Om man helst vill curla velourfarsor

Den 7 maj (2020) meddelade regeringen att jämställdhetsmyndigheten ges i uppdrag att kartlägga hur uppgifter om våld beaktas i domar om vårdnad om barn, barns boende och umgänge. ”Äntligen!” ropar jourkvinnor, mammor och feminister runt om i landet, ”det var på tiden!”. Och ja, visst, men det ska hända nåt också.

Nu ska man utreda i ett och ett halvt år, sen ska man eventuellt formulera förslag, de ska ut på remiss, skrivas om, ut igen, osv osv. Under tiden fortsätter kvinnor och barn vara de enda brottsoffer som tvingas träffa och samarbeta med sina gärningsmän och jag undrar om det finns någon verklig politisk vilja att göra något åt det. Hur det än är med den saken så innebär varje unge som under tiden, rädd och ledsen laddar inför pappavecka, ett statligt sanktionerat övergrepp. Det är ett svek och ett gravt misslyckande. Ett misslyckande som sätter fingret på familjepolitikens stora problem: den vägrar deala med mäns makt- och våldsutövande och den är inte till för varken kvinnor eller barn.

De två jämställdhetspolitiska målen om att å ena sidan främja och fostra till delat föräldraskap och och å andra sidan garantera kvinnor och barn skydd från mäns våld frontalkrockar på vårdnadsområdet. När mäns våld blir pappas våld mot mamma eller fäders våld mot barn lamslås systemet. När våldet på kvinnofridsområdet beskrivs som ett utbrett samhällsproblem beskrivs det samtidigt på det familjerättsliga området som något marginellt, avvikande och det hanteras som undantagsfall. Män kan slå och förgripa sig på kvinnor och barn, men en pappa är alltid bra att ha.

Den första januari i år (2020) blev FN:s barnkonvention svensk lag och regeringen skriver i pressmeddelande att ”barnets bästa ska vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge”. Det framgår av föräldrabalken. Precis som lagtexten strösslas vårdnadsutredningar med denna familjerättens mest sletna klyscha. Vad som objektivt är barnets bästa vet ingen, det är ett öppet begrepp som kan fyllas med det som råkar passa. I den svenska jämställdhetskulturen förstår vi det typ alltid som två närvarande, biologiska föräldrar. Gemensamt vårdnadsansvar antas ”främja goda förhållanden mellan barnet och båda föräldrarna” och har blivit ett självändamål.

Det enda lagtexten egentligen tydligt slår fast är två principer som måste beaktas: ”barnets behov av god och nära kontakt med båda föräldrarna” och ”risken att barnet utsätts för övergrepp, olovligen förs bort eller annars far illa”. Som sagt, frontalkrock. I ärenden där det finns uppgifter om våld blir frågan vilken av dessa motstridiga principer som ska väga tyngst: barnets rätt till kontakt med den förälder som utsätter eller som misstänks utsätta hen för övergrepp, eller barnets rätt till skydd från kontakt med samma förälder? Det är uppenbarligen inte självklart.

Politiken om vårdnad om barn, barns boende och umgänge måste förstås i relation till det parallella politiska projektet att göra pappor av män. Mansrollen är så jävla inne (det har den varit sen 60-talet) och faderskapet tänks kunna befria män från en destruktiv mansroll och ge dem tillgång till ömma, empatiska och omvårdande delar av sitt förtryckta jag. Dagens familje-/jämställdhets-/pappa-­politik möjliggör, underlättar och försäkrar pappors tillgång till barn. Det är dess syfte och alla gillar det. Men samma politik står i vägen när det kommer till arbete mot pappors våld och övergrepp såväl som skydd av mammor och barn. Det finns en intressekonflikt här som det är förbannat svårt att ta i. Men man måste fråga sig: vad ska komma först? Präktig jämställdhetspolitik eller skydd för utsatta kvinnor och barn? Detta måste också regeringen fråga sig, om den menar allvar med att göra något åt saken.

För det är ett tassande runt gröten. Mot bakgrund av att barn i skyddat boende mår dåligt utredde man vad det var för fel på de skyddade boendena. Mot bakgrund av att våldsutsatta barn i vårdnadstvister mår dåligt utreder man vad det är för fel på vårdnadsjuridiken. Men vad i helvete det är för fel på män, och varför de alltid och till varje pris ska ha tillgång till barn, det undrar man visst inte så mycket över. Kanske vill man inte veta. En ny vårdnadslag måste erkänna och hantera sambanden mellan kön, makt och våld. Det kommer bli motigt, om man helst vill curla velourfarsor.

Den här texten publicerades första gången 2020-05-18 i dagens ETC. Då var rubriken "Alla pappor är inte bra att ha". 

