Om vårdstrejken - Västgötaklimax men inte förgäves

Det var grabbarna från Eken – det var grabbar med kulör,

det var grabbarna som var på ett sjuhelvetes humör,

och med knogjärn och med påkar och med blodet rött och hett, de gick till Tegelbacken

för att skipa rätt.

Dom stod vid tegelbacken, dom stog där man mot man

i månens bleka sken, men ingen vågade sig fram.

I fyra timmar hötte dom och skrek från varsin gränd

och sen vände dom på klacken och gick hem!”

Denna passage ur Olle Adolphsons Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken möter mig när jag googlat ”Västgötaklimax”. Det är ”en retorisk stegring (”Rädda vården!”) som oavsiktligt avslutas med antiklimax”. Adolphsons rader ges som exempel på hur ”kontrahenterna föresatt sig att ta rättvisan i egna händer men finner modet svikta i det avgörande ögonblicket varpå de slokörat lommar hem”.

Jag skrattar högt. Ordet har jag just lärt mig av en av Sahlgrenskas sjuksköterskor. Det är hennes svar på hur det känns sedan vårdkonflikten efter dryga två månader avslutats. Vårdförbundets tydligaste krav om allmän arbetstidsförkortning blev till ett avtal som ger max 10 % av medlemmarna sänkt veckoarbetstid. Vidare har man kommit överens om en lönepott om 3,05 % samt att övertid och rotationstjänstgöring ska ”följas upp” – vad det nu betyder? Inga av de akuta problemen med arbetsbelastning och återhämtning löses. Sammantaget är det ett marginellt bättre avtal än det tidigare.

Inget att hurra för men eftersom vårdkrisen kvarstår är det inte läge att lägga sig ner och självdö av besvikelse heller. Vårdkonflikterna är knappast över och till nästa vända vet alla, inklusive arbetsgivarna att det faktiskt går att strejka i välfärden. Allmänhetens stöd sviktade inte utan var starkt hela vägen. Så varför vårdförbundet tog det kassa avtalet är rätt oklart. Det var tydligen medlarnas sista bud. Jaha. Men varför de inte satte hårt mot hårt och sa att ”Nej, men våra krav är vårt sista bud” utan slokörat lommade hem har de inte levererat något tillfredställande svar på. Det är ju så en konflikt går till, man försöker tvinga den andra parten till förhandlingsbordet. Varför strejkade man annars? Att arbetsgivarna inte skulle ge sig i första taget kan inte ha varit någon överraskning.

Folkrörelsestrategen Frances Tuuloskorpi lyfter frågan om medlemsdemokrati i Parabol. Varför lät inte Vårdförbundet medlemmarna rösta om avtalsförslaget? För en förhandlingsdelegation är det lättare och dessutom tvingande att vara hård om man vet vad de man företräder önskar. Frågan måste ställas och det är inte mer avancerat än att de som strider ska vara de som avgör när det är dags att sluta fred. Om vårdarbetarna var redo vet vi inte, men mycket talar för att de hade velat köra på ett tag till.

”Patienter, anhöriga och pensionerade sjuksköterskor sa flera stycken till mig att vi inte skulle ge upp, att vi skulle hålla ut! Nu funderar jag mer seriöst än innan på att lämna det sjunkande skeppet. Några nattarbetare fick kortare arbetstid och det är de värda men det känns konstigt i efterhand att vi strejkade när utgången blev typ att vårt avtal är detsamma för de flesta och vi bara undvek fler försämringar”, säger sjuksköterskan. Hon hade aldrig accepterat medlarnas bud. För det stora flertalet vårdarbetare har ingenting förändrats och en löneökning under märket som dessutom inte är retroaktiv kan aldrig väga upp det. Nej, de som ändå överväger att lämna yrket kunde ha stridit utan något att förlora!  

Från fackets sida vore det klädsamt att medge sitt nederlag. De menar att de kunde stått avtalslösa om de inte skrev på och att man ändå ”förflyttat arbetsgivarna i arbetstidsfrågan” och ”säkrat god löneutveckling”. Men nja, det blir rätt märkligt att påstå att den som lägger sig i en fight av rädsla för att bli sönderslagen i själva verket vunnit. Med den beskrivningen riskerar vårdförbundet att framstå lika förljuget som arbetsgivarsidan – ett osmart sätt att behålla de tusentals nya medlemmar konflikten givit dem lagom till nästa avtalsrörelse.

Det är svårare att strejka i välfärden. För en företagarkrösus blir det darrigt så fort vinsten hotas men för dem som likväl får sina skattekronor är det inte lika kritiskt. De kan sitta lugnare i båten och samtidigt spara in på att inte betala ut löner. Så konflikten hade kunnat bli långdragen men att man skulle låta det bli avtalslöst är knappast troligt. Opinion och allmän folkilska bryr sig nämligen politiker om. Till nästa vända på Tegelbacken måste vårdförbundet lita på allmänhetens stöd och låta medlemmarna fatta besluten. Till de strejkande vill jag säga TACK! Vi vet att ni gjorde det för oss och trots Västgötaklimax var det inte förgäves!

