söndag 17 juni 2018

Om strejkrätten - rygghugg och tandborstning

Ovanför min fåtölj där hemma hänger en tavla av sundsvallsstrejken 1879. Jaha det va ju länge sen kul för dig med din nostalgiska gubbinredning gumman. Fast jag är inte intresserad av inredning, min tavla hänger där för att den påminner om nåt högaktuellt: strejken som stridsmedel. I själva verket är det en fråga som absolut inte handlar om inredning, och i mycket liten grad om gubbar, typ som den här bloggen faktiskt.



Strejkrätten hotas av nya inskränkningar och är redan hårt reglerad. 

 

Jag vet ju inte hur det är med er men mitt internet svämmar över av olika artiklar med typ Mats Glavå. Folk delar verkligen skiten ur honom alltså. Jag tror dock, utan att ha sådär mycket alls att backa upp det med att många som läser mig inte i första hand intresserar sig för arbetsrättsliga frågor. Men nu har vi då en situation där moderater, liberaler och svenskt näringsliv älskar socialdemokraterna. Jezuz fucking christ medans allt går åt helvete, så ägnar sig folk åt typ ”killmiddagar”!

Ni vet i vanliga fall tar det en jävla tid med lagar å reformer å byråkratiskt maskineri. Men de senaste åren får man säga att sossarna fått eld i röven. När man ska göra nåt rötet är det gött å göra det jättefort så ingen hinner fatta innan det är för sent. De nya racer-sossarna, raserar skit snabbare än nån hunnit säga ”mandatperiod”!


Det gäller å försöka hänga med. Det är det som får bli mitt bidrag i debatten. Jag ska dels försöka att göra det lite begripligt för den som inte redan har koll och dels försöka övertyga dig om varför du måste bry dig. Glöm typ manspreading, detta är ditt problem nu. Om inte annat så är det la värdighetens minimikrav att resa sig när man blir attackerad. Det blir vi med besked, om än så förbannat sneaky. 

Strejkrättsutredningen 2018 - Välkommen till en välregisserad, snabbspolad backstab i tre akter.


Akt 1

För ungefär ett år sen eskalerade en rättmätig konflikt i göteborgs hamn. Arbetsgivaren APMT vägrar förhandla med majoritetsfacket hamnarbetareförbundet (alltså det som flest arbetare är organiserade i) och slutar att erkänna deras valda skyddsombud. De låter inte, i december 2016, föreningen företräda sina medlemmar vid uppsägning och skiter i semester- och föräldraledighetslagar. Hamnarbetarna varslar om strejk som genomförs den 24 januari 2017 och varar i 8 arbetstimmar. Arbetsgivaren svarar då med en lockout 19 maj – 30 juni vilken motsvarar 371 arbetstimmar! Här kan ni ta paus för att ta in proportionerna lite. APMT BALLAR LIKSOM UR.



Lock-out är arbetsgivarens stridsmedel motsvarade strejken där man helt enkelt stänger ute arbetarna och inte låter dem jobba. Verksamheten stängs ner och löner utbetalas inte. Den överlånga lockouten i hamnen skapar sk ”arbetsbrist” och i juni varslas 160 personer. Det mina vänner, är en massuppsägning. Hamn4an menar att det är omöjligt att driva terminalen med så lite återstående personal och att APMT egentligen vill göra sig av med besvärligt folk. När uppsägningarna inleds visar de sig vara felberäknade både vad gäller anställningstid, uppsägningstid och turordning. Fatta kaos. Det var liksom lite bråttom, men de får ”frysa” beskeden. Resultatet blir ändå att massvis med folk som du å jag får gå från sina jobb och sin försörjning för att sedan ”erbjudas” osäkra timanställningar. Det är så förbannat ohederligt att det är svårt att formulera utan att detta förvandlas te en bibel av skällsord istället.



Akt 2
Så vad gör racer-sosse regeringen när det kaosar? Joho då, dom väljer sida och tillsätter en utredning med det uttalade syftet att se över möjligheter till inskränkningar i strejkrätten. En högst rimlig fråga att ställa till ett ”arbetarparti” är ju varför ingen utredning om inskränkning i lockouträtten inleddes. Utredningen läcker och gör folk svinnervösa för vad som komma skall. Byggnads ordförande talar tex om ”enorma saker” som de hört ryktesvägen. Alla verkar drabbas av nån gemensam noja. JA SÅ SOSSARNA BALLAR ALLTSÅ UR DOM OCKSÅ.



Ibland undrar jag om man inte borde vara mer konspiratorisk. I det här läget behövs det dock inte, deras skitiga tvätt är obvious enough ändå. Ja menar, vart kom Löven ifrån? IF metall. LO. Den intresserade läsaren som inte redan vet rekommenderas varmt att googla korsbefrukTningen mellan LOs ledning och socialdemokraternas toppskikt. Vad effekten hade blivit om alla de LO-folk med positioner i partiet hade hotat med att vända dem ryggen får vi aldrig veta. 

