fredag 10 mars 2017

Om intersektionalitet - tankar från balkongen och gbgs asscrack

Dricker vin på balkongen nu igen, utrustad med morgonrock, filt och vinterjacka. Tänker tillbaka. Vi satt på starsans uteservering. Det heter såklart inte starsan längre utan brygghuset. Och det var ingen uteservering utan mer som en liten sittbar tarm i trä som slöt sig runt huset. Andra långgatan, göteborgs asscrack – skamligt men också lite härligt. Inget man bjuder in släkten till, mysigt i mörkret men man blir fort för gammal.

Hur som helst, det var inte direkt igår vi satt där pga istid men nån gång i sensomras, jag och D. Vi pratar mest politik när vi ses. Härligt såklart. D sa en gång till mig att jag var en av dem som lärt honom mest om feminism, eftersom jag är en sucker för smicker älskar jag honom lite extra efter det. Vi pratade om den urballade debatten. Egentligen är det synd, att man alltid snöar på det som är snett, men samtidigt är det väl ett sätt att komma framåt det med, att identifiera vad som är fel är trots allt steg ett.

Intersektionalitet, säg ett mer missbrukat och missförstått begrepp. Vad fan har hänt med denna från början så briljanta analysmodell? 


D frågade vad det betyder egentligen å jag ba: ”Amen jävligt enkelt handlar det om förståelsen av hur förtrycksordningar jobbar ihop och tillsammans skapar olika erfarenheter och livssituationer. En förklaring som kan fånga upp intern ojämlikhet och hjälpa oss att fatta varför inte alla män är överordnade alla kvinnor eller alla vita överordnade alla bruna i alla situationer osv osv..”

Han ba: ”Ja det är så enkelt va? Vad fan är problemet isåfall?”

Och nu ska jag (ok iaf försöka) berätta vad fan problemet har blivit.


1. Intersektionalitet har gått från att vara ett akademiskt analysverktyg till att bli nån form av missuppfattad ideologi. Alltså, intersektionalitet är fantastiskt, det är ett universitetsord för det som tänkande människor ägnat sig åt ca hur länge som helst för att ena och förstå förtryck. MEN, det kan aldrig användas för att förändra. När vi har fattat är det slut, ett begrepp kan inte ge oss revolutionen. Det kräver aktivtet, görande, handling. Lite jävla action liksom.
 
Här skulle jag kunna dra en lång radda kritik mot det som kallas ”identitetspolitik” men shit asså, man blir fan tröttare av den debatten än av både lönearbete och moderskap. Det går änna inte riktigt att avfärda identitetspolitiken som helt meningslös trots att många av vänsterns males gärna skulle vilja. Snarare kanske man ska ifrågasätta vad identitetspolitk egentligen är. Vi kan inte bara avfärda människors levda erfarenheter och de positioner som systemet skapar som liberalt, individualistiskt tjafs. Alltså en persons upplevelse kan ju aldrig vara ”fel”. 

Men, den levda erfarenheten, den som är alltings utgångspunkt måste kombineras med ideologi, strukturanalys och ATT FAKTISKT GÖRA SAKER.


Det duktigaste just nu är att hålla på å ursäkta sig och vara ”medveten om sina privilegier”. Och det är la vanligt hyfs att visa respekt för folk som ligger under. Sparka uppåt liksom. Men att sitta på sin röv och be om ursäkt för att man har kuk och hår på bröstet, är straigth eller vit hjälper inte en käft. Det viktigaste i alla sammanhang måste trots allt vara vad människor gör. Vad vi annars hamnar i är en situation där strukturen inte går att bryta, han kommer ha lika mycket kuk och hår på bröstet oavsett vad han gör. Det hela blir meningslöst om inte hans handlande kommer först. Annars blir han aldrig en i vårt lag.


2. Alla är besatta av ”identitet”, inkludering och NORMER. Det mest eftersträvansvärda är att vara NORMBRYTANDE. Jaha, ja det är la coolt att bryta normer i sitt eget lilla liv. Men detta betyder att det viktigaste är VEM som gör nåt, inte VAD den gör. Alltså samma grej kan ses som antingen helt ovärd eller värd beroende på om det är exempelvis en kvinna eller en man som gör det. Det betyder också att vi riskerar att bli extremt intresserade av den handlande människans, i det här fallet könsidentitet. En grej som vi väl egentligen ville skulle vara mindre viktig? Till och med betydelselös?

Tolkningsföreträde är inte dåligt (utan bra), men det är inte heller allt. Som att alla kvinnor eller rasifierade kunde företrädas av en enda kvinna eller rasifierad person? Som att en enda människas upplevelse och känsla kan ersätta politisk analys. Hur det känns kan den utan egna erfarenheter såklart aldrig helt veta, men hen kan ändå förstå förtryck. Alltså jezuz, hela vår grej är la att vi tror att människor är kapapla till solidaritet? 

För alltså, det suger röv att det mest är vita (hetero-, cis-, rika, icke-funktionsvarierade osv) män som hörs. Det är klart att det gör. Samtidigt är det så att exempelvis Marx är jävligt viktig för oss på grund av det han gjorde, inte på grund av vem han var, hans identitet. Är ni med på poängen här? Det finns grupper som aldrig kommer att kunna tala för sig själva, och det finns än fler som inte kan göra det just i dagsläget, och då blir det rejält jävla meningslöst att hacka på folk som vi egentligen tycker gör bra grejer, på grund av vilka de råkar vara.

Roya och Arash Hakimnia la det så här snyggt:

Vi har länge kritiserat vita feminister för att inte lyfta rasismen. Varken Sveland eller Strömqvist har gjort detta, och det irriterar oss. För detta har de fått kritik av oss och av andra. Men vi respekterar dem för det de kan och det de bidragit med till kampen. Yvonne Hirdman har en väldigt dammig syn på genus, men ärligt, var hade feminismen varit utan sådana som henne och Grupp 8? Vi väljer att respektera dem för dagis, för preventivmedel, även om vissa ur den generationen anklagat oss för att vara identitetspolitiska när vi påpekat rasism, sexism, homo- och transfobi. Vi väljer att vara större för att vara kampen trogen. ”

Asså alla kan inte allt. Det är ett fullständigt orimligt krav. 

 

Och det mina vänner, är extremt jävla utestängande av alla de som faktiskt är på vår sida, men som inte har hunnit googla alla jävla begrepp som de inte läst på universitet eller som inte fanns på deras tid. Vilket för oss till, klass.

3. En mycket modern och särskilt idiotisk effekt av den missförstådda intersektionaliteten är att behandla klass som ett förtryck bland andra. Att förstå kapitalism på samma sätt som ex partriarkat eller homofobi. Det är nämligen så att klass är nåt alldeles extrordinary (inte viktigast i allas privatliv, men ändå special, nåt annat). Om vi tänker oss klass i betydelsen det allt oftare används, typ: 

"Det finns ett förtryck av folk som klär sig syntet, snusar kramsnus och inte har läst så många böcker. Men de är lika mycket värda som medelklassen! De skall inte utsättas för normens förtryck utan respekteras för vilka de är!"


Då har plötsligt klass blivit en identitet och arbetare en identitetskategori lik sexualitet eller funktion (ett varande, något som man helt odiskutabelt är). Analysen slutar i att det minsann är lika mycket värt att slita ut sin kropp på golvet i vården eller industrin (vara arbetarklass) som att vara läkare eller pappersägare (vara medelklass och uppåt)!



Hela jävla poängen har gått förlorad: Arbetarklass är inte en identitet som skall respekteras och bevaras. Det är en plats i produktionen som skall upplösas och sluta finnas. Slutrea! Allt ska bort! 


Här har vi den stora skillnaden: ingen kämpar för att homosexuella, kvinnor, transpersoner eller rasifierade skall slutas finnas, de skall såklart finnas precis som alla andra. Men klassen mina vänner, den skall utplånas!


Kapitalismen kräver inte de andra förtrycksordningarna, visst den tjänar såklart på dem, men de är inte en förutsättning för dess existens. Klass däremot, det är den grundläggande byggstenen i det ekonomiska förtrycket, de enda kategorier som krävs är kapitalägare och arbetare oavsett identitet.

Vi ska tjöta om diskriminering och inkludering. Men klasskamp, det är något annat. Att mörka analysen av det ekonomiska samhällsbygget gör att vi bara kan polera bajs och inte på riktigt komma till något annat.


Hakimnia igen: ”Vi längtar inte efter ett rasifierat borgerskap, efter funktionsnedsatta i bolagsstyrelser, för detta förändrar ingenting, vi vill inte leva inom kapitalismen. Vi vill inte gulla med den.” 

Klassen är den som innefattar oss alla, alla vi som lever under löneslaveriet och i en deadend lifestyle desperat försöker buy happiness och kärlek while working. Den innefattar alla identiteter och positioner och utesluter bara de rikaste, den härskande klassen. Detta är ideologin, och för att förstå varför vi har svårt att enas, vad vi gör för fel och vem som ligger underst i vårt kollektiv kan vi använda intersektionalitet. Det är där den har sitt fetaste syfte. Att få oss att fatta, och sedan GÖRA. ÄNDRA. VINNA. KÄMPA. ÄLSKA. Det finns ingen motsättning mellan verktyget och ideologin och den hittepå ”kampen” gör folk blinda för framtidens möjligheter till gemensamhet.


Little Jinder (alltså har aldrig ens hört nån av hennes låtar.. för hon gör musik va?) var med i musikhjälpen i P3. Till saken hör då att hon är vit och rik (?). Hon berättade om nåt skolprojekt i ett fattigt land i en annan del av världen, Tanzania tror jag det var men minns inte riktigt, i det här sammanhanget är det mindre viktigt. I vilket fall så började hon lipa när hon pratade om hur orättvis världen är och hur sjukt det är att var du föds i världen och vilken klass du föds in i dikterar dina livsvillkor på ett så jävla vidrigt sätt. Hon ba: ”Det är ju inte ens som att det är min politiska åsikt, det är ju fakta att det är så” (tears streaming down her white face). Och ja, det är ju alldeles rätt Little Jinder!

Det som utspelade sig sen i mitt facebookflöde pinpointar när intersektionalitet och identitetsfixering ballar ur. Nån (kompis om du läser så no offence, i love u och tycker du är outstanding smart. Hela min poäng här är änna att folk måste få göra lite fel ibland) statusuppdaterade typ: ”Vem är sveriges rötnaste person? Little Jinder som sitter å lipar över förtryck som hon själv är med och upprätthåller”. Kommentarsfältet fylldes snabbt av folk som ivrigt ondgjorde sig över hur dum i huvet hon var och hur patetiskt det var att hon kunde med att gråta över olycka som inte var hennes egen.

Helt plötsligt handlade allt om hennes person, hennes identitet. Inte om det faktum att hon inför tusentals människor använde sitt medieutrymme till att prata om klass, rasism och ojämlikhet. Till saken hör att Little Jinder hoppade av musikhjälpen för att hon mötts av den klassiska hattsunamin mot kvinnor i offentligheten. 

