torsdag 9 maj 2019

Om obegripliga lappar - på promenad i programmet

I nästan alla husen finns åtta våningar. Åtta våningar och fem uppgångar. På varje våningsplan i varje uppgång finns fem lägenheter. Det är alltså 200 lägenheter i varje hus. Jävla många hus med.



Hur många drömmar blir det? Liksom, vad finns där under taken? Hur många viljor, sorger, hemligheter och innersta önskningar finns i ett sånt hus? Inte fan vet jag men jag tänker på det ofta. På alla oss som lever här. Som det dallrar över sommarvarm asfalt vibrerar våra gårdar – av allt vi vilja bli.



Tittar från en gunga upp

på vårat drömhus.

Mitt palats.

Min trygga plats.

Den bästa cell jag nånsin haft.



På balkongen blåser ständigt samma brev in. Fast jag vet egentligen inte om det är ett brev. På sönderrivna, linjerade kollegieblocksark skriver någon som måste va en kvinna, med versaler utan punkter. Sida upp och sida ner innan allt rivs sönder och släpps i vinden. Mellan raderna kan man läsa psykisk ohälsa eller oändlig ensamhet, beroende på hur man är lagd. Kanske båda i en förtvivlad dröm: att någon nånsin förstår vad hon vill ha sagt.



Ett viktigt meddelande förvandlat till massa massa små obegripliga papperslappar.

Det är som med människorna. Den arbetande massans budskap blir obegripligt när de sliter sönder oss, drar isär oss till var sin liten pissig lapp av obegriplighet. Ensam och obetydlig är individen. Tillsammans en hel berättelse om alltings oundviklighet.



Här finns en fotbollsplan där minst femti pojkar samtidigt och dygnet runt drömmer om att bli den näste Zlatan.



Här finns flickor som drömmer om att gå till fotbollsplanen.



Här bor en liten flicka som ska befria palestina.



Portkodsdosan är nästan alltid trasig och vem är egentligen källarbajsaren? Förutom någon som uppskattar en uppställd port och såklart drömmer om att slippa bajsa utanför källardörren i ett hus med åtta våningar, fem uppgångar och 200 lägenheter. Det är många som kan råka komma när man hukar.

Kära källarbajsare, vad tänkte du när du var liten? Kan du se nån framtid? Vilken var din lyckligaste tid och hur hamnade du här?

I källaren finns en toalett, men den är låst med hänglås och de har skruvat fast en sån där grå gummigrej i plattorna så portdörren inte kan ställas upp längre. Så motarbetas du, som också är en människa, under vårat tak. 



Här finns en gammal tant som tycker det är lyhört. Jag tror hon har fått bättre hörsel av försämrad syn. Så jävla mycket låter det inte. Kanske drömmer hon bara om att slippa vara ensam och lyssna på allt. Cannabisdoften gnäller hon då inte över.



Två kids diskuterar på lekplatsen: ”Du vet om man handlar för 30 kronor på Ullared så säger dom att man är fattig. Men min mamma är inte det, hon är sparsam!”.

En beundransvärd lojalitet. Älskling din mamma är fattig. En högst anspråkslös dröm: att kunna köpa vad man vill på Ullared.



Här finns många som har ont. Som drömmer om ett livets skyddsstopp. Nedläggande av arbetet för att istället kunna leva. Här finns de som drömmer om att ta upp arbete och slippa sin ständiga leda. En gemensam dröm: att nåt skit ändras på jobbfronten.



Tillsammans kan alla de över gårdarna utspridda pissiga lapp-människorna bilda berättelsen om hur ett allt hårdare arbetsliv äter alla andra livsformer. Hur döden kommer till dom genom livet som de inte orkar leva. Om att det inte bara är hon på fyran, han på åttan och dom i låghusen som har karpal-tunnlar, fibromyalgi, utmattningssyndrom, förslitningsskador, värk. Alla lapparna har för jävla ont i ryggen.



Här finns ett solarie där några snabba killar becknar serbisk tramadol. En grandios dröm: Att nån gång bli fuckin kung.



Min unge ramlar med cykeln. Två moppar stannar - hur gick det lillebror? Mitt hjärta svämmar över.


Här bor också världens argaste kvinna. Vissa tror att det är jag. Men det är min granne.



Varje gång jag ser henne tänker jag att ”gud mitt liv är ändå gött”. Hon ser ut som om hela världen just loskat henne i ansiktet. Hon har alltid bråttom. Hetsar överallt, pratar gällt och spottar, men hon kommer ingenstans. Hon sitter på en bänk på gården och ignorerar tre barn lika vant som aktivt, röker cigg på cigg på cigg. Snackar med en wifey. En ung mammas längtan: Att någon bara tar dig härifrån.



Han är riktigt ful också hennes man. Ser sådär provocerande håglöst olycklig ut som män som inte ens har driv nog att bli destruktiva kan. Ingen stirrar ut i luften så som han.


