fredag 20 juli 2018

Om systerskapet - att sitta i skiten tillsammans

Facebook hetsar mig då och då om att jag måste marknadsföra mig. Eftersom jag är i första hand stolt och i andra hand broke så kommer det inte hända i första taget, även om det är störigt att vissa inlägg får så mkt större spridning än andra för att det står typ ”hora” eller ”knark” i rubriken. De visar mig olika statistik om vilka det är som följer och vilken info de har om er. Den tydligaste nämnaren: de flesta av er är kvinnor.

Jag vill tro att ni läser för att ni får något som saknas på andra ställen. För att ni är kvinnor som vill läsa saker ur vårt perspektiv. Kanske läser ni bara för att jag är så jävla skrockig. Men oavsett, wifeys vi har mycket gemensamt. Vad är det som håller oss uppe? Vad är det som finns där och håller vår rygg? Vilken är vår last resort och vår powerbank? Vad är det som gett oss vår plats i världen?

Hmm.. cash?
We wish, tyvärr inte. Pengar görs av oss, inte för oss. Ett livselixir att likna typ vid horse.

Staten?
Kunde vart, men nej tyvärr igen. State is male. Trust no man. De gånger staten jobbar till vår fördel är det för att vi tvingat den, ett resultat av blod, svett och tårar i dess bokstavliga betydelse. Any day kan det tas ifrån oss. Här kan det vara lämpligt att komma ihåg de högst aktuella nyfascisterna tex.

Män?
LOL.

Andra kvinnor såklart!
Givetvis är det systerskapet. Detta just nu hijackade begrepp nyligen massproducerat av typ HM och bolagsregistrerat av Accecorize. Förkastat av liberaler och avslaget av könsneutralitet. Vad är det egentligen, och vad ska vi med det till?

1976 presenterades en ny sexualbrottsutredning som ville ”avdramatisera” detta med sexualitet. Den föreslog sänkta straff för våldtäkt och att offrets yttre och uppträdande före övergreppet skulle vägas in vid rättegång. Sjukt nog ville man också legalisera incest mellan vuxna (but whyy????). Well, väldigt ”avdramatiserande” som ni hör. Ur kvinnors vrede över detta föddes på allvar den svenska kvinnorörelsen och dess systerskapliga strategi. Utan män föddes rörelsen när kvinnor runt om i sverige började träffas, slutade hålla käften och delade sina erfarenheter med varandra. De började att hjälpas åt och de organiserade sig för att tillsammans backa andra med systerskapet som medel. Behovet visade sig enormt och i början av 80-talet fanns kvinnojourer över hela sverige. I kvinnojoursrörelsen finner vi systerskapet som praktisk, politisk organisering.

Det finns helt sjuk potential i kvinnors vittnesmål. På liknande sätt som kvinnojoursrörelsen föddes såg #metoo dagens ljus. 

 

Vart det kommer att ta oss vet vi inte ännu. När de första jobbar med patriarkatet (främst) i kärleksrelationer gav oss metoo möjlighet att snacka om vår ställning på arbetsmarknaden. Systerskapet runt vittnesmål har två uppgifter. Den ena är att skapa utrymme för den som berättar och att backa upp henne när konsekvenserna kommer. Den andra är själva praktiken att dela. Den som gör det gör det för oss alla, även om alla berättelser inte är giltiga för alla och våra erfarenheter är olika vittnar de om våra positioner i systemet.

Med offentliga berättelser om vad vi får genomlida för att vi är kvinnor öppnar vi dörren för våra systrar att också de kunna tala. När de gör det ska vi alla finnas där för att tro dom. Tillsammans skapar flodvågen av vittnesmål ett systerskapligt sammanhang som tar död på ensamhetsupplevelsen, avdramatiserar skammen, placerar skulden och tydligt visar oss själva och omvärlden strukturen som förtrycker oss. För inte är du ensam wifey, were in this together vare sig vi vill eller inte. Så satte också nån amerikansk tidning rubriken ”ett ofrivilligt systerskap” över de då 35 kvinnor som anklagar Bill Cosby för övergrepp. Vi har inte själva valt, likväl sitter vi i skiten tillsammans.

En av systerskapets allra tydligaste och mest omtalade strategier är separatismen. Alla som deltagit i ett separatistiskt rum, om det så är ett omklädningsrum eller en politisk sammankomst vet vad som händer där. 

 

Där talar kvinnor som annars alltid är tysta. Där sägs saker som annars aldrig sägs och där kan planer smidas som aldrig annars hade kommit till stånd. Separatismen är en absolut nödvändighet för kvinnokampen. Vad kritikerna inte förstår (alltså en av tusen grejer då) är att det handlar om ett medel för att komma till ett mål. Ett mål där vi alla kan tala fritt och där vi inte behöver smida planer utan män för att de inte längre är våra motståndare. Naturligtvis vill vi komma dit, och för vänstern är det en absolut nödvändighet. MEN för att det ska bli verklighet måste vi kunna stärka varandra utan att samtidigt behöva värna ömtåliga mans-egon och riskera att hamna snett i vår lojalitet. I separatismen kan vi sätta ord på och därmed hitta vår gemensamhet.

