej! Dömd eller inte, I dont care.



Jag söker inte en lag som kan lösa problematiken med sexuellt våld, för jag tror helt enkelt inte det är möjligt. Ett offentligt samtal om gränser, samtycke, övertalning (eh ”tjat-sex” hatar fan den benämningen) osv är såklart fab. Men ett samtal där verkligheten går förlorad i ordbajs och statistik är inte till kvinnors fördel. Kampen kan vara juridisk, feministister har gett oss sexköpslag och kvinnofridslag. Snart vinner vi samtyckesreglering.

Låt oss välkomna den och vara stolta över den. Men låt oss också ha is i magen och inte hoppas på för mycket. Revolutionen mina sisters, den sker inte i rätten.




torsdag 23 mars 2017

Om att vara på smällen när staten klampar in

En morgon vaknar du och är på smällen. Kanske vill du inget hellre. Kanske är du en av dem som visste redan innan du pissade på stickan (jag visste fan direkt asså). Kanske så är du en av dem som aldrig haft nån vidare koll på din mens och inte insåg förrän brösten gick bananas. Kanske gråter du. Kanske ville du inte ens ha sex med honom. Kanske ville du det, och så sprack den jävla kondomen. Kanske är barnets pappa också din pappa. Kanske är du super-in-love med tanken direkt. Eller så har du inte en aning om vad du vill och behöver prata med någon som presenterar två likvärdiga alternativ. Eller så kanske du lever på en plats där du vet att ännu en unge betyder att de andra inte får nåt att äta. Alltså, fan vet jag vem du är, men..

Försök att tänka dig in i, att när du funderar som bäst på dig själv och ditt liv så klampar farsan staten in och talar om att det är inte du som bestämmer. Plötslig är du och ditt liv hans angelägenhet. Detta sjuka är fallet för de flesta av världens kvinnor. Även i västvärlden gör medeltiden sing-back och förvandlar mänskor, kvinnor till fysiska nationsresurser. Fucking avelskossor.

Många feminister har visat hur kvinnors ständigt delas i två. Både hora-madonna tjötet och delningen i fysik och person, kropp och själ följer det simpla mönstret. Kvinnan anses då i abortdiskussionen ha en fysisk egenhet eller funktion (alltså att bli på smällen och avla barn) som hennes person riskerar att förslavas under. Men hur kan dessa två delas? Det är inte bara hennes kropp och dess funktioner som ägs och förvaltas av familj och stat, det är hela hennes vara. Hela jävla hon. En fri människa kan aldrig vara fysiskt fången. 

Vi snackar för ofta om kvinnors rätt till sina kropppar, medan vi egentligen har rätt till hela oss själva. Det som görs mot kroppen görs mot henne. 

 

Vi ska alla bli fria, hela människor oavsett fysiska funktioner. Det är nämligen inte kroppen som förslavar henne (breaking news). Det är män (a man) och stater (the man).


Det bästa vore noll abortlag. 

 

Ingen jävla reglering. I dagsläget behövs det kanske ändå, i form av lagstadgad rätt. Vi skall alltså inte endast slippa straff, vi skall ha RÄTT att få abort utförd på vår egen begäran. Men grejen med lagstiftning, är att pappa staten ändå blir vår kompis. Den som förväntas skipa rätt över folks både huvuden och innanmäten.

Men staten är en judas te kompis. Ena dagen säger han det ena, för att nästa säga det andra. Här är ”polenresorna” det klassiska exemplet. Svenska kvinnor arrangerade alltså gemensamma bussresor till polen för att göra abort på 60-talet (how cool is that?). I sverige väcktes åtal. ”Fosterfördrivning” av svenska foster ansågs vara ett ”svenskt intresse”. Btw så blidde det åtalseftergift på det hela. Exakt vad det betyder juridiskt vet jag inte faktiskt, men jag tolkar det som att svea rike släppte det för att det blev lite pinit. Hur som helst, idag är rollerna ombytta. Abort är förbjudet i staten polen. I staten sverige är det lagligt i ganska omfattade utsträckning. Men hur det än är, så har kvinnor i både polen och sverige gjort abort i alla tider. Vi gör det ändå! Hör ni det gubbjävlar! Vi ba gört till den grad att det är upp med galgen om ni tvingar henne!