”LO BRYTER MED SOCIALDEMOKRATERNA I KONFLIKT OM GRUNDLÄGGANDE DEMOKRATISKA RÄTTIGHETER” skrev liksom ingen tidning. 

LO har lång historia av önskan till fackligt monopol. Det är liksom ingen paranoid konspirationsteori utan ogenerad sanning. Så kan också K-P Thorwaldsson med å snacka om ”renhållningsarbete” när han talar om icke-LO-anslutna fack.


Så ”LO VISAR SOLIDARITET MED RESTEN AV FACKFÖRENINGSRÖRELSEN OCH SÄTTER PRESS PÅ SOCIALDEMOKRATERNA” skrev ingen heller.



Innan hamnen privatiserades å APMT blev arbetsgivare möttes överenskommelser både med minoritetsfacket transport (som de alltså har kollektivavtal med) och med hamnarbetareförbundet. Det är fullt möjligt och annat är snack. En pikant detalj i haveriet är att göteborgs hamn såldes ut av....gissa? Lokala sossar! Receptet på den här jävla soppan har det socialdemokratiska partiet liksom skrivit själva, ändå är det inte dom som tvingas svälja nu.



Akt 3
Nu kommer det sjukaste: vad gör de fackens ledningar när sosse-utredningen hotar? Joho de springer med råttsvansarna släpande efter sig till hemliga förhandlingsbord. Istället för att utredningen och dess förslag presenteras får vi plötsligt höra om en pressträff. LO, TCO, SACO och svenskt näringsliv har ett färdigt gemensamt förslag innan utredningen ens har presenterats. Ett förslag som tagits fram av folk från Unionen, LO, transportarbetsgivarna, teknikföretagen och industriarbetsgivarna. Alltså vad är det för jävla gäng?



”När det verkligen gäller går parterna in och enas om spelreglerna för arbetsmarknaden” säger nån myndig idiot. Vi som är eviga motståndare ska inte ta nåt gemensamt ”ansvar”. En fackföreningsrörelse som är mer intresserad av att säkra ekonomisk tillväxt än att strida med arbetsgivare får ju klassas som ca mer deprimerande än nämnda ”killmiddagar”. Historikern Lars Ekdahl lägger det väl valda ”makabert” om hur hamnarbetarförbundet getts skulden i en diskussion och problemformulering som handlat om att ”hålla igång” hamnen och säkra tillväxten. Rigth on Lasse, det är ta mig fan makabert att ingen kan ta å fundera lite på det här med makt (inte lika modernt som typ normkritik men ändå). Debattens avpolitisering gjorde att förbundsledningarna körde rätt över sina egna medlemmar och ja sammanfattningsvis: FACKEN BALLAR OCKSÅ UR.



Inte ens en timme efter att förslaget presenterats är Ylva Johansson redo. Det är detta som kommer att gå ut på remiss och läggas som lagförslag, inte hennes egen utredning. Blir härligt för Ylva detta, slipper hon ta ansvar om skiten går åt helevete sen. Det var ju minsann inte hennes förslag. 

Gött att facken sköt sig själva i foten innan nån annan gjorde det! Genidrag faktiskt, för många är vi som läser parternas förslag som än värre än utredningens.


Parternas "förslag"
Den intresserade kan lusläsa lagförslaget, det är faktiskt bara sju sidor. Kort kan man säga att det innehåller följande:

Ett fack som saknar avtal men organiserar folk på ett område som arbetsgivaren redan har avtal för (med ett annat fack då) får bara strejka för eget avtal.

MEN de måste först förhandla om kraven för strejken, får sedan inte ställa andra krav än de som förhandlats eller ha åsikter om hur avtalet ska tillämpas.
Kraven får bara röra kollektivavtal med fredsplikt och inte enskilda tvister, som ex att återanställa arbetskamrater som avskedats i konflikt.

Om arbetsgivaren önskar kan denne vända sig till Arbetsdomstolen för att få det prövat om syftet med enskilda strejker verkligen är att få till ett eget avtal. Konflikten kan då klassas som olovlig om AD kommer fram till att syftet ”egentligen” är något annat. Här kan ju uppenbara problem ses för fristående fack som inte tecknar just kollektivavtal med fredsplikt. Ett sätt för AD att avgöra om strejken är ”seriös” är att se om det aktuella facket ”vanligtvis tecknar avtal”. I praktiken görs strejken i princip förbjuden för vissa mindre fack.

Man serverar arbetsgivarsidan ytterligare möjligheter att knasa konflikter. I konflikten i göteborgs hamn har facket återkommande anklagats för att "egentligen inte vilja" ha avtal, trots upprepade försök att få till just det. Känns ju jävligt tryggt. Arbetsrättsexperten Kurt Junesjö menar att arbetsgivarnas möjligheter till sånt här försenande formaliabråk med det nya förslaget görs ”i princip oändliga”.