Systerskap är kvinnosolidaritet. Men solidaritet måste inte göras bara i organiserad form. Det är också ett förhållningssätt, ett verktyg att använda i din vardag. För systerskapet är motstånd när vi i det ger varandra all den omtanke, värme och uppbackning som vi riskerar att annars per automatik ge män. Aldrig glömmer jag den homeboy som stod å vrålade om vilken fitta jag var för att jag lyssnat på hur hans flickvän mådde i deras relation och backat upp henne istället för honom. Inte jättesorgligt att den vänskapen tog slut. Han var min vän, hon var min syster. Henne har jag kvar.

Vad vore vi utan våra vänninor, våra wifeys, våra systrar? Vi gråter varandras tårar, känner varandras smärta och möter den ihop för att vi alla har känt den. 

 

Kvinnors sociala relationer till varandra beskrivs återkommande som närmre, djupare och mer utvecklade än mäns. Den vanligaste förklaringen är att vi fostrats till empati och i att ta ansvar för andra. Visst är det så, men för oss handlar det också om överlevnad. Vi behöver varandra på ett annat sätt än män, på ett väldigt konkret plan. Jag tror att vår och därmed våra barns utsatthet får oss att vända oss till våra syrror som en ren överlevnadsstrategi. För ingen kvinna är en jävla ö, men alla är de dina syrror. Ingen materialitet, inga cash och inget eu-pass kan köpa henne helt fri från platsen som underordnad i patriarkatet.

Det manliga kollektivet tvingar oss därför till konkurrens. På samma vis som knegare ställs mot knegare ställs kvinnor ständigt emot varandra. Jag tänker mig att konkurrensen finns på flera arenor och att den heterosexuella kärleksmarknaden är en. Där görs vi till sexualiserade handelsvaror vars värde mäts i förhållande till andra kvinnors. Det är runt omkring oss hela tiden,

”Want you to make me feel, like im the only girl in the world”
sjöng jag med Rihanna i bilen förut. Det vill jag ju för helvete inte alltså pga låter övernojjigt men..

”Du är inte som andra brudar”, hur många gånger har man inte hört det liksom?
Åh jag visste inte att det var nån tävling med alla världens kvinnor här. Sluta ge mig poäng på andra brudars bekostnad din råttapa. Förresten är du som alla andra män.

Alltsammans är förstås hittepå och som kollektiv har vi ingenting att vinna i nån värdemätning. På samma vis som fackligt organiserade arbetare vägrar arbeta för lägre än det överenskommet gemensamma ger oss systerskapet möjligheten att inte ställa upp på relationer under vår gemensamt funna värdighet. BARA DUMPA HONOM OCH SÖK DINA SYRROR! 
Därmed blir kvinnofridsarbete precis som vanligt jävla tjejsnack wifeys emellan en systerskaplig praktik som syftar till att tillsammans kämpa mot exploatering. Tillsammans behåller och bygger vi vårt värde.

När den feministiska idén ständigt hetsar kvinnor att ta för sig, vara framåt och göra nåt åt sin underordning är systerskapet det skyddsnät som krävs för att allt det där ska funka. 

 

En grundförutsättning för att vi ska kunna realisera den kamp som sorry to say är helt nödvändig. Jag är helt fuckin övertygad om att kvinnans frigörelse inte kommer att uppnås via att män börjar bete sig och typ är nice nog att lämna plats. Det skulle liksom ha hänt vid det här laget isåfall. Plus det ger oss endast ett liv at the mercy of men. Därför krävs att vi går i konflikt och när hon gör det ska systerskapet finnas där för att hålla hennes rygg.

Det är så jävla modernt ni vet å tro att man kommit på nåt när man tjötar om manligt ansvar och maskulinitetsnormer och stackars dagispojkar som inte får lipa, men ärligt vad allt det där samtidigt gör är att det täcker över maktförhållandet. Den verkliga feministiska idén lär oss om två mot varandra stående kollektiv: kvinnor och män. Två kollektiv som bara går att förstå om vi också erkänner att det enas bröd är den andras död. Patriarkatet är på inget sätt lika keff för män som för kvinnor. Systerskap är att hålla ihop det där kollektivet och att minnas vem det gynnar om det splittras.