Heter kanske Jim, Jeff, Fredrik. Det är klart att hon är arg, hon vill väl bara ha en jävla reaktion. Liksom kom igen då Fredrik är du död på insidan ellerrrr? Menlöse Fredrik har mjukisdressar med döskallar och kamphundar. En urväxt pojkdröm: att bli en av the big boys.



Men han gör som han blir tillsagd. Om hon bara säger det tvåtusen gånger så. Alla fruars dröm: att han nån gång ska komma på det själv.



Jag drömmer om en man som ser mig som sin like. Jag längtar så innerligt efter en verklighet där det inte skulle vara en omöjlighet i sig självt och att den enda värdiga tillvaron inte är den ensamma. Den som är verkligt jämlik har inget behov av att bli sedd av den andre som en. ”Jag har bara träffat på en som uppskattade mitt människovärde. Och han gjorde det inte heller” skrev Wägner min hjältinna. Aftonbladet skrev att Linda Rosing sagt att hon ”aldrig varit med en snäll man”. Då grät jag.



Här finns en man som driver en affär. Varje vardag mellan 8 och 22 så står han där. Salam aleikum ta en klubba. På helgen står han på en marknad i en annan förort. Då är hans fru i affären. Salam aleikum ingen klubba. De drömmer om att stänga klockan åtta. De är två små lappar som slitna från dom andra kallas småföretagare och entreprenörer. Men egentligen är de en del av berättelsen om ett land där man kan arbeta alla vakna timmar och ändå inte kunna handla vad man vill på ullared. 

Här finns en lägenhetsbordell

där ingen längre minns

vad som är poängen

med att drömma.



På en gavel finns 24 fönster. Varje advent tänker jag att det är en socialrealistisk julkalender där varje avsnitt börjar med att det sakta zoomas in i ett av fönstren. Vi möter dom som bor där. Han som super ensam, de som inte firar, de som har det svingött och hon som hängt sig bakom draperiet. Jag ska skriva den nån dag. Arbetstitel: Jul i programmet. Alt titel: Piss-lapparnas advent.



En gång var allt det här en dröm. En vision om värdighet, om bostäder åt alla, om det goda livet.



Mitt i allt det här som byggts på framtidstro

är jag ensam med så många andra



I varje enskild cell

kan mostånd gro på sveriges bakgård

När alla lapparna blir ett

och vår berättelse gemensam

skall solen stråla mera klar





måndag 15 april 2019

Om att Helgeson kunde gjort en GW Ibrahimovic om det inte passar i hamnen - klassresans ideologiska funktion

Alla älskar en klassresenär. Alla älskar zlatan. Just did it liksom.

Vi älskar klassresesagan för att den presenterar samhället på det sätt som är bekvämast att ta in. Om nu vissa ba did it så har alla som inte också bara gör det själva valt att slippa. Lena Sohl och Irene Molina skriver att dagens samtal om klass domineras av ”klassresan”.


Så mörkar vi samtal om klass som politisk kraft och klass som kollektiv och det visionära verkar maximalt kunna sträcka sig till hur enskilda kan förflytta sig i hierarkin. Vissa samtal är liksom lättare att ha än andra. Lite som med trans typ: ingen pallar diskutera trans/kön på riktigt eller vet hur man ska göra det så då pratar vi om uppdrag granskning istället. Är du för eller emot UG?
Klass? Klassamhälle? Njae... men har du läst om ”Gustavs grabb”, hamnarbetarsonen som nu är allas Leif GW? Är du för eller emot G W?
Vad fan pratar vi om?
Snacka om att missuppfatta idén om det privata som politiskt.

Den uppåtresande klassresenären bekräftar den svenska självbilden och låter oss hålla fast vid det fallerade folkhemmet. Johodå här kan minsann alla lyckas.... oooch då har vi ju faktiskt inte särskilt stora problem! Fint väder idag.


Det har vi ju givetvis, dels att det frankly är bullshit att alla kan och att oavsett så sitter de som är rika och lever på andra på riktigt fortfarande där uppe medan folk pendlar runt lite i de arbetande klasserna. År 2017 ägde 187 svenska miljardärer lika mycket som hälften av Sveriges BNP, då utan att räkna med pengarna de gömmer utomlands. Men tänk va gott att Alexandra Pascalidou får va på TV! Att Göran Greider har en tidning! Alla miljardärer älskar en klassresenär.

Kanske älskar kapitalet dom mest av alla. På ett högst så, okompisartat plan. De behöver berättelsen om klassresenären till det egna klassprojektet – nyliberalismen, helt byggd på tjöt om frihet, rättvisa och allas egna american dream come true. Livet som en resa. En uppåtgående rörelse i en värld där den som förtjänar det har det bäst och där alla kan om de bara vill. Ingen jävel hade ju gått på den dödsbluffen om vi inte serverades lite exempel då och då. Nåt som skulle kunna tyda på att världen faktiskt funkar precis motsatt till vad den gör i verkligheten. 