Helt plötsligt användes den intersektionella analysen som baseballträ mot en kvinna, av feminister. Detta är vad som händer när vi bara är intresserade av folks identitet, istället för deras handlande, vad de faktiskt gör. 

 

Obs tycker oxå det var lite fånigt att lipa, men come on folks! Va fan hon var ju vettig liksom. Att recensera en enskild person på det här sättet är lika onice som antifeministiskt. En strukturell analys utgår ifrån kollektiv, inte ifrån enskilda personer som anklagas för att bära all världens förtryck i sin privvade rygga.

Jag har skrockat med många vänner om när inkluderings-tjötet nådde botten. 
I nån grupp på face skrev nån ett inlägg som började: ”Ursäkta för exkluderande pga kräver abonnemang – men jag vill tipsa om en dokumentär på netflix...” 
Alltså jag skrattade tills jag kissade lite pga mom-vagina. Är netflixanvändare en grupp som kan ställas emot gruppen som inte har abonnemang? Vilken samhällsgrupp finns inte undrar man ju osökt. Alltså ursäkta pga exkluderande mot folk som inte har morgonrock men jag går under i min här på hisingen. Obs ursäkta pga exkluderande mot alla som inte bor på en ö i göteborg. Obs ursäkta humor och raljerande ton mot alla som är sakliga och skittråkiga.

När jag första gången hörde begreppet intersektionalitet älskade jag det (still do alltså). Det var typ tio år sen och jag var grön på universitetet och en värld av teorier och människor som ville diskutera världsläget hade öppnat sig. 
Nån sa typ ”ja visst fet analys men den riskerar ju att splittra kampen”. 
Jag ba: ”Va? Va fan hela syftet är ju att ena folk trots våra olikheter och visa oss hur förtrycken påverkar oss olika trots att vi alla är samma”. 
Jag fattade på allvar inte snubbens kritik, jag kunde inte alls se hur man kunde missuppfatta skiten på det sättet. 

För mig var det solklart hur den skulle kunna göra analysen mer nyanserad och inkludera fler i kampens gemenskap. 

 

Det där jag skrev i början om att intersektionell analys kan förklara varför inte alla vita är överordnade alla svarta att all times eller alla män gentemot alla kvinnor at all times, det ska ju användas för att bemöta dem som använder det för att hävda att förtrycket inte finns! 
Typ: Nej, alla kvinnor är inte alltid i underläge pga andra förtryck men det betyder inte att samhället är jämställt och att feminism är meningslöst. 
Fucking briljant ju.


Idag fattar jag. Han hade rätt. Idag står vi på en plats där vi hackar sönder varandra.

Självklart ska allas liv ingå i berättelsen om världen. Det är ett otjötbart faktum att det inte är så i dags läget och det är ännu mer otjötbart så att det var värre förr. Ingen som vet nåt kan förneka att både vänstern och femininismen stängt människor ute och visat uppenbar ovilja till att inkludera alla. Samtidigt är det också ett otjötbart faktum att de härskande klasserna älskar när vi hackar på varandra och om vi på allvar tänker att det finns ett ”vi” måste detta ”vi” också försöka hållas samman. Internkritik, att syna det egna i sömmarna måste vara en del av alla ideologiska kamper, men internkritiken kan inte vara på själva rörelsens bekostnad.

Målet kan inte vara konflikt, målet måste vara att överkomma konflikten. Enas. (I morgonrock?)



Jag ska avsluta med en annan wifey som folk så oförtjänt hackat ner. Vi kan lära oss nåt av det allihop, ingen har frikort. Emma Watson sa det:

”Feminism is not a stick you can use to beat other women with”


Godkväll kamrater <3!

söndag 26 februari 2017

Om de feministiska fronterna och en ideologisk guldpeng

Jag skulle börja med att vi kommit till ett politiskt vägskäl. Men vi har glidit ner för den farliga vägen ett bra tag. Vi ska inte längre välja väg. Vi skall vända, göra motstånd. Samma vecka som polisen skjuter skarpt i rinkeby hamnar jag vid samma krogbord som en man som driver ett bemanningsföretag för att rädda sina förortsgrabbar, dansk folkteting antar en ny definition på begreppet ”dansk” som utesluter bland annat adopterade och jag läser rubriker om pro-life-aktivister (abotmotståndare) som beskriver sig som ” feminister”. Arbetarrörelsens och feminismens segrar är inte längre bara hotade, de glider oss ur händerna som en åljävel. Hela väst-världen är besatt att nationsgränser mitt i vår tids största flyktkatastof och maknadsfetischisterna har världen i ett sällan skådat järngrepp.



Så vad ska vi göra? Hur tar vi ålen tillbaka? Jag känner att jag inte kan ta in platsen vi nu står på, den är lika delar surrealistisk som ovälkommen. Det är skräck, oro och ilska. En av de tre är framåtskridande...

Jag läser feminist efter feminist som är förbannad över män som sitter bredbent, att nån har råkat säga fel avancerat teoretiskt begrepp, att alla inte har råd med smink, hur normbrytande och framåtsträvande h&m och åhlens är eller listar tiotusen saker som splittrar det kvinnliga kollektivet. Detta mina vänner, det skrämmer mig på ett sätt ännu mer än fascisterna. Jag försöker inte dissa folk som tycker det är gött att diskutera vardagspatriarkat på sin fritid, det är bara det att världen håller på å gå under här.



Med vad ska vi möta skiten? Det är enkelt. Med feministisk, antifascistisk kamp såklart. De är inte två enheter vi ska kombinera, de är två sidor av samma ideologiska guldpeng. Vi vänder bara upp den sidan av myntet som är mest relevant i sammanhanget.

 

Ibland har jag hybris. Samtidigt är det fuckin pointless att läsa nåns blogg om man inte är intresserad av skribentens åsikt och tankegång. Så, här ska jag försöka mig på det enorma jävla projektet att definiera våra frontlinjer. Ni vet, det vi inte får missa på. På vårt mission to save the world kompisar så måste we pick our battles. Vi måste sålla om vi inte ska gå under i den kapitalistiska, rasistiska, kvinnohatande sörjan (OBS att detta inte betyder att allt annat är oviktigt, bli ej kränkt om du är en av buss-sittar-debattörerna. Jag tycker oxå det är sjukt att de inte ens kan sitta med respekt. Fast jo bli lite kränkt då, varsågod.)



De (kanske) viktigaste feministiska frågorna just nu:

    Anti-fascism

Fascism är fascism. Fascism är antifeminism och kvinnohat. De hatar feministerna för att de är politiska moståndare.De hatar alla kvinnor för att de ser oss som enskilda mäns och nationers ägodelar som råkar ha den besvärande omständigheten att inte fungera som just, ägodelar. Nyfacisterna har ändrat retorik, fokus och strategi när det kommer till det som dom uppfattar som raskampen, ni vet, deras egna jihad.Men kvinnohatet är detsamma, på den fronten har de copy-pasteat hitler, mussolini och krigstidens andra svin. 

Medan utomeuropeiska kvinnor skall utrotas eller åtminstone hållas ute skall europas kvinnor förslavas och förvandlas till nationernas biologiska boskap. Som baby-containers ska vi leva, påsatta och ägda i nationens tjänst.


Ibland tror folk att den antifascistiska kampen bara består av bokstavskombinerade huliganer som lika gärna super te en fotbollsmatch som knackar nassar eller frugan. Sanningen är att systerskap och feminism är förbannat slagkraftig antifascism, och den feministiska rörelsen måste på allvar ta sin plats i antifa-ligan. Många feminister är emot våld, av rätt självklara skäl. När vi ständigt kontrolleras av mäns våld är det klart att vi vill värja oss ifrån det, hata det. Se ner på det. Men anti-fascim är självförsvar. 

Antifascism är när wifey beats him back. Kvinna, motstånd mot fascisterna är en förutsättning för din och våra döttrars överlevnad som människor.

    Anti-nationalism / internationalism

Nationalismen är facismens bebis. Kanske är det en surrogat-unge? De planterar sina egna ideologiska anlag i intet ont anande svennar och låter den växa på deras bekostnad. När den sen fötts fram i blod och slem kan de använda den, fritt från de omedvetna människornas direkta medverkan. Varje gång vi pratar om det typiskt svenska, om svenska värderingar eller om folkhemmet går en ny blodtransfusion genom navelsträngen in i fostret som fascisterna sen ska ta ifrån oss och fostra. När vi snackar om villkoren för svenska arbetare eller krampaktigt kramar svenska och fullständigt inte det minsta hotade midsommaraftnar eller jävla påskharar eller nåt så ammar vi fascisternas baby. Låt den nationalistiska ungjäveln svälta, för allas vår skull.
 

Nationalismen är hela det fascistiska helvetets grund. Jag vet att det är svårt (fo real det är det) men försök för allt i världens få hövvet runt att gränser de facto är hittepå. De behöver inte vara där och de kan dras om lik väl som suddas ut. 


Hela nations-paketet bygger på att alla inte får vara med. Medborgarskapet är lika dåligt för alla som inte omfattas av det som det är bra för dem som gör det. Den svenska nationen stänger folk ute, men den har också en liga innanför gränsen som saknar alla jävla grundläggande mänskliga rättigheter du kan komma på. Vi luras att tro att dessa människor bara borde utvisas medan de egentligen har ett syfte för dem som äger oss. EU-migranter och papperslösa är nationens inte B, utan Ö-lag som kan användas till att ytterligare stärka gränsen, dumpa löner, ge polisen integritetskränkande befogenheter, säljas för svenska mäns perversioner och fungera som allas hack-kyckling. Vi måste solidarisera oss med ö-laget och alla våra homies i andra länder, för att därmed fo real utmana idén om nationalstatens existens och nödvändighet. 

Internationell solidaritet är mer än ett slagord, så inte för guds skull, utan för allas vår: död åt Sverige-babyn!

    Mäns våld mot kvinnor och produktförvandlingen av kvinnor

Så kom vi till det svarta hålet. Det som krossar mitt hjärta mer än krossandets krossande själva dödskross borde kunna göra. Inte ens under feminismens glans-perioder i sverige har vi kunnat rå på detta fruktansvärda. Ungefär var tredje vecka mister en kvinna livet i Sverige till följd av den sexualiserade och våldsamma kärlekstortyr som deras partners utsatt dem för. Ändå finns det inget som ens heter hatbrott mot kvinnor. 


Begreppet mäns våld mot kvinnor är missuppfattat, det är ett samlande namn på allt det disciplinerande, kontrollerande och exploaterande som vi utsätts för av det manliga kollektivet. Allt där det underliggande hotet om vi inte lyder, är att göra oss illa. Mäns våld mot kvinnor i våra nära relationer är en del: fysiskt, psykiskt, materiellt, ekonomiskt och sexuellt. En del lägger till kategorin ”latent våld” för att fånga det ständigt överhängande hotet.


Det är statens kontroll över oss genom abortbegränsningar och nekande av mödravård.

