måndag 24 april 2017

Om bullen, ugnen och barn på beställning

”Är du en kvinna som redan idag har barn och känner att du för egen del inte vill ha några fler egna barn?
Är du väl medveten om vad det innebär att bli surrogatmamma och känner med hela ditt hjärta att du vill bli en?Är du tillfreds med att lämna bort barnet efter födseln, säker på att barnet även utan din delaktighet, kommer att få en trygg och kärleksfull uppväxt?
Om svaret är JA och du skulle kunna tänka dig att bli Surrogatmamma och dela med dig av den enorma lycka som det måste innebära att få bli förälder hoppas jag att du väljer att bli surrogatmamma åt mitt barn...”

Den här snubben vill ha barn, så han annonserar efter en tillgänglig kvinnokropp på internet. Annonsen är skitlång, men hans avslutning är priceless: 

”OBS: Det känns viktigt för mig att du vill bli surrogatmamma av kärlek och inte för att få ekonomisk ersättning. Självfallet blir det mitt ansvar att stå för ersättning för diverse omkostnader på grund av graviditeten. ”

Asså du får betalt! Men du ska inte vilja ha betalt, ok? 

 Idag dear friends, ska vi snacka om surrogatmödraskap.


Så vad är det då? Det är att en kvinna bär och föder ett barn som hon sen lämnar ifrån sig efter förlossningen samtidigt som hon avsäger sig all rätt till barnet. Barnet har beställts och skapats efter någon annans önskan om att få bli förälder. Det hela styrs som allting annat i den smutsiga världen av pengar. En del tjatar då nåt innerligt om ”altruistiskt” surrogatmödraskap (alltså no cash involved), det här inlägget kommer inte att handla så mycket om det. Men kort sagt så: de är en mycket liten del av surrogatarrangemangen, det är oerhört svårt att kontrollera vad som är frivillighet i ett patriarkat, ingen vet hur mamman reagerar i förväg och det öppnar upp den svarta marknaden. 

Men kanske allra viktigast – här har vi själva kärnan i den ideologiska surrogatdebatten - oavsett hur det regleras och kontrolleras så öppnar vi upp för en syn på kvinnor som maskiner och barn som (beställnings)varor. Det finns all anledning att vara rädd för en sån utveckling.


Oavsett politiskt läger så fattar de flesta att det är en rätt big deal att föda och bära ett barn. I väst förväntas en bebis vara en kvinnas totala lycka. Hon ska föda och överleva vilket är definitionen av att det ”gått bra”. Hon förväntas knyta an direkt och gå in i sin nya arbetsbelastning och självuppoffring, allt med moderskärleken som bränsle. Inte sällan hör vi snack om att älska barnet redan när det ligger i magen. Få morsor jag mött beskriver det där som oproblematiskt, MEN, jag har aldrig träffat en nybliven morsa som inte har upplevt emotional overload. Som inte förändrats känslomässigt. (Märk väl att detta alltså inte handlar om biologiskt tjafs som skulle förklara löneskillnadernas koppling till mensblod eller nåt sånt).



Mammorna pratar om skörheten, att inte känna igen sitt nya jag och sina reaktioner. Trots att jag inte kan presentera nån statistisk uppgift på det hela är jag rätt säker: förstföderskor bli fullständigt överrumplade av den. Känslostormen. Positiv eller negativ, kanske båda två. För många mest förvirring. En inre storm som är omöjlig att formulera, och därför så innerligt ensam. Oavsett om hon vill ha sin unge eller inte, oavsett hennes föräldraförmåga eller egentligen oavsett alla jävla omständigheter så är inte baby-making en teknikalitet. Det som sker i någons kropp och psyke får aldrig förvandlas till produktion.

Som vanligt är patriarkatets relation till kvinnorna motsägelsefullt. När de ”vanliga” mammorna förväntas bli maximerat dödsförälskade förväntas kvinnorna i surrogatindustrin helt kunna stänga av. Inte känna ett skit. Överföra alltihop till några andra: köparna av hennes barn.