På vägen tar entreprenörskapets borgerliga klassmedvetande över och ingen uppfattar sig egentligen som en del av nånting alls. Alla blev små öar och i verkligheten sjunker de flesta medan resten trampar vatten.


Högern ba: "Jamen folk måste ha INCITAMENT att göra viktiga saker, ingen skulle gå igenom långa utbildningar om de sen inte fick lön för mödan! Samhället skulle rasa och alla logga ut om alla ska va likar! Inget viktigt jobb skulle göras!"
Eh ja well nu är det ju typ mer lukrativt att råka uppfinna ett coolt tv-spel än att typ jobba med att behandla missbruk och det är jävligt uppenbart att det finns starkare INCITAMENT att tvätta pengar än att bygga hyreslägenheter så det håller ju inte att påstå att rika är viktiga i sig själva. Folk läser vidare till sjuksköterskor vilket i den logiken blir 100% obegripligt. Meeen om vi då bara blir serverade en förorts-entreprenör lite då och då så verkar allt va glömt. För alla älskar en klassresenär. Paolo Roberto är ju supergullig med sina pastasåser ändå....

Om du tänkte fortsätta läsa måste du fatta en grej: NO SHAME till alla de som klättrat uppåt till nåt bättre. Typ min boy E, han sliter ihjäl sig för att i vuxen ålder styra upp de satans betygen. Så han slutar supa, blir Xare och sitter där instängd vid skrivbordet på augustenborg långt in på nätterna med sina ekvationer, periodiska system och narkotikajeans. 

Hans känsla är ändå gött universell: ”Jag vill bara inte knega mer. Jag pallar inte. Det går inte längre. Inte ett helt liv”.

Nä asså I hear you gubben, klart du ska upp! Medelklassen är inte fienden utan de av oss som har det bäst ställt. Visserligen med löjliga fritidsintressen och präktig attityd, men hur gör vi annars med organisationer som t ex socialistiska läkare eller alla kamrater som blivit heltidsakademiker? Det finns ingen politisk motsättning här och faktum är att många akademikeryrken förlorar i självständighet, lön och status thanks to kapitalets företagiserande av typ allting. Ni vet att man ska driva sjukhus likadant som bilfabriker och sånt som är fo real och helt sjukt. Som sagt, obegripligt detta med sjuksköterskor – 3 jävla år på CSN för att bli pissad på resten av sitt yrkesliv. Go deal.

Ingen klassresenär utom typ Hanif Bali har svikit nån och om du tror det så är du dum huvet och kan sluta läsa nu för jag skriver inte till dig ändå. Detta handlar inte om individer som gjort nåt alls, och det är grejen med klass, att i de flesta fall måste det handla väldigt lite om individer om vi ska kunna ha det till nåt. Det är inte alltid ens möjligt att klassbestämma folk. 

Klassresan är ett fenomen. Något möjligt att analysera utan vare sig egen erfarenhet eller åsikter om enskilda peeps.



Jag älskar dom också, berättelserna med lyckligt slut och om människor som faktiskt varit med om grejer. Linderborg, Alakoski, Ahmad. Men oavsett säger det nåt att de här berättelserna är så populära just nu, och att de precis som kvinnors tidigare våldsutsatthet och övergreppsberättelser kan lägga grunden till personliga varumärken. Det är en samtidsmarkör. Alla människors unika olika identiteter och ettiketter och fan och hans mamma är ändå nutidens mest hypade grej. Var det en enda mello-artist som inte berättade om sin struggle framför kameran? När samtalet avpolitiseras blir klassresenären nån form av kaxig normbrytare och om vi vill att politik ska handla om att förändra samhället snarare än att alla ska kunna ba va lite extra special är det knas.



Klassresan handlar om vägen ut, hur kampen för det såg ut, hur den upplevdes känslomässigt och gärna om hur lyckligt och bra allt blev när nån lämnat sin tidigare misäriga situation. Det jämfört med en dåtid när arbetarlitteraturen mer handlade om att skildra livet och människorna i klassen utan att de egentligen var på väg nånstans alls.

Den enda längtan värd nåt i ultrakapitalismens tid är den som går uppåt. En ständig strävan mot förbättring, tillväxt, maximering, avancering, pervertering, erigering - mer mer mer ger oss en medveten status. Att vilja något med sitt liv. Var inte arbetare - lämna arbetarklassen.

Är ni med? Det där med att förbättra villkoren är rätt ute när den enda vägen är upp. Vem bryr sig om hur rötet städbranschen funkar om alla som vill kan lämna den ändå? 