Man öppnar upp för avtalsshopping. Många menar att detta är den allvarligaste risken med förslaget. Vad betyder då det?
Jo alltså, arbetsgivaren vill ha ett billigare, och givetvis för arbetarna sämre avtal. De tecknar det sämsta avtalet och kan sedan hänvisa till att de redan är kollektivavtalsbundna. Det är liksom en snillrik form av lönedumpning. Vi har redan sett sånna konflikter på svensk arbetsmarknad, där man använt strejken som motstånd och vunnit. Så nu vill de stänga den dörren och låta arbetsgivaren själv välja avtal.

I en än värre situation väljer arbetsgivaren inte bara det sämsta alternativet, en befogad oro är att de också kommer att se till att skapa det sämsta alternativet. Ingen kan garantera att vi i framtiden inte kommer att behöva hantera nya gula fack. Detta förhatliga hittepå är arbetsgivar-, lojala eller styrda fack.

Det är en stegvis avväpning den här skiten. Förhandlingsrätten är bara meningsfull om man har något att sätta emot. 

 

När jag härom dagen hade överläggningar med min son om tandborstningen gjorde jag det endast för att jag vet att han skulle kunna vägra. Han kan vägra öppna munnen och därmed göra läggningen, som jag har intresse av går snabbt å smidigt till ett helvete. Jag å min sida kan vägra läsa godnattsaga. En förhandlingssituation uppstår då båda parter har nåt att vinna, nåt att förlora och medel för att få sin vilja igenom. Simple as a jävla femårings läggdags.




Ingen alls verkar kunna peka på några som helst vinster för arbetarkollektivet. 


Tvärtom är fackens ledningar öppna med att de inte vunnit ett skit. En uppgörelse om endast gynnar en part är naturligtvis minst sagt problematisk. Det som hänt är att vägra-öppna-munnen strategin min son använde förbjuds, medan jag fortfarande kan neka godnattsaga. Förslaget bakbinder den ena parten: strejk inskränks, lockout lämnas orörd. Konflikten i göteborgs hamn har hetsats och tillåtits att eskalera för att sedan kunna användas för att driva fram ny lagstiftning. Men det går liksom inte bara att lagstifta mot hamnarbetareförbundet. Det rör oss alla, och det kommer att drabba samtliga löntagare i sverige. Att det ens är möjligt att använda sig av en enda konflikt för att skriva lagtext är en alldeles egen liten skandal.Dessutom framstår det som oklart om detta ens kommer att sätta stopp för hamnkonflikten, det beror på hur man tolkar förslaget. Just oklarheten i vad fan detta ens kommer att betyda var det som fick journalistförbundet å visa lite hyfs å rösta mot förslaget. Deras Jonas Nordling är nykter nog å säga att de inte kunde "ställa sig bakom ett förslag som de inte kunde överblicka konsekvenserna av."



Jamen, det låter väl ändå inte så farligt? Lite får man ju strejka iaf? Det är väl kollektivavtal vi vill ha? Det är så de vill att vi ska se på det, ”ett kirurgiskt ingrepp” påstår Torbjörn Johansson. Men grejen med inskränkningar är att de aldrig kommer ensamma. Börjar man plocka stenar från en mur så kommer den till slut att falla. Det är därför de så ivrigt påstår att det egentligen inte betyder nåt. Det är bara en liten sten hörni, kom igen! Men sen tar de en till be sure bout that. Och en till. Sen har de alla stenarna och kan kasta dem på oss och vi har inte ens murjäveln kvar att ta skydd bakom.

Grejen är att även om du inte orkar läsa utredningen, har möjlighet att vara fackaktivist eller av oklar anledning inte vill sätta dig in i situationen finns det en grej du måste fatta: maktförskjutningen.


Ingen vet riktigt konkret vad det nya förslaget innebär i praktiken, i enskilda konflikter och i nya situationer ute på arbetsplatserna. Men man kan ju räkna ut med röven att de aldrig skulle bemöda sig allt detta om det inte hade någon som helst effekt. Vår principiella hållning måste alltid vara att vi har rätt att göra motstånd. Lagligt eller inte, arbetarkamp är alltid rätt. I en tid av sönderfallande socialförsäkringssystem kommer den här skiten att slå hårt mot oss alla. Om inte just nu så på sikt. Därför behöver du inte traggla dig igenom en hel jävla SOU (som vissa andra gör på semestern) för att veta vart du står i detta.



Folk älskar samförstånd. Jag har aldrig fattat det. Torbjörn Johansson säger te flamman att SAC och hamnarbetarna kanske ”inte vill säga” att de ”egentligen” är glada för det här förslaget. Vilket jävla uttalande, nån borde ju slagit honom i ansiktet på plats. Lite redit hårt så. Det gör mig ibland till en jävligt tröttsam person men jag fattar inte hur man inte kan se nödvändigheten av konflikt. Jag träffade T och berättade att konflikten på min egen arbetsplats börjar kännas som det som håller mig uppe i en annars ovanligt djup uppgivenhet. Fred och samförstånd har en enkel grundförutsättning: rättvisa. Annars är det inget värt. När man inte bråkar tillräckligt tycker folk att det är sjukt när man väl ryter ifrån. Det är vad som händer nu, när strejkerna är nere på historiskt låg nivå börjar de betraktas som orättfärdiga. Därför tror de att de har öppet mål för att inskränka rätten till dem. 