Det är porrens filmatiserande och distribuerande av övergrepp och dess outtömliga inspirationsfunktion för förövare. Det är människohandel med kvinnor och flickor för sexuella ändamål och det är prostitution och surrogatmödraskap. Samlande för alla de sista är kapitalismens förbannade varugörande av oss. Allt skall kunna ägas, säljas och profiteras på.


Under den här rubriken förenas liberalerna och facisterna. De delar båda som alltid upp oss i horor och madonnor. Bra och dåliga. Självständiga kvinnnor ställs mot offer, svenska mot rasifierande. Ömma mödrar ställs mot slampor. 

I frågan om mäns sexualiserade ekonomiska exploatering av kvinnor är systerskapet vårt motstånd. De vill dela in oss i två mot varandra stående läger. Men de delar också enskilda kvinnor i två, de nekar oss att vara hela människor. Vi är inte antingen eller, vi är helhet. Både som individer och som kollektiv är vi ett, och vi ska fan i mig hålla varandra om ryggen i systerskap. Ett systerskap som inte erkänner varken gränsen mellan våra ursprung eller våra funktioner som varken hora eller madonna.

Frihet från exploatering är systerskapets frontlinje.

    Klasskamp

Som jag ser det har motståndet mot kapitalismen två fronter. Vad det hela handlar om är egentligen kampen för ekonomisk demokrati. Om att uppnå ett system som inte lever av orättvisa, exploatering och ojämlikhet. Inom ramen för systemet finns ingens frigörelse. Den ena fronten är klasskampen: Härom dan stod en tandläkare över mig, och medan en sköterska höll mitt huvud drog hon obarmhärtigt ut den tredje av mina tänder på två veckor. Det hela ackompanjerades av en röst från klinikens radio om att arbetsgivarna lipar över att de lider av strejkrätten. Man ba: ”eh, vad trodde ni var meningen då? Låt dem lipa!”  

De pratade om hamnarbetareförbundets strejk i göteborg, och i nyhetsuppläsarens ton kunde man ana att det hela var fullständigt orättfärdigt eftersom hamnen har kollektivavtal. Som om kampen av naturlighet skulle stanna där. Här upprepas lögnen om att kampen gått för långt: arbetarmakt och kvinnokamp beskrivs som omodernt och onödigt, för allt säger de, är redan vunnet. Nu ska den feministiska regeringen lägga våra pengar på att kartlägga hur ”det aggressiva strejkvapnet” används. Såklart i syfte att begränsa knegarnas, alldelles riktigt, mest aggresssiva vapen. Det blåser så förbannat hårda vindar på den här fronten att samtliga knegare ser ut som dynamit-harry efter en tur te barrikaden.


Jämställdhet har inget egenvärde. Att uppnå samma löner, pensioner och arbetsrättslika villkor som män har idag är ingenting annat än ett feministiskt delmål. En chans att ladda batterierna, för att sedan, tillsammans med männen gå mot kapitalets undergång. 

 

Varken kvinnan eller klassen kommer nå sin frigörelse inom ramen för systemet (om du inte frågar nån gammel sosse då. OBS de har fel). Ändå är klasskamp för förbättringar inom systemet nödvändigt, bara för att man hatar systemet kan man inte ge upp och sluta förbättra villkoren så länge det består, ait?

Fattigdom, arbetstidsförkortning, mostånd mot bemanningsbranchen, vårdkrisen, barnomsorgens och skolans precis som socialtjänstens haveri är alla stora kvinnofrågor. Det är förtortsmorsornas älskade prinsar som skjuter ihjäl varandra och härdas i fattgdomens förorter. Det är de ensamma mammorna som är de fattigaste av oss alla, och tänk den vidriga könsmakten i att rädsla för fattigdomen gör att många lever olyckliga i alla sina dar med sin bödel. 

 

Många tycker att ”klasshat” låter läskigt eller småtramsigt. Ändå är det så att avundsjukan, känslan av att det är orättvist, den måste vi odla. Om vi inte på riktigt kan känna vreden över att andra lever gott på vår bekostnad, över att varenda krona vi får mindre får de mer, så är vi sossar på sin höjd. Den konstruktiva avundsjukan, känslan av oförrätt skall vi alltid elda under, och när den brinner som bäst ska vi rikta lågan mot dem som tar våra pengar och vår tid!

Ekonomisk jämställdhet med mannen i det kapitalistiska patriarkatet, är liberal dimridå, lika tät som panama-dräggens plånböcker.



Antikapitalism och systemhat – ekonomisk revolution

Den här fronten grundar sig i kapitalismens jävla harry potter-grej där de ständigt drar nån liberal ramsa för att sedan: vips! - bryta en ny marknad. 
Varufiering, varuförvandling. Mänskliga behov typ vård, skola, läxläsning, bostäder och barnpassning har succesivt förvandlats till varor som kan köpas och säljas i syfte att generera vinster. När kapitalismen möter patriarkatet uppstår den svällande moderna slavhandeln som jag tidigare nämnt: prostitution och människohandel och surrogatmödraskap. 

Det är helt fucking absurt men alltså surrogatindustrin, vad är det de handlar med i en enda röra av kvinnors kroppar, teknologi och anlag? Själva varan: ett nytt liv. En bebis. Skapad för att säljas på en marknad. Hur jävla äckligt är inte det?

Detta, att göra allting till varor, det kommer inte att ta slut.


 Det är själva den kapitalistiska grunden, att ständigt jaga nya marknader och ökade vinster. Vi kan stävja det, begränsa det och hata det. Men det enda sättet för oss att bli av med detta vidriga är att slutligen vända kapitalismen ryggen. 


Många har beskrivit hur vi förlorat vår själ till kapitalismen. Never ending jävla beskrivning av människan som egoistisk, girig, rationell osv, ni kan det här skitsnacket, gör det till sanning. Jag vägrar tro att människan egentligen är nåt annat än samarbetsbenägen, ologisk, självuppoffrande, solidarisk, bunden till andra och ibland helt jävla förvirrad. 

Kapitalismen är helt och hållet byggd efter ekonomiska incitament (drivkrafter) som om det vore det enda vi egentligen har och på det sättet har vi förlorat vår själ och hela betydelsen av att vara mänsklig.

Och det, det är förutsättningen för att vi till exempel skall kunna handla med kvinnor och bebisar. Annars skulle vi helt enkelt inte palla.


Om man ska uttrycka det klart så förvandlar kapitalismen oss till svin och vi agerar som svin. Om vi inte vill vara svin måste vi dumpa kapitalismen. Ok?

    Klarspråk

Ja, alltså, vi måste helt enkelt veta vad det är vi håller på med här. Vilken är vår riktning? Vårt mål? Att alla ska sitta ordentligt på bussen?


Rosa L skrev nånstans om nödvändigheten av kontakt med massan. Alltså, det är la gött å va en autonom liten liga som dricker te och snackar om att ingen annan fattar nåt. Men det är också svinkorkat, hela grejen är att folk måste haka. Strategin måste vara folklig, men inte till vilket pris som helst. 

Det liberala mes-språket gör att ingen förstår vad vi snackar om. Folk ger upp och tänker att alla är lika rötna och att politik är meningslöst. Att samtliga riskdagspartier hade kunnat göra en gemensam val-broschyr är ingen hemlighet (här har också ord-märkarna och buss-sittar-debattörerna sitt ansvar).



Men vad är det den utomparlamentariska feministiska vänstern står för? Vi ska prata om fascism, inte ”främlingsfientlighet”. Vi ska prata om rätten till asyl och frihet från krig och tortyr, inte om ”rättssäkra bedömningar”. Vi ska prata om mäns våld mot kvinnor och inte om våld i nära relationer. Det finns ingenting som heter "sexarbete" eller "sexuella tjänster" istället finns det betalda övergrepp. Vi skall prata om människohandel, inte om ”sexuell moralism” eller ”banbrytande familjebildning”.


 Vi hatar systemet för vad det egentligen handlar om.Vi ska snacka så att folk fattar vad det handlar om. Och sen, sen ska vi ta mig fan vinna hela världen!



En dag ska jag skriva om barnrätt, det livsfarliga i att alla politiska samtal kombineras med dödshot och om kvinnors situation i krig. Men det är inte idag, för då kommer ni däcka allihop innan ni kommit till min finish.

Samlande för alltihop, det är just samlande. Att hålla ihop, för nu brinner det så in i helvete. Vilken dagisunge som helst vet att sammanhållning också kräver medvetenhet om vilka som inte får vara med och leka. Fascister som tror att de vet nåt om kvinnofrid har ingen plats i kvinnokampen. Liberaler som påstår att konsumtion av människor är sexuell frigörelse göra sig icke besvär. Män som tror att facket är en grabb-liga har inte där att göra och rasister som vill värna svenska modellen eller svenska flickor kan dra åt helvete. För en del av strategin är att they can't sit with us.



 

onsdag 15 februari 2017

Om mitt samvete, förortsungarna och en stängd branddörr

”Kniva honom!”

”Ah okej, sådär, där!”

Sen högg farmor-nallen paddington-nallen i magen medan nalle puh tittade på.
Igår hörde jag min pojke leka med sina gosedjur. Så lät det.

Att vara ensam förälder är just: att vara så ensam. Som jag kämpat och betalat för den jävla vårdnaden. Ändå önskar jag i perioder att jag bara kunde ha fått bli farsa istället. Att bakdörren kunde stå på glänt, också för mig. Men min bakdörr är en branddörr. Den är stängd och om den öppnas är det värsta redan kommet.

De ensamma mammorna är ett socialt problem. Barn till ensamstående löper högre risk för ungefär allt dåligt. 


Är det inte fetma så är det missbruk, psykisk ohälsa eller för tidig död. Vi granskas i sömmarna. Att vara ensam är att vara bättre än alla andra, på alla sätt, hela tiden. För vi måste kompensera, hantera, överprestera. Ett snedsteg är lika med två, för det finns ingen annan som kan steppa in och väga upp det. 


I en soc-utredning skrev de ”X är alltid hel och ren och har ordentliga kläder efter väder och årstid”. Jag glömmer det aldrig. Efter det går han aldrig till förskolan i samma kläder som dagen innan. Jag vet att de kollar, och en fläck på tröjan känns som en smutsig stämpel på mitt föräldraskap.

Jag läste nån forskare som skrev att det moderna samhället tvingar småbarnsföräldrar att vara typ omänskliga övermänniskor. Arbetsbelastningen i att barnen är familjens ensamma angelägenhet samtidigt som man också ska arbeta och förverkliga sig själv är helt enkelt inte rimlig (breaking news på den).

De ensamma roddar det dubbla, utan känslomässig support . Det är inte bara omänskligt svårt och orimligt, det är egentligen också omöjligt. Ändå gör vi det bara. För att bakdörren är en branddörr.