Vissa postmoderna röster säger att man inte kan prata såhär, att det är förlegat gammaldags trams å bunta ihop kvinnor (och män) på det här viset och att det finns en massa andra förtryck i världen som gör kvinnokollektivet ogiltigt. Osökt kan man ju dra paralleller till påståendet om att klassbegreppet är dött bara för att alla inte är industriarbetare längre. Men det betyder inte att inga andra indelningar kan göras, att inga andra solidariteter kan finnas samtidigt eller att kön är den enda relevanta parametern i alla sammanhang. Men alltså den som inte klarar av att göra analyser av hur så många män exploaterar så många kvinnor får änna ta å kamma sig. Det spelar patriarkatet rätt i händerna och öppnar för i det närmaste anti-feministiska analyser. Kunna med liksom, en ”feminism” lika trovärdig som att socialdemokraterna 2018 är ett arbetarparti.
(Läs gärna hur jag tycker man ska förstå intersektionalitet här: http://ensammammaroker.blogspot.com/2017/03/om-intersektionalitet-tankar-fran.html )

Solidariteten i form av praktiskt stöd bygger på tanken om att idag du, imorgon jag. 


Därför finns inte plats för välgörenhets-tendenser om att ”hjälpa utsatta kvinnor” och dylikt översittar-trams. Du ska bara backa din syrra för att hon är som du. Medlidandet förnekar gemensamheten och gör vissa av oss till ”utsatta” och andra inte. Om förövaren är våran boyfriend, en könad arbetsmarknad eller kvinnofientlig migrationspolitik är mindre viktigt på det stora hela.

Kvinnofrågan har många likheter med klassamhället. Samtidigt finns där en enorm skillnad: könsförtrycket skär genom samtliga samhällsklasser i kapitalismen. Därmed har arbetarklassen i den här frågan gemensamma intressen med samtliga kvinnor. Marxistisk analys kan inte fullt ut förklara ojämlikheten mellan könen, men den kan hjälpa oss att peka ut könsförtrycket som en mycket svag länk i det kapitalistiska systemet. Kvinnofrågan har potential att väcka i bästa fall vrede och i sämsta fall sympati även från den härskande klassens kvinnor. Många menar att det aldrig kommer att hända, livet on the good side är helt enkelt för gött. Men kvinnorörelsen vet att kvinnoförtrycket i överklassen är enormt och perverterat. Där praktiseras fortfarande äktenskapsuppgörelser baserade på pengar och ingen annanstans är makten över kvinnas kropp viktigare då arvsrätten säkrar familjens kapital. Visst finns det kvinnor som äger, men de är en försvinnande minoritet, den härskande klassen is still a mans world. Låt oss alltid påminna om det.

När feminism är politik är systerskapet solidaritet. Det skall omfatta även den som inte på andra sätt deltar i kampen eller delar vår övertygelse. 

 

Vi måste liksom inte gilla varandra här ens, systerskapet kan vara endast ett politiskt förhållande som går utöver det nära personliga. Det är en solidarisk relation som bygger på arbetet mot patriarkatet. Låter ju enkelt, meen ibland blir det förbannat problematiskt. När fascisten Hanna Wigh offentligt gick ut med de övergrepp hon utsatts för inom sitt parti (SD) behövde hon systerskapet. Hon valde på ett sätt sida och outade sina nasse-kumpaner för att patriarkatet tvingade henne. Samtidigt gjorde hon inte mig veterligen avkall på sin ideologi. Hur vi ska förhålla oss till fascist-ladies upptar juts nu mycket av min nattetid. Kvinnor som befinner sig i sammanhang där kvinnohatet är särskilt utbrett eller där hennes position blir extra utsatt måste beredas möjligheter att ta sig därifrån. I andra sammanhang kan andra regler gälla. Det är radikalfeministisk strategi med effekter vänstern kan dra nytta av och som feminismen kräver. Samtidigt gäller det att hålla rent hus och för att systerskapet ska omfatta alla är det också vänsterfeministernas ansvar att aldrig låta det kapas av vare sig fascister, liberaler, rasister eller annat ogräs. Det betyder att den praktiska solidariteten måste hållas särskild. Politiken och rörelsen den är inte öppen för alla och ideologin bakom, den måste vi för helvete vakta.

Liberaler vill individualisera kvinnofrågan. De vill liksom va med men ändå inte. De vill inte se strukturen och kan obegripligt nog förstå hela skiten (aka patriarkatet) som en uppsättning av individuella nekanden till typ ”mänskliga rättigheter”. Som vänsterfeminister med en kollektivistisk analys och ett större mål kan vi inte helt utesluta kvinnor med annan politisk uppfattning än vår egen. Kommer hon ut som en våldtagen kvinna är hon ett offer för patriarkatet som ska beredas skydd och stöd, i andra sammanhang kan hon vara din politiska motståndare. En jävla balansgång som ger oss en tydlig uppgift: vårt mission är att hålla systerskapet äkta och kollektivismen levande.

