onsdag 26 juni 2019

Om bemanningsbranschen - en svulst, en metallare och när kedjor känns

Jag slänger iväg ett sms till en go gubbe:  
”Göllet ja tänkte skriva lite om bemanning och behöver lite inspiration, vad hatar du mest?”

Svaret kommer på typ två sekunder:
”Den listan blir lång, kan jag ringa dig?”
Riktigt hatisk, men skrockig gubbe detta. Precis som man vill ha dom, tänker jag, och lovar att ringa upp efter godnattsagan.

Han matar mig med information och verkar helt ha glömt att jag mest driver en liten obskyr extremistblogg och inte alla sveriges ledarsidor. ”När publiceras det?” ja inte vet jag liksom nån gång när jag orkat sitta på balkongen ett antal nätter. Jag hade tänkt mig så, tre korta typ, ”splittring, otrygghet, deras töntiga företagsnamn”. Istället skickar han mig artiklar, maler på i telefon och tjötar upphetsat om hur förbannat viktigt detta är. Han berättar sin egna snaskiga story och hade mig förstås redan innan på kroken (det var änna jag som slängde ut den), för att jag inte kan annat än å hålla med.  

Skiten som är bemanningsbranschen är en svällande, äcklig svulst, utväxt ur hålet som punkterat svensk arbetarrörelse. Hela skiten måste bli föremål för ett ”kirurgiskt ingrepp” från vår sida, om ni hänger med, hähä.


Ungefär asmånga kommunistgubbar bloggar redan på ämnet, men de är så sjukt torra allihop att både kapitalets samtliga band och psoriasis framstår som smooth. Jag som är mer så, kommunistLADY och möjligen inte så fresh men mos def clean kanske kan göra det åtminstone lite mera hett. Så vad är egentligen grejen med bemanningsbranschen?

Behöver du hjälp?
Så frågade de i reklamen. Minns du svaret? Klart du gör.
”Ring Poolia”.
Vilken jävla otjänst ändå.

Bemanningsföretaget Poolia beskriver sig själva på hemsidan som ”en fullsortimentsleverantör”. Sortiment. Till min förvåning kan alltså människor ingå i ett sånt och bli levererade. Förminskade till poster i en varuförteckning. I typ nån röten ellos-katalog är människan inte mer än en produkt. När arbetaren själv säljer sitt arbete är bemanningsföretagaren inte i första hand den som köper arbetet, utan som hyr ut den som säljer sitt arbete till den som köper själva arbetet. Jävla lång mening. Som beskriver en jävla lång kedja, där de är ytterligare en länk. 

Det är det enda dom är, en helt onödig jävel till som ska ha cash på ditt kneg.


Fortsätter vi på exemplet poolia, som började med uthyrning och rekrytering av ”kvalificerade tjänstemän” så börsnoterades företaget redan -99 och expanderade sen dels till andra länder, dels till nya branscher. Så såg både Uniflex och Dedicare dagens ljus. Enligt egen utsaga omsätter företaget nu kring 600 mille och 1500 medarbetare/ellos-människor i fyra länder. Ännu större och störst är Schweiziska Adecco som ständigt har ca 700 000 personer uthyrda – mer än hela göteborgs befolkning! Vid sidan av dem finns idag massor av företag; lernia, randstad, storesupport, academicwork, osv osv. Alla verkar inte i samma branscher och nån dag ska jag skriva specifikt om vård- å omsorgsgigen i en annan text, för där är knaset delvis annorlunda. Hur som helst är det multinationell big business detta.