Om man ränkar bort alla de klassiska skit-parametrarna, ni vet: klasstillhörighet, bostadssegregation, rasism, fattigdom osv visar det sig: fadersfrånvaron gör varken till eller från. Kvarstår gör bara en enda, slutgiltig svårighet: skörheten.
Nästan alltid talar vi om de ensamma mammorna i termer av deras arbetsbelastning. Ibland också om ekonomins svarta hål. Aldrig har jag hört någon tala om uppläggets bräcklighet. Att vara en enda, och att alltid behöva fungera. En för alla, ingen för en. 

Samhället lyckas med den ack så manliga bedriften, att lämna oss ensamma, men aldrig låta oss vara ifred.

 

Ibland hatar jag dem som är två. Vill inte höra deras satans lip om hur jobbigt det är med småbarn. Att varje morgon vakna av att barnet väcker dig, och att varje vaken stund på kvällen är utebliven vila för att orka det. Varje gång jag ammat medan jag suttit på toa eller serverat godis för att kunna ta mig igenom matbutiken. Fattar ni det, vill jag säga, varenda jävla gång du lämnat över för att gå å pissa, springa ner till kiosken eller laga middag, varenda jävla gång har jag gjort alltihopa samtidigt. Jag vill inte ha en jävla partner som jag måste ta hand om och älska. Jag vill bara inte vara en hjul-springande, ensam enhet.

Men hur gör man då i patriarkatet, där tvåsamheten är den enda lösning som serveras?

I patriarkatet, där relationen äter kvinnor lika hungrigt som systemet.

Man rockar ensam-seglandets läckande skuta ett varv till.

Hur får man ordning på att vilja göra det själv, men inte ensam?



Jag slutade amma när jag kommit ner till 44 kg och håret låg i tofsar på kudden. Att hinna laga mat och äta ikapp med barnet gick inte ihop med att samtidigt behöva sova varje gång han sov och samtidigt tvätta, duscha, handla och försöka komma i kontakt med försäkringskassan. Ändå var barnavårdens mål att barnet skulle få äkta modersmjölk. Jag efterfrågade en samtalskontakt som skulle hjälpa mig att inte låta mina känslor för pappan gå ut över bebisen. Nån som kunde hjälpa mig bolla vettiga och svåra beslut. Det fick jag, för alla var de överens om att ansvaret för pappan, det var också mitt. 

Om jag skulle orka ifrågasatte ingen. Mammorna, de orkar inte för att de älskar. De orkar för att det inte finns nån plan b.

 

Aldrig har jag stått en annan människa så nära.

Solen går för fan upp i magen på mig av hur i helvete mycket man kan älska.

Men att älska är att vara såbar. Utlämnad.

Försvinner han så finns jag inte mer.

Och ännu värre, om jag försvinner, vad blir det av honom då?

Det finns ingen förälder B.




Jag säger som Linda P:

”Dom sa att tiden skulle läka sår
Men när en mor förlorar sina små”

Ja vad fan händer egentligen då?

Det är som att jag lagt hjärtat utanpå. Ba blottat strupen.


Förortsbarnen dör. De går under. 

 

På rosengård slutade en sextonårings liv, en sjuttonåring anhölls. Paddington reste sig den här gången. Hur blir det i framtiden? Att inte ha en given vuxen motpart att se i ögonen och dela den oron och vetskapen med är så hjärtskärande ensamt. Hur det än går är det bara mitt fel.


Det enda morsorna inte lider brist på är samvete. Många sociologer har visat att den absolut tydligast bestående skillanden mellan mäns och kvinnors föräldraskap är det dåliga samvetet. Det som ligger som ett jävla tyngdbälte över  de kvinnliga axlarna. Margareta Bäck-Wiklund skrev såhär:

”De tycker att de har för lite tålamod, att de blir arga och ”skriker och gapar” på ett sätt som strider emot deras föreställningar om den lugna, ständigt lyssnande och alltid förstående modern. Andra kvinnor säger att de har dåligt samvete för att de inte fungerar ”perfekt” som mödrar. I kvinnornas dåliga samvete avspeglas deras föreställning om den egna betydelsen för barnens fysiska, psykiska och sociala utveckling och de krav kvinnorna ställer på sig själva.”

Kanske ligger det nåt i det, men hörru Maggan, om man är den enda som ska gör allt då? Jag är en jävla gaphals faktiskt och jag har inga ambitioner om att vara en perfekt morsa. Men det dåliga samvetet käkar mig och jag råkar faktiskt vara den enda som ska rodda den där utvecklingen. Värst av alla kval är när jag kommer på mig själv med att vara så in i helvete arg på ungen för att jag gjort honom. Jag blir så förbannad över att jag har så dåligt samvete. Sen kommer samvetet över det. Sen vill de att man ska "passa på å njuta" av småbarnsåren också. Grattis till den som har tid med det!

Kan vi bo här? Kan han växa upp där ungarna dör och alla knappast har en framtid? Vad fan kan jag ens göra åt det? Lätt å köpa radhus i partille för underhållsstödet liksom. Men samvetet bryr sig inte ett skit om vad en enda morsa klarar av å inte.

Samhället varken har nåt samvete eller känner något ansvar. Idag är min unge en del av en barngrupp på 25 med en endaste fastanställd pedagog. En pedagog som på mitt klagomål om att sonen kommer hem med bajs i kalsongerna bara kan svara att:
 ”ja, jag hör dig men jag kan inte lova något, vi hinner inte med allihop”.

”Jag kunde inte själv mamma”, säger han när jag frågar.

Jag vill säga att älskling, jag kan inte heller själv. Men jag måste. Jag ba gört. Jag och alla andra mammorna. 


Jag har gått ner i arbetstid för att orka vara förälder. Det innebär ännu mindre pengar och obefintliga marginaler. Alternativet är såklart att jobba mer, men det innebär längre dagar i en barnomsorg som inte ens har tid med ass-wiping. Att byta förskola är inte långt borta fågelvägen, men det fria valet är vår tids mest utslitna myt. Bara längre upp på gatan, in i villaområdet har förskolan egen kock och eget kök, en atelje med en anställd ”artillerista” (vad fan är det ens?) och personaltätheten är tredubblad.

Hur kan segregationen synas så tydligt, på en och samma gata? Köerna ringlar långa och för att ha en chans krävs en formell klagan till förvaltningen. Hur skall det formella kunna fånga oro, en småunges känslor och ett par skitiga kalsonger? Går min klagan igenom har jag köpt oss lite tid, men vi har också fått gå förbi alla de andra, de som inte kunde skriva formell skit eller som ens föreställt sig att det går att bråka med en förskolechef. En jävla dryg förskolechef som lever sitt liv ovanför carporten i askim. I min bil, den som jag måste ha för att kunna hinna till jobbet trots att förskolan ligger lånt bort blinkade servicelampan imorse. Jag har varken tid eller pengar till verkstan, och på en enda morgon rasade korthuset. Jag har bestämt mig för å helt enkelt mörka den där lampan ett tag.


En dag blev jag sjuk. Jag kunde inte lämna på dagis. Jag kunde inte vara hemma med barnet. På en enda morgon fallerar hela bygget. Sen är vi där, utlämnade till vem, som inte är på sitt arbete och kan rycka in en tisdagsmorgon? Jag skulle till tandläkaren, tänkte gå på arbetstid men ändå ha barnet på förskolan. Sen fick han feber och på en enda förmiddag rasade bygget igen. Hör ni det, allt bra rasar så fort! Bräckligt, skört, ensamt. En ensam förälder kan varken ha sociala behov, egna intressen, en hälsa, en tandrad eller något eget alls. För att det skall fungera måste hon bli ingenting. En heltidsarbetande ingenting. 

Sen poängterar de hur viktigt det är för barnet att man tar hand om sig själv.


Här är min ångest mina vänner. Men jag vet att den inte bara är min. Jag serverar den till mina syrror, för att nån jävel måste göra det. Nån skrev en så fin kommentar:

”Kjære deg. Det du skriver betyr så mye for meg. Boom!! -så har du sagt det høyt. Jeg er også en røykende mamma som sitter her å ler og gråter - du når rett inn i hjerterota mi. Ikke mist gløden nå når du blir rik. I love u”

Vi är i samma lag min norska wifey! Men ändå inte, för vi är varsin liten ö på jorden. Och våra liv är till för några andra. Och det där med att bli rik, inte för å va bitter men.. fattigpensionär känns la mer troligt på det här giget...

”Från en mamma till en annan, för vi slutar aldrig amma”.




lördag 4 februari 2017

Om Adams jävla revben. Kvinnohat, mord och sextips.

Ett av de mest välanvända retoriska greppen det senaste har varit texter på temat: ”Vi måste prata om...”. Det här är en sån text. Vi måste prata om kvinnohatet. Det är bara det att det inte riktigt går.


Språket formar oss. Det sätter ramen för vad och hur vi kan tänka. När vi saknar språk kommer vi ingenstans. Hur kan vi prata om kvinnohat? Det där i vår kultur, som får oss att tänka på kvinnor som sämre än män.

Ni vet, om vi tänker på rasism så kan strukturen vara rasistisk, människor kan utsättas för rasism och FOLK kan vara rasister. Strukturen kan vara partiarkal, människor kan utsättas för könsförtryck, men vad är det folk är? Sexister? ”Misogyni”, vem säger ens det på ett bekvämt sätt? Vet folk ens vad det betyder? Hur benämner vi dom som hatar kvinnor?

Kvinnohatarnas ständiga trumfkort är att vi alla egentligen tänker att de älskar kvinnor. Medan rasisten helst av allt vill bli kvitt alla hen anser mindervärdiga är de flesta kvinnohatande män superstraigtha loverboys som inte kan tänka sig ett liv utan tillgång till kvinnor.


Många har förfasat sig över Strindberg (eh trodde aldrig dagen skulle komma då jag skrev om honom). No doubt gjorde han oss knappast en tjänst och han hatade kvinnor innerligare än de flesta. Han har skrivit om oss som ”en förkrympt form av människa” och samtidigt är hans dravel fortfarande de mest spelade dramerna. Lustigt nog läser jag en Stringbergforskare besvara frågan om gubbjävelns kvinnohat såhär:

”– En man som skrev så glödande kärleksbrev och skapade så många starka kvinnoroller kan inte betraktas som kvinnohatare.”

Män älskar kvinnor, så de kan inte hata dem? Kärlek är hat. Krig är fred. Snubbar är nice.



Kärleken är den patriarkala ordningens särskildhet. Det är svårt att föreställa sig en svennerasist som påstår att hen EGENTLIGEN älskar somalier. 

 

Sverigedemokraterna är of course ett rasistiskt parti. Men också ett... vadå? ”Kvinnofientligt” parti? Språket tillåter oss inte att på samma sätt som vi kan peka ut deras rasism peka ut deras kvinnoförakt. De hävdar likt alla andra att de älskar och värnar kvinnor. Jag menar rasismen är ju enkel, de vill helt enkelt inte att ”främmande” människor skall få vara i Sverige, ”Väck med dem!”. Men kvinnorna (de svenska då såklart) vi ska vara här. På deras villkor, FÖR dem. Den av SDs partiföreträdare som föreslår att skicka alla svenska kvinnor utanför gränsen skulle uteslutas direkt.