Hur många 8 mars demos har vi inte skanderat det: Alla världens kvinnor, solidaritet!





onsdag 4 juli 2018

Om krogar och containrar - en socialrealistisk semester

Idag är där en containerterminal. Rad efter rad efter rad av gigantiska förvaringsboxar. Stora truckar rör sig schematiskt där emellan. Någon kör dem förstås. Någon som går hem till en familj, en hund eller en öl. Någon som är en person. Jag undrar vem det är, den som inte syns, varken i världen, historien eller här uppifrån borgmuren. En människa som inte är mer än själva containern, varorna i den, trucken han kör eller fartyget den kom från. En bricka i maersk-tetris. Det rör sig där nere och det känns kusligt på nåt sätt, att ingen mänsklighet syns till medans allt bara pågår.

Ut över den plats som nu är en containerterminal har de kanske sett. Antifascister, anarkister, kommunister, feminister, hjältar. En och annan sopa också. För de flesta gjorde kanske världen här ute sig påmind mest som den havssalta vinden eller som ljudet av vågor mot en strand. Montjuic-borgen är känd för att ha hyst ett stort antal politiska fångar genom den katalanska historien. Fånghålorna vetter mot havet, från några av dem bör man kunna ha sett ut genom gluggarna. Ut där jag nu klättrar och kikar in. För att få gå ner måste man betala extra. De betalade sin övertygelse med livet. Idag är deras helvete en avgiftsbelagd guidad tur kl 11 och klockan 16.

Det känns ironiskt på nåt sätt. Vad hade ni tyckt om den nya världen som ligger här ute? Bytte vi bara ett nederlag mot ett annat? Containrar från överallt i världen, friare än oss alla tillsammans. Ser truckförarna som inte syns någonsin nåt annat? Jag minns några rader:

”Helvetet är inte att mista sin övertygelse. Också det är ju en akt av övertygelse. Helvetet är att ha övertygelsen kvar utan att känna dess närvaro.”

Hopp och leda snärjda i ett ovanligt uttjatat äktenskap. Borgen ligger högt, högt över havet men är byggd för att härska, kontrollera och döda åt andra hållet: in mot staden och den egna befolkningen. Jag slås av en historisk plats jag så länge velat besöka och hur den inte alls är historisk. Världen hänger så konstigt samman. En obegriplig bro går mellan det förflutna och framtiden. Jag tänker mig att nuet är där mitt på bron och att livet på nåt sätt handlar om att komma över. Det är en snygg men meningslös tanke.

Jag råkade träffa nån som sålde kokain. Just back from bangkok. En och en halv timme senare berättade han om hur fruktansvärt hans liv är. I've been searching all my life. De är så olyckliga människorna. Hans blick var lite hundlik på nåt sätt. Han passar inte alls in i nån brometafor och han gjorde mig superdeprimerad. Tur att jag gick hem. Just back from no cock.

Jag skulle kunna sitta här för evigt, hinner jag tänka. Ändlöst hav möter en suddig rand till himlen. Det är sådär dimmigt svinvarmt, tryckande brukar man nog säga. Mitt bästa väder. Sitter man en bit in på borgens tak ser man inte terminalen vid bergets fot och då är här fantastiskt vackert. Jag hinner tänka det innan två norska män knäcker en bärs brevid mig. Hör mig själv i huvet: Slår ni era fruar? Känns sorgligt att det är min första tanke. Idag sitter spaniens politiska fångar i modernare fängelser. Deras tortyr är inte den i en borg med kedjor, piskor och svält. Men de är inte historia. Vet ni det eller slår ni bara era fruar och dricker öl på sorgliga platser? Sluta kolla på mig. Skulle jag bli en politisk fånge om jag nån enda gång bara högg? Rätt upp i magen papi.

Känns hans blod pulsera ut över mina händer. Varma vågor av tillfredställande triumf. Sluta.

I en sal i castell de montjuic ställer de ut bilder. En parkering, ett elhus, en ödslig sluttning brevid en motorväg, en containerterminal, oansenliga intetsägande platser. Lost memory. Fotografen har besökt de glömda platserna och fotograferat dem vid samma tid på dygnet som döden inträffade där. 114 000 människor är försvunna eller oidentifierade sen det spanska inbördeskriget och franco-tiden. På sånna platser finns de. Att det ligger en massa identitetslösa människor under ett elskåp kan vara själva definitionen av socialrealism, tycker du inte?

I en träddunge mitt emellan två nybyggda vägar dog en italiensk antifascist när han stannade vid sin post för att kamraterna skulle få en chans att fly. Nu är det mest sopor där. ”Framåt internationella brigaden, höj vår fana i solidaritet” hör jag en röst från masthuggstorget sjunga. Det bästa med att vara mycket ensam är att man hinner höra det som utspelar sig på insidan. Det bästa med det är om det är en kvinnoröst från masthuggstorget.

Egentligen är vi här för att ha roligt. Två vitt skilda och ändå sammanlänkande tidstecken: sonarfestivalen och repressionens högborg. Hur kan de finnas samtidigt? Alla människorna runt omkring mig inatt, deras desperata sökande efter närhet, glädje och gemenskap i en modern kapitalistisk värld. Också de inhängnade, men utan mål och riktning har de dumma jävlarna betalat sig in.