Återkommande genom hamnarbetareförbundet vs sveriges hamnar-konflikten kritiserades arbetarna för sin åpenhet: har ni hört hur höga löner de har va? Ojojoj vilka bråkiga otacksamma arbetare! Så länge du tänkte stanna i hamnen ska du minsann inte ha några godbitar. Nänä sluta lipa nu Helgeson, köp en skjorta och gör en G W Ibrahimovic istället om det inte passar!

I botten på snacket om klassrenesnären skvalpar lögnen om att de mest begåvande, de bästa på botten kan ta sig upp. Jag har ”dagens tinderfynd” som återkommande på min privata insta och använder egentligen skiten mest till att leta och printscreena olika sjuka profiler (pga dysfunktionell relation till män och jezuz fuckin christ vad sjuka de är). MEN iaf ja så var det den här ändå lite goe M. Superstilig, smart, rolig, bredaxlad i sin rock och bla bla ja ni vet. Han tyckte jag var ”fascinerande” vilket knappast betyder ”jag respekterar dig jättemycket” men det var ju ömesidigt och ändå inte direkt standard i heterosammanhang. Han var VD för nåt jävla bolag med en go gäng anställda vilket såklart ledde till diskussion. Han menade helt kallt, vid sidan om den klassiska ramsan om att ”skapa jobb” att han var chef för att han var bäst (LOL). Det betyder väl då att de som aldrig kommer bli några chefer är helt enkelt sämst. ”Jag har svart bälte i det vi gör liksom, därför är jag chefen”. Vi blev inte ihop och det var ju tur kan man sammanfatta. (OBS kärleksbrev från kommunister och kumla mottages!)

Samtidigt som vi matas med alla dessa superunika egna kamper försämras villkoren för kollektivet. Min generation är den första att ha sämre materiella villkor än våra föräldrar. 

 

Sen jag outade mitt face finns det en vilja att göra nån sjuk askungehistoria av mig, typ så - tjejen som från gatan som tog sig upp. Alla vill höra den grejen, och visst, i jämförelse med de flesta som får en plats i mediavärlden är jag kanske en askunge. Men det är ändå inte sant. En cocktail av riktigt keffa val, tjyvsamhälle, missbruk, patriarkat, sjukdom och olika saker som hänt i mitt liv återfinns jag i flera av de mest utsatta kategorierna av befolkningen. Men, samtidigt är jag svenne och min svensklärarmamma har la förmodligen gjort underverk för att jag kan skriva utan nån utbildning för det. Mina pärons bostadskarriär har ändå funkat vilket borde ge nån form av arv sen och sammantaget kan man knappast påstå att jag lidit materiellt i min barndom.



Så min resa har gått neråt. Ett fall som skapat en jävligt komplicerad relation till min familj och jag skulle säkert kunna skriva en bok om det. Det kanske jag gör nån gång om man kan få pengar. Men i ett politiskt sammanhang är jag inte heller så jävla intressant pga individ - så åter till klassresan: den verkar bara vara intressant om den går i rätt riktning. Vi vill inte veta av att livet inte är varken en resa eller nåt värdesamlande. Det bara är - mitt i en ständig kamp om resurser.



Egentligen är de nedåtgående klassresorna vanligare. Alla vet vi väl om den svinutbildade kåren taxiförare och situationen på arbetsmarknaden för människor från andra länder? Den nedåtgående klassresan beroende på rasifiering är regel snarare än undantag. Min girl M brukade skoja om att alla iranier, inklusive hon själv lärt sig ”advokat” som första svenska ord. De iranska akademiker-barnen som drevs på för att ta igen sina föräldrars nedåtgående klassresa i och med flykten till sverige.

Alla kvinnor som skilt sig och/eller fått stryk? De som blivit sjuka och utförsäkrats ut till ingenting? Den nedåtgående klassresan både som individuell berättelse och via förändring av villkor för tex sjuksköterskor och soctanter säger precis motsatsen till den uppåtgående: samhället är inte rättvist och villkoren för vanliga människor blir sämre och sämre. Det är jävligt skört liksom. 

Samtidigt som klassrese-berättelsen är superpopulär minskar den ”sociala rörligheten” (som det heter på akademiska) stadigt i sverige och medelklassen krymper.


Jag tänker mig att det är lite som med orgasm: Att komma uppåt tar tid och är både kamp och arbete. Närmre, lite till, lite till. Nång gång då å då går det. Men trampar du snett, tar lite för hårt, trycker lite fel så dalar det sjukt fort. Rätt ner. Börja om på noll. ”När tyngdlagen får rätt”, sa Ison och Fille till mig i bilen förut. Upp som en sol och ner som en jävla pannkaka.


Medan den kamp där klassanalysen kan vara vårt verktyg hårdnar tappar vi greppet om vad den analysen handlar om. Para är nyckeln till alla låsen: 1991 sänktes skatten på kapitalinkomster till lägre än den på höga arbetsinkomster. Arvsskatten försvann 2004 precis som gåvoskatten. 2007 togs förmögenshetsskatten helt bort. Bolagsskatten har aldrig varit så låg som idag och i år tar de bort värnskatten.