För den som bara tror att det är ett tidstecken att den här skiten förekommer kan jag tyvärr meddela att det i vanlig ordning handlar om medvetet förd politik. Även om det onekligen känns som att ingen jävel har nån koll å grejer bara händer så är det sällan så. Typ aldrig faktiskt, när det kommer till cash. Bemanningsföretag var olagligt förut, och kan och borde bli det igen. Branschen avreglerades av Regeringen Bildt (this city on blood and oil, strejkbrytare sen barnsben) på nittiotalet. Tyvärr snackar dock de nyklubbade inskränkningarna av strejkrätten ett lika tydligt språk som egenintresset: vi kan ropa på lagar och paragrafer – men de där uppe kommer inte fixa detta. Det är vi själva, som måste driva igenom förbud i kollektivavtalen.

Vår otrygghet är deras trygghet, och på den tanken bygger hela affärsidén. Arbetsgivarorganisationen ”kompetensföretagen” säger det med lite andra ord: de ”stimulerar rörlighet” a.k.a att göra människor till flytt- och utbytbara, viljelösa pjäser i ett riggat spel. Manpower hade kunnat heta ”power over man” istället, men det låter förstås inte lika redigt. Med möjligheten att ta in tillfällig personal kan man göra underbemanning till standard och öka på konkurrensen bland personalen. Verksamheten havererar inte för att man är kort om folk och man slipper allt meck som vi en gång kallade anställningstrygghet.

När man på samma arbetsplats plötsligt inte har samma arbetsgivare och villkor, då kommer splittringen som en avreglering på marknaden snarare än ett brev på posten. 

 

Den ivrige sms-mannen är själv metallare och knegade på ett verkstadsgolv där ungefär hälften var inhyrda. Jag har lovat att inte skriva ut hans namn, och jag som saknar min anonymitet som en gammal favorithoodie ger honom den gärna. För den som är inhyrs finns inget utrymme att kritisera nåt alls, och allra minst hela skiten i en text på internet. 



I februari i år skrev han en debattartikel i dagens arbete, som fick den not so dramatiska rubriken ”Bemanningsföretag eller fackförening?”. Inte så hett, men det finns en motsättning där som underskattats av fackföreningsrörelsen samtidigt som den mörkats av företagen. Poängen andas desto mera drama, och handlar om att alla på en arbetsplats tidigare kunde vara medlemmar och väljas till förtroendeuppdrag i lokala fackklubbar. För alla oss som tror att det ligger nåt i det där med ”enighet ger seger” är det såklart katastrof att det sen bemanningsföretagen tog plats på arbetsmarknaden inte är möjligt. 

Det betyder att inhyrda, som ju faktiskt inte är anställda på platsen där de arbetar inte kan företrädas av den lokala klubben gentemot arbetsgivaren - smidigt, det får man ge dom. Min polare hade tillsammans med kamrater på arbetsplatsen organiserat möten, sett till att rätt verktyg används för att undvika skador, byggt sammanhållning och i största allmänhet gjort sig riktigt obekväm för ledningen. Men inte genom att inte sköta sitt arbete! Den som är inhyrd kan när som helst, utan att nån egentligen behöver uppge några skäl, avbokas. Tack och hej, vi vill inte hyra den här personen nåt mer!

Eftersom personen är anställd av bemanningsföretaget vilka har hyruppdrag blir det rent teoretiskt deras ansvar att försöka hyra ut personen till nåt annat kundföretag. Men, frågar han ”tror du att de gör ärliga försök med det eller?”. I praktiken blir det nån sjuk form av typ enskild arbetsbrist, endast knuten till en jobbig jävla arbetare. Företaget, som egentligen har hur mkt jobb som helst kan lätt bara nöja sig med att ingen vill hyra just den här personen och rent juridiskt hävda arbetsbrist. Om det ens behöver komma dit, den som gått länge i industrin och lyft lön därefter kan inte vara kvar om man plötsligt bara får jobba nån dag i veckan eller med nåt helt annat. Därför säger många upp sig själva, för vad ska de göra? Lite så gott smidigt för företaget.