You need rocks honey?. En svettig man stannade mig på festivalområdet. Inom loppet av en timme hade jag kunnat köpa samtliga moderna syntetiska droger. Det går inte ens att bråka med folk
inne på festivalen, hur otrevlig man än är så älskar bara alla allting. Här avrättades det autonoma kataloniens president och jag vill att någon enda människa med äkta känslor i kroppen ska tilltala mig. Strax efter det smekte någon min sko.

Fan ta den jävla guideturen. Jag hade velat se cellväggarna där nere. Titta efter ristningar, märken, mjuka delar någon smekt igen och igen. Liksom efterlämningar av dom som suttit där. Bevis på deras mänskliga existens. Som fysiska människor liksom, inte sånna som man läser om. De med så otroligt mycket ensamtid, de måste försökt få ut det på nåt sätt. För att flytta över, komma vidare, lämna en tanke, inte bli utom sig av det man har inom sig. Det känns bara för fult att betala för det och jag vill inte ha nån himla guide med mig när jag ska talla på väggarna. Tänk att vara inlåst så nära både himlen och havet. Den som är inlåst kommer ändå inte vidare. Är det inte extra hånfullt, att bygga ett fängelse på en så vacker plats?

Alla mina vänner sover. Alla mina vänner har ladd-idaskläder.

Idag kan man åka linbana härifrån. Jag läste någonstans att svindel är en kroppslig reaktion på impulsen att hoppa. Hur många hade inte hoppat här om de kunde? När vi är riktigt högt upp och tittar ner är vår instinktiva reaktion att vi måste ner så snabbt som möjligt. Alltså signalerar kroppen att vi ska hoppa, samtidigt som vi ju vet att det skulle vara helt stört. Krocken mellan två skilda och motsatta impulser skapar yrsel. Jag har alltid undrat hur det känns att flyga genom luften. Ett exhibitionistiskt flyktbeteende skulle säkert nån utbildad säga. För att människan vill vara fri säger den som läst andra, ickeexaminerande böcker.

Norrmännen byts mot en amerikan med bakåtvänd keps. Han äter paprikakryddade ”ruffles”. Jag vet inte varför jag ständigt söker ensamhet eller hur någon kan vilja leva med såna där flötiga snacks-fingrar. Jag vet heller inte om han verkligen är från amerika eller om det är ok att äta friterade snacks på en plats där så många människor lidit och en ensam wifey klickar ett samtal från någon döpt till ”toakön” i telefonboken.

Utanför krogen inatt stog en vakt som ville bjuda på melon. Ur bakfickan halade han fram en jättestor kniv som han snitsigt skar upp den med. Jag höjde på ögonbrynen. Han pratade spanska jättefort och sen lite långsammare. Jag tänkte: nu berättar han är den bara är till meloner.
Sött och gott kött. Saft som sipprar mellan tänderna, spider sig i gommen. Ingen förstår vad den andre säger så vi bara äter en förjävla god melon. Hur kan man trivas brevid en man med en jättestor melonkniv? För att den som är uppenbart galen känns ärligare. Ibland är ingenting som det ser ut.

Jag renskriver den här texten i skuggan på en uteservering. Någon tänder min cigg innan jag hunnit hitta min egen tändare. Tänker: vad vill du ha av mig? Säger: tack. Överallt på balkongerna hänger den katalanska flaggan. Libertad presos politicos. Kommer de att få ett museum? Vad kommer man att äta i deras helvete? Har svårt att tro att ”ruffles” kommer stå sig genom tiden.





(Dikten är Göran Palms)














söndag 17 juni 2018

Om strejkrätten - rygghugg och tandborstning

Ovanför min fåtölj där hemma hänger en tavla av sundsvallsstrejken 1879. Jaha det va ju länge sen kul för dig med din nostalgiska gubbinredning gumman. Fast jag är inte intresserad av inredning, min tavla hänger där för att den påminner om nåt högaktuellt: strejken som stridsmedel. I själva verket är det en fråga som absolut inte handlar om inredning, och i mycket liten grad om gubbar, typ som den här bloggen faktiskt.



Strejkrätten hotas av nya inskränkningar och är redan hårt reglerad. 

 

Jag vet ju inte hur det är med er men mitt internet svämmar över av olika artiklar med typ Mats Glavå. Folk delar verkligen skiten ur honom alltså. Jag tror dock, utan att ha sådär mycket alls att backa upp det med att många som läser mig inte i första hand intresserar sig för arbetsrättsliga frågor. Men nu har vi då en situation där moderater, liberaler och svenskt näringsliv älskar socialdemokraterna. Jezuz fucking christ medans allt går åt helvete, så ägnar sig folk åt typ ”killmiddagar”!