Medan vi matas med berättelser om hur man kan jobba sig upp i världen är sanningen att det som verkligen lönar sig, det är att vara en av dom som inte arbetar alls.










torsdag 21 mars 2019

Om skatterabatt, Ellen K-style och Rut-snutarna.

Jaha så vi ska fortsätta på detta med januariöverenskommelsen. Svintråkigt jag vet! Men thats reality for you. Dagens pulshöjning kommer av punkt 16: Taket för RUT-avdrag ska tredubblas. Obs alltså hallå ja T R E dubblas!!!



Vi borde balla ur på detta! Det är som med vinster i välfärden, att ju mer man tänker på RUT desto mer absurd är hela grejen. Hur vi kan acceptera så grundläggande offensive saker som vinst på vård och skatterabatt på pigtjänster är verkligen helt crazy och säger rätt mycket om hur våra gränser flyttats. Det hela röstades igenom med Reinfeldt 2007 och ska nu utvidgas i g e n men borde såklart avskaffas asap. Det blir en tvådelad och alldeles för lång text, först om RUT som kvinnofråga och sen om den nya utvidgningen.

RUT står för Redigt Underbetald Tjänst, NÄ BA SKOJA, det står för Rengöring, Underhåll, Tvätt. Arbetet ska göras i privata hem – och är en marknadslösning för ”hushållsnära tjänster”, ”hemarbete” eller ”egen skit”. 



En överväldigande majoritet är städning, men att arbetet ska utföras i privathem innebär också andra kreativa lösningar från näringslivets håll: när RUT utvidgades till att omfatta IT-tjänster 2016 började företag t ex åka hem till folk och reparera mobiler. Nån driven VD berättade för media hur gott det var att slippa lägga pengar på lokaler när de ville etablera sig på en ny ort. Ja gu va smidigt,

Lagligt, och lite påhittigt” kommenterade en jurist på Skatteverket.

Ja TIHI men nu är ju inte påhittigt utan mer typ ”ohederligt” ordet och lagligt är ju sjukt att det är men, ja, hela skiten är en osorterad korg av all möjlig smutstvätt som kan sorteras upp i: kvinnoförtryck, rasism, arbets(o)rätt, klassamhälle och nedmonterad välfärd. Jag ska försöka beröra alltihop, för vi måste fortsätta snacka om denna bajscocktail de nu ska servera extra av. Taket på rabatten för den som inte pallar sortera sin egen tvätt höjs till 75 lax, från de tidigare 25. Per tvåsamhushåll innebär det möjlighet att konsumera tjänster och tillsammans dra av 150 000 kr på skatten varje år!


Skattesubvention betyder att den skatt som normalt betalas stryks, med resultatet att staten får in mindre pengar och priset blir lägre. RUT-debatten är en ordvrängar-tävling av rang och verkar ofta mest gå ut på vad man ska använda för ord. För högern är det jävla viktigt att det inte är ett ”bidrag”. Men de kan kalla det vad de vill, verkligheten är ändå att de slipper betala fullpris för lyx. 

2017 gjordes avdrag motsvarande 3,7 miljarder kronor. Det betyder samma summa i utebliven skatteintäkt.


Ordmärkarfesten tar ibland fett skrockiga vändningar och gäller inte bara detta med bidrag vs avdrag. I SR debatterades för några år sen (o)rimligheten i att RUT omfattar hittepå som ”putsning av matsilver” och moderaten Maria Abrahamsson (ni vet hon som twittrade om Åsa Romsons midjemått) var såhär gött meta:



”...lagen tar ju inte sikte på att det ska vara avdrag för matsilver, utan för att man putsar matsilver. Du får göra samma avdrag för om du vill putsa dina vanliga köksbestick så att säga, va. Det är inte själva föremålet som är föremål för skatteavdraget och det tycker jag man måste ha i huvet för att kunna föra en någorlunda hederlig debatt”.

Man ba: Eh ok lady men en annan grej som gör debatten hederlig är ju om man fattar vad folk säger? Om det spelar nån som helst roll att föremålet inte är föremål för avdraget utan att någon gör nåt med föremålet som inte är föremål för avdrag kan nån ringa typ Fredrik Lindström om. Under tiden är det mer relevant att fråga sig om nån kommer att hyra in nån för att putsa vanliga jävla ikea-gafflar eller om detta solklart riktar in sig på lyxlirare? Att skrubba inomhuspooler och hyra bartender som också tas upp talar ett tydligare språk än Abrahamsson (som då pratar om att det är att hälla upp drinkar och skära frukt som är föremål för avdrag, inte att ha bartender).