När freden blir lag är den ingenting annat än en repressiv front som täcker över att samförståndet är på vår bekostnad.Som vanligt är det enkelt och catchy att säga det med hiphop:

”NO JUSTICE NO PEACE – NO SURRENDER AND NO RETREAT”

Jag ska låta byggnads ordförande avsluta den här texten, med sin patetiska kommentar:

”Vi var tvungna att göra något och nu har vi gjort det”


Lol ja, skitsamma vad fan det var ni gjorde? Ett nytt inslag i svensk historia: Nederlagsöverenskommelsen vol.2. GRATTIS SVENSKT NÄRINGSLIV!!!





tisdag 29 maj 2018

Om en fjäril från balkan

Knackar det?
Hon blir avbruten.
Nu kommer dom.


En desperat nattfjäril mot fönstret.
Flyger rätt på
igen, igen, igen
Hon tänker: Den desperata fjärilen
en fablisk metafor om alltings undergång.
Igen igen
Lilla nattgäst jag kommer!

På baksidan av ett upphittat kvitto har hon skrivit att det är som en myrstack. Skulle just sätta det på anslagstavlan för att under de närmaste dagarna kunna utveckla tanken varje gång hon ser den.

Sorterar du också ditt inre
på utsidan?

Med anteckningar streck pilar
ska hon avslöja dem.
Det blir aldrig nån stack för de har alla glömt att det skulle vara för deras egen skull.

De är bara myror.
Myror bygger läger hon har sett det.
Välkommen på te,
övertygad om att fjärilen nån gång druckit te.
Hon tänker: de dumma människorna måste planera tillsammans om de ska fortsätta.


Det var längesen hon planerade nåt tillsammans med någon. En gång fanns det en plan, ett liv. Nu bollar hon med dem istället. De är delaktiga men ingen förstår hur, inte hon heller. Ännu. Det är en av sakerna hon måste förstå. Hur vet man vad en fjäril betyder? Livet i denna världen betyder inget. Melankoli kommer ifrån grekiskan och betyder ursprungligen ”svart galla”. Förr spydde hon gul ibland när hon kom hem. När hon fortfarande sökte på denna sidan. Ett meningslöst projekt. Skam den som ger sig säger myrorna och förstår inte att det betyder att de bara jobbar på. 
Han som höll hennes hår är försvunnen. Han kunde bara leva på den ena sidan. Kommunicerade inte. Hans tystnad egentligen ett utdraget skrik. Han var en myra och skulle inte känna igen henne nu. Hon blir något annat och håret han höll, det hänger i tovor. Huvudet kalt på vissa ställen. Hon kommer att sluta slita, tvinna, tugga. Hon måste bara hitta ut.


Vart förvarar man sin längtan? frågar hon
fjärilen.
Det måste finnas något
annat.
Varför kommer du hit?
De dumma människorna är inte tillsammans.

Det är de små sakerna.
Ingen ser en nattfjäril
som hälsar på.
Hon tänker: den kommer från en annan värld och ingen vet det utom jag.


Vad vill den med ljuset fjärilen?
Jag är som du, säger hon tyst.
Vad finns på insidan av dina ögonlock?


Hon minns inte längre hur länge hon pratat med dem. Gästerna. Hon har aldrig sagt det högt men hon tänker på dem så. I början tänkte hon som alla läkarna i sina rockar, att det är väl en envägskommunikation. Men alla går inte att kommunicera med. Hon vet intuitivt vilka det är som egentligen är nåt annat. Förresten är det ändå de som söker upp henne. Hälsar på. För andra ryggar de, flyger iväg. Men henne kommer vissa närmre. Studerar henne, lägger huvudet på sned. Har du sett en nattfjärils ansikte? 
Det som inte dödar, säger myrorna och förstår inte att det gör det visst det. De kommer för att de vet nåt. Hon hör inte hemma här. De vill henne något varför skulle de annars komma?

Hon går på känsla.
Trampar sönder den.
Under tyngden som en vattenballong.
Krossa varje mänskligt uttryck snart känner jag
ingenting,
säger hon till fjärilen.
Tål ni vatten på era vingar?
Här skvätter insidan ut.

En överlevare säger dom.
Hoppar desperat från piedestalen.
igen, igen, igen.
Egentligen menar de att de kan göra
igen
vad som helst.
Hon klarar sig.
Hoppa rätt på känslan bara.

Hon har inte längre kontakt med människomyrorna. Ibland undrar hon om det syns utanpå. Tittar varje dag i spegeln efter tecken på att hon förvandlats till en gäst. Känselspröt i pannan eller antydan till fjädrar? Blundar men när hon slår upp ögonen är hon fortfarande kvar i deras värld. Kanske lite mera färglös bara, är hon suddig i konturerna?