När cheferna i vanlig ordning inte har särskilt bra koll på de vanliga jobbarna på stora industriföretag fanns på just metallarens arbetsplats ett system med småchefer. Vi kan kalla dem ”avdelningssamordnare” mest för å kalla dem nåt. De sköter kontakten nerifrån och upp och rapporterar om vem som är besvärlig och inte. För den med råttiga, chefslojala tendenser finns inget hinder i att vara inhyrd. Avdelningssamordnarna serveras med uppdraget helt enkelt en anställning direkt på arbetsplatsen.

Bemanningsföretagen har öppnat möjligheten för arbetsgivare att skita i alla turordningsregler och enkelt, systematiskt välja bort besvärligt folk och ha kvar dels dom som är mest chefslojala, men också dom som det är lättast att köra med och utnyttja. 

 

Nån blir anställd efter tre månader på bemanning, andra aldrig. Hur jävla dödstrevlig HR-avdelningen än är och hur fina rutin- och policydokument de än skriver så ligger det i deras intresse att välja personal på rötna grunder. De kommer att ta chansen, för att det är så man driver företag. Det är lustigt men ni vet när det kommer till fattiga, arbetslösa, sjukskrivna då är det naturlag att ekonomiska incitament driver folk att göra det omöjliga. För de enda som är 100% drivna av såna incitament, företagen, är folk mera osäkra. Men marknaden är inte varken god eller ond. Den är, i sig själv styrd helt utan värderingar, av pengar och endast pengar. Om det inte är det som är ondska då.

När samordnarna med fastanställning övervakat den gode metallaren i några dar hade de la ett par små förseelser och lite grova ord att komma med till ledningen. Han avbokades (avskedades) för sånt som för en fastanställd möjligtvis hade lett till muntlig varning. Det är hela var rätt snurrigt och avbokningen meddelades redan innan de skäl man sen uppgav hade inträffat. Det är bara att det spelar ingen roll! Han var inte anställd av företaget och även om fackklubben skulle vilja så behöver företaget inte förhandla med dom. Eftersom just det här företaget har gjort en stor affär av sina ädla intentioner och basunerat ut att de minsann behandlar inhyrda och anställda likadant blev HR-avdelningens kommentar som en nutidsparodi: ”Nej, så får det inte gå till, så det har det inte gjort”. Ok lady fuck off, ”human resources” jag kräks.

Oftast blir det dock inte sånt jävla hallå som det kan bli runt hat-skrock-organisatörer. Oftast är folk mest vanliga och funderar inte så mycket på vad som händer om man bråkar, dom vill helst inte bråka alls och bara knega och gå hem. För den som gjort det till sin livsuppgift att organisera arbetskamraterna och som har en analys och förståelse av varför han blir avbokad, utkastad och hotad är det nåt helt annat än för den som bara inte strykt avdelningssamordnarna medhårs, som anmält arbetsskador, blivit sjuk, krävt toapauser eller använt rätt men tidskrävande verktyg. 

För inhyrda är allt en risk och fackklubben kan inte rädda den som blir avbokad.


”Men det finns massa inhyrt folk som inte alls förstår diskussionen som du å jag har nu. När allt funkar så märks ju inte beroendeställningen. Men den dagen då nån ställer en kritisk fråga, då är folk inte beredda och de fattar inte vad som händer!”

säger han och jag tänker på Rosa L:

”Those who do not move, do not notice their chains”

Så länge arbetarna fogar sig blir problemen med bemanningsföretagen inte uppenbara (förutom det där sjuka med att de inte gör nåt själva utan bara hyr ut folk). Så länge du är lydig kommer du att kunna jobba på, men när du måste försörja din gamla morsa, blir sextrakasserad, har en arbetsskada som gör att du måste omplaceras eller din babydaddy ballar ur, du blir ensam och måste sluta jobba skift, då har du ingenting.
Inga möjligheter att kräva nåt alls.
Det är då, som kedjor känns.




torsdag 9 maj 2019

Om obegripliga lappar - på promenad i programmet

I nästan alla husen finns åtta våningar. Åtta våningar och fem uppgångar. På varje våningsplan i varje uppgång finns fem lägenheter. Det är alltså 200 lägenheter i varje hus. Jävla många hus med.