Surrogatmödraskap är människohandel. Det är barnhandel. Exploatörerna är vita, rika, ”normbrytare”. 

 

Européer, japaner och amerikaner (surprise!). De är homosexuella män och ensamstående män. Allra vanligast är dock de heterosexuella paren och snacket om normbrytande och radikalitet visar sig snabbt vara en jävla glättig front på fullständigt ospännande villaliv till vilket (mänskligt) pris som helst. Kärnfamiljsnormen in absurdum. Det samlande för surrogatmammorna, förutom att de är kvinnor, är att de är betydligt fattigare än köparna.

Det finns olika typer av surrogacy rent tekniskt och genetiskt. Antingen så befruktas ett av surrogatkvinnans egna ägg med köpar-hannens genom insemination. Detta är som jag fattar det rätt så ovanligt idag. Det andra, nyare alternativet är ett där både ägget och spermien förs in i kvinnans kropp, genom sk ”embryotransplantation”. Detta betyder att barnet kan komma till (produceras) utan någon genetisk koppling till (surrogat)mamman. För att illustrera bizzareworld: ”möjligheten” finns nu att få vita eller asiatiska eller vilka jävla etniska barn som helst ur fattiga, bruna kvinnors kroppar. Åh världen, än har du inte sett slutet på kolonialt svineri!

Detta beskrivs ibland som nåt särskilt positivt för kvinnan (orkar inte ens) för att hon då löper ännu mindre risk att känna något för barnet. Tanken är typ att när de har olika färg och form på ögonen är det så ”uppenbart” att barnet inte är hennes (vilket det givetvis är eftersom det har kommit till i hennes kropp). Resonemang som detta avslöjar att det är inte på något sätt är så oproblematiskt för de flesta kvinnor att lämna ifrån sig sin nyfödda bebis som industrin vill få oss att tro. Vore det så skulle de inte behöva jobba så jävla mycket med att hitta sätt att hantera det. Kvinnorna i surrogatindustrin får gå kurser i att inte knyta an, får lära sig att inte prata om barnet i magen som sitt och rapporterar liknande strategier som sexbrottsoffer för att gå igenom processen med psyket i behåll. Ändå vet surrogatförespråkarna någonstans, på ett forum skriver en av dem såhär:

”Vad ni än gör, "anlita" INTE en tjej som inte har egna barn sedan tidigare. Man kan som människa inte veta hur man reagerar efter det att man burit ett barn länge och sedan fött detta barn. Risken är allt för stor att ni står inför dilemmat att surrogatmamman inte lämnar ifrån sig barnet efter det att det är fött, eller har svårt att själv gå vidare.”



Att formulera tanken om huruvida barnet kan tas ifrån henne mot hennes vilja som ett ”dilemma” orkar jag inte ens kommentera egentligen. I samma forum diskuteras hur man på bästa sätt skriver kontrakt för att kvinnan inte ska kunna ångra sig och göra abort eller under vilka omständigheter som köparna kan kräva att hon gör abort 

 Det går inte att göra graviditet och barnafödande till kneg och produktion vilket som helst när det egentligen är en oerhört intim, existensiell och i högsta grad psykisk upplevelse. Liksom lite nåt annat än att få ett tyg å sy en tröja. 

Dessutom finns det inga arbeten som pågår alla dygnets timmar, som är i jämförbar grad lika oförutsägbara, smärtsamma och ibland livsfarliga som graviditet och förlossning. Jag känner heller inte till några andra yrken som innebär att man kan avtala bort aborträtten eller neka någon att ha sex när den är ledig (de flesta surrogatmorsor får skriva på för avhållsamhet). Detta är ägande, inte anställning. Modernt slaveri.


Ett av paradargumenten hittar vi där: att de stackars barnlösa bara betalar för ”tjänsten” graviditet? Inte kan man kalla det barnförsäljning då? Det är ju bara en transaktion i tjänstesektorn! Outsourzing av produktionen!