Det finns en annan plats och med åren har hon kommit att spendera all tid med att försöka komma underfund med vad som egentligen är meningen med att de låtit henne veta det. Det mänskliga projektet är ständigt sönderfallande. Människorna förstår henne inte och sakta tynar hennes förmåga att förstå dem. Myror kommunicerar inte ändå bryr de sig om vilket som ska vara det officiella språket. Hon har slutat gå ut i deras värld. När de pratar på gården där nere uppfattar hon inte längre vad de säger. Ljud. Hennes kommunikation är inte längre språklig.


Jag fick en blomma att ta hand om när de släppte ut mig sist,
säger hon, till fjärilen.
Men hon har inget kvar att ge.
Det är bra för tillfrisknandet att ta hand om se nåt växa.
När den vissnar lite mer för varje dag har hon vunnit nåt tillbaka.


Den är puderrosa och återanvänd.
Söt numera bara ett ord.
Men ändå
hennes smyckesask från Sarajevo.
Någonstans långt bak i huvet ett minne
tusen kulhål i väggar om det bara vore väggar ett minne om en värld som inte får finnas.
Lägger längtan där.


Under den enda glittriga rosett hon sett
som inte varit
löjlig.
Vi levde sida vid sida, förstår du?
Lilla nattgäst.


Även om du kommer in kommer du fortsätta mot glödlampan, säger hon
till fjärilen.
Skrämmer mörkret dig?
Eller blir du lugn
om allt blir svart?
Länge hade vi ingen elektricitet, säger hon tyst
till fjärilen.


Är du rädd för kråkor?
De finns inte på natten.
Kråkor kommunicerar
illavarslande.
De lever i utkanten av myrstacken, i avskrädet.
Fanns de innan pommesfritesrester uppfanns?
Hon tänker: kråkorna är nån form av konsekvens.


Hon har avslöjat kråkorna. Fiender. En dag gick det upp för henne, de i de vita rockarna var egentligen också kråkor som stängt av sin kommunikation för att lura henne. Hon såg bakom deras ögon, egentligen den stirriga kråkblicken, ständigt sökande efter mänskliga rester. Hon vill inte vara mänsklig mer det finns inget kvar där inne de kan picka fram. Åt inte en endaste en av deras tabletter igen. I denna världen måste man äta, de vägrar höra att hon inte behöver. Sväljer aldrig mer det som en kråka förskrivit. De försökte göra henne till en myra. Försökte hindra hennes gäster. Ville att hon skulle sluta rita pilar, glömma förlåta.


På dagen en kråka.
På natten en fjäril.
En gång en sparv.
Är ni födda ur en annan eller ur en tid?
Jag vet inte vart jag kommer ifrån, säger hon
till fjärilen.
Aldrig tamdjur de kan inte
flyga.


Hon sorterar ut sina minnen ut till utsidan bort. Barnen som lekte, männen som drack kvinnorna som pratade. Blommorna som blommade, maten som doftade, floderna som rann. Allt blir tungt artilleri från bergen humanitarian aid till middag en försvunnen lekplats. Ingenting kvar så när som på en liten liten keps, halva märket bortbränt: Adidas. Det var viktigt. Det fjuniga lilla huvet den hörde hemma på var är det nu? Ena dagen säger det: Jag måste ha min adidashatt. Nästa dag har han aldrig funnits. Hur ska hon kunna minnas alls när allt det varma blir en påminnelse om det kalla som kom? 
Varje natt panik. Sjukskrivning, de sa: krigstrauma, PTSD, vanföreställningar, förföljesemani. Ensam kvar med en myrman. De förstår inte vad man måste acceptera för att gå vidare. Idag är första dagen på resten av ditt liv säger myrorna och förstår inte att de inte har nån framtid när de upprepar allt. Utförsäkrad. Faller sönder, inlagd, näringslösning, psykofarmaka. Hon brukade tycka om att gå barfota men hon minns det inte längre. Hon vägrar, vet att de vill hålla henne kvar. De förstår inte att hon är nåt annat, inget av det där har hänt. En slända kom i lekplatsdammet, kommunicerade: inget utav detta händer dig. En slända bryr sig inte om nån

belägring


Du kommer aldrig sluta försöka, säger hon
till fjärilen.
Det är därför hon inte släpper in den.
Hon tänker: Jag ser det nu.
I myrstacken låter de den som stångar sig blodig hållas.

Det är det den säger!
Triumf över lösningen sin egen briljans
Hon måste
ge upp
För att få komma in.


Det bästa sättet att stanna i samma värld är att inte studera insidan av sina ögonlock. Hon blundar. Vägen till nåt annat. Men myror kommer inte vidare. Relationer, känslor, empati, tro. Minnen av ett liv hon suddat ut och längtan undanstoppad, känner inte längre till nån adidashatt. Har arbetat bort dem, sakta men säkert, metodiskt har hon blivit ett djur. En fjäril har ingen nation. Trampa sönder känslan ut i tusen bitar små fragment av vad hon en gång varit. På väg. Bort från denna dödsdömda värld till en där hon kan flyga utan sorg på sina vingar.