Ni vet i vanliga fall tar det en jävla tid med lagar å reformer å byråkratiskt maskineri. Men de senaste åren får man säga att sossarna fått eld i röven. När man ska göra nåt rötet är det gött å göra det jättefort så ingen hinner fatta innan det är för sent. De nya racer-sossarna, raserar skit snabbare än nån hunnit säga ”mandatperiod”!


Det gäller å försöka hänga med. Det är det som får bli mitt bidrag i debatten. Jag ska dels försöka att göra det lite begripligt för den som inte redan har koll och dels försöka övertyga dig om varför du måste bry dig. Glöm typ manspreading, detta är ditt problem nu. Om inte annat så är det la värdighetens minimikrav att resa sig när man blir attackerad. Det blir vi med besked, om än så förbannat sneaky. 

Strejkrättsutredningen 2018 - Välkommen till en välregisserad, snabbspolad backstab i tre akter.


Akt 1

För ungefär ett år sen eskalerade en rättmätig konflikt i göteborgs hamn. Arbetsgivaren APMT vägrar förhandla med majoritetsfacket hamnarbetareförbundet (alltså det som flest arbetare är organiserade i) och slutar att erkänna deras valda skyddsombud. De låter inte, i december 2016, föreningen företräda sina medlemmar vid uppsägning och skiter i semester- och föräldraledighetslagar. Hamnarbetarna varslar om strejk som genomförs den 24 januari 2017 och varar i 8 arbetstimmar. Arbetsgivaren svarar då med en lockout 19 maj – 30 juni vilken motsvarar 371 arbetstimmar! Här kan ni ta paus för att ta in proportionerna lite. APMT BALLAR LIKSOM UR.



Lock-out är arbetsgivarens stridsmedel motsvarade strejken där man helt enkelt stänger ute arbetarna och inte låter dem jobba. Verksamheten stängs ner och löner utbetalas inte. Den överlånga lockouten i hamnen skapar sk ”arbetsbrist” och i juni varslas 160 personer. Det mina vänner, är en massuppsägning. Hamn4an menar att det är omöjligt att driva terminalen med så lite återstående personal och att APMT egentligen vill göra sig av med besvärligt folk. När uppsägningarna inleds visar de sig vara felberäknade både vad gäller anställningstid, uppsägningstid och turordning. Fatta kaos. Det var liksom lite bråttom, men de får ”frysa” beskeden. Resultatet blir ändå att massvis med folk som du å jag får gå från sina jobb och sin försörjning för att sedan ”erbjudas” osäkra timanställningar. Det är så förbannat ohederligt att det är svårt att formulera utan att detta förvandlas te en bibel av skällsord istället.



Akt 2
Så vad gör racer-sosse regeringen när det kaosar? Joho då, dom väljer sida och tillsätter en utredning med det uttalade syftet att se över möjligheter till inskränkningar i strejkrätten. En högst rimlig fråga att ställa till ett ”arbetarparti” är ju varför ingen utredning om inskränkning i lockouträtten inleddes. Utredningen läcker och gör folk svinnervösa för vad som komma skall. Byggnads ordförande talar tex om ”enorma saker” som de hört ryktesvägen. Alla verkar drabbas av nån gemensam noja. JA SÅ SOSSARNA BALLAR ALLTSÅ UR DOM OCKSÅ.



Ibland undrar jag om man inte borde vara mer konspiratorisk. I det här läget behövs det dock inte, deras skitiga tvätt är obvious enough ändå. Ja menar, vart kom Löven ifrån? IF metall. LO. Den intresserade läsaren som inte redan vet rekommenderas varmt att googla korsbefrukTningen mellan LOs ledning och socialdemokraternas toppskikt. Vad effekten hade blivit om alla de LO-folk med positioner i partiet hade hotat med att vända dem ryggen får vi aldrig veta. 

”LO BRYTER MED SOCIALDEMOKRATERNA I KONFLIKT OM GRUNDLÄGGANDE DEMOKRATISKA RÄTTIGHETER” skrev liksom ingen tidning. 

LO har lång historia av önskan till fackligt monopol. Det är liksom ingen paranoid konspirationsteori utan ogenerad sanning. Så kan också K-P Thorwaldsson med å snacka om ”renhållningsarbete” när han talar om icke-LO-anslutna fack.


Så ”LO VISAR SOLIDARITET MED RESTEN AV FACKFÖRENINGSRÖRELSEN OCH SÄTTER PRESS PÅ SOCIALDEMOKRATERNA” skrev ingen heller.



Innan hamnen privatiserades å APMT blev arbetsgivare möttes överenskommelser både med minoritetsfacket transport (som de alltså har kollektivavtal med) och med hamnarbetareförbundet. Det är fullt möjligt och annat är snack. En pikant detalj i haveriet är att göteborgs hamn såldes ut av....gissa? Lokala sossar! Receptet på den här jävla soppan har det socialdemokratiska partiet liksom skrivit själva, ändå är det inte dom som tvingas svälja nu.



