måndag 8 januari 2018

Om en vän är en hund är en vän är en man kommer ansvar och skam

"Faan asså, du är så jävla snygg"

"Mm.."

"Asså jag tänkte på det asmycket sist också"

"Mm okej"
Kolla bort
Kommer närmare

"Fan vad är det med dig?
Kom igen då!
Du är inte så jävla cool som du tror!"

"Nä okej"

Lågaffektivt bemötande, orka detta
Stå still när du möter en agressiv hund

"Tror du att du är nåt eller?
Det är du fan inte!"

Jag trodde det
Om du inte var min vän hade jag sagt att det är jag visst det
Hur kan du inte veta
Att jag är nåt

"Nä asså fan förlåt..
Jag är bara full!
Är det okej eller?"

Tyst. Nä. Sluta prata.
Kan nån annan säga nåt?
Hoppas ingen annan hör.
 
"Jag fattar att det kanske är jobbigt

Är jag jobbig eller?!
Ha? Är jag det eller?"

Ja. Fett. Du skriker.
Hur arg kan du bli för att jag finns
Fast inte för dig
Inte vet jag

Tiden går
Kvällen går
Han går inte

"Meen, jag ska gå nu..."
Hänger kvar
"Vill du följa med?"

Han går inte
"Du är inte så jävla sugen på det va?"

Jo jag håller på å sprängs här, vad tror du?
"Nej, inte idag"

Jag går inte

"Nä jag fattar att det inte är så hett nu
Jag är fan skitfull...

Men ska vi ba lägga ner då eller?!
Du är så jävla kall"

Lägga ner vadå? Att vi var vänner?

"Ska vi bara...

Jag kan skita i dig du vet!"

Gör inte det! Jag är en person
Kan någon bara gå?
Gå för helvete
Varför går inte jag?
Men skit helst inte i mig
Jag vill bara va en person
Är en person
En kvinna, inte en kropp

"Det är okej"
säger jag
För jag orkar inte ta ansvar om det blir för stort

Så där stort som det egentligen är
Sitter kvar
När jag går puttar han mig
Lite på skoj

Imorgon får jag kanske ett sms:
”Förlåt för att du blev ledsen”

Allt är som vanligt
Patriarkatet
Och livet där jag inte är en person
men en vän kan vara en hund
Det är okej, säger jag





söndag 24 december 2017

Om julen - det var jag, Karin Boye och Robyn

Vad är ens julen?

Jag vet naturligtvis om att jag bara skulle kunna googla och få svar nog att bada i tills sommarn kommer. Jag vet att det finns en populär förklaring om en oskuld som födde barn, den gillar de vet ni. Men sittandes här, natten före julafton har jag ingen aning. Mer än att julen får mig att känna mig så innerligt ensam.



Folk åker hem till sina familjer. Till små gemytliga orter och halvdana småstäder runt om, ställen man knappt visste fanns och än mindre att vettigt folk kom ifrån. Ibland blir jag förbannad när folk ska hålla på om sin jävla ”julångest”. Man ba: ärligt kan nåt få va lite roligt nån gång eller? Men det handlar inte om julen detta och roligt är det ju tyvärr inte heller. Ute är det lika många grader som på midsommarafton, inte särskilt smickrande för någon av högtiderna. 

Ingen jävel verkar ha ett balanserat förhållande till sina ursprungsfamiljer. Den spaningen har ett visst samband med att till stor del känna fuckups och socfall, såklart. Men inte bara. Kommer mitt barn att gå med knutar i magen innan han ska åka hem till jul? Jag tror i mitt vanligtvis helt onaiva sinne att vi kommer vara bästisar för evigt, något som jag lovat honom många gånger. Ändå är väl det mest sannolika att jag ensam kommer att få stå för det där bästisandet inom en än så länge ganska avlägsen framtid. Varför skulle jag lyckas när ingen annan har gjort det? Är det rimligt å hålla på ösa kärlek, gulla med nån som ändå kommer tröttna på en? Mitt föräldraskap blir så jävla fars-artat hela tiden. Vet egentligen att alltihopa är en fars. Livs-farsen, ett bitterljuvt skådespel i varierande antal akter.



”Mamma kolla det sitter en öl där!”