Men grejen är änna inte bara tjänsterna i sig, utan vilka det är som får ytterligare en skattelättnad. Det är frågan om VARFÖR man ska slippa betala skatt, om efterfrågan som branschen göder och vilken typ av arbetstillfällen det är som skapas. För visst, RUT har onekligen skapat kneg. Men en go skattesats och stopp för alla sänkningarna skulle också kunna göra det, offentlig sektor är ju inte direkt överbemannad. Är det nån som tycker det är lite för korta vårdköer eller? 

Idén om att ”skapa jobb” är idiotisk och egentligen finns inget sånt behov. Det finns redan en massa jobb som skulle behöva göras och att skrubba nåns pool är inte ett av dem.


Det är en allmänt kränkt och känslig debatt som delar dom som förstår sig som feminister på en fett tydlig vänster-höger skala. Det är alltjämt kvinnor som värderas efter hemmets renlighet och det är en tung statusmarkör. De som samlas runt tvättkorgen är en majoritet kvinnor, både som arbetsgivare, arbetstagare och konsumenter. 


Det svenska städbolaget Piga Nu är typ en genusparodi på sig självt. Deras hemsida går helt i rosa nyanser och en kvinna i förkläde och högklackat står med en fluffig rosa dammvippa i handen. Kunden uppmanas till att ”unna sig tid till höstmys” och ”unna familjen vardagslyx”. Alltihop till ett ”rimligt” pris såklart, med rutavdraget fixat på fakturan.

Hushållsarbete inte är könsneutralt och kommer inte att bli det utan mäns deltagande.


RUT-avdraget har blivit en väg ut ur det ojämställda hemarbetet för vissa av oss och precis som när hembiträdesfrågan avhandlades lyser männen med sin frånvaro. När hemmafruinstutitionen gick i graven i sverige var det efter en strid mellan kvinnor, där biten om att männen skulle stiga in och dra sin del av lasset liksom försvann. Snyggt mörkat gubbar, men den diskussionen har vi idag, och som en snillrik lösning på detta fullständigt orimliga (?) med att dela hemarbetet kom RUT till undsättning.

Anne Marie Berggren skriver om pigdebatten i sin bok om kvinnorörelsens historia (mkt fin, läs den):

Många feminister byggde sin tillvaro på andra kvinnors lågbetalda arbete. Hembiträdesfrågan var inte och har aldrig varit högt på agendan inom feminismen. En person som Ellen Key som både var feminist och socialist var medveten om det och bemödade sig om att behandla sin hushållshjälp som en viktig person som satt med vid alla måltider.”

Ok LOL på Ellen Ks godhet, men det där hänger kvar. Det är liksom lite pinit att ha städhjälp och det måste rättfärdigas, vi kan kalla det ”att göra en Ellen K”. Den moderna varianten är inte att ha med henne vid matbordet, utan handlar oftast om hur misäriga städerskornas liv varit om de inte fick jobba hos den moderna Ellen K.

En stor del av RUT-knegarna är migrantkvinnor. Rebecka Bohlin träffar i sin bok ” de osynliga” den brittiska forskaren Bridget Anderson som studerat sambanden mellan kön, migration och arbetsvillkor. Hon hävdar att hemstädbolagen anpassar sig efter efterfrågan på en typ av personal som får det att kännas gött och bekvämt för kunden. Det är liksom inte en slump att alla före detta industri-arbetar-gubbar inte hämtar rika människors barn, skurar deras toaletter eller manglar deras lakan.


Anderson säger: ”Vi vill inte känna att vi är dåliga människor. Men ger du ett uselt jobb till en invandrare, kan du bestämma dig för att se på jobbet som en guldkantad möjlighet. Om den som städar ditt hus är från Albanien eller Kongo kan du säga att det är fantastiskt att hon därigenom kan försörja sina barn i hemlandet och se till att de får gå i skolan”.

Marknadsprincipen om tillgång och efterfrågan är i grunden inte könad, så det är i våra preferenser patriarkatet kommer in. För den som använder sig av RUT-personal måste det funka att ”göra en Ellen K” och den växande RUT-sektorn skapar då i sig själv efterfrågan på kvinnor som kan exploateras på helt andra villkor, just genom svenne fruarnas ”Ellen K-style”.

En slående andel av hemstädsannonserna hos arbetsförmedlingen är på engelska och det är tydligt vilka de riktar sig till. ”If you speak some Swedish it's a bonus!” skriver företaget Hemkärt. I en annan annons är en av de nödvändiga kvalifikationerna brevid ”like to clean” och ”hard-working” att sökande ska ha ”residence or work permit in Sweden”.

Branschen är liksom designad efter en viss typ av arbetare, den sort som folk kan med att använda...