Man ba ok, alltså att betala någon för att genomgå en graviditet? Låter som ett sweet-gig för alla som tänkte get knocked up nån gång. Jag smsar kontonumret nästa gång mensen uteblivit gullisar!
SJÄLVKLART betalar de inte om de inte också får BARNET.
Ta bulle-i-ugnen-metaforen. Du går in på ett bageri och lägger pengar på disken. Sen går du ut igen, för du betalade bara för ”tjänsten bullbak”. Eftersom det absolut inte handlar om bullförsäljning är du givetvis inte intresserad av att få med dig en go kanelsnäcka ut därifrån...eller?

Det är barnet de köper, kvinnan de utnyttjar. Önskan om biologiskt ”egna” barn har med surrogaten tagits till en absurd nivå: den fria marknaden. Detta gör ingenting annat än att förminskar bebisar till kanelbullar och kvinnor till ugnar. Bullen å bebin, de är båda ting möjliga att framställa och avyttra på en marknad. En marknad som smidigt transformerat barnlängtan - till barnbehov - till rätten att få ett biologiskt eget barn. Men det är såklart ingen universell rätt, det är rika människors önskningar. Med det inte sagt att dessa önskningar inte kan vara nog så intensiva eller att dessa människor inte skulle vara lämpliga som föräldrar. Med det endast sagt att egna önskningar och pengar inte innebär okränkbar rätt till andra människor.



Alla barn som föds lever inte med sina mammor, inget nytt under solen änna. Att flera personer kan ta hand om ett barn är knappast breaking news. Att barn kan komma till i en massa olika konstellationer som inte nödvändigtvis är dåliga är inte heller några news. Men vad detta handlar om är att beställarna inte under några omständigheter kan tänka sig att dela barnet med den kvinna som föder det. De skall ha det själva och hon får inte ha några rättigheter, all hänsyn till henne avtalas bort. Hon skall bara göra jobbet. Lidandet, riskerna, psyket. 

Medan hon fortfarande blöder och innan chocken har lagt sig skall hon avsäga sig vårdnad och alla rättigheter till det barn hon fött, mot betalning. Man får under inga omständigheter göra så mot en annan människa! Hör ni det? Fattar ni det? Det är sjukt! 

Ofta efterlyser surrogatförespråkarna en ”mer nyanserad” debatt. Men let me tell u, thiz shit is inte nyanserat alltså. 

 

Den här sidan av myntet pratar företagen inte om. En surrogatförmedling skriver på sin hemsida under rubriken: ”Förlossningen”:

”Efter förlossningen så är det dags att njuta av att ett barn har kommit till världen. Ett födelsebevis skrivs som sedan används för att få hem barnet. I samband med detta startar också en administrativ och juridisk process där [företag] självklart finns vid din sida och stöttar med både sin erfarenhet och juridisk kompetens i samarbete med [namn] Jurister.”



Inte finns det nån kvinna med eftervärkar och hopsytt underliv i den skrivningen inte. Däremot finns ett eventuellt juridiskt problem. Företaget upprepar dessutom att de arbetar med ”kostnadseffektiva lösningar”. Alltså när de handlar med kvinnor och barn då. Så gör de det billigt. Ba så ni vet.

Förra året konsterade den statliga utredningen att surrogatmödraskap inte skall vara tillåtet i Sverige. Ändå kommer ungefär 100 svenska barn om året till på det här sättet, och det finns all anledning att tro att de kommer att bli fler. Det finns nämligen inget hinder att ta sin plånbok och sin övergreppsyttrade barnlängtan utomlands. Antingen så kör man hela processen utomlands, eller så hookar man en svensk surrogatmorsa och tar med henne utomlands för själva transplantationen.