Om mammafattigdom, barnrikedom och allas ungar

Föreningen Sveriges makalösa föräldrar presenterade förra veckan en undersökning om hur coronakrisen påverkar ensamstående föräldrar. 42 procent svarar att de saknar ekonomiska marginaler för att klara sig om de blir sjuka eller måste stanna hemma med barnen under längre tid. Över 40 procent kommer inte klara den ökade matkostnaden om förskolor och skolor stängs. Av Rädda Barnens fattigdomsrapport från 2018 framgår att 186 000 barn i Sverige levde i familjer som hade svårt att klara sina kostnader redan före pandemin.

Begreppet ”ensamstående” saknar allmängiltig definition och buntar ofta ihop både de helt ensamstående och de med olika växelvisa lösningar. Ändå vi vet alla vilka som är längst ner i näringskedjan: de verkligt ensamma mammorna. Enligt Rädda Barnen lever var fjärde unge med en ensamstående mamma i fattigdom och de har därmed högst ekonomisk sårbarhet av alla barn. För de barn som dessutom har utländsk bakgrund är andelen fattiga över 40 procent.

Det är inne med barnperspektiv och det är la härligt på sitt sätt, men allt som oftast trollar det smidigt bort både klassamhället och könsmaktsordningen. Ingen pratar om ”barnrikedom” när det gäller de välbärgades barn och alla kan lätt ställa sig på barnens sida. En gång skrev Liv Strömqvist att ”barnfattigdom” bara är en pseudonym för det egentliga samhällsproblemet: mammafattigdomen. Hon har förstås rätt och det är de ensamma mammorna som inte kommer äta i coronakrisen.

Den förälder som inte bor med sina barn kan bidra till deras försörjning genom underhållsbidrag. Försäkringskassan skriver att ”ni ska själva komma överens om en summa för underhållsbidrag. Med verktyget ’Beräkna underhållsbidrag’ får ni ett förslag...”. Beräkningen görs på vad det specifika barnet kostar samt vad de båda föräldrarna har för inkomster utifrån tanken att den som tjänar mest ska betala mest, samt att barnet har rätt att leva på någorlunda samma standard som sina föräldrar, även om de inte bor tillsammans. Men det är förstås bara ett förslag, det viktigaste är att man är överens. Pengarna beskrivs återkommande som barnets rätt, men vilken annan ekonomisk rättighet beror på två andra personers samarbete? I verkligheten är underhållsbidraget pappans val.

Den svenska jämställdheten, ofta misstagen för feminism, är fullkomligt besatt av pappor och mörkar de ensamma. Återkommande i familjepolitiken serveras de en massa morötter under total avsaknad av piska. Det satsas och snackas, allt för att ”uppmuntra” och skapa incitament för männen att stiga in i barnens liv och därmed magiskt också lösa mammornas situation. Ändå är det ett faktum att många ensamma kvinnor med barn varken kan eller vill ha deras pappa i sitt eller barnens liv, och för det har de förstås goda skäl. Alla farsor är knappast heller intresserade. Att kunna lämna och klara sig själv har varit ett feministiskt krav since forever. Men här ska det minsann pappas till varje pris, alla måste ha två föräldrar och barnets ekonomiska rättigheter kräver därför fortsatt kontakt.

För den vars baby daddy saknar inkomst eller vägrar betala underhållsbidrag finns underhållsstödet som kompensation. Det infördes som ett försök att hantera den mesta akuta fattigdomen för barn till ensamstående på 90-talet och utgörs av ett minimibelopp om 1 573–2 073 kronor per månad beroende på barnets ålder. Pengarna utbetalas av Försäkringskassan som sen fakturerar fadern hela eller en del av beloppet beroende på inkomst. Att den som vägrar betala bara faktureras ett minimibelopp som för barn under elva år höjts med 300 spänn sen -94 går förstås inte ihop med nåt glättigt barnperspektiv men desto bättre med pappaivrandet. Den del av underhållsstödet som inte faktureras pappan är idag den enda riktade ekonomiska åtgärden till ensamstående föräldrar. Just sayin att mamma­fattigdomen är knappast ett mysterium.

Feminism handlar noll procent om farsor och hundra procent om kvinnors frigörelse. Om vårt oberoende och våra möjligheter att själva styra våra liv. Att våra barns försörjning hänger på mäns goda vilja är lika otidsenligt som oacceptabelt. Låt oss slippa dras med farsor som antingen inte vill eller som är så olämpliga att de varken kan eller bör. Att inget barn ska vara fattigt borde istället vara allas ansvar. Så lägg underhållsansvaret på staten som ett första steg för att bekämpa mamma­fattigdomen!