Hur många drömmar blir det? Liksom, vad finns där under taken? Hur många viljor, sorger, hemligheter och innersta önskningar finns i ett sånt hus? Inte fan vet jag men jag tänker på det ofta. På alla oss som lever här. Som det dallrar över sommarvarm asfalt vibrerar våra gårdar – av allt vi vilja bli.



Tittar från en gunga upp

på vårat drömhus.

Mitt palats.

Min trygga plats.

Den bästa cell jag nånsin haft.



På balkongen blåser ständigt samma brev in. Fast jag vet egentligen inte om det är ett brev. På sönderrivna, linjerade kollegieblocksark skriver någon som måste va en kvinna, med versaler utan punkter. Sida upp och sida ner innan allt rivs sönder och släpps i vinden. Mellan raderna kan man läsa psykisk ohälsa eller oändlig ensamhet, beroende på hur man är lagd. Kanske båda i en förtvivlad dröm: att någon nånsin förstår vad hon vill ha sagt.



Ett viktigt meddelande förvandlat till massa massa små obegripliga papperslappar.

Det är som med människorna. Den arbetande massans budskap blir obegripligt när de sliter sönder oss, drar isär oss till var sin liten pissig lapp av obegriplighet. Ensam och obetydlig är individen. Tillsammans en hel berättelse om alltings oundviklighet.



Här finns en fotbollsplan där minst femti pojkar samtidigt och dygnet runt drömmer om att bli den näste Zlatan.



Här finns flickor som drömmer om att gå till fotbollsplanen.



Här bor en liten flicka som ska befria palestina.



Portkodsdosan är nästan alltid trasig och vem är egentligen källarbajsaren? Förutom någon som uppskattar en uppställd port och såklart drömmer om att slippa bajsa utanför källardörren i ett hus med åtta våningar, fem uppgångar och 200 lägenheter. Det är många som kan råka komma när man hukar.

Kära källarbajsare, vad tänkte du när du var liten? Kan du se nån framtid? Vilken var din lyckligaste tid och hur hamnade du här?

I källaren finns en toalett, men den är låst med hänglås och de har skruvat fast en sån där grå gummigrej i plattorna så portdörren inte kan ställas upp längre. Så motarbetas du, som också är en människa, under vårat tak. 



Här finns en gammal tant som tycker det är lyhört. Jag tror hon har fått bättre hörsel av försämrad syn. Så jävla mycket låter det inte. Kanske drömmer hon bara om att slippa vara ensam och lyssna på allt. Cannabisdoften gnäller hon då inte över.



Två kids diskuterar på lekplatsen: ”Du vet om man handlar för 30 kronor på Ullared så säger dom att man är fattig. Men min mamma är inte det, hon är sparsam!”.

En beundransvärd lojalitet. Älskling din mamma är fattig. En högst anspråkslös dröm: att kunna köpa vad man vill på Ullared.



Här finns många som har ont. Som drömmer om ett livets skyddsstopp. Nedläggande av arbetet för att istället kunna leva. Här finns de som drömmer om att ta upp arbete och slippa sin ständiga leda. En gemensam dröm: att nåt skit ändras på jobbfronten.



Tillsammans kan alla de över gårdarna utspridda pissiga lapp-människorna bilda berättelsen om hur ett allt hårdare arbetsliv äter alla andra livsformer. Hur döden kommer till dom genom livet som de inte orkar leva. Om att det inte bara är hon på fyran, han på åttan och dom i låghusen som har karpal-tunnlar, fibromyalgi, utmattningssyndrom, förslitningsskador, värk. Alla lapparna har för jävla ont i ryggen.



Här finns ett solarie där några snabba killar becknar serbisk tramadol. En grandios dröm: Att nån gång bli fuckin kung.



Min unge ramlar med cykeln. Två moppar stannar - hur gick det lillebror? Mitt hjärta svämmar över.