Surrogatmamman (och prostituerade) Anna säger såhär till Amelia Alvarez (de diskuterar hur det skulle vara om surrogacy var lagligt i Sverige):

”Jag undrar hur mitt CV skulle se ut: ”Jag hyr ut min livmoder i 9 månader... Jag gråter inte då jag lämnar ifrån mig den nyfödde och jag är alltid glad och positiv.
Det finns ingen skillnad när jag hyr ut min fitta och anus eller min livmoder, det är samma frågor. Ögonfärg, hårfärg, om jag är frisk, mina preferenser, om jag har några psykiska sjukdomar, om jag är glad etc, etc. Alla såna dumheter, men ingen frågar varför jag säljer mig. I vilket fall skulle jag ljuga och säga att det är för att jag älskar att göra det. I den här världen av säljande och köpande är det lögnen som gäller, för sanningen är verkligen grym och antikapitalistisk.”



Anna pratar om kopplingen mellan prostitution och surrogatmödraskap. De är två helt olika saker, inte minst för att det sista torskarna vill är att få en horunge, medan det sista barnköparna vill är att ha något som helst med sex att göra. De är horan och madonnan. De är båda helt otjötbart handel med kvinnor. De är båda våld mot kvinnor. 


Till skillnad från den prostituerade så knullas aldrig surrogatmamman. När prostitutionen beskrivs som ett nödvändigt ont är surrogatmödraskapet ett kärleksfullt gott. Denna välvilliga, rena, uppoffrande Maria vill bara dela livets stora glädje med andra (se annonsen i början)! Retoriken blir fan skrattretande uppenbar, en surrogatsida har orden ”hope-believe-love” som slogan. Kvinnorna i surrogatindustrin både marknadsförs och eftersöks med termer om ”att hjälpa”. De är sinnebilden av den ömma modern, hon är kärleksfull, uppoffrande och vill inget hellre än dela med sig av denna livets stora gåva. Ändå är hon samtidigt den sämsta modern - ingen moder alls - för hon är beredd att lämna ifrån sig sitt barn. MEN inte för att hon inte vill ha det, det skulle paja bilden helt, utanför att hon vill ”ge” detta vackra till någon annan. Typ såhär låter omskrivningarna:

”Hej. Vi är ett förlovat gaypar, jag 32 min sambo 27. Som söker efter någon som vill ge oss glädjen att få barn. Vi är mycket seriösa och ser fram emot en framtid med barn inkluderat. Söker därför en surogatmamma som är villig att ställa upp för att göra våran dröm till verklighet.”


Eller:

”Hej! Vi är ett killpar som båda är 23 år. Bor tillsammans i villa och har bra arbeten och känner nu att tiden är mogen för det barn vi längtat efter så länge.
Ser fram emot att höra av dig surrogatmamma som vill ge oss det finaste någon kan ge”.



Detta är en urgammal patriarkal idé fomulerad i ett sjabbigt forum. De spelar på övertygelsen att kvinnor skall ställa upp och med sin kropp och sig själv för att tillfredställa andras behov. 

 

De eftersöker inte affärskvinnor som lärt sig att förvandla äggledarna till valutaväxlare, de annonserar inte om entreprenörer som rationellt tagit kontroll över sin kropp och börjat nyttja den som arbetsredskap. Den argumentationen håller inte. Den är inte heller riktigt lämplig när man vill intala sig att man efterfrågar ett ”kärleksbarn” och inte en ”cashunge”. Entreprenörssnacket kommer bara fram när surrogatförespråkarna skall möta feministisk kritik. Då passar det minsann att i vanlig ordning vända på feminismen och använda den i vårt face.


Ekis lägger det såhär:
”Denna feminism bygger på ett antagande, gemensamt också för den ”feminism” som är för prostitution. Det är det underliggande antagandet att kvinnan inte hör ihop med sin egen kropp och i förlängningen inte heller med det barn hon föder. Att barnet inte är en del av kvinnan och att det som händer i kvinnans kropp inte heller händer henne, utan bara hennes kropp. Och än mera – att jagets frihet står i motsats till kroppen.”



Navelsträngen och det gemensamma förlossningstraumat är ett odiskutabelt faktum. För en del kanske detta låter oerhört gammaldags. Det är det inte. Med samma tankegång kommer vi fram till ställningstagande om fri abort. Det ofödda barnet är en del av kvinnan. När det sedan fötts är det otvivelaktigt hennes.