Den här texten publicerades första gången 2020-03-30 i dagens ETC med rubriken "Det är de ensamma mammorna som inte kommer inte kommer få äta under coronakrisen"

Om en roddare, en matros, en kock, en undersköterska och fastighetskungens skiftnyckel

Jag var i Malmö på kvinnodagen. På väg hem, i trappan på tåget pratade vi om nästa gång vi skulle ses, min barndomsvän E och jag. ”Jag vet inte hur det blir med jobb nu, i Danmark ställer de in allt. Men jag kommer så fort jag har pengar”, sa han. Vi vinkade i fönstret, tåget rörde sig ut från perrongen och det kändes ödesdigert på nåt sätt.

Så tog virusets konsekvenser sina första steg in i mitt liv. Han är scenbyggare, roddare å grejar grejer vid större evenemang. Eller var, ett par veckor senare är han förstås arbetslös han med. Den enda jag känner vars arbete verkar helt opåverkat är hon som restaurerar rika människors antika möbler. De ska visst serva sina ättlingars pissdyra gamla guldbyråer i alla fall. Pandemi eller inte, de tar väl hand om chiffonjén.

Runt omkring mig regnar varslen. P får veta via Göteborgs Posten att hans arbetsgivare ska göra sig av med hälften av personalen. De vägrar förhandla såväl schemaförändringar som permitteringar för SEKO-gänget. Allra mest upprörd verkar han vara över att få veta det via tidningen. Som att bli dumpad via sms, fast tusen gånger värre.

Min vän kocken verkar äldre än sist vi sågs, han ska städa och röja i en månad. Efter det vet ingen, alla timanställda är redan ute ur leken och han suckar när han säger att: ”...allt i nattklubben är inställt och det är vår största inkomstkälla”. När jag berättar för M hur mycket av mina föräldrars pensionssparande som hittills försvunnit lägger hon ansiktet i händerna. Hur ska hon orka tänka på sina föräldrar, vars pensioner var riktigt skit redan innan. Rädslan och oron sprider sig. Vad kommer att hända med oss och dem vi älskar?

Nu ska vi hålla ihop, nu ska alla ta ansvar. Nu är vi plötsligt ett tillsammans. Ändå är inte krisen den samma för alla, varken medicinskt eller materiellt. Göteborgs egen favoritmiljardär, fastighetskungen Erik Selin uppges ha förlorat 664 miljoner om dagen sedan corona-utbrottet. En ”sparekonom” tillfrågas i GT om hur han tror att Selin mår och svarar: ”pengarna för honom är som verktyg för att kunna skapa någonting spännande. Det är som att skiftnyckeln i hans verktygslåda har gått sönder. Hans privata pengar eller hus går inte att blanda ihop med det här”. Vi som skapar 100 procent ospännande köttfärssås av pengarna och vars trygghet snarare än verktygslåda tagit stryk har förstås all anledning att ifrågasätta denna nyuppfunna sammanhållning.

För vårdpersonalen och alla arbetarkvinnor som tar hand om gamla, barn, funktionshindrade och typ hela samhället klingar snacket extra falskt. Jag läser undersköterskan Karin Lorentsson som skriver i kommunalarbetaren att hon ger upp och lämnar yrket. Hon är less på hyllningar. Villkoren får henne att känna sig ”mer som en kastlös än en vardagshjälte”. Hon skriver att när pandemin lagt sig kommer vi åter bara vara golvfolket som sliter, underbemannade och lågavlönade. Många av mina varslade vänner kommer säkerligen återanställas, till sämre villkor och löner. Det är lätt att se svart när man är ensam hemma, arbetslös och rädd.

Fanns det tillstymmelse till allvar i snacket om att hålla ihop och hjälpas åt så skulle lönen i alla samhällsviktiga yrken (som alla är besatta av nu) chockhöjas och inkomst för alla andra som tvingas stanna hemma garanteras. Bostads- och andra livsnödvändiga kostnader kunde slopas och hotell och andra tomma byggnader kunde exproprieras för att hysa alla dem som saknar tak över huvet och tillgång till rinnande vatten. En del av platserna kunde vikas till kvinnojourer att disponera för de kvinnor och barn som måste fly sina hem. De som gynnats av politiken som givit oss vårdkrisen kunde tvingas betala genom skatt­er och återtaganden. Men det var inte sånt som kungen menade med att visa styrka när vi tar ”gemensamt ansvar”.

Nej, kanske har Lorentsson rätt, kanske kommer allt bara återgå till det vanliga och knegarna får betala priset för krisen – som knegare alltid har gjort. Säkert är i alla fall att ingen kommer ge oss nåt gratis, liksom per automatik. Nu om någonsin måste vi våga. Nu när vi får allt mindre att förlora. Nu när den icke-klassmedvetne får upptryckt i ansiktet hur lite han är värd. Nu när allting skakar måste vi kräva arbetarklassens räddningspaket. Nu är tid för politik, organisering och radikala krav. Nu är tid för våra klassintressen.

Den här texten publicerades första gången 2020-03-23 i Dagens ETC med rubriken "Nu måste vi kräva arbetarklassens räddningspaket".