Här bor också världens argaste kvinna. Vissa tror att det är jag. Men det är min granne.



Varje gång jag ser henne tänker jag att ”gud mitt liv är ändå gött”. Hon ser ut som om hela världen just loskat henne i ansiktet. Hon har alltid bråttom. Hetsar överallt, pratar gällt och spottar, men hon kommer ingenstans. Hon sitter på en bänk på gården och ignorerar tre barn lika vant som aktivt, röker cigg på cigg på cigg. Snackar med en wifey. En ung mammas längtan: Att någon bara tar dig härifrån.



Han är riktigt ful också hennes man. Ser sådär provocerande håglöst olycklig ut som män som inte ens har driv nog att bli destruktiva kan. Ingen stirrar ut i luften så som han.


Heter kanske Jim, Jeff, Fredrik. Det är klart att hon är arg, hon vill väl bara ha en jävla reaktion. Liksom kom igen då Fredrik är du död på insidan ellerrrr? Menlöse Fredrik har mjukisdressar med döskallar och kamphundar. En urväxt pojkdröm: att bli en av the big boys.



Men han gör som han blir tillsagd. Om hon bara säger det tvåtusen gånger så. Alla fruars dröm: att han nån gång ska komma på det själv.



Jag drömmer om en man som ser mig som sin like. Jag längtar så innerligt efter en verklighet där det inte skulle vara en omöjlighet i sig självt och att den enda värdiga tillvaron inte är den ensamma. Den som är verkligt jämlik har inget behov av att bli sedd av den andre som en. ”Jag har bara träffat på en som uppskattade mitt människovärde. Och han gjorde det inte heller” skrev Wägner min hjältinna. Aftonbladet skrev att Linda Rosing sagt att hon ”aldrig varit med en snäll man”. Då grät jag.



Här finns en man som driver en affär. Varje vardag mellan 8 och 22 så står han där. Salam aleikum ta en klubba. På helgen står han på en marknad i en annan förort. Då är hans fru i affären. Salam aleikum ingen klubba. De drömmer om att stänga klockan åtta. De är två små lappar som slitna från dom andra kallas småföretagare och entreprenörer. Men egentligen är de en del av berättelsen om ett land där man kan arbeta alla vakna timmar och ändå inte kunna handla vad man vill på ullared. 

Här finns en lägenhetsbordell

där ingen längre minns

vad som är poängen

med att drömma.



På en gavel finns 24 fönster. Varje advent tänker jag att det är en socialrealistisk julkalender där varje avsnitt börjar med att det sakta zoomas in i ett av fönstren. Vi möter dom som bor där. Han som super ensam, de som inte firar, de som har det svingött och hon som hängt sig bakom draperiet. Jag ska skriva den nån dag. Arbetstitel: Jul i programmet. Alt titel: Piss-lapparnas advent.



En gång var allt det här en dröm. En vision om värdighet, om bostäder åt alla, om det goda livet.



Mitt i allt det här som byggts på framtidstro

är jag ensam med så många andra



I varje enskild cell

kan mostånd gro på sveriges bakgård

När alla lapparna blir ett

och vår berättelse gemensam

skall solen stråla mera klar





måndag 15 april 2019

Om att Helgeson kunde gjort en GW Ibrahimovic om det inte passar i hamnen - klassresans ideologiska funktion

Alla älskar en klassresenär. Alla älskar zlatan. Just did it liksom.

Vi älskar klassresesagan för att den presenterar samhället på det sätt som är bekvämast att ta in. Om nu vissa ba did it så har alla som inte också bara gör det själva valt att slippa. Lena Sohl och Irene Molina skriver att dagens samtal om klass domineras av ”klassresan”.