Att hata surrogatindustrin är inte moralism. Det är att vända sig mot föreställningen om att kvinnans kropp kan skiljas från hennes person och användas som avelskossa. Det är att inse allvaret och vilken kvinnosyn som den här industrin öppnar upp för.


Vilken är egentligen kritiken emot människohandel? Jomen det är ju att människor inte är varor. Att det mänskliga är något större. This shit handlar om att någonstans dra en gräns för marknaden och vad som får ske med det mänskliga, för att inte förlora allt. För det som nu är till salu, det är livet självt.






söndag 16 april 2017

Om att inte vara mer än en duva - en inre dialog i text

Jag har en ålderskris. Fast inte en kris, det låter så allvarligt. Det är inte åldern som är grejen. Har inga problem med att bli äldre, vill inte vara 20. Men det suger lite att känna sig för gammal för en del fantastiska outfits. Skynda. Tatuerar händerna på lunchen.



Har inte skrivit en enda anteckning på en vecka. Eller jo, på ett gammalt kuvert har jag skrivit ner ett stycke av en dikt av nån egyptisk poet. Amal Duqal, ska googla nån gång. Vem är hon? Hon skrev iallafall:

”Och höll varandras händer unga och utan hopp

Som en sköld mot bly

Bly

Bly

Så sjöng de”

Detta är alltså sammanfattningen av mina tankar den senaste veckan. Kul tjej. Hör mig själv säga ”jag har ingen inspiration”. Palla skitnödigheten. Asså, ”inspiration” vem tror jag att jag är? Bara skriv nåt. Det du tänker. Så kom detta. 

Slukad av den inre dialog som kan föras i en word-fil.

 

Krisen handlar om en påträngande känsla av att det kan ta slut. Av att det är bråttom.

”Har du dödsångest?” frågade M när vi satt på kvillepastan igår.

Men nej, det är mer som livsångest. Tidsångest. Mer tid och mindre ångest. Tidsuppfattning måste hänga ihop med hur mycket tid man har erfarenhet av. Alltså, om man har levt 4 år på jorden så är såklart ett år oändligt långt. Med tiden känner jag hur det går fortare och fortare. Fortsätter det såhär så kommer allt passera förbi i 1000kmh innan den respektabla åldern 50 inträtt.



Det finns så mkt jag vill göra. Så mycket att hinna i ett så låst liv. Tänk om man ligger där och ska dö, och så känner man att det var så mycket som blev waste? Hur gör man för att dö nöjd? Alltså my god girl, varför ens tänka på det. Men jag tror inte det kommer nåt mer sen. Det vi har är nu.



Mailade en djurrättare som hört av sig och frågade om min åsikt. Mycket smickrande. Skrev om människors desperata sökande efter mening under kapitalismen. Jag har skrivit det förut, med risk för att låta asdeppig: jag tror inte det finns nån mening. Ingen universell, typ religiös över oss stående mening. Det är inte deppigt, det är skönt. Vi kan själva bestämma vad som är meningsfullt, det är väl bara det att marknaden aldrig lämnar våra sinnen. Jag vill ha en fet bil men det är knappast ett grundläggande biologiskt behov. Det är marknad och machokomplex. Still want it tho.

Man ba göllet, ”Väck mig till en nattsvart lexus.” 

Bilmekanikern bakom backaplan erbjuder sig att trimma min clio.

”De är skitenkelt, jag kan fixa det baby”

Åh reality.


Jag skrev en statusuppdatering som min joursyrra ville skriva ut och sätta upp på väggen. Hon känner det också.
”Söker livet bortom vardagar och mensfloder, väckarklockor och socialrealism. Livmoderkramper och tristess, dagislämningar och dammsugningar. Vill ha Lexus och justice, croissanter och författa manifest i massagebad.”


Mycket lexus nu. Livet passerar. Jag är inte olycklig. Kanske lyckligare än de flesta. Mindre påtaglig ångest än majoriteten av dem jag hänger med. Krisen är en kombination av passion och ego. Jag har så förbannat höga tankar om min kapacitet att hisingen känns som ett par alldeles för tigtha jeans.