Kvinnohatet kräver en relation. Ägande, inte avstånd.



Asså fatta mig rätt här, jag försöker inte göra nån jämförelse om vilket förtryck som är värst. Det vore fullständigt idiotiskt och down-rigth offensive. De är alla en funktion av varandra. Men det betyder inte att de alla funkar likadant, eller att vi kan bekämpa dem på exakt samma sätt. Rigth?

Många politiska partier och tankesmedjor för fram rasistiska idéer och förslag med total mun-diarré. Så vi kallar dem rasister. Men när de talar om inskränkt aborträtt eller nedläggning av förlossningsklinker är de på sin höjd ”ofeministiska”. Vart är språket som kan fånga upp att de skiter högaktningsfullt i kvinnors kroppar och hälsa så länge då får bestämma över dem? Hur benämner vi föraktet för kvinnans existens?

Hon tittade på mig med mascaran runnen ner för kinderna. Varför kallade han henne hora fastän hon inte varit otrogen? Hur säger du till din girl, att älskling, han hatar dig inte för något du gjort. Han hatar dig för vad du är.

 

Jag fick upp en meme i mitt faceookflöde. Det föreställde en man som skållades i en dusch. Texten löd typ ”when you take a shower after your girl” och själva igenkänningen och skämtet låg i att kvinnor duschar jättevarmt. Kommentarsfältet fick mig att behöva skålla mig lite. Jag blev så förbannat kall inombords när jag läste hur snubbe efter snubbe la kommententarer som:
”Thats cuz they are cold-blooded bitches”
”They are ice-blocks with holes in them”
”They are always plotting to hurt you, bro” 
osv osv.

Jag säger ibland att ”han har problem med kvinnor”, ”han har keffad kvinnosyn” och sånt, men hur kommer det sig egentligen, att vi inte har en vettig benämning på personer, som i sitt innersta föraktar, hatar och vill kvinnor illa? Är det för att vi inte pallar att tänka på det? Är det för att det är så förbannat obehagligt att det är vad som ligger där i botten och skvalpar när våra pappor, bröder, vänner, makar och boyfriends får svartsjukespel, lilla-gumman-snackar eller tycker tjejligan brevid är ”så himla jobbig”. Vill vi inte riktigt call-them-out? Som vi söker deras kärlek och bekräftelse, men wifeys, vad får vi tillbaka?



Mäns våld mot kvinnor handlar om hat och förakt. Visst handlar det om att han vill ha makt och kontroll, men var det uteslutande det skulle han kunna dominera andra män på samma sätt. 


Det handlar om uppfattningen att kvinnor av naturen är lägre stående. Mycket likt rasistiska strukturer, men skillnaden är att den rasistiska berättelsen inte samtidigt är historiens mest älskade och upprepade story: den om heterosexuell kärlek.

Män som slår trappar upp våldet. Det eskalerar. Särskilt snabbt eskalerar det vid graviditet och runt förlossningsdatumet. Inte bara är hon som mest sårbar då, hon är också så extremt ”kvinnlig” om ni förstår hur jag tänker. Vad uppfattar vi som mer kvinnligt än själva baby-making-biten?

Han trappar upp det då för att det är det han hatar mest av allt hos henne. Sett i ljuset av makt och kontroll är det också då han riskerar att förlora henne. När någon annan, ett barn, plötsligt blivit den viktigaste personen i hennes liv. För att hon inte längre älskar bara honom. För att hennes existens inte är tillägnad honom alone.

2017 lever fortfarande idén om Adams jävla revben. Vi, och allt vi är och gör är till för honom. Aftonbladet publicerade nyligen en text: ”Sex viktigt för lyckan – tycker män” där två män och en psykoterapeut och sexolog intervjuas. Till intervjun bifogas de två männens ”tips” (uppmaningar till kvinnor). De tipsar till exempel såhär: ”Prioritera sex i relationen, annars finns risk att det inte håller” och ”Försök få bättre självkänsla på det här området – tänk på att det är mycket lättare för kvinnor att få sex än för män”.

Intressant nog är detta en text om mäns behov, men den åtföljs av en lista på vad kvinnor borde göra. Är det inte löjligt uppenbart vem som är till för vem?


På frågan ”Varför tror ni att så många färre kvinnor klassar sex som en lyckofaktor?” svarar de:
– Kanske är det så att de (kvinnorna) egentligen vill ha mer sex, men inte vågar kommunicera med sina partners om vad de vill ha, funderar Dennis. Män är inga tankeläsare, det är bättre att kvinnor berättar vad de vill mer rakt ut.

( Har D funderat på varför kvinnor inte vågar prata med sina partners?)

– Dessutom tror jag tyvärr att många kvinnor är självkritiska och jämför sig med andra. De känner sig inte attraktiva i kroppen, särskilt inte efter att de fött barn. Det är synd. Vi gillar er som ni är!

Ja! För de älskar ju kvinnor! Fastän hela samhällsbygget säger oss nåt annat.



It goes on:
– Det gäller för oss män att vara lyhörda och inte bara gå på. Sex är för bådas skull. Jag tror att kvinnor egentligen gillar sex lika mycket som män, men ibland måste man fiska fram deras lust.”

LOL! ”Sex är för bådas skull”? Really? Denna lust som ska fiskas fram, den kommer om kvinnor bara kan tänka sig att ändra lite på sig. Vilken fiske-lycka! Han behöver inte ens meta själv om hon ”prioriterar” om från sina egna till hans behov av napp.



Artikeln avslutas med att en av kärlekspojkarna säger att det är viktigt att det inte blir nån press.


Nej precis, för män älskar ju kvinnor. Egentligen är det kvinnor (så värdelösa vi är) som pressar sig själva..



M var henne hos en snubbe hon träffat. De softar, har det gött, snackar skit när han plötsligt säger: ”Fan jag hatar när kvinnor snackar sådär. Säger ”mannen” och sånt, du vet snackar så där ghetto. Det är så jävla osexigt, måste du göra det?”

När de träffats fyra gånger vill han tala om för henne hur hon ska prata. Han har aldrig tänkt på att lyssna på vad hon säger, han tänker på hur ”hans” kvinna skall prata. Hon är hans. Till för honom.


Jag har tidigare skrivit att män exploaterar kvinnor för att de tjänar på det. Men, för att kunna exploatera en annan människa krävs att vi ser på dem som mindervärdiga och systemet som legitimt. Allt måste på nåt sätt rättfärdigas, om det så bara är inför oss själva. Resultaten kan vara allt ifrån skallmätning till uttjatade enstaka falska anmälningar till skrattretande forskar-trams om att män inte ”uppfattar” barnskrik.

Könsförtrycket, om det så är ekonomiskt, sexuellt eller nåt annat så legitimeras det alltid med kvinnohat. Med förakt för hennes bristfälliga könstillhörighet.

 

En kvinna ringer en jourtelefon.
”Jag... jag behöver hjälp....” viskar hon.
Det dröjer inte länge innan hon också säger:
”Men han är världens bästa också..”

Hon kan inte bära tanken på att han kanske inte älskar henne. För när män hatar kvinnor, vill vi alla tro att de gör det av kärlek. Nästan alla våldsutsatta snurrar i perioder runt i hopplös förtvivlan och vilja att förstå honom. Hur kunde han? Varför?

Unni D skrev en gång:

Allt hon vill är att förstå varför han hatar henne så...

...Hur ska vi då förstå mäns våld mot kvinnor som ett ofantligt utbrett samhällsproblem när det ständigt beskrivs som extrema fenomen?
Hur ska en kvinna kunna förstå att elaka ord, spottloskor eller förnedringssex i den äkta sängen är förstadier till det dödliga våld hon läser om i tidningarna?
Istället kryper mannens hat innanför skinnet på henne tills hon börjar hata sig själv.”

Kanske gör jag nu som våldsutsatta kvinnor gör. De vänder ut och in på sig själva för att få ihop bilden av mäns kärlek till kvinnor med sin verklighet där han hatar henne. Det går förstås inte, och hon slutar sitt irrande med att det måste vara just hon, undantagskvinnan som inte gick att älska.


Unni fortsätter:

Men egentligen såg de (kvinnorna) sanningen redan första gången då hatet lyste ur hans ögon, sanningen som varenda jourkvinna känner till: att kärleken dog exakt vid den tidpunkt då den förvandlades till rädsla och att den aldrig någonsin kan återvända”

Det är inte psykopatförövare som dödar kvinnor. De kan bruka grovt sadistiskt våld, men det är inte de empati-störda bigboysen som tar det hela vägen. Ingen är tillräckligt viktig för den ansträngningen. De som dödar kvinnor är de som tror sig älska dem allra mest. Han som säger ”du vet hur mycket du betyder för mig, utan dig kan jag inte leva”. Han som varvar känslostormar, självmordshot och tårar. I dagsläget är Sverige uppe i ungefär ett kvinnomord var tredje vecka. I den siffran räknas bara de som dör som direkt konsekvens av själva våldet.

Osökt tänker jag på den kvinnoälskande Strindberg, som skrev till sin wifey:
"Älska mig alltid eller jag biter strupen så att du dör".




Vi måste prata om kärleken och kvinnohatet, men med vilket språk när ingen tror på att män faktiskt hatar kvinnor?

 

 

 

 

lördag 21 januari 2017

Om det är förenligt med arbetsmiljölagen att bli slagen och kissad på - tyskland och prostitutionsdebatten

Ok så sist snackade vi om legalisering av droger. Idag ska vi fortsätta, med en fråga vars debatt har många likheter med den om droger. Prostitution. Människohandel. Övergreppsbuisness. Jag har skrivit om det tidigare, snöar på det av och till. (Nån kommenterade att jag skriver för långa texter, så här kommer en aslång)

Kompis, vet du vad en flatrate-bordell är? Det är vad som händer om vi legaliserar prostitution. Tyskland 2017. Denna nation som blivit kvinnfolkets europeiska mardröm. Hallickarnas, människohandlarnas, gängens och alla jävla svins förlovade land.

Feminist current publicerade en artikel (”Legalizatin has turned Gemany into the ´bordello of europe´and we should be ashamed”) i maj 2016 som sprids igen på sociala medier. Manuela Schon beskriver i artikeln hur tyskland numera är det europeiska land där man möter män som står för att de köper kvinnor. Hon skriver om hur det inte längre är skamligt att betala för att få förgripa sig på någon, och vilket förbannat oroande tecken det är på vad den legaliserade prostitutionen gör med ett samhälle och dess värderingar. I tyskland röstades legaliseringen igenom med stöd av alla, utom de konservativa. Det betyder att såväl liberalerna som socialdemokaterna och vänstern är skyldiga till det som nu sker.

Jamen vad är flatrate-brothels då? Jo mina vänner, det är ett relativt nytt koncept, där männen betalar en fast entréavgift och väl där inne får han göra vad han vill. Hur mkt sex du vill, på vilket sätt du vill, med samtliga kvinnor där inne. Buffékäk och dricka inkluderat.