Så mörkar vi samtal om klass som politisk kraft och klass som kollektiv och det visionära verkar maximalt kunna sträcka sig till hur enskilda kan förflytta sig i hierarkin. Vissa samtal är liksom lättare att ha än andra. Lite som med trans typ: ingen pallar diskutera trans/kön på riktigt eller vet hur man ska göra det så då pratar vi om uppdrag granskning istället. Är du för eller emot UG?
Klass? Klassamhälle? Njae... men har du läst om ”Gustavs grabb”, hamnarbetarsonen som nu är allas Leif GW? Är du för eller emot G W?
Vad fan pratar vi om?
Snacka om att missuppfatta idén om det privata som politiskt.

Den uppåtresande klassresenären bekräftar den svenska självbilden och låter oss hålla fast vid det fallerade folkhemmet. Johodå här kan minsann alla lyckas.... oooch då har vi ju faktiskt inte särskilt stora problem! Fint väder idag.


Det har vi ju givetvis, dels att det frankly är bullshit att alla kan och att oavsett så sitter de som är rika och lever på andra på riktigt fortfarande där uppe medan folk pendlar runt lite i de arbetande klasserna. År 2017 ägde 187 svenska miljardärer lika mycket som hälften av Sveriges BNP, då utan att räkna med pengarna de gömmer utomlands. Men tänk va gott att Alexandra Pascalidou får va på TV! Att Göran Greider har en tidning! Alla miljardärer älskar en klassresenär.

Kanske älskar kapitalet dom mest av alla. På ett högst så, okompisartat plan. De behöver berättelsen om klassresenären till det egna klassprojektet – nyliberalismen, helt byggd på tjöt om frihet, rättvisa och allas egna american dream come true. Livet som en resa. En uppåtgående rörelse i en värld där den som förtjänar det har det bäst och där alla kan om de bara vill. Ingen jävel hade ju gått på den dödsbluffen om vi inte serverades lite exempel då och då. Nåt som skulle kunna tyda på att världen faktiskt funkar precis motsatt till vad den gör i verkligheten. 

På vägen tar entreprenörskapets borgerliga klassmedvetande över och ingen uppfattar sig egentligen som en del av nånting alls. Alla blev små öar och i verkligheten sjunker de flesta medan resten trampar vatten.


Högern ba: "Jamen folk måste ha INCITAMENT att göra viktiga saker, ingen skulle gå igenom långa utbildningar om de sen inte fick lön för mödan! Samhället skulle rasa och alla logga ut om alla ska va likar! Inget viktigt jobb skulle göras!"
Eh ja well nu är det ju typ mer lukrativt att råka uppfinna ett coolt tv-spel än att typ jobba med att behandla missbruk och det är jävligt uppenbart att det finns starkare INCITAMENT att tvätta pengar än att bygga hyreslägenheter så det håller ju inte att påstå att rika är viktiga i sig själva. Folk läser vidare till sjuksköterskor vilket i den logiken blir 100% obegripligt. Meeen om vi då bara blir serverade en förorts-entreprenör lite då och då så verkar allt va glömt. För alla älskar en klassresenär. Paolo Roberto är ju supergullig med sina pastasåser ändå....

Om du tänkte fortsätta läsa måste du fatta en grej: NO SHAME till alla de som klättrat uppåt till nåt bättre. Typ min boy E, han sliter ihjäl sig för att i vuxen ålder styra upp de satans betygen. Så han slutar supa, blir Xare och sitter där instängd vid skrivbordet på augustenborg långt in på nätterna med sina ekvationer, periodiska system och narkotikajeans. 

Hans känsla är ändå gött universell: ”Jag vill bara inte knega mer. Jag pallar inte. Det går inte längre. Inte ett helt liv”.

Nä asså I hear you gubben, klart du ska upp! Medelklassen är inte fienden utan de av oss som har det bäst ställt. Visserligen med löjliga fritidsintressen och präktig attityd, men hur gör vi annars med organisationer som t ex socialistiska läkare eller alla kamrater som blivit heltidsakademiker? Det finns ingen politisk motsättning här och faktum är att många akademikeryrken förlorar i självständighet, lön och status thanks to kapitalets företagiserande av typ allting. Ni vet att man ska driva sjukhus likadant som bilfabriker och sånt som är fo real och helt sjukt. Som sagt, obegripligt detta med sjuksköterskor – 3 jävla år på CSN för att bli pissad på resten av sitt yrkesliv. Go deal.