Hoppades.
Hopp.
Bara hoppa istället.
Flyg!



Jag kommer lilla nattgäst.


Hon hittades en tidig morgon. En kvinna omöjlig att identifiera då kroppen angripits av fåglar. Kråkorna som äter utsidan insidan släpper ut till andra sidan. Myrpolisen förstår inte, misstänker brott då hon verkar varit död en längre tid. I hennes hand en liten sliten ask med längtan till ett Jugoslavien som aldrig brunnit.









Belägringen av Sarajevo varade i 1425 dagar och var den längsta i modern tid. Den 5 april 1992, dagen då belägringen inleddes, samlades 100.000 modiga människor i en multietnisk demonstration, tillsammans mot den ökade nationalismen och för fred i det forna jugoslavien. Eld öppnades mot folkmassan och staden besköts sedan i nästan fyra år. Alla vägar ut var stängda och befolkningen halverades. Senare skulle Ratko Mladić, Radovan Karadžić, Dragomir Milošević och Stanislav Galić dömas för brott mot mänskligheten och vad de gjort mot Sarajevos befolkning. Bosnienkriget gav oss begreppet ”etnisk rensning”.  

På nittiotalet borde europa ha lärt sig, en gång för alla, vad nationalism kan göra med och mot oss, alla. Ändå frodas den åter och fick fjärilskvinnan att till slut släppa taget om verkligheten.




tisdag 15 maj 2018

Om kvinnosjukvården - förakt och ekonomisk makt. Pt 2 Skosmuts

En folktom sjukhuskorridor. Tom. För att känna sig tom måste man veta hur det känns att inte vara det. F visste inte det. Insidan en enda röra, utsidan med för den delen. Hon visste ingenting riktigt. Mer än att hon måste hitta honom. En enda känsla, utkristalliserad och stark. Sök. Per automatik framåt. Hon minns det som att det ekade där inne. Öde. Kanske en efterkonstruktion. Måste hitta barnet-var är han-var är jag-vem har honom- är han säker-måste hitta barnet. Framåt. Var är mitt barn. Yr. Framåt. Varför tog de honom?


Klädd i en blodig landstingsskjorta. Endast. Fortfarande bara ben. Luktade nog av järn, troligtvis av urin. Intorkade slemhinnor, vätskor. Svett. Brun klibbig sörja överallt, rester från det största. På darrande ben. Framåt. Svårt att gå efter ryggmärgsbedövningen. Måste hitta. Hålla. Känna.


Trasig, uttröttad och mitt i den största känslostorm som finns att uppleva letade hon efter sitt barn i en folktom sjukhuskorridor. Förvirrad. Uppfylld av en rädsla omöjlig att formulera. Vem har tagit mitt barn? Hon staplade fram i korridoren. Snälla gud i himmelen mitt barn.



”Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet” (3 kap § 1 Hälso- och sjukvårdslagen)



Förlossningen hade ändå gått bra. Sinnesjuk såklart. Vidirig och smärtsam som de alltid är. Men det hade gått bra och barnafadern hade funnits där vid hennes sida. Men sen, det var fullt på BB. F visades in i ett tillfälligt iordningställt, delat rum i väntan på plats. Kanske nåt förrådsutrymme. Ett tygskynke mellan henne och andra nyförlösta. Förvirrade. Ensamma. I väntan på en plats fick han åka hem, hennes partner och stöttepelare. Hejdå älskling jag kommer tillbaka så fort det bara går. Ensam. Kanske hann hon inte fatta. Så hon bröt ihop över allt det nya. Kränkningen i att dela rum och att de andra kanske skulle genomskåda att hon faktiskt inte hade en aning om vad hon skulle göra med bebisen. Hur ska hon veta? Vem ska hjälpa? Alla förstföderskor är nya på det här. Grät. Rädd. Nån välvillig personal rullade iväg med bebisen. Ville såklart hjälpa på det sätt de kunde, avlasta.



Men F hann inte med. De sa med all sannolikhet vart de skulle men var ändå uppenbarligen för stressade för att hinna sitta ner och förklara, försäkra sig om att hon förstod. När hon berättar är det första gången. Tårarna rullar fullständigt ohejdbara ner för kinderna när hon berättar om rädslan i att inte förstå, att inte fungera och att vara ensammast i världen. Det är ingenting att anmäla. Ingenting att ta vidare. Barnet sov lungt i ett personalrum nån våning upp. Ändå är det ett trauma bland tusentals andra i en förlossningsvård som för länge sen slutade vara för oss. Sånt där som bara händer, när det inte finns plats på BB. En kvinna som letar efter sin nyfödde, och som innan hon ens valt hans namn fick uppleva avgrundsångesten i att tro sig ha förlorat honom.



Välkommen till svensk förlossningsvård.


Den som har det högst ocharmiga intresset av det kan läsa den här texten som en kritik mot vårdpersonalen. Den som gör det har jag inget till övers för. Den här texten ska läsas som en sida av vårt gemensamma problem. Personalen och patienterna. De knegande och de födande kvinnorna tillsammans. Läs gärna: http://ensammammaroker.blogspot.se/2018/04/om-kvinnosjukvarden-forakt-och.html för den andra sidan.