Och mycket riktigt, när vi skulle gå på vår lilla julpromenad dan före dan hade alltså en jävla piston-head kilat in sig mellan barnvagnshjulen medan den låg i bilen. Bilen som är så marinerad i något försvinnande likt diskvatten att det inte går att sitta på passagerarsätet längre. Man får änna lite diskret kila in en plastkasse under pryda passagerare.



Fler barn. Märker att den tanken tar upp mer och mer tid. ”Är det klockan?” frågade nån efter att ja plöjt ytterligare fem avsnitt av barnmorskan i east end. Det är nog det. Så särskilt intellektuellt är det ju definitivt inte iaf. Att för varje gäng månader som går återvinna lite frihet i taget, och sen vilja kasta det över axeln och börja om i ett nytt kroppsvätske-fängelse. Vet att det lite handlar om att få maxa, och vilken nära-döden upplevelse är mer socialt accepterad än förlossning? En urballning inom räckhåll. 



”Du är en sån jävla förändringsjunkie” sa S när vi var på whoopsi. Vet att det är sant. Det spelar mindre roll om jag ballar ur och gör allting dåligt, bara det händer nåt nån enda gång. Förstår inte människor som är liknöjda, som inte gör något för att påverka händelseförloppet i sina liv. Tycker fan att livet är härligt, men vet att jag aldrig någonsin kommer bli en avslappnad person. ”Uptight är mitt förnamn, göllet”.

E hånade mig: ”vadå, ska du flytta igen när det inte passar eller?” sa hon när jag klagade. Var flera år sen sist. Brukar flytta om möblerna på natten ibland, för att få känna hur det känns att vakna på ett nytt ställe. Man gör la va man kan.


Hos min sjukymnast står Karin Boyes rader inramade i fönstret:



Den mätta dagen, den är aldrig störst
Den bästa dagen är en dag av törst

Nog finns det mål och mening i vår färd
men det är vägen, som är mödan värd

Det bästa målet är en nattlång rast
där elden tänds och brödet bryts i hast

På ställen, där man sover blott en gång
blir sömnen trygg och drömmen full av sång

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr
Oändligt är vårt stora äventyr



Så destruktivt. Så vackert. Som en poetisk beskrivning av mitt dejting-liv. Eller ok dejtar inte, bara haffar på random ibland. Varje vecka läser jag dessa rader, ironiskt nog på en motionscykel där jag underhåller en kroniskt sjuk kropp som aldrig kommer bli fit. Runt, runt, på väg ingenstans. 100 år efter Karin skrev sina rader la robyn sina:


Step on it, step on it
I will accelerate
 

Step on it, step on it
I will accelerate


I'm so bored in this town
Take me away from here
 

Play some kind of new sound
Something true and sincere

I've got a little girl singing on repeat in my head (oh oh)
Take me far away from here



Som fåglar i burar har kvinnor alltid levt sina liv. Men om vi alla längtar ut så mycket, varför bygger vi då ständigt bo? Kanske för att det är vad som bjuds. Jag vill ha kakan och äta den. Jag vill va kakan utan att förgås. Det är ju ändå inget jävla äventyr. När man har ungar sitter man ändå fast. Så jag vill också ha ett satans radhus som jag kan få fira min egen jävla jul i om det nu är det man ska göra. Ligger återkommande med orimliga män, för att inte råka hamna i ett. Radhus då. 

Men så en dag dör man. Båda Vs föräldrar dog på samma halvår. Sen stod han där, ensam med två begravningar, två dödsbon, två bouppteckningar. Min shorty ska inte behöva göra det själv. Kanske lika bra å göra två syskon? Jag ska inte outa dig wifey, men jag säger ja, ba kör på den planen! När jag är gammal och den lelle tycker jag är svinjobbig, inte ska han behöva hälsa på mig ensam? Komma där med svansen mellan bena, driven av skuld och ekonomiskt underskott, ensam till en bitter kvinna utan radhus.



Det blir inget palestina-äventyr, det blir ingenting som kan innebära fängelse-vistelse, och det blir definitvit inte så maxat. Det går ju inte längre. Nu får det vara ordnat och rimligt. Redigt och runtinstyrt. Jag har julgardiner och jobbar deltid. Revolutionen har ju ändå inte kommit. Det är ju så man kan ta å börja med handarbete. På julen vill jag bara vara med någon som är normal. Kanske som har en familj som inte måste vara normal, men som man kan mörka inför. Det är fult att mörka för sin egen. Jag mörkar så jag blir svart på tungan. Får ett sms från en familj jag kunde ha firat med om livet blivit annorlunda, de skulle minsann skippa julmaten och äta nåt annat lyxigt. Blev spontant sne: ”Jaha så ni tror ni är så himla frisläppta va? Ha? VÅGAT att inte äta äcklig mat då”.