Ingen klassresenär utom typ Hanif Bali har svikit nån och om du tror det så är du dum huvet och kan sluta läsa nu för jag skriver inte till dig ändå. Detta handlar inte om individer som gjort nåt alls, och det är grejen med klass, att i de flesta fall måste det handla väldigt lite om individer om vi ska kunna ha det till nåt. Det är inte alltid ens möjligt att klassbestämma folk. 

Klassresan är ett fenomen. Något möjligt att analysera utan vare sig egen erfarenhet eller åsikter om enskilda peeps.



Jag älskar dom också, berättelserna med lyckligt slut och om människor som faktiskt varit med om grejer. Linderborg, Alakoski, Ahmad. Men oavsett säger det nåt att de här berättelserna är så populära just nu, och att de precis som kvinnors tidigare våldsutsatthet och övergreppsberättelser kan lägga grunden till personliga varumärken. Det är en samtidsmarkör. Alla människors unika olika identiteter och ettiketter och fan och hans mamma är ändå nutidens mest hypade grej. Var det en enda mello-artist som inte berättade om sin struggle framför kameran? När samtalet avpolitiseras blir klassresenären nån form av kaxig normbrytare och om vi vill att politik ska handla om att förändra samhället snarare än att alla ska kunna ba va lite extra special är det knas.



Klassresan handlar om vägen ut, hur kampen för det såg ut, hur den upplevdes känslomässigt och gärna om hur lyckligt och bra allt blev när nån lämnat sin tidigare misäriga situation. Det jämfört med en dåtid när arbetarlitteraturen mer handlade om att skildra livet och människorna i klassen utan att de egentligen var på väg nånstans alls.

Den enda längtan värd nåt i ultrakapitalismens tid är den som går uppåt. En ständig strävan mot förbättring, tillväxt, maximering, avancering, pervertering, erigering - mer mer mer ger oss en medveten status. Att vilja något med sitt liv. Var inte arbetare - lämna arbetarklassen.

Är ni med? Det där med att förbättra villkoren är rätt ute när den enda vägen är upp. Vem bryr sig om hur rötet städbranschen funkar om alla som vill kan lämna den ändå? 


Återkommande genom hamnarbetareförbundet vs sveriges hamnar-konflikten kritiserades arbetarna för sin åpenhet: har ni hört hur höga löner de har va? Ojojoj vilka bråkiga otacksamma arbetare! Så länge du tänkte stanna i hamnen ska du minsann inte ha några godbitar. Nänä sluta lipa nu Helgeson, köp en skjorta och gör en G W Ibrahimovic istället om det inte passar!

I botten på snacket om klassrenesnären skvalpar lögnen om att de mest begåvande, de bästa på botten kan ta sig upp. Jag har ”dagens tinderfynd” som återkommande på min privata insta och använder egentligen skiten mest till att leta och printscreena olika sjuka profiler (pga dysfunktionell relation till män och jezuz fuckin christ vad sjuka de är). MEN iaf ja så var det den här ändå lite goe M. Superstilig, smart, rolig, bredaxlad i sin rock och bla bla ja ni vet. Han tyckte jag var ”fascinerande” vilket knappast betyder ”jag respekterar dig jättemycket” men det var ju ömesidigt och ändå inte direkt standard i heterosammanhang. Han var VD för nåt jävla bolag med en go gäng anställda vilket såklart ledde till diskussion. Han menade helt kallt, vid sidan om den klassiska ramsan om att ”skapa jobb” att han var chef för att han var bäst (LOL). Det betyder väl då att de som aldrig kommer bli några chefer är helt enkelt sämst. ”Jag har svart bälte i det vi gör liksom, därför är jag chefen”. Vi blev inte ihop och det var ju tur kan man sammanfatta. (OBS kärleksbrev från kommunister och kumla mottages!)