Idag låter gubbsnacket annorlunda. Att erkänna att man ger blanka fan i avelskossornas rättigheter är inte riktigt vägen fram. Men, har ni hört talas om ”ofödda barn”? Om Ja-till-liv? Om foster som individer? Pro-life? Klart ni har. Det är den moderna vägen mot kvinnofängelset.

En abort-debatt där kvinnan inte anses som mer individ än fostret hon bär har fötts fram likt en oönskad unge. Deras ”rättigheter” likställs. Plötsligt står då inte längre konflikten mellan kvinnan och staten utan mellan henne och ett oskyldigt ”barn”. Är det kanske hela oskyldighetsbiten som folk hakar på? Att den sexuellt aktiva kvinnan aldrig ses lika oskyldig som ett litet, litet embryo. Det ses helt enkelt som mer rättfärdigt att snacka om allas rätt till liv än om moderna kvinnors valfrihet. Diskussionen förs därför utan den kvinnliga dimensionen, där lidandet att föda och bära inte längre räknas. Där kvinnors erfarenheter av oönskade graviditeter bara inte tas med. Att barnafostran tar hela livet i anspråk är inte så noga. Vad det innebär för ett barn att vara oönskat har ingen relevans. Smidigt, får man ändå ge dem.

Kommer ni håg barnmorskan i Jönköping? Hon som vägrade att skriva ut dagen-efter-piller, sätta in spiral eller just, utföra arbort. Hon nekades jobb på tre sjukhus i jönköpings län och ställde till med rättprocess för sin ”samvetsfrihet”. Vad jag fattar så ska hennes fall nu prövas i arbetsdomstolen. Tidigare har hon förlorat vid bedömning av både tingsrätt och DO. Att de här fallen (det finns fler) överhuvudtaget drivs i sverige är förbannat oroande. Barnmorskan Grimmark hävdar alltså att hon skall ges rätt att följa sin religiösa/moraliska/kvinnofientliga tro även i sitt yrkesliv. 
Man undrar ju osökt hur länge Sverige skulle stå starkt om poliser, arbetsförmedlare och soctanter skulle börja med detsamma:

”Nej, det går inte ihop med min moraliska övertygelse att haffa den här förortsungen igen, för jag vet att de då kommer att låsa in honom”

”Nej, jag tycker det är fel att förnedra människor utan jobb så jag tänker inte tvinga Yvonne att gå i social-kompetens-kurs för att hon har utförsäkrats”

”Nej, det går inte ihop med min religion att tvinga en människa att vara ren från droger för att få sova i en säng”

På de här fronterna hör vi inget snack om varken samvete eller moral. Men när det gällers kvinnors mänskliga rättigheter, så värker det så förbannat i samvets-appendix att hela jävla världen ska engagera sig. För det är vad som hänt, Grimmark och ytterligare en svensk barnmorska backas upp både juridiskt och ekonomiskt av en amerikansk anti-abort organisation som kan med å kalla sig ”ADF- Alliance Defending Freedom”. För frihet, låt oss stryka alla ladies freedom ur protokollet!

Galna sekterister. Vi tänker det gärna. Men vad som händer är att den amerikanska hata-alla-lobbyn försöker påverka svensk abortpolitik. Inte handlar det om stackars Ellinor G och hennes dåliga samvete. Hon kan la för fan sitta i kassan på ica och oabortera hela dagarna om hon har lust. Promt ska hon ha ett jobb hon inte vill göra. Det råkar nämligen vara så, att vara barnmorska, det är ingen mänsklig rättighet. Varsågod å sök ett annat kneg lady Grimmark. När du fyllt i din aktivitetsrapport i väntan på ADs dom kanske du kan skriva till DO också om de kvinnors som inte alls hade blivit diskriminerade när du hade nekat dem deras mänskliga rättigheter. Ett tips ba. För å safea i förväg.
Det läskiga är nämligen, att hon kanske vinner.