Akt 3
Nu kommer det sjukaste: vad gör de fackens ledningar när sosse-utredningen hotar? Joho de springer med råttsvansarna släpande efter sig till hemliga förhandlingsbord. Istället för att utredningen och dess förslag presenteras får vi plötsligt höra om en pressträff. LO, TCO, SACO och svenskt näringsliv har ett färdigt gemensamt förslag innan utredningen ens har presenterats. Ett förslag som tagits fram av folk från Unionen, LO, transportarbetsgivarna, teknikföretagen och industriarbetsgivarna. Alltså vad är det för jävla gäng?



”När det verkligen gäller går parterna in och enas om spelreglerna för arbetsmarknaden” säger nån myndig idiot. Vi som är eviga motståndare ska inte ta nåt gemensamt ”ansvar”. En fackföreningsrörelse som är mer intresserad av att säkra ekonomisk tillväxt än att strida med arbetsgivare får ju klassas som ca mer deprimerande än nämnda ”killmiddagar”. Historikern Lars Ekdahl lägger det väl valda ”makabert” om hur hamnarbetarförbundet getts skulden i en diskussion och problemformulering som handlat om att ”hålla igång” hamnen och säkra tillväxten. Rigth on Lasse, det är ta mig fan makabert att ingen kan ta å fundera lite på det här med makt (inte lika modernt som typ normkritik men ändå). Debattens avpolitisering gjorde att förbundsledningarna körde rätt över sina egna medlemmar och ja sammanfattningsvis: FACKEN BALLAR OCKSÅ UR.



Inte ens en timme efter att förslaget presenterats är Ylva Johansson redo. Det är detta som kommer att gå ut på remiss och läggas som lagförslag, inte hennes egen utredning. Blir härligt för Ylva detta, slipper hon ta ansvar om skiten går åt helevete sen. Det var ju minsann inte hennes förslag. 

Gött att facken sköt sig själva i foten innan nån annan gjorde det! Genidrag faktiskt, för många är vi som läser parternas förslag som än värre än utredningens.


Parternas "förslag"
Den intresserade kan lusläsa lagförslaget, det är faktiskt bara sju sidor. Kort kan man säga att det innehåller följande:

Ett fack som saknar avtal men organiserar folk på ett område som arbetsgivaren redan har avtal för (med ett annat fack då) får bara strejka för eget avtal.

MEN de måste först förhandla om kraven för strejken, får sedan inte ställa andra krav än de som förhandlats eller ha åsikter om hur avtalet ska tillämpas.
Kraven får bara röra kollektivavtal med fredsplikt och inte enskilda tvister, som ex att återanställa arbetskamrater som avskedats i konflikt.

Om arbetsgivaren önskar kan denne vända sig till Arbetsdomstolen för att få det prövat om syftet med enskilda strejker verkligen är att få till ett eget avtal. Konflikten kan då klassas som olovlig om AD kommer fram till att syftet ”egentligen” är något annat. Här kan ju uppenbara problem ses för fristående fack som inte tecknar just kollektivavtal med fredsplikt. Ett sätt för AD att avgöra om strejken är ”seriös” är att se om det aktuella facket ”vanligtvis tecknar avtal”. I praktiken görs strejken i princip förbjuden för vissa mindre fack.

Man serverar arbetsgivarsidan ytterligare möjligheter att knasa konflikter. I konflikten i göteborgs hamn har facket återkommande anklagats för att "egentligen inte vilja" ha avtal, trots upprepade försök att få till just det. Känns ju jävligt tryggt. Arbetsrättsexperten Kurt Junesjö menar att arbetsgivarnas möjligheter till sånt här försenande formaliabråk med det nya förslaget görs ”i princip oändliga”.

Man öppnar upp för avtalsshopping. Många menar att detta är den allvarligaste risken med förslaget. Vad betyder då det?
Jo alltså, arbetsgivaren vill ha ett billigare, och givetvis för arbetarna sämre avtal. De tecknar det sämsta avtalet och kan sedan hänvisa till att de redan är kollektivavtalsbundna. Det är liksom en snillrik form av lönedumpning. Vi har redan sett sånna konflikter på svensk arbetsmarknad, där man använt strejken som motstånd och vunnit. Så nu vill de stänga den dörren och låta arbetsgivaren själv välja avtal.

I en än värre situation väljer arbetsgivaren inte bara det sämsta alternativet, en befogad oro är att de också kommer att se till att skapa det sämsta alternativet. Ingen kan garantera att vi i framtiden inte kommer att behöva hantera nya gula fack. Detta förhatliga hittepå är arbetsgivar-, lojala eller styrda fack.

Det är en stegvis avväpning den här skiten. Förhandlingsrätten är bara meningsfull om man har något att sätta emot. 