Om du inte mår illa än så tror jag inte att den här bloggen är nåt för dig. Om du mår illa så svälj och fotsätt läs.

 

När ”pussy-club” kedjan öppnade sin första flatrate-bordell 2009 väntade en sisådär 1.700 män utanför dörren. Fatta den kön. Köerna avtog inte på hela kvällen och vid stängning hade flera kvinnor kollapsat av utmattning, skador och/eller infektioner. Fattar ni nivån på detta sjuka? Jag tror inte jag gör det.

Tyskland är den plats i västeuropa där alla de där sakerna du kanske kan tänka dig finns, fast ändå inte riktigt, faktiskt finns. Avarterna till bordellerna och eskortverksamheten är patriarkatets mest marknadsliberala slukhål. Handeln med kvinnor och flickor är just det, marknadsekonomi och kvinnoförtryck, i en allians som sliter både själ och hjärta ur oss. Medan de klassiska - knark och vapen - är förbrukningsvaror som säljaren kan avyttra en gång kan en kvinnas kropp brukas igen, igen och igen. 

När en människa har förvandlats till en vara, kommer hon att behandlas som en vara och som en naturlig följd kommer prispressandet. Kvinno-rean är ett faktum och vi annonseras ut som vilken mobiltelefon, tvättmaskin eller disktrasa som helst. Det är bara det att disktrasor inte har känslor, och vi ligger heller helst inte med dem.

 

Det finns inte en böjelse som inte ska tillfredställas eller en plånbok som inte ska räcka till. Det finns drive-in bordeller (som ett jävla burger-king - ”have it your way” asshole), inrättningar för pedofila fantasier i flickrumsmiljö och eskortappar. Ett av de vidrigaste exemplen är företag som arrangerar ”gang-bang parties”. Du glider helt enkelt in med dina boys, får en kvinna och en mask, ni turas om att våldta henne medan det hela filmas och sen säljs som porr. Vilken jävla firmafest farsan! I artikeln i feminist current tas exemplet med ”Teenie-Tina six-months-pregnant” som bjuds ut till vargflocken. Författaren fortsätter med annonser om ”pee parties” och ”feeding frenzies” där kvinnan tvångmatas varvat med att hon utför oralsex för att hon skall kräkas under tiden.


Detta finns, men vi vill inte veta det. Ta och riv dina försvar. Ge de satans legaliseringshetsarna svar på tal, för i de allra flesta fall har de inte en jävla susning om vad de snackar om.


Det finns en hollywood-hetsad fluffig idé om att de flesta prostituerade har stammisar. Ni vet, män som de typ ”känner” och träffar återkommande. I verkligheten kräver torskarna ständigt nytt, yngre och mer avancerat. Efteråt recenseras kvinnorna på internet-forum. En dålig recension kan göra det svårt att få kunder och ge hallicken en anledning att straffa henne. Ge honom det han vill ha, eller ta konsekvenserna. I text klagar torskar över hur hon krävde att han skulle ha kondom, att annonsen hade ulovat att hon skulle va svinkåt men han kände att det luktade glidmedel, att hon troligtvis var äldre än 18 eller att hon inte ville att han skulle ta henne analt.


Alla kvinnor påverkas, alla lider vi av att vi betraktas som varor. Priset är inte alltid i pengar, kanske är det frihet, eller för att slippa konsekvenserna att ett ”nej” som inte accepteras.
Jag var på festival som tonåring. Skulle in på festivalområdet och stoppades av en vaktjävel. Jag hade mitt i mitt festande glömt bort att jag hade saker med mig som jag inte skulle.
”Vill du titta i min påse?” sa jag, och höll nervöst upp min plastkasse med grejer.
”Nej, det behövs inte, om du bara smeker min lite” väste han tyst i mitt flicköra.
Vad han gjorde var att ”erbjuda” mig betalning för sexualiserad förnedring genom att i sånt fall släppa mig igenom utan att bli genomsökt.

Prostitution är något som män gör, mot kvinnor. 


Därför väljer serieförfattaren Amelia Alvarez att kalla sitt album för ”fem historier om prostituerANDE”. Genom en så enkel förändring av ordet, förstår vi att det är något kvinnan utsätts för av den som öppnar plånbok och gylf.
Alvarez frågar en av kvinnorna i boken om någon av torskarna våldfört sig på henne nån gång:

”Bah, vilken dum fråga sötis! Vad tror du, att fittan blir våt av en rulle pengar va? Så är det inte, Vi måste använda kräm och olja i anus och fittan, använda bedövning för att inte kräkas när de sätter kuken i munnen på oss!”


Prostitution är våld. Sex bygger på frivillighet, åtrå och lust, inte på cash.


Jag var och lyssnade på Simon Häggström, ni vet snuten som gjort sig känd genom sitt arbete mot prostitution. Säga vad man vill om män och deras utrymme, men den feministiska rörelsen har viktigare saker för sig än att hacka på snubbar som drar sitt strå till stacken. Big up, simon! Precis som alla som vet nåt om prostitution (och inte har en dold agenda) var han jävligt tydlig med att det hela handlar om ojämlikhet, om mäns makt över kvinnor. 

Ett klassiskt legaliserings-argument är att prostitutionen skulle ha gått ”under jorden” i Sverige thanks to sexköpslagen. Man behöver kanske inte ha spenderat två år på polishögskolan för att fatta att det är kvalificerat skitsnack. Sexhandeln bygger på att köparna kan hitta till kvinnorna, och därmed kan du och jag, såväl som polisen hitta hundratals adresser i storstäderna och inte så många färre i en del småstäder med några enkla klick på datorn.


Torskstimmet består till största del av alldeles vanliga familjefäder, innerstadssinglar och övriga svenssons. Att ” gå under jorden” skulle döda branschen. Tillgänglighet är absolut nödvändigt. Det finns omkring oss hela tiden, i lägenheter, på klubbar, porr-biografer, ”thai-massage” studios, på hotell och på gatan. 



Överallt där genomsnittssnubbarna kan hitta det. Att torskarna skulle bestå av marginalens män som annars inte kan få sex är helt enkelt inte sant. Ibland kan legaliseringslobbyn med å låtsas som att de bryr sig om funkis-rättigheter. Man ba: det är inte som att färdtjänst kör shuttlebussar till rosenlund!

I Sverige är det inte socialt accepterat att köpa andra människor (stigmat är dock mildare om du gjort det utomlands due to racism). Att färre män än tidigare köper kvinnor och flickor samt att folk i allmänhet tycker att det är ett jävligt sunkigt beteende kan vi tacka sexköpslagen som kriminaliserar köparen för. Jag skrockade gott när snuthjälten beskrev hur sexköp är det enda brott han stött på där män i kostym blir så satans förlägna när polisen kommer att de sätter sig ner och lipar på trottarkanten (i min hånfulla fantasi har han inte dratt upp byxorna än). Men, skammen handlar trots allt inte om vad han utsatt kvinnan i fråga för, utom om det faktum att han åkte fast, och att omgivningen kan få veta.

Jag frågade om torskbreven, ni vet det som man alltid hör om att män som torskar på sexköp får polis- och domstolshandlingar skickade till jobbet eller till random postboxar. Och mina vänner det är helt sant, han kan välja att hålla hemmets helgd och få sin pinsamma post någon annanstans. (Det är ungefär här jag ballar ur och börjar tänka att ett brännmärke i pannan kanske inte är en helt sjuk idé. OBS att det dock är en helt sjuk idé).

På samma festival som jag träffade vakten (så röten fest va) utsattes jag för mitt första våldtäktsförsök. Prostitutionsdebatten har sin del i skulden för hur jag sprang, halkade och med hjärtat i halsgropen flydde de fem män som i sitt förtält arrangerat en ”scen” med campingstolar runt. För dem var jag en hora i första hand, om jag ens var en människa alls kom det i allra sista rummet. 

Normaliseringen av sex med kvinnor som inte har ett val och daltandet med torskarna drabbar oss alla. Därför är prostitution en fråga också för dig.


För kvinnorna i prostitutionen handlar det alltjämt om att överleva. Att klara torskarnas övergrepp och att försörja sig. Det är ett solklart fattigdomsproblem. I göteborg vet vi att många av de som tigger på dagarna går på gatan på kvällarna. De kommer ifrån platser där man fortfarande tar sig fram med häst och vagn och där svält är ett verkligt problem. Häggström visade nån matematisk uträkning av hur svenska mäns övergrepp kan uppgå till mer pengar än vad något annat kan inbringa. Det trots att hallickar och människohandlare håvar in minst 80%.

Jag snackade med en polare aktiv i Rosenlundsstödet (som är en solidaritetsförening som arbetar gentemot gatuprostituerade i gbg (!!)) och hon sa nåt som satte sig i mig. Nåt som pinpointar fattigdomsproblemet:

”Du vet det blir så sjukt när man står där, och man hatar ju torskarna när de svänger upp i sina bilar, och ändå liksom; ”Kan det inte komma nån och köpa henne nu då! Kom igen!” För att man vet, att annars har hon ingenting att äta imorgon”.

Legaliseringsförespråkarna tjatar hål i huvet på folk med sitt snack om fackföreningar, sociala rättigheter och organisering. De har kapat vänsterns språkbruk för att kunna göra sexhandeln till ett arbete som alla andra. Vi ska säga ”säljare av sexuella tjänster” och tänka på dem som knegare. Men både tyskland och holland har visat att en milliprocent har registrerat sig för tillgång till systemet och vare sig det hade funkat eller inte kan ingen hittills svara på vart det lämnar papperslösa och eu-migranter. Det gör såklart inget för legaliseringsrörelsen, för de skiter i. Den enda funktion yrkes-omskrivningen tjänar är att tvätta bort alla fakta om vad det hela egentligen handlar om och därmed ge staten en chans att göra cash på lidande. Det är också bekväm för dig, mig och torsken, för om det hela handlar om ett kneg som hon valt alldeles själv behöver vi varken känna solidaritet eller ansvar.


Ekis Ekman frågar sig i det briljanta verket ”varat och varan” om vilka krav detta de prostituerades fack egentligen skulle driva. ”Är det människovärdigt att ligga med tio män om dan? Eller bara fem? Är det förenligt med arbetsmiljölagen att bli slagen och kissad på?”. 

 


Raderna lyser av sin absurditet. Sin sjuklighet. Kanske betyder det något att världen ännu inte sett en enda facklig strid mellan prostituerades fack och någon ”arbetsgivare”. Dessutom finns det såklart inget hinder för organisering så länge det bara är torsken som är kriminell...

Asså som jag har skrivit förut så tror jag såklart inte att mord på enskilda löser strukturella problem. Men den här skiten alltså, den gör mig fysiskt illamående, livrädd, förbannad och... jamen HATISK. Fan i helvete vad jag hatar männen i kvinnokroppsindustrin och de som försvarar den. Detta jordens jävla mest ingrodda smutsiga kvinnohat, hur kan det få finnas? Och hur mycket säger det inte om maktlösheten, utsattheten och förtrycket att inte alla världens prostituerade bara skär halsen av dem? Ett snabbt snitt, så hans fru åtminstone slipper dela hans säng när han kommer hem. Råttor. Såna perverterade jävla råttor.