 

Om att våld är nåt normalt

Det finns en man i mitt facebookflöde. Vi hörs inte, men finns i utkanterna av varandras liv. En kväll följde han med hem. Jag hade klargjort att vi inte skulle ha sex. Ändå vaknade jag med hans fingrar inuti mig. Jag skulle kunna skriva att jag inte vet varför jag inte, när förvirringen lagt sig, satsade all kraft på en armbåge i hans face. Så nära, bara på kudden bakom. Men jag vet. Då hade jag blivit tvungen att ta in kränkningen, känna den och skräcken det innebär att bli gjord till ett ting. Jag orkade inte det. Av samma skäl finns han där i flödet. Ju mer åren går desto mer kan jag omtolka den morgonen, men den lämnar mig inte.

Det blev ingen armbåge, istället hade vi sex. Ett från mitt sida känslolöst, mekaniskt men initiativrikt sex. Åt oss båda tvättade jag målmedvetet bort alla tecken på min förnedring. Jag kan inte säga att jag ångrar det. Jag gjorde det som där och då var möjligt, från min horisont. Jag har aldrig berättat för någon.

Uppdelningen mellan sex och övergrepp är varken enkel eller given. Det deklareras återkommande att våldtäkt inte handlar om sex, ibland till och med att det inte är sex. Snarare är sex, makt och våld intimt sammankopplade och mycket av det som juridiskt sett är våldtäkt förstås oftare som ”dåligt sex” av kvinnor och bara ”sex” av män. Egentligen är våldet normalt i betydelsen vanligt förekommande, existerande mitt ibland oss.

Så kom metoo. Överallt lättade kvinnor på trycket, vägrade bära på pisset och talade öppet. I sitt mästerverk ”Klubben” om Jean-Claude Arnault och Svenska akademien skriver Matilda Gustavsson att ”I grunden och från början är metoo en revolution för verkligheten. Antydningarna och viskningarna om sexuellt våld har osynliggjort sanningar om världen och om vilka mekanismer som skapar makt. Tystnaden har dolt en del av livet.”

Metoo visade våldets normalitet. Hur alla vet att det finns där men förstår det som nåt annat, tolkar om, tittar bort, går vidare. I den manliga och därför allmänna berättelsen finns kanske sexuella övergrepp och gränsöverträdelser men alltid utförda av någon annan. Den sidan av myntet har alltid legat uppe. Vår sida låg neråt, väl dold utom när vi ibland släppt in vänninor, jourkvinnor och terapeuter där under. Oftast ingen alls och knappast ens oss själva. När det vändes upp i offentligheten var effekten bländande, ofta fruktansvärt jobbig.

Berättelserna var vitt skilda men inte väsensskilda. Det var kvinnors erfarenheter. Alltifrån ”mindre” skit som olämpligt raggande eller plumpa kommentarer till grova övergrepp kom under samma paraply, och det var helt i sin ordning. Allt hänger ihop och när metoo visade upp våldet som system var det omöjligt att komma dragandes med små, individuella (bort)förklaringar. Allt, en del av samma berättelse om manlig makt och kvinnlig anpassning.

Självklart kan man inte sätta likhetstecken mellan offerskap och kvinnlighet. Idén om det endimensionella, hjälplösa, och inte sällan alltigenom ärbara kvinnliga offret är en del av berättelsen om sexuella övergrepp före metoo. Vittnesmålen från samhällets alla delar, från #utanskyddsnät och #intedinhora till #medvilkenrätt och #akademikerupproret visade att varken offer eller förövare kan reduceras till nån särskild sort. Det kom berättelser från arbetsplatser, från fackföreningsrörelsen, från hemmen och från gatan. Från över-fucking-allt.

I offerskapet fann kvinnor gemenskap, inte utanförskap. Att ta del av andras vittnesmål blev för många bekräftelse på att den egna upplevelsen var giltig. Det hände och det händer på riktigt. Metoo gav många kraft att göra upp med självförakt och att både förstå och förlåta sitt eget agerande. Att bli en av många andra gör skulden lättare att placera, och skammen lättare att hantera. Det var inte du, det var han och det hade kunnat hända dig hur oändligt annorlunda du än hade varit eller betett dig. I sin egen sanning fann många frigörelse.

Metoo visade övergrepp i all sin komplexitet och hur sjukt det normala kan te sig, när man säger det högt. Mängden olika vittnesmål tecknade bilden av ett ständigt pågående våld, ett makt- och kontrollsystem så självklart att det inte benämns. Många skribenter har beskrivit det som en flodvåg. En ursinnig tsunami. En verklig och därför spretig och opolerad berättelse om vad det innebär att vara kvinna.

Den här texten publicerades första gången 2020-09-07 i Dagens ETC, då med rubriken "Jag gav honom aldrig en armbåge i ansiktet".