Men det är la gött att det finns jobb till en så utsatt grupp? WELL NEJ, vi ska inte ha vissa jobb till vissa grupper. Migrationen av hushållsarbetare är en global företeelse och den ”fria rörligheten” är en marknadens rörelsefrihet där stater helt saknar ansvar. När uppehållstillstånd knyts till arbetet skapar vi en sårbarhet och en relation mellan arbetsgivare och anställda som inte är jämförbar med den för inhemska arbetare. Det som kallas ”cirkulär migration” betyder att arbetare kommer till sverige och arbetar några månader eller ett år och sedan vänder hem en period för att sedan återkomma och ja, cirkulera. Det betyder att man aldrig får etablera sig i det rika landet och man får inga rättigheter där. Ett system designat för att gynna marknaden, utan att belasta välfärden. Jezuz folk vill ju liksom bo, leva, ha familj - inte bara åka omkring och överleva! Det är ingenting att hylla och det finns ingenting ”gott” i att varken driva ett RUT-bolag eller att köpa deras tjänster.

Alltså företag är inte goda, men de är inte nödvändigtvis onda heller. De bara är och de fungerar efter en logik som inte spelar med värderingar på det sättet.

Marknadsälskarna ba: Men det är mest kvinnor som driver rut-företag!
Eh well den feministiska övertygelsen om att kvinnor KAN driva företag betyder inte att de nödvändigtvis är BRA.

Det talas om hur disrespectade RUT-kvinnorna blir när vi kallar det pigtjänster och talar klarspråk om branschen. Men varken att kritisera en marknad, vilja ha in skattepengar eller ha åsikter om vad staten borde subventionera har nåt alls att göra med (bristande) respekt för enskilda knegare. Att inte tycka att man ska vika en del av arbetsmarknaden med dåliga villkor och låg status till migrantkvinnor betyder inte på nåt sätt att de inte ska komma hit. Klart som fan de ska, och ges samma chanser som mig och alla andra white ladies.

Att typ Piga Nu med sin dammvippe-kjols-kvinna inte är de som anklagas för bristande respekt säger nåt om vad snacket egentligen är: ett ideologiskt ställningstagande som frikopplar ”respekt” från lönenivåer, arbetsförhållanden och levnadsvillkor. 

Att påstå att det är minst lika fint att städa villor i askim som att äga en villa i askim är att täcka över ojämlikheten. Det är att vilja bevara ordningen där en del finns som satsbrädor för andras självförverkligande. Upp på axlarna och över huvudet på sina systrar stiger karriärkvinnorna ur tvättberget. Allt medan den kavajprydde latmasken te man tar halva fakturan i deras ”jämställda” relation. 


RUT förstärker klassskillnader mellan kvinnor och för oss längre ifrån varandra. Vilken feminist som helst förstår att det skadar kampen för vårt värde i relation till män, vilket gör hela skiten antifeministisk. Det är inte feminismen som inte ser värdet i kvinnors arbete. Jag har egentligen lust å bara avsluta här med ett kort å gott: KÄFT. 

Men jag slutar ju aldrig så here it goes: Nedvärderingen står marknaden för, och faktum är att hushållsnära tjänster omöjligt verkar kunna klara sig utan skatterabatten. Det ska helt enkelt inte kosta så mycket, det ingår i hela konceptet. Piga Nu marknadsför sig med ”rimliga priser” för det de själva kallar ”lyx”.

Mönstret att värdera kvinnors arbete lägre, vilket är en anledning till att vi har sämre löner än män kallas för värdediskriminering. Högerns ocd-ramsa är då va man minsann kan välja att arbeta i sektorer med högre lön, men i RUT-exemplet är det övertydligt att där ska vissa specifika människor jobba, kvinnor som inte har tillträde till resten av arbetsmarknaden. Om snacket om att värdesätta kvinnors arbete ska va real måste det kombineras med att makt och pengar flyttas till den kvinnliga sfären - när det inte händer är det bara ord. Tomma ord som ingen kan äta men vissa kan glida på. Lösningen på värdediskriminering kommer aldrig att vara att de kvinnor som kan väljer bort vissa jobb, utan en materiell höjning för hela gruppen i form av lön, villkor osv. Men det mina vänner, kan inte kirras med en skatterabatt som säger till oss att: detta kan ingen förväntas betala fullpris för.


Tinni Ernsjöö Rappe och Lars Stannegård skriver i sin bok om den svarta städsektorn från 2004 (före RUT): ”Det paradoxala var alltså att en halv miljon människor var arbetslösa och sökte med ljus och lykta efter anställning samtidigt som hela landet var fullt av hushåll där man inte hann med arbetet i hemmet medan man yrkesarbetade”.

RUT beskrivs som ett sätt för kvinnor att orka arbeta heltid och därmed få högre lön å rimligare pension. Men den feministiska idén var ju för fan att män skulle göra hälften och vänsterns kvinnoförbunds att alla skulle knega mindre! När sossarna släppte kravet om 6-timmars dagen började kvinnor betala med deltid istället. 