Glad lördag <3!


På ämnet:
och här:

tisdag 10 januari 2017

Om lag, pulver, piller och patetisk reträtt

Ok såhär är det: tjack är fantastiskt. Weed är oftast rätt gött även om hasch är mer real, men det där är en smaksak. Kokain är överreklamerat, alldeles för dyrt och för mycket tid spenderad i toakön för att få mer, mer, mer. Män blir generellt sett dessutom ovanligt tröttsamma av koks. Alla kanske blir män av koks i och för sig. LSD är helt sjukt och en pix kan vara en välsignelse. Droger kan vara ca svingött. Det är det som är hela problemet.

Behovet eller längtan efter svingött varierar såklart med hur dåligt det i största allmänhet är i vanliga fall. Allt med knark är en klassfråga. Självklart förekommer droger lite överallt. Men allt ifrån konsekvenser till anledningar till substanser varierar med var du befinner dig i pyramiden. Med konsekvenser menar jag inte då främst att du torskar på ringa narkotika, utan vad som händer med din person, ditt liv och människorna runt omkring dig.
 

Det värsta är inte att bli lagförd, det värsta är när du inte träffat din unge på åratal, när du inte kan betala hyran, när din kropp loggar ut, när du stulit från din syrra och när du ljugit för din mamma.

 
Jag var på krogrunda för ett tag sen. Träffade först ett tråkigt stolpskott som uppfattade sig själv som en stackars ensamstående pappa som inte kunde få lägenhet för att det var nyanlända i alla hans tilltänka bostäder. Jag önskade honom drunkningsdöden och gick.

(Sen kom hans fru och de åkte hem tillsammans.)

Vid det nya bord jag slagit mig ner vid satt två ivriga ungherrar. De förstod att det hade blivit ”nåt politiskt” vid mitt förra bord så vi kom osökt in på ämnet. Den ene beskrev sig som en mycket engagerad ombudsman för SSU. Den andre som ”mycket mer vänster än så”, men när det kom till till exempel sexköp och droger tyckte han faktiskt att det var viktigt att alla får göra som de vill, därför var han mer liberal på de punkterna.

(Här bestämde jag mig för att sammanfatta min cityutflykt som en fail och åkte hem.)

Man ba: Du tycker alltså att det är viktigt med individens frihet på två områden som handlar om slaveri? Att bli sexslav eller att förslavas av ett beroende är så himla fritt alltså. Verkligen, good point pucko. Liberty and justice for all lelle pöjk.

Jag skrev en krönika åt SVT i våras, när de körde nåt knarktema. Och alltså jag visste ju såklart att det är en fråga som folk tenderar att lacka ur på, och jag visste såklart att det är en av flashbackråttornas paradgrenar. Men ärligt, folk blev så jävla orimligt upprörda över att jag helt enkelt tycker att legalisering är en dålig idé. Jag menar, om vi ska diskutera knark och eventuella problem med det, HUR kan då det största problemet vara att det är olagligt? Folk som i vanliga fall har en genomtänkt klassanalys kommer ut som ultraliberaler, allt för att de själva inte ska kunna klandras för vad de gjorde i nån gammel industrilokal kl 04.00 i söndags. Men ärligt, det är så osolidariskt att ha sitt eget festande som måttstock för ett politiskt ställningstagande. Allt handlar inte om dig. Droger är dåligt. Ibland gör vi dåliga saker utan att vara svinrötna människor för det.

Eftersom det blev så sjukt dålig stämning kan jag inte riktigt låta bli att utveckla det här temat och den texten. Den politiska diskussionen och analysen av ämnet är så fattig. För mig är det viktigaste inte att droger ska va olagligt. Det sjuka ligger i att det för så många är det allra viktigaste att det inte ska vara det.

 
Men det är svårt jag vet, jag vacklar på flera punkter. Jag tror inte heller att människor helt kommer att sluta ta droger i första taget. Det är inte det viktigaste. Men jag kan inte se hur vi ska kunna släppa skiten fri på vettigt sätt. Det vore helt enkelt ovettigt. Livsfarligt. Inte ett alternativ. Men det betyder inte att polisen ska börja jaga vanliga knegar-knarkare eller att det är så himla gött att pissetesta folk. Polisen visade sin totala inkompetens och sina patetiska prioriteringar härom veckan i tuve, när de skickade fyra patruller och en helikopter för att nån rökt en fet. GIVETVIS är det helt whack. Vi måste inte välja hetsjakt eller legalisering. Polisens prioriteringar är en annan fråga, och där måste såklart enskilda människor som bara pajar sig själva i första hand komma jävligt långt ner på listan.

Men att skriva om (miss)bruk till ett val är en käftsmäll till alla anhöriga. Jaha så du har valt att knarka? Men har din mamma valt att du ska det? Har din unge? Är din partner med på tåget? Ingenting handlar bara om enskilda. Att tycka legalisering är en fattig idé måste inte betyda att man är emot utbytesprogram eller humanare missbruksvård. Det betyder inte att man vill att knarkare ska sitta i finkan. Still not lovin´ police liksom. Ofta betyder det istället att man har sett farsan förlora jobbet, man har blivit bortvald för pulver, har sett sin polare överdosera eller sin lillbrorsa psykosa. De som sökt hjälp vet att problemet inte är att de ringer snuten, they dont. Problemet är att inte alla får hjälp.
 
Jag snackade med A härom dan, han hade vart på LVM-förhandling. Killen det gällde dök såklart inte upp, vi kallar honom M. Självklart vore det bättre att se till så ingens liv går så långt att man hamnar på en tvångsvårdsrättegång. B ostad, försörjning, social trygghet borde såklart ha kommit in långt innan dess. MEN, för de anhöriga, för familjen, som inte önskade sig nåt annat än att nån skulle ingripa för att M kommer att dö vilken dag som helst. För dem är legalisering ett hån och ingenting annat.

Vilket problem löser legalisering? Kommer ni ihåg spicevågen? De dog. All legal.

 
Min girl slåss med att ha växt upp i ett missbrukarhem. Hon vet att det sög, trots att hennes farsas beroende var lagligt. Alkohol. Den lilla, barnet med klumpen i magen, skulle ha hejat på allt som kunde ha påverkat pappa att sluta. Legalisering lagar inte brustna hjärtan och svikna löften. Det kan aldrig limma ihop söndertrasade familjeband eller dem som fallit offer för drogrelaterat våld.

Och stigmat? Tro fan det är kvar. Att vara beroende, ha viljan fängslad. Att vara ett offer. Det är ett stigma stort som någon paragraf. Stigmat ligger trots allt fortfarande mest av allt i vem du är. I din klasstillhörighet. Victor på avenyn får ändå klassas som ca inte alls stigmatiserad.
Idén om att legalisering skulle tvätta bort stigmat och omgivningens snekollande på folk med drogproblem känns ofantligt naivt. Precis samma argumentation används i prostitutionsdebatten.

Man ba: Fråga tjejen i skyltfönstret i Köln om hon blir behandlad som vem som helst när hon berättar om sitt lagliga och socialt accepterade ”yrke”. Fråga alkoholisten hur ostigmatiserad hen är?


Amen kriminaliteten skulle minska! Ja såklart minskar kriminaliteten om vi gör olagliga saker lagliga. Typ många människor kör för fort och vårdslöst i trafiken. Så vi slopar hastighetsbegränsningen! Vilket genidrag! Glömmer vi då inte bort att hastighetsbegränsningen finns till för att folk inte ska dö i trafiken?

Jag var och handlade. När jag kom hem stog fyra tonåringar i min port. Cannabisdoften låg som en lite aura runt deras urskuldande leenden när de trängdes för att allihop hålla upp dörren för mig. Det är la klart jag inte dömer deras lilla pojkkonferens. Så många gånger tonårs-jag gjort samma sak. De erbjöd sig att bära upp mina matkassar. De var översöta. Inga kriminella gorillor, mer småpöjkar med välutveklad charmoffensiv. Men jag tror knappast deras mammor, klassföreståndare eller någon utom möjligtvis de själva skulle hävda att det är lagen som är problemet med att de vid lunchtid, röker brass i en port.

Cherrie sjöng:
Han ska beckna eller bli som Zlatan, alla kompisarna tänker samma,
Hur ska han fatta nåt när ingen lärt han,
Snälla bara ge han en chans,
Orten tar han ingenstans”.

De har inte råd med fler timmar i dimman än i skolbänken. Risken för deras framtid, när komvux raserats, tusentals inte får gå gymnasiet och arbetsmarknaden är ett svart hål eller en grund pöl, är trots allt överhängande. Ok jag fattar, vad skulle det hjälpa dem att samtidigt bygga på belastningsregistret? Kanske ingenting alls, men jag tror ändå baserat på mitt eget life att risken har en avskräckande effekt. Och visst, det kan vara så att cannabis har en särställning. Ja menar, kan man verkligen kriminalisera nåt som faktiskt aldrig har dödat någon? Kanske inte. Och nej, jag tror inte heller att bilden av inkörsporten mer än nåt annat trams man fick lära sig i skolan var riktigt sant. Men ändå, cannabis blir tråkigt, den som behöver stänga av kommer förr eller senare bli tvungen att avancera. Det har aldrig har dödat nån, men det har fått sjukt många att skita i alla sina sociala relationer och sin framtid för att typ gå från hisingen te frölunda på småtimmarna för en knatch.

Jag dömer inte den som vill stänga av och bli hög nån gång vid tillfälle. De som känner mig vet. Men va fan lev med att du gjort nåt olagligt då.

 
Det är väl inga konstigheter. Det är väl ingen som på nån moralisk grund har problem med att bryta lagen ändå? (Har du det får du fan ta å jobba på det) Det handlar om bekvämlighet. Du och din sletna kompis kan gå på svartfest och käka E, i ärlighetens namn, det låter asgött. Jag skulle inte jubla om ni torskade. Men missbruk är inte en fet kväll. Vi som dagligen battlar ångesten av våra närståendes eller egna beroenden vet det. Att peeps som tar droger tycker att legalisering vore skönt säger sig självt. Men vore det upp till luvtröjeligan alone skulle utvecklingen gå långsamt. I den liberala debatten backar maknadsfetichisterna upp dem de vanligtvis föraktar, för att fria ”val” och alltings säljbarhet väger tyngre än social rättvisa. Vad är mer värt än ytterligare en fri marknad?

Varför knarkar folk? Det finns många rätt goda skäl. Olagligt eller inte, folk kommer att punda så länge samhället brister. Det är där debattens fokus måste ligga.