Om att kvinnofrid kostar

Under julhelgen mördades tre kvinnor i Sverige och trots att alla är så himla intresserade av mäns våld händer inte mycket med statistiken. Man kan bada i forskning, vi känner till det könade våldets logik. Det börjar inte med mord, det är där det kan sluta. Innan dess finns ett samhälle som kan hjälpa kvinnor som vill ut genom att erbjuda dem verkliga alternativ. Det är gratis att vara emot våld, att ”ta ställning”, hålla konferenser och prata om empowerment och kompentenshöjning. Men kvinnofrid kostar.

Det är såklart en inre, emotionell process att lämna någon man en gång älskat. Ändå är yttre faktorer som ekonomiska villkor och möjligheter att få samhällets stöd avgörande för den kvinna som står inför valet att stanna eller gå. Faktum är att pengar – rädsla för fattigdom och olika former av ekonomiskt beroende – är ett av de starkaste skälen till att kvinnor stannar hos män som slår, kontrollerar och förnedrar dem.

En av förklaringarna till att vi kunnat bli kända som världens mest jämställda land är att välfärdsstaten delvis tog över den beroendeställning som kvinnor tidigare haft till sina män. Så när staten nu backar undan och ett allt hårdare klassamhälle öppnar sig får ekonomin förnyad betydelse också för könsmaktsordningen. Våldet innebär oftast isolering och få som vill lämna har något nätverk kvar att tala om. Istället trycks kvinnor tillbaka hem och vi som skulle bryta äktenskapets bojor känner hur de snarare skruvas åt.

Mäns våld ger långtgående ekonomiska konsekvenser i kvinnors liv. Sven Trygged, Ebba Hedlund och Ingemar Kårehult publicerade 2013 en studie om sambandet mellan våldsutsatthet och försörjningsstöd. De följde kvinnor utsatta för fysiskt våld som vårdats på sjukhus och studerade hur deras ekonomi förändrades efter vårdtillfället. De konstaterar att: ”vålds­utsatta kvinnor med alla utbildningsnivåer (och därför även deras barn) riskerar att leva under knapphet och vara beroende av ekonomiskt stöd”. Så om man tänker göra verklighet av utlovade krafttag och tårdrypande uttalanden från politiskt håll så återuppbygger man genast en fungerande socialtjänst med lika delar mänsklighet som rimlighet i bidrags­nivåerna. Försörjningsstöd är en solklar kvinno­fridsfråga även om förljugna högerfeminister inte kan hantera det.

När soc förvandlats till en personalens utmattnings­fabrik, när det inte ens är biståndsberättigande att vara hemlös, när skyddade boenden upphandlas och kvinnojourer tvingas lägga ner kan vi inte vänta oss annat än fler julhelger som denna. Våldets konsekvenser löses inte med några veckors placering på nåt vinstdrivande vandrarhem med skalskydd. Istället bekräftar ovan nämnda studie det som kvinnojoursrörelsen tjatat om i 40 år: vikten av långsiktigt stöd. Kvinnorna hade efter våldet väsentligt sämre inkomstutveckling, lägre sannolikhet för att kunna arbeta, oftare låg inkomst och väsentligt större sannolikhet för att behöva försörjningsstöd under hela den tio år långa uppföljningsperioden. Kan man förresten, med den vetskapen, förstå urholkningen av sjukförsäkringen som något annat än antifeminism?

För att inte snacka om sjukvården. Ingen nollvision kan realiseras så länge vi saknar tillgänglig sjukvård med tid, resurser och personal som frågar en gång extra. Kvinnor som utsatts för våld har större antal kontakter med sjukvården än folk i allmänhet, har sämre självskattad hälsa och rapporterar oftare olika typer av fysiska besvär. När den offentliga vården faller samman växer den privata sjukvårdsmarknaden, öppen för den som har pengar eller som får tillgång via jobbet. Våldsutsatta kvinnor, som alltså oftare än andra saknar både pengar och jobb, faller inte mellan stolarna – det finns inga stolar, de bortprioriteras i ekonomiska beslut.

Ensamma mammor uppger högst vålds­utsatthet. Lägger vi till snordyra vårdnadstvister, ett patetiskt underhållsstöd, en havererad bostadsmarknad och nedmonterad barnomsorg ser det mörkt ut på kvinnofridsfronten. Viveka Enander och Carin Holmberg frågar sig i antologin om uppbrottsprocesser, ”Hur går hon?”, om det är först med ekonomisk grundtrygghet som en kvinna kan kosta på sig att känna att ”hjärtat för länge sedan brustit”. Och ja, medan myndigheterna håller fler konferenser om egenmakt och maskulinitetsnormer biter kvinnor ihop och går hem. För att kvinnofrid kostar.

Den här texten publicerades första gången i Dagens ETC 2020-01-07 med rubriken "Det är gratis att vara emot våld - men kvinnofrid kostar".