Kanske är det jul-problemet, att det är mitt eget tillkortakommande. Varför kan jag inte bara bjuda te lite till? Sitta här å sura. Och glögg, det gillar jag fan inte heller. 




lördag 9 december 2017

Om miljonprogrammet och fastighetsägarnas fallskärm

Välkommen. Jag skrev i den andra delen av ACAB-serien om repression och polisvåld i programmet. Min radio fortsätter sorry to say rapa ut dess förutsättning, ni har alla hört det: laglöst land. Det pratas om den svenska slummen och om miljonprogrammet som ”ghetton”. Den nygamla fattigdomslösningen är att allt ska bort. Samtidigt som alla pissar på programmet flyttar medelklassen in och de fattiga ut.


Städernas bostadssegregation och alla dess konsekvenser i människors liv är förtryck. Det är att hålla oss nere för att det handlar om så mkt mer än de faktiska lägenheter där vi bor eller var de ligger. Vi vet att position på arbetsmarknaden är en bov i dramat. Bostad-arbete är en jävla tröttsam höna-ägg-diskussion. Vad kom egentligen först? Miljonprogramslägenheten eller arbetslösheten? Vi vet att de hänger ihop, men vi vet faktiskt inte helt säkert hur. Bor man i programmet för att man inte har nåt jobb eller har man inget jobb för att man bor i programmet? Fattigdomen är cirkulär. Ett ständigt vadande runt, runt i osäkerhet, otillräcklighetskänslor, ansökningar och nollade konton. Ni som läst om Pia kan kanske se glassgubbe-liknelsen framför er. Dessutom är det där med jobb som nyckeln till frihet inte sant längre, snarare ser vi en svensk version av det själadödande ”working-poor”.



Lösningen sägs vara det slitna: ”integration”. Hela förorten och dess existens har gjorts till ett ”integrationsproblem”, ett ”invandrarproblem”. 

 

Vi goa kommunister ser bostadssegregationen som en klassfråga. Det är det givetvis i första hand. Marxismen serverar oss en förståelse som inte riskerar att falla in i rasistiska förklaringar eller springa nån annans ärenden. MEN, det går inte att komma ifrån att på bostadsfronten är rasism också en förbannat stor faktor. Det går inte att skriva om programmet utan att benämna det. Med det inte varken sagt att Andersson som numera bor next door to me är ett privvat as eller att alla invandrare bor i programmet. Men få kan förneka att ”svenskglesa områden” existerar. ”Betongdjungeln” är kanske det mest målande epitetet av dem alla, klass och ras i ett ord. Förorten används som bevis på invandringens misslyckande och i takt med att allt fler bekänner färg som rasister marginaliseras orten allt mer.

Det händer något nu som man kan skriva milslånga texter om: gentrifiering, den process som sakta men säkert driver ut miljonprogrammets invånare till intet. 

 

Diskussionen om hela jävla förorten som sveriges skamfläck har smidigt används för att kunna påbörja dess eliminering. De ba raderar! Det hela bli nån form av gör-om-gör-rätt tanke där bostäder åt alla var det stora misstaget. De trycker bort folk, när staden blir allt trängre och bostäderna allt färre. På boplats-göteborg sjunker andelen sökbara lägenheter samtidigt som antalet sökande ständigt ökar. ”Upplevelsen blir ju att kön går bakåt” säger nån av deras anställda. (Det är ju för övrigt inte ens en kö utan ett hyresvärdarnas smörgåsbord!) Desperat håller vi oss kvar i folhemsresterna, miljonprogrammets befolkning - i en förlorad socialdemokratisk dröm.



Du vet jag håller på å söker skolor å sånt nu. Jag är ju jugge så mailar från jobbet så att de ser att jag iaf har ett. Inte så säkert när man bor här liksom!”