Många menar att förlossningsvården fortfarande fungerar. Fs berättelse är ett strålande exempel på hur ständiga neddragningar och effektiviseringar gjort att själva förlossningsskedet oftast ändå gör det, medan allting runt omkring har fått stryka på foten. Som jag skrev om i del 1 gör arbetsvillkoren att andelen barnmorskor stadigt sjunker. Samtidigt ökar förlossningarna. För en födande kvinna betyder det att hon inte kommer att ha tillgång till barnmorska under hela sin förlossning. Den personal som finns för henne har ofta jobbat extrapass, inte kunnat ta sina raster, få dygnsvila, käka eller ens gå på toa. Hur ska hon kunna vara trygg med det? Vad blir resultatet om vi översätter vårdpersonalens utsagor om att ständigt inte räcka till? Att aldrig kunna ge allt det som krävs? Det betyder förstås att vi aldrig kan räkna med att få all den vård, allt det stöd och den hjälp som vi kan komma att behöva. Självklart skrämmer det oss.



Idag finns 45 förlossningskliniker i Sverige. Sedan millenieskiftet har 13 enheter helt stängts ner.  Nästan en om året.


De kvarvarande klinikerna dras med ständig platsbrist och andelen förlossningsplatser i landet sjunker fortsatt. I sex län kan kvinnor ha så förbannat jävla långt som 30 mil att åka till närmaste förslossningsklinik. Dessa sex län täcker två tredjedelar av sverige yta. 30 mil för helvete!
Många har hört om bilförlossningarna, men ännu finns ingen statistik om fenomenet. Däremot vet vi att risken för allvarliga skador såklart ökar med transporterna och att det händer att barn inte överlever om de föds på vägen. Ska någon kvinna, något barn, i ett ”feministiskt” i-land behöva deala med den risken? Alltså, är vi smuts under deras jävla skor eller?

De fysiska skadorna på och i våra kroppar ökar. Det är belagt av socialstyrelsen att förlossningsvårdens pågående haveri särskilt drabbar unga kvinnor, arbetarkvinnor och kvinnor som kommer ifrån länder utanför europa, fan ni vet de flesta får inte ens en tolk närvarande (MINDBLOWING!!!! Inte. En bra hållpunkt är att om någonting är dåligt i det kapitalistiska patriarkatet är det garanterat sämre för dessa grupper). Vi vet att allt fler rika kvinnor köper doulor eller kör på hemförlossningnar för att slippa vara skosmuts.

”Målet med hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen” (3 kap § 1 Hälso- och sjukvårdslagen)



Tiden som kvinnor får stanna på BB minskar och är fett olika över landet. Sverige jobbar idag med de lägsta snitttiderna i EU. I gbg ska man hem sex timmar efter att man fött sitt andra barn! På sjuttiotalet chillade man i snitt 6 dygn på sjukan innan man åkte hem. Idag är det lite mer så, direkt hem till pappsen liksom! Bara det kan man ju skriva en ångestladdad avhandling om.

Det finns ingen obligatorisk efterkontroll för kvinnorna som skrivs ut från BB. Det är fan ta mig sjukt ändå, att de inte ens ska kolla hur det ser ut där nere, efter att ett barn kommit ut. Hem kommer hon, undrar vad som är normalt och inte. Ska det göra så här ont? Ska man kunna kissa? Har stygnen lossnat? Betyder ny svullnad att något är fel? Hur ska hon veta? Hur trött är det naturligt att vara? 

Den ständiga platsbristen på BB gör att kvinnor skrivs ut för tidigt med den självklara följden att de akuta återinskrivningarna ökar.


Ytterligare fler nekas återinskrivning och hänvisas istället till akutmottagningar. Samtidigt som hon avråds att ens åka kollektivtrafik och måste amma var tionde minut ska hon alltså ta sig till akutens väntrum, och sedan sitta där timme ut och timme in. Om hon nu ens kan sitta ordentligt ännu. Mitt i livets sköraste stund, där de flesta på allvar överväger om ett vinddrag kan vara livsfarligt för den lelle. Hur är det med alla sjuka människor på en akutmottagning va?

”Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården” (3 kap § 1 Hälso- och sjukvårdslagen)



De tididiga utskrivningarna innebär att skador inte upptäcks, de innebär stress och oro, och de innebär att psykisk ohälsa inte upptäcks. BB finns till för att en förlossning kräver eftervård, nån måste ta hand om henne och barnet, ge henne en chans att andas, låta barnet knyta an OCH kunna upptäcka allt som kan gå fel. Psykiska problem efter förlossning och som nybliven förälder är inte varken ovanligt eller direkt supermärkligt, folk blir crazy av mindre grejer så att säga.
Efter att man gjort abort skall man erbjudas en samtalkontakt. Alla SKA erbjudas möjligheten att prata om och bearbeta ingreppet. Men efter förlossning, då lämnas vi vind för våg. Säger det inte allt om hur jävla förlegad kvinnosynen fortsatt är? Aborten ses som onaturlig, hemsk och traumatiserande. Förlossningen, den är mest livets stora lycka och vårt ok att bära. Den är fortfarande tabubelagd och något man helst ska hålla tyst om. Denna sjuka nära-döden-upplevelse, den förväntas vi bara skaka av oss för att sedan gå in i moderskapets lyckliga självuppoffring. Där sitter vi sen, deprimerade med analfistlar, inkontinenta och asexuella.