Är ni med? Vi ville ha barnomsorg till alla – inte billiga barnflickor. Vi kunde sänka arbetstiden och dela på de jobb som måste utföras! Det är en jävla blåsning högern har fått till här!

Snart måste den här skitlånga texten ta slut, jag vet. Men det är inte texten som fortsätter utan den här avdragshistorien. När den absoluta majoriteten av RUT går att beskriva som pigtjänster och lyxkonsumtion finns samtidigt en annan utveckling. Särskilt med de nya bestämmelserna öppnas en dörr inte bara för det som folk borde ta å göra själva (egen skit), utan också för det som samhället borde styra upp (allas behov). När välfärden nedmonteras och klassamhället hårdnar lämnas allt fler grejer över till marknaden, där behov blir varor tillgängliga för de som kan betala.

Jag och babyface drack kaffe och en av skatteverkets regelböcker för RUT låg framme (jag är nämligen världens torraste kvinna som läser sånt vid köksbordet):

Undrar egentligen hur många som egentligen borde ha hemtjänst som gör RUT-avdrag stället?” sa han så intelligent.

För att även om de inte är den stora majoriteten så använder sig många gamla människor av RUT, samtidigt som alla former av skattefinansierad äldreomsorg urholkas. Gött för den värkbrutna eller synnedsatte pensionär som fått hemhjälp, men helt kefft som princip och förstås förbannat odemokratiskt. De som talar om pensionärernas särskilda behov av RUT har kanske glömt att en värdig pension, återupprättande av LSS och en välfungerande offentlig äldreomsorg hade raderat det behovet. För ni vet fattigpensionärerna (t ex fd hemmafruar och städerskor) kommer då så fan heller anlita vårdare till skatterabatt. Nänä det är de vars blöjor även fortsatt kommer vägas i den utsålda äldrevården. Personlig hem-service till vissa – carema till resten!

Rättigheter görs till konsumtionsvaror, och den likvärdighet och behovsprincip som borde vara grundläggande kastas över bord. Utvidgningen i januariöverenskommelsen ska utredas under 2019 och komma på plats 2021. Förslagen har jävligt lite att göra med den ursprungliga tanken – att minska svartarbete, att skapa jobb och att folk skulle kunna jobba mera om de slapp jobba hemma. För nu ska det utredas om inte RUT ska omfatta: ”tvätt-, hämt- och trygghetsjänster”. Det är jävla sjukt faktiskt, ta en titt på den sista: trygghetsrut. I medierna har de kallats ”RUT-väktarna”. 


Ja, det är sant. Det är alltså på g att man ska kunna göra skatteavdrag för privat säkerhet. Det kan vara att installera larm med eller utan utryckning och olika typer av bevakning. En del drar det ännu längre och vill att även bostadsrättsföreningar (alltså ej endast privatpersoner) ska kunna hyra in patrullerande väktare. Vad är det för svart sektor de vill utkonkurrera här? Privata livvakter och beskyddarverksamhet?

Det är ett jävla tjöt om otrygghet och brottslighet och våld ni vet men faktum är att brottsutsattheten har minskat för alla grupper utom den allra fattigaste, för vilka den har ökat. Att en del grupper lipar sig uttorkade om hur rädda de är kan knappast mätas mot siffror om att de faktiskt har det bra mycket tryggare än andra och att deras områden är de allra säkraste.


Är det jag och mina hisingsgrannar som kommer hyra in en go väktare? Är det mammorna i bergsjön? Tjejerna på väg hem i biskop? De som faktiskt lider av utsattheten. Nej, vi vet redan vilka det är som använder sig av RUT. Inte minst eftersom det är ett avdrag och man därför måste betala tillräckligt mycket skatt för att det ska finnas nåt att dra av på. Hur blir det då i områden där brottsutsattheten är som högst, och var och varannan inte arbetar och där med inte betalar nån skatt de kan dra av på? Hur många väktare får de va? Att ge skatterabatt åt att en del ska kunna skydda sina garage medan andra inte vågar gå ut på grund av skottlossningar är fan helt urballat. Det är skillnad på liv och egendom.

Ojämlika samhällen är otrygga samhällen. Klassamhället är ett instabilt samhälle. Att låta de som ”upplever” mest otrygghet köpa sig skydd mot de andra är att förstärka den samhällsordning man tjänar cash på att säga sig motverka.



Jag tror knappast miljonprogrammets befolkning är ledsna över att väktarna hålls härifrån ändå. Den senaste tidens medieskandaler har visat tydligt att vissas trygghet är andras utsatthet och förekomsten av väktare betyder knappast trygghet för alla. Ändå är det en principfråga och en samtidsmarkör: Privat säkerhet, RUT-snut till skatterabatt. Inom SAMMA RAM som privat hemstäd och nannys. Det är där vi är.