Vi skrattade rått på bussen. Smart drag wifey! Men som vanligt är det ju inte så jävla roligt egentligen. Vi skulle av på vår hållplats när M fångade segregationens andra orättfärdighet: samhällsservice. I våra områden är det inte bara grått som fan, vi saknar dessutom många grundläggande saker som fungerar på andra ställen. Våra skolor är sämre, våra vårdcentraler flyttar, apoteken stänger, butiker slår igen. Te råga på allt har de stängt igen system bolagen i förorterna för att vi inte ska supa ihjäl oss. Ingen hade blivit lessen, men missbruk kostar så mycket! 

M vill inte sätta sin shorty i skolan där vi bor. Hon vågar inte, ska man offra sitt barn för sina ideal? 

 

Det fria skolvalet har gjort att hennes lilla unge nu ska åka buss till centrum varenda dag och gå på ”friskola”. Om hon får en plats då. Det sägs att en högre andel elever i orten nu går ut med fullständiga betyg. Ändå hårdnar klasssamhället, för vi kan inte ensamma ta oss ur dess grepp.

Check to check, constant struggle to make the payments
Workin' your whole life, wonderin' where the day went
The subway stays packed like a multi-cultural slave ship
It's rush hour, 2:30 to 8, non stoppin'
And people comin' home after corporate sharecroppin'
And fuck flossin'! Mothers are tryin' to feed children
But gentrification is kickin' them out of their buildin'

Så la han det i mina lurar, immortal tech, på väg till ännu en dagishämtning i medelklassghettot där min shorty går för att jag inte heller ville offra mitt barn till fattigservice. Vi bor i ett av de få miljonprogramsområden i göteborg där allmännyttan fortfarande äger alltihop. Hela jävla skiten utom fyra hus. I ett av de fyra bor vi såklart. Den vanliga turen! På tre år har vårt hus sålts tre gånger. Jag flyttade hit genom ett längenhetsbyte. Mitt barns pappa kunde inte acceptera att han inte längre bodde i min lägenhet och jag behövde ett nytt ställe där jag kunde sätta gränserna från början ”Du får ha fötterna på dörrmattan, men längre in går du inte.” Mycket gammal hund på den gubben. OBS har lärt honom sitta.


Jag bytte lägenhet med en liten persisk dam, Z. På flyttdagen satt hon mest och drack whiskey på gården så mina polare fick bära hennes saker också. Vi klickade gött och träffades nåra gånger sen. Z ville att jag skulle gifta mig med hennes systerson och vi hade liknande politisk övertygelse. I flyttpresent fick jag en prenumeration av proletären ”det är viktigt med kvinnor som tänker”. Men första gången visste Z ingenting om mig. När jag var och kollade på lägenheten sa hon:

”Det är bra här. Det bor mest svenskar faktiskt”
Jag höjde ögonbrynen och kollade på henne.
”Alltså, det gör det ju faktiskt inte alls? Men jag bryr mig inte?”
Så kramade hon mig och vi blev friends.

Idag några år senare ser det ut som att Zs lögn håller på å bli verklighet. Lägenheten brevid min är likadan men kostar 2500kr mer varje månad. Renovräkningar innebär att hyresvärdarna river ut hela lägenheter när de blir lediga och gör omfattande renoveringar. De är noga med att göra åtgärder som i lagens mening anses ”standardhöjande” och kan därmed höja hyran helt sjukt mycket. Effekten blir som en vräkning genom renovering. De som flyttar in till den nya hyran är några andra än de som flyttade ut. Sakta men säkert byts namnen på tavlan i porten ut. Andersson har just ersatt min granne ungraren. 

”Gentrifiering” kallar vi den process som just nu innebär att den (till stora delar rasifierade) arbetarklassen trängs undan till förmån för de mer köpstarka. Det sker både genom nya exklusivare hyresrätter och genom ombildningar till bostadsrätter. Det är en effekt av bostadsbrist, klasssamhälle och en lössläppt marknad.


Miljonprogrammet har fram tills nu förfallit. Min teenage-sweetheart O hade råttor i sin lägenhet. När jag ung och stenhög bodde jag ett tag i ”kineiska muren” i rosengård där det kröp kackerlackor i källaren. Svårigheterna för unga att få en lägenhet och okärnfamiljskonstellationer gör att folk bor extremt trångt. Keffa tvättstugor gör att folk torkar sin tvätt uppe i lägenheterna med fukt- och mögel som ett brev på posten. Det är fan ovärdigt. De pengar vi i åratal betalat för att lägenheterna skall underhållas med har försvunnit i försäljning efter försäljning. Våra hem har behandlats som slit-och-släng varor. Vi som vägglössen det tar ett par veckor att sanera, sen kan nån annan flytta in. För dem som inte klarar de nya hyrorna återstår statligt stöd: bostadsbidrag, bostadstillägg och soc.