 

När jag härom dagen hade överläggningar med min son om tandborstningen gjorde jag det endast för att jag vet att han skulle kunna vägra. Han kan vägra öppna munnen och därmed göra läggningen, som jag har intresse av går snabbt å smidigt till ett helvete. Jag å min sida kan vägra läsa godnattsaga. En förhandlingssituation uppstår då båda parter har nåt att vinna, nåt att förlora och medel för att få sin vilja igenom. Simple as a jävla femårings läggdags.




Ingen alls verkar kunna peka på några som helst vinster för arbetarkollektivet. 


Tvärtom är fackens ledningar öppna med att de inte vunnit ett skit. En uppgörelse om endast gynnar en part är naturligtvis minst sagt problematisk. Det som hänt är att vägra-öppna-munnen strategin min son använde förbjuds, medan jag fortfarande kan neka godnattsaga. Förslaget bakbinder den ena parten: strejk inskränks, lockout lämnas orörd. Konflikten i göteborgs hamn har hetsats och tillåtits att eskalera för att sedan kunna användas för att driva fram ny lagstiftning. Men det går liksom inte bara att lagstifta mot hamnarbetareförbundet. Det rör oss alla, och det kommer att drabba samtliga löntagare i sverige. Att det ens är möjligt att använda sig av en enda konflikt för att skriva lagtext är en alldeles egen liten skandal.Dessutom framstår det som oklart om detta ens kommer att sätta stopp för hamnkonflikten, det beror på hur man tolkar förslaget. Just oklarheten i vad fan detta ens kommer att betyda var det som fick journalistförbundet å visa lite hyfs å rösta mot förslaget. Deras Jonas Nordling är nykter nog å säga att de inte kunde "ställa sig bakom ett förslag som de inte kunde överblicka konsekvenserna av."



Jamen, det låter väl ändå inte så farligt? Lite får man ju strejka iaf? Det är väl kollektivavtal vi vill ha? Det är så de vill att vi ska se på det, ”ett kirurgiskt ingrepp” påstår Torbjörn Johansson. Men grejen med inskränkningar är att de aldrig kommer ensamma. Börjar man plocka stenar från en mur så kommer den till slut att falla. Det är därför de så ivrigt påstår att det egentligen inte betyder nåt. Det är bara en liten sten hörni, kom igen! Men sen tar de en till be sure bout that. Och en till. Sen har de alla stenarna och kan kasta dem på oss och vi har inte ens murjäveln kvar att ta skydd bakom.

Grejen är att även om du inte orkar läsa utredningen, har möjlighet att vara fackaktivist eller av oklar anledning inte vill sätta dig in i situationen finns det en grej du måste fatta: maktförskjutningen.


Ingen vet riktigt konkret vad det nya förslaget innebär i praktiken, i enskilda konflikter och i nya situationer ute på arbetsplatserna. Men man kan ju räkna ut med röven att de aldrig skulle bemöda sig allt detta om det inte hade någon som helst effekt. Vår principiella hållning måste alltid vara att vi har rätt att göra motstånd. Lagligt eller inte, arbetarkamp är alltid rätt. I en tid av sönderfallande socialförsäkringssystem kommer den här skiten att slå hårt mot oss alla. Om inte just nu så på sikt. Därför behöver du inte traggla dig igenom en hel jävla SOU (som vissa andra gör på semestern) för att veta vart du står i detta.



Folk älskar samförstånd. Jag har aldrig fattat det. Torbjörn Johansson säger te flamman att SAC och hamnarbetarna kanske ”inte vill säga” att de ”egentligen” är glada för det här förslaget. Vilket jävla uttalande, nån borde ju slagit honom i ansiktet på plats. Lite redit hårt så. Det gör mig ibland till en jävligt tröttsam person men jag fattar inte hur man inte kan se nödvändigheten av konflikt. Jag träffade T och berättade att konflikten på min egen arbetsplats börjar kännas som det som håller mig uppe i en annars ovanligt djup uppgivenhet. Fred och samförstånd har en enkel grundförutsättning: rättvisa. Annars är det inget värt. När man inte bråkar tillräckligt tycker folk att det är sjukt när man väl ryter ifrån. Det är vad som händer nu, när strejkerna är nere på historiskt låg nivå börjar de betraktas som orättfärdiga. Därför tror de att de har öppet mål för att inskränka rätten till dem. 

När freden blir lag är den ingenting annat än en repressiv front som täcker över att samförståndet är på vår bekostnad.Som vanligt är det enkelt och catchy att säga det med hiphop:

”NO JUSTICE NO PEACE – NO SURRENDER AND NO RETREAT”

Jag ska låta byggnads ordförande avsluta den här texten, med sin patetiska kommentar:

”Vi var tvungna att göra något och nu har vi gjort det”


Lol ja, skitsamma vad fan det var ni gjorde? Ett nytt inslag i svensk historia: Nederlagsöverenskommelsen vol.2. GRATTIS SVENSKT NÄRINGSLIV!!!