Samtidigt som vi matas med alla dessa superunika egna kamper försämras villkoren för kollektivet. Min generation är den första att ha sämre materiella villkor än våra föräldrar. 

 

Sen jag outade mitt face finns det en vilja att göra nån sjuk askungehistoria av mig, typ så - tjejen som från gatan som tog sig upp. Alla vill höra den grejen, och visst, i jämförelse med de flesta som får en plats i mediavärlden är jag kanske en askunge. Men det är ändå inte sant. En cocktail av riktigt keffa val, tjyvsamhälle, missbruk, patriarkat, sjukdom och olika saker som hänt i mitt liv återfinns jag i flera av de mest utsatta kategorierna av befolkningen. Men, samtidigt är jag svenne och min svensklärarmamma har la förmodligen gjort underverk för att jag kan skriva utan nån utbildning för det. Mina pärons bostadskarriär har ändå funkat vilket borde ge nån form av arv sen och sammantaget kan man knappast påstå att jag lidit materiellt i min barndom.



Så min resa har gått neråt. Ett fall som skapat en jävligt komplicerad relation till min familj och jag skulle säkert kunna skriva en bok om det. Det kanske jag gör nån gång om man kan få pengar. Men i ett politiskt sammanhang är jag inte heller så jävla intressant pga individ - så åter till klassresan: den verkar bara vara intressant om den går i rätt riktning. Vi vill inte veta av att livet inte är varken en resa eller nåt värdesamlande. Det bara är - mitt i en ständig kamp om resurser.



Egentligen är de nedåtgående klassresorna vanligare. Alla vet vi väl om den svinutbildade kåren taxiförare och situationen på arbetsmarknaden för människor från andra länder? Den nedåtgående klassresan beroende på rasifiering är regel snarare än undantag. Min girl M brukade skoja om att alla iranier, inklusive hon själv lärt sig ”advokat” som första svenska ord. De iranska akademiker-barnen som drevs på för att ta igen sina föräldrars nedåtgående klassresa i och med flykten till sverige.

Alla kvinnor som skilt sig och/eller fått stryk? De som blivit sjuka och utförsäkrats ut till ingenting? Den nedåtgående klassresan både som individuell berättelse och via förändring av villkor för tex sjuksköterskor och soctanter säger precis motsatsen till den uppåtgående: samhället är inte rättvist och villkoren för vanliga människor blir sämre och sämre. Det är jävligt skört liksom. 

Samtidigt som klassrese-berättelsen är superpopulär minskar den ”sociala rörligheten” (som det heter på akademiska) stadigt i sverige och medelklassen krymper.


Jag tänker mig att det är lite som med orgasm: Att komma uppåt tar tid och är både kamp och arbete. Närmre, lite till, lite till. Nång gång då å då går det. Men trampar du snett, tar lite för hårt, trycker lite fel så dalar det sjukt fort. Rätt ner. Börja om på noll. ”När tyngdlagen får rätt”, sa Ison och Fille till mig i bilen förut. Upp som en sol och ner som en jävla pannkaka.


Medan den kamp där klassanalysen kan vara vårt verktyg hårdnar tappar vi greppet om vad den analysen handlar om. Para är nyckeln till alla låsen: 1991 sänktes skatten på kapitalinkomster till lägre än den på höga arbetsinkomster. Arvsskatten försvann 2004 precis som gåvoskatten. 2007 togs förmögenshetsskatten helt bort. Bolagsskatten har aldrig varit så låg som idag och i år tar de bort värnskatten.

Medan vi matas med berättelser om hur man kan jobba sig upp i världen är sanningen att det som verkligen lönar sig, det är att vara en av dom som inte arbetar alls.