Hälso- och sjukvården ska arbeta för att förebygga ohälsa” (3 kap § 2 Hälso- och sjukvårdslagen)



Mycket tyder på att kvinnors rädsla för förlossning ökar. Och vem kan påstå att det inte är berättigat? Det är ännu inte belagt, men kvinnolobbyn skriver om hur förlossningsrädsla kan vara en av anledningarna till att andelen planerade kejsarsnitt ökar. Kvinnor vittnar om hur de är rädda att inte få plats, att föda i bilen eller att inte bli hörda i förlossningsrummet. Jag frågade en wifey om hennes förlossning, i en halvtimme berättade hon då om bilfärden från göteborg till varberg. Det var det som satt kvar i henne, en stressad vansinnesfärd med värkar och fostervatten i sätet. Kom då ihåg att vi givetvis har förlossningsklinik (obs bara en kvar) i gbg, men som har så dåligt rykte att kvinnor inte vågar åka dit. Det spelar egentligen ingen roll om det är berättigat eller inte, konsekvenserna i våra liv är desamma. Skräcken där i bilen, den satt hårdare i henne än krystvärkarna.

Platsbristen måste hanteras så, har du hört om helvetes-droppet? Oxytocin. Värkstimulerande. Med en nål i armen kan man gå till mycket kraftiga värkar från i stort sett ingenting. Inte alltid dåligt. Men oxytocin-droppet är svårt att kontrollera och uppges vara en av anledningarna till både väldigt utdragna förlossningar där man måste varva värkavstannande bedövning och värkstimulerande för att man inte lyckas balansera. Det uppges också som en möjlig anledning till många förlossningsskador, kroppen hinner inte med de kemiska värkarna och går helt enkelt sönder. Det pressade läget i förlossningsvården gör att man sätter värkstimulerande dropp för att skynda på förlossningar och göra plats åt nya födande. 

Det är med våra kroppar och psyken vi betalar för nedskärningar och platsbrist. Skattesänkar-svinen skyndar på oss tills vi bokstavligen rämnar.


Uppföljningen av de pengasatsningar som trots allt gjorts på förlossningsvården suger och det är svårt att veta vad som har funkat å inte, förutom det där superradikala med värdiga arbetsvillkor för personalen då. När det gäller bristningar, förlossningsskador och förlossningssätt finns ändå jämförbar statistik, men ingen uppföljning. Vi vet inte exakt varför vissa landsting har så mycket fler skador än andra, för ingen har brytt sig sådär hemskt mycket för att ta reda på det. Vi vet inte varför användningen av ryggbedövning varierar enormt mellan klinikerna. Men jag svär att den som ligger där och tror att hon ska dö men inte får nån EDA, hon skulle nog gärna vilja veta.

”Den som letar efter värdighet, jämlikhet, behovsprioritet och förebyggande av ohälsa får söka någon annastans än i förlossningsvården” ( Portalparagraf § skosmutslagen)



Nu är väl inte jag den som vanligtvis viftar med paragrafer. Främst för att de uppenbarligen bara gäller när det passar ändå. Hälso- och sjukvårdslagens inledande allmänna bestämmelser kan vi således avfärda som ett jävla snack. Men ja, det är för fan olagligt hur vi behandlas. Hur vi oundvikligen kommer att fortsätta behandlas så länge vi inte får kosta en spänn och vårt lidande kastas över den ekonomiska branten.

Ibland hörs de som talar om en respekt och makt via moderskapet. Det är lögn. Det finns ingen makt i moderskapet. För att den ska finnas krävs att arten strävar efter fortlevnad, då är det plötsligt vi som via våra kroppar äger den makten. Men mänskligheten när inget större intresse av att som art överleva. Om inte annat så syns de la på charad-nivån på folks, inklusive mitt eget klimatengagemang. Inte så noga hur det blir sen, för andra, idag är vi individer, autonoma enheter. Av samma anledning ses inte ansvar för barn som kollektivt, de har endast att göra med sina egna biologiska föräldrar. 

Ett samhälle som nedprioriterar den vård som behövs för kvinnor, och där i princip bara kvinnor arbetar kan aldrig vara ett jämställt samhälle. Ett samhälle som ger blanka fan i kvinnors hälsa, psyken och kroppar kan aldrig vara värdigt. Förlossningsvården är därmed en absolut grundläggande fråga för alla jävla idioter som gillar lag å ordning samt de som har mage å kalla sig feminister.



(Tack F för att jag fick skriva din story, LOVE)