 
Att nån frisläppt PR-konsult vill snorta koks på efterfesten är la inte så farligt. Men hur blir det när våra barn dricker kork? Då känns legalisering som en piss i pisshavet som är många arbetarungars verklighet. När Susanna Alakoski skriver om behandlingsmetoder med raden:

...inte en enda teorisnutt om vad det innebär för psyket att vara fattig

petar hon inte bara in ett vasst finger i hjärtat på mig, hon pekar också finger åt klassamhället.
När vi snackar om drogerna i vårt samhälle låt oss då prata om ojämlikhet, nedmonteringen av vården, bostadsbrist och att arbetsmarknaden förvandlas till ett bemanningsträsk, inte om legalisering. Större tillgång till droger så länge det finns skäl att punda kan bara antas leda till ökat missbruk. Var det helt oproblematiskt att få tillgång till drugs skulle köerna ringla långa.

Let me tell you om det fanns pulver på mitt lokala livs skulle även de som inte pallar besöka becknar-kvarten gå loss. Va fan folk började missbruka alvedon när det började säljas i mataffärer.


Säg att vi skulle legalisera. Ska staten börja sälja droger då? Ska vi beskatta handeln och använda pengarna till att vårda dess offer? Alla som har sett ett enda nyhetsinslag de senaste åren vet att det inte är det mest troliga användningsområdet för cashen. Förvandlar vi drogbruket till ett konsumtionsval kommer knappast den breda folkviljan för stöd och hjälp som en naturlig följd. Hela den ideologiska bakgrunden till missbruksvård är synen på vad missbruk egentligen är. Val eller klass? Livsstil eller livssituation?

Så, om staten då inte ska stå för kommersen, ska den fria marknaden göra det? Hur förbannat oetiskt det skulle vara kanske jag inte behöver utveckla. Jag menar, om vem som helst fick öppna en liten heroin-affär, tror du då att det är vad Sten å Agda skulle göra på ålderns höst? Veteran-poolen öppnar crack-den!! Den drivna tvåbarnsmamman vars yoga-center inte stod pall öppnar opiumhåla! Nej, det skulle, precis som i de länder där man legaliserat prostitution öppna en gyllene väg för de samvetslösa svin som samtidigt handlar med kvinnor, barn och vapen. Hur kommer det sig att legaliseringsrörelsen aldrig fått fäste i de länder där drogerna produceras? För att de har sett skiten, de som ville odla grödor tvingas satsa på vallmo.

Självklart ska vi ha radikal och vågad missbruksvård. Utbytesprogram, sprutbyten, allt nytt, låt oss testa! Allt utifrån att vi tänker oss att missbruk är någonting som drabbar en människa, inte som hen valt. Bruk däremot, det kanske är ett festligt val, men brukarnas intressen är knappast det mest intressanta.


Vi måste inte välja mellan ”war on drugs” och legalisering. För mig handlar det om vilket samhälle vi vill sträva efter, om vilka steg vi ska ta och åt vilket håll. Ett samhälles mål måste helt enkelt vara att människorna inte ska känna behov av att stänga av. Patetisk reträtt är inte vägen.



fredag 30 december 2016

Om naturen, Danny T, Kalle-B och Göran G

Januari står för dörren. Istiden nalkas åter. I mitt vardagsrum sjunger en moraliserande liten animerad, amerikansk tiger:

Vänner vill gärna hjälpas åt

Att klara av allting själv det kan bli svårt,

men det är roligt att hjälpas åt...”

Alla vi som bygger föräldraskapet som ett tilläggsprogram till netflix känner honom. Daniel Tiger, en liten välartad sprätt som lär barnen allt de behöver veta genom pedagogiskt framförda poänger via falsksång och kitchig animation. Medan sonen sitter klistrad framför teven läser jag om den verkliga världen. Om ett Sverige som stängt sina gränser och som sätter barnfamiljer på gatan. Välfärden grävs djupare ner under bottnen i takt med att Aleppo brinner inne. Förövarfarsor får vårdnad, flyktingbarn prostitueras. På akuten tar de emot en nedkyld dam som fått elen avstängd för flera veckor sen för att hon varit för förvirrad för att komma ihåg sina räkningar.

Tänker på allt han inte vet, min lille sparvunge. Han ljuger för honom, tigerjävlen. Dövar vi vårt självförakt genom att lära barnen om en värld som inte finns? En värld som är vad den borde vara. Exakt när var det vi tappade tron på oss själva?
Vi ba: ”Varsågod barn, en glättig kuliss! När du blir stor får du lära om allt. Alla tycker egentligen det är förlegat att hjälpas åt. Surprise!”

Har den konservativa högern patent på biologin? Jag är i alla fall skitskraj för den. Hela jävla vänstern får noja av att råka närma sig biologiska resonemang. Det värsta som kan hända i en feministisk diskussionstråd är att råka snudda vid köttet. Det är som att vi är rädda att närma oss biologin av rädsla att den på riktigt skulle legitimera svineri. Besegra oss. Det kan den inte! Göran Greider skrev nåt, typ såhär: dagens ungas konservatism kanske inte främst ligger i att de har uråldriga moralistiska värderingar utan mer i att de gett upp hoppet. Alltså att den biologiska idén om människans rötna natur får oss att tänka att kapitalismen är den enda vägen. Mänskligheten är liksom för jävla keff för allt annat, socialism fungerar inte i praktiken för egentligen är det helt naturligt för oss att köra solo. Rätt över alla andra.

Men vi är inte rötna! Kan vi prata om vad vi är? Finns det en mänsklig natur? Inte som att vi ska börja snacka frontallober men, vad är det mänskliga?

 
Vad vi tänker om vad mänskor egentligen är för nåra lirare är avgörande. Är flyktingar lycksökare? Är fattiga arbetsskygga? Är sjuka bidragsfuskare? Är övergreppade kvinnor lögnaktiga? Allt det där, det passar in i den liberala människosynen, där vi alla är som Ison och Fille sa: ”vårt egna reslutat utav egna keffa val”.

Vilken är egentligen vänsterns människosyn? Vår idé om vad vi är.

 
VEM FAN ÄR JAG EGENTLIGEN? Inte vet jag, men Marx tänkte sig att vi är nåt alldelles särskilt. Om vi inte hade nåt inneboende (biologiskt) mänskligt i oss så skulle systemet inte göra oss olyckliga. Alienationsteorin börjar visserligen med att arbetaren förlorar kontakten med den hen producerar men den slutar i att människan har gjorts till en främling inför sig själv. Genom att bli en maskin, att nekas sin kreativitet, sin skapadeförmåga och sin relation till andra tappar hon greppet:

När människan står inför sig själv, så är det en annan människa hon står inför”

Vi alieneras, görs till främlingar inför varandra. Kort sagt så gör systemet oss till idioter. Det främlingen dolde för Carola var att han blivit en avstängd, köpgalen, dumknullad terrier. Men om vi är helt och hållet ingenting, bara konstruktion, varför gör det då så ont? Varför anpassar vi oss bara inte till hundlivet? JOMEN FÖR ATT DEN MÄNSKLIGA INNEBOENDE SÄRSKILDHETEN ÄR RÖD. GEMENSKAP. SOLIDARITET. TILL OCH MED LOVE OM VI SKA BRE PÅ. ”Att klara av allting själv, det kan bli svårt”

Ja menar nyliberalism, det är en fin tanke. Men det fungerar inte i verkligheten. Tänk så härlig världen vore, utan förtryck, slaveri, våld och pervertion. En värld av autonoma, rationella, ansvarstagande konsumenter med precis samma möjligheter att skapa sina liv till vad de önskar att de vore. En värld där det blodtörstiga djur en del kallar ”marknaden” alldelles magiskt kunde balancera det vi efterfrågar till ett lämpligt, rättvist pris och där den som är missnöjd bara kan välja något annat. Som små animerade lallande tigrar kan vi förverkliga oss själva på ingens bekostnad. Liberalism är det bästa systemet, i den rationella utopin. Men vet ni vad?
 

Jag vägrar med varenda jävla cell i min kropp att köpa att vi är icke-sociala, ständigt uppåtsträvande egocentrerade varelser. Att vara vänster kräver att du inte går på att vi alla egentligen är ena blågråa småekonomer.

 
Sorry djurrättsligan, men människan är nåt alldelles visst: ett solidariskt djur. ”För det är roligt att hjälpas åt”.

Hittar ett kvitto där jag med rafsig handstil har skrivit ner att nån sagt att vi ”lever i en värld av skam”. Trots den extrema depp-faktorn på det så har få lyckats beskriva vad fan det är vi sysslar med så enkelt. Inte ens de stora vinnarna är lyckliga. I den rika delen av världen konsumeras mängder med antidepressiva, ångestdämpande, prestationshöjande, verklighetsavstängande tabletter. Asså inte för att jag är varken Xare eller hippie men really, borde det inte vara roligare att ha lyckats? ”De rika har väl sina problem” säger folk för att inte gå borderline under sina finanskriser. Men om inte ens de som maxat pallar trycket, då är det fanimig dags för socialism. Rätt trött på att chilla med barbari, för att snacka med Rosa. Dags att hoppa av tåget med slutstation: NOWHERE.

 
Såg Karl-Bertil på julafton:

Det var en gång en jul för länge sedan, då man ännu kunde se fattiga människor gå omkring på gatorna. På den tiden var det ingen skam att vara fattig...”

Asså let me tell you att den gode Kalle B hade fått hjärtinfarkt av en sväng i nordstan. Ett besök på norra hisingens socialkontor hade knäckt honom. Benz-torsk direkt. I det liberala haveriet är det skamligaste av allt att visa upp dess baksidor. De mänskliga bevisen på valfrihetens begränsningar trängs undan, för att ingen ska få veta att det inte är valbart var eller av vem man skall födas. Ingen valde skjulet i bulgarien. Ingen valde villan i askim. Det bara hände och vi skäms så ofantligt när vi påminns. Det är ovärdigt såklart, men är det också onaturligt?

Vi är inte kannibaler. Som ett gäng pitbulls hetsade mot chihauhor i ett källarförråd. Äta eller ätas, träna för vinstbringande kamp. Kapitalismen gör oss kanske till egoister, men vem fan är rationell? Mest blir vi olyckliga, uttråkade, missunsamma skitfolk. Med all rätt.
 

Kanske är inte istiden Januari-Februari. Den är psyket under kapitalismen.


Hela mitt liv har jag sökt klimax. På psykologiska finns tusen termer, på vanlig svennelingo är jag en kicksökare. En otillfredställd människa. En natur-nekad jävel. Men lyckan är inte ett tillstånd man kan befinna sig i nån längre stund. Jag tänker mig lyckan som korta ögonblick av pumpande tillfredställelse. Det behöver inte vara en besvikelse att bestämma sig för det, men man måste åtmindstone kunna få leva sitt liv i en mindre destruktiv värld till vardags. Klimax då och då, socialism i övrigt. Det är för fan naturligt.

Jag ska oväntat nog fimpa den här rökpausen med Greider igen, för vad är det inte fastnat i om inte som han så gött la det: ”Ett fyrverkeri av dumheter”.

Att klara av allting själv det kan bli svårt, men det är roligt om vi hjälps åt”

Gott nytt mina vänner