Samvetsfrihetens bakväg bereder ut sig och utvidgar med flera filer runt om i europa. Konsekvenserna vi sett är platser där abort är tillåtet enligt lag, men ingen utför dem. Vi har sett att obligatoriska ”psykologsamtal” förhalar processen och tvingar fram beslut som kvinnor inte ville ta. Barnmorskor vittnar om att de får ta alla aborterna för att deras kollegor vägrar.


Eftersom det är sjukt inne bland ungefär alla, om de så är fascister eller religiösa fanatiker att bry sig om kvinnor så tjatar de alla om hur dåligt kvinnor mår av abort. Och alltså jag motsäger inte så nåt sätt att det kan vara sjukt jobbigt, speciellt kanske om det var livets omständigheter och inte hennes egen vilja som fällde avgörandet. Men sånt kräkmedel te hyckleri det är va. Så att säga mindre intresserade är de av moderskapets villkor och lidandet i att föda och fostra ett barn som inte var önskat. Asså herregud, det är la tillräckligt jobbigt för oss som ville ha ungen liksom..

Kvinnor vill egentligen inte göra abort. Det är ofta grundantagandet på båda sidor i konflikten. Det beskrivs som en svår och orättfärdig nödlösning. Att omständigheterna ställer till det kan många vara med på, men nånstans där i botten ligger ändå den hedniska tanken om att alla kvinnor innerst inne vill bli morsor when the time is rigth. Om man istället säger det högt: merparten av dem som gör bort (i sverige) vill inte ha några ungar. Inte heller vill de bli morsor, oavsett social situation. Då jävlar blir det liv i luckan. Kan något vara mer hotfullt mot nationsbygget och familjetraditionen? Helt plötsligt ställs hela kvinnans funktion på ända och borgerlighet och kyrka göra sig feta besvär. Tänk om nationen skulle bli en kvinna som frivilligt avsäger sig moderskapet. Plötsligt blidde det politik och inte privat. Så gick det med den fronten kära nationalgrisar.

Aborträtten är nämligen nåt sjukt mkt fetare än liberal valfihet i enskilda kvinnors liv. Det är erkännande av kvinnors intressen och krav i motsättning till idéer om biologi och modersmyter. 


Organisationen ”ja-till-livet” säger sig arbeta för att ”kvinnor och män som utfört abort skall få stöd och hjälp att bearbeta händelsen”. Lite oklart då om de menar sjukvårdspersonal eller abortsökande kvinnor. Eventuellt menar de också det lilla skyddsvärda fostrets ”pappa”. Det är nänligen nästa nymodighet: att använda feministiska argument för att hävda (läs: bevara) mäns rätt på kvinnors bekostnad.

Här hittar vi allt ifrån att män ska ha del i beslutet om abort till att män minsann skall kunna göra ”juridisk-abort” om nu kvinnor ska ha denna exklusiva rättighet (det är ju diskriminering mot de stackarna!!). I sverige är det bara en mindre begåvad LUF- idé hittils (ni vet dem som ville tillåta nekrofili och incest). Men det är också en återkommande fråga i den amerikanska mans-rörelsen, som vi sett påverka svenska idioter förr (se jämställdisterna). Detta trams betyder då alltså att män skall kunna avsäga sig faderskap under graviditeten och sen inte ha några skyldigheter gentemot kvinnan eller barnet. Kanske kan låta rimligt till en början för en del, fuck me jag vet många mamis som hade önskat sig att få juridiskt abortera bort både en och annan baby-daddy. Ba ta ett piller å glöm honom wifey!