Allmännyttan (de offentligt ägda bostäderna) skapades för dem som inte hade några alternativ. Tillsammans med subventioner och bidragssystem skulle alla ha rätt till en god bostadsstandard. Men när allt fler hyreslägenheter är privatägda så krockar systemet sig självt. Principen om tillgång och efterfrågan råder på den privata marknaden. Alltså att utbudet av lägenheter, deras typ och standard ska regleras av att människor efterfrågar dem utifrån sin ”betalningsvilja” aka hur mycket cash de är ”villiga” att betala. Det går inte ihop med bidragssytemet. Tanken var ju att vi med noll ”betalningsvilja” ändå skulle kunna bo. Nån efterfrågan kan vi inte styra med alls. 

Hyressättningen har inte längre något samband med hur mycket pengar folk egentligen har. Istället får samhället gå in och backa upp. Försäkringskassan och socialtjänsten förvandlas till en enda stor jävla fallskärm för fastighetsägarna.



Vi vet att de väljer bort folk med osvenska namn. Vi vet att en hyresvärd som vill göra pengar kommer att vilja öka husens marknadsvärde. Därför väljer de hyresgäster som kan höja statusen på deras områden. Bostad, det som kunde förståtts som en förutsättning för mänskligt liv är istället kapitalbildning. Money-makin. Vissa hyresgäster kan alltså klirra mer i kassan än andra, trots att de skulle ha betalat samma hyra. Det gäller att vara rätt. Att inte vara från ett annat land eller heta och se ut som man gjorde det.



”Samhällets biståndssystem -  fastighetsägarnas kapitalackumulerande aggregat”. Har jag skrivit på en post-it lapp i sovrummet. Vad fan betyder det? undrar la du. Om du inte gör det har du ev förläst dig lite och borde softa precis som jag borde nån enda gång. Det betyder att jag (och kanske du?) bara är en hållplats på den ekonomiska transaktionslinjen. Bostadsbidraget jag får för att jag tjänar för lite för mig och mitt barn att leva på (och att han på dörrmattan håller på cashen) är skattepengar som bara passerar mitt konto för att sedan landa i den okände hyresvärdens ficka. Ändå beskrivs det som att åtgärden är för oss. Att det är vi som FÅR pengar. Vet ni att det ända jag får, det är en obetald tjänst som administratör åt försäkringskassan. ”Mina sidor” F U. Det är den vanliga sosse-failen, att tro att man ska kunna kontrollera marknaden och sen tappa hela jävla kontrollen och låtsas som det regnar.

Eftersom det är sjukt inne med råkapitalism förväntas bostadsbristen byggas bort av de privata bolagen. När kvillebäcken byggdes ett (långt jävla) stenkast från mitt hem var stadens villkor att 25 % av lägenheterna som byggdes skulle vara hyresrätter. För att ”stimulera” detta såldes marken till reapris till den som skulle bygga just, hyresrätter. Att en etta i kvillebäcken kan kosta så mycket som 9000 spänn och att det sannolikt bara är en tidsfråga innan de omvandlas till bostadsrätter sa ingen högt. Det är en idelogisk fråga. Att vår mark där det kunde byggts efter behov rabatterades och nu kan göras vinst på finns det dem som tycker är alldelles rätt och riktigt. Likadant var det när eriksberg ockuperades, och hur många av de hyresrätterna som finns kvar idag kan ni ju fråga nån som kan utveckla ”typ inga” lite mer.

Högern tycker också att bostadsegragation är dåligt. Eller, de tycker att FÖR MKT bostadssegregation är dåligt. Alltså de vill ju liksom inte direkt bo med oss. För dem handlar det om rädsla. När fattiga människor avskiljs och samlas kan de bli farliga, så säger oss också statistisk undersökning efter annan att ”otrygghet” och ”rädsla för brott” ökar också bland de rika när klassklyftan djupnar.

Här förenas högern och den moderna ”socialdemokratin”, smulor (bidrag) kan vi få, för att det håller oss lugna. Frågan är vart fan vi ska bo medan vi knaprar på dem. För detta, det håller inte.


Jag är fan inte lugn å jag gillar inte smulor.











.