Men då glömmer man alltså bort att mannens kropp har ca inget med det hela att göra samt att hans möjligheter att dumpa barnet ändå är omfattande i hela jävla världen. Vad LUF vill göra, förutom att skapa rubriker är då alltså att sprara in på den patetiska summa som utgör underhållsskyldigheten, en ofrivillig fars enda förpliktelse. Ärligt liksom. För att inte tala då om den lilla pikanta detaljen att det i de här fallen alltså kommer att födas ett barn som såklart vid födseln får rättigheter som alla andra.

PS måste ta med detta skrock: när LUF motionerade om incest och nekrofili skrev tydligen Carl B Hamilton på deras interna facebooksida:

”Ni fattar väl att folk skrattar åt er liberalism, puckon...Vilka fler samhällsutmaningar står på topp 100-listan för Stockholms unga liberaler? Sex med flodhäst? ”

LOL, tack för den Calle B-H. Internkritik är bäst när moståndarsidan inte kunde sagt det bättre.

I sverige motionerar riksdagsfascisterna om att sänka både den lägre och den högre abortgränsen. Både SD och KD önskar samvetsfrihet. 

 

Nyss följde vi de polska hjältarna när de med galgarna i högsta hugg protesterade och vann mot ytterligare restriktioner. Minns då att abort redan innan är förbjudet utom vid incest, svåra missbildningar eller vid hot mot kvinnans liv. I spanien fördes nyligen förslag om totalförbud fram. På Irland är abort bara tillåtet om kvinnans liv är i fara och på malta räknas inte ens det. Ynka 9 av EUs 25 medlemstater tillåter abort på kvinnans egen begäran. Unions-bygget har tillåtit undantag med hänsyn till nationers egenintressen och specifika ”nationella moral”. Så har gubbarna igen gjort det hela till en fråga bortom kvinnor. Utan kvinnor, bortom frigörelsens politik.

Vad det hela egentligen handlar om är kvinnors rätt till sig själva. Vår rätt att vara hela, vuxna människor. 


Här mot slutet börjar mina cigg tryta så jag ska knyta ihop livmodern med två tidigare trådar:
När vi då har konstaterat det fullständigt superradikala (not) att aborträtten handlar om kvinnokollektivets rätt till sig själva som människor blir det tydligt vad statliga regleringar egentligen är: en solklar våldshandling. Ett övergrepp mot kvinnors liv, kroppar och personer och ett jävligt allvarligt sådant mot vårt människovärde. Detta betyder alltså att frågan är helt grundläggande för alla som ser sig själva som feminister. Det finns inga bakvägar, kryphål eller speciella omständigheter: att vara feminist är att försvara aborten och att slåss som en tjej!

Låt oss också kort återkomma till idén om den skyldiga kvinnan. Hon som ju trots allt har blivit gravid. Om hon nu inte ville ha barn så kunde hon la bara ha sett till att skydda sig liksom. För att kunna tänka i sånna banor krävs en total sexuell (och feministisk) revolution. Det är la ändå vida känt att kvinnor inte kontrollerar sexualiteten. Gränser tänjs och övergrepp sker lika jävla ofta som de inte gör det. Liksom ”tjat-sex”, vad är det ens för ord? Och vad säger det om vårt sätt att ha sex med varandra? Det heter la förfan övergrepp. Hur många av oss har inte tänkt att va fan, det blir lättare för alla inblandade om vi bara får det här överstökat på ett lungt och ”frivilligt” sätt? Om jag ba släpper te å gillar det liksom. 

Undantag för lagförda och konstaterade övergepp duger inget te. 

Till den dag vi lever i en värld utan manlig sexuell kontroll och strukturella systematiska övergrepp hör till historien är aborten också ett skydd emot statlig fortsättning på redan skedda övergrepp. Efter det, då är aborten bara en självklarhet.

För vår rätt och såklart: att alla barn som föds skall vara önskade.

Hejhej nu ska jag bada i karibiska havet, hähähä mvh semester-kvinna