Söker passion, eld, allt. Får en smuggelcigg och en försenad buss. ”Västtrafik informerar”.

 

Statusuppdaterar nån vecka senare, hur kan detta vara livet?
”Köper mat på faktura för att cashen inte räcker, skriver en formell klagan om min sons jävla skitsituation till stadsdelsförvaltningen och överklagar en p-bot lite vid sidan av. När fan tror de jag ska kunna arbeta? FUCK MY LIFE”


Så lite tid. Jag vill känna. Hela tiden. Jag fick rätt av förvaltningen, kände en kort stunds triumf. Oftast känner jag för mycket. Sprängs. Har hela mitt liv med mer eller mindre konstruktiva, kreativa, kriminella sätt försökt stänga av det ibland. Ändå är det just det där som är värt precis allt. Hjärtat som pumpar. Slår mot bröstkorgen. Ett fångat varande som tacklar bröstväggarna, igen, igen och igen.

Jag vill föda barn! Förmodligen för att det var den absolut festaste och sinnessjuka känslostorm jag någonsin upplevt. Jag vill föda och känna att jag lever. Maxa det jag klarar. Fuckin krysta och prestera till dödens gräns. Hade jag inte haft reumatism och barn hade jag med all sannolikhet ägnat mig mer åt slagsmål.



Vi pratade djurrätt jag och T. Alltså teoretiskt kan jag såklart se att förtrycket av djuren har många likheter med hierarkin mellan människor. Att det är ett systematiskt exploaterande för någon annans vinning. Men jag känner det inte.
För mig är politik passion. Ilska, kärlek, solidaritet och hat. Driv, figth och firande. Sammanhållning, systerskap, känslan av att vara på samma sida i konflikten.

För mig handlar aktivism om känslor. 

 

Feeling och inte teori. Teorin är steg två, den kan fördjupa oss, begripliggöra och sätta fingret på VAD det är som gör att det känns. Men om det inte känns, då loggar jag ut.
För T är det annorlunda. Politik är teori. ”Det kanske handlar om hur mycket man drabbas själv” säger han. Jag vet inte.

Men teorin räcker inte för mig. Jag äter inte djur av den främsta anledningen att jag tycker det känns jävligt ofräscht liksom. Har många olika matnojor. Men jag tycker inte att det i alla situationer kan betraktas som grundläggande fel att döda ett djur. Onödigt och något som bör undvikas, men inte mer än så.



Känner inte solidaritet med djuren. Det är där skon klämmer. De skulle aldrig backa mig. Vi sitter inte i samma båt. För mig blir djurrätt därmed en fråga om välvilja och teoretiska resonemang om ett överordnat rätt och fel. Känner inget för fiskarna. Fyndar glatt i ”billiga lådan” i fiskaffären på Selma. Livet är ändå härligt. Har ett gött tjöt med försäljarsnubben. Är det individer som ligger där? Eller är det bara sjukt billigt, näringsrikt käk som jag har råd med? Det är firrar ingen vill köpa för att de är av fel sort eller är för små. Man köper dem hela. Rensar själv, det orkar ingen människa med tydligen. 

Känner inget när jag skär huvet av sejen.

 

Igår vaknade jag bakfull och skör. Jag visste att de planerade nåt. De har varit alldelles för orädda och kaxiga de senaste dagarna. Duvorna. En liten sunkig hög med pinnar som de använt som ursäkt till bobygge ligger ute på balkongen. Och ett ägg. Och fjädrar. Jag blir orimligt stressad. Känner att det är det äckligaste som någonsin hänt. En odefinierad känsla av att jag måste göra nåt förbjudet.


”L, de kommer inte att vara arga på dig. De fattar inte. Som du sa om deras bo honey, de är inga ingenjörer direkt.” S peppar mig på telefon.

Men jag klarar inte att ta bort det. Går ut på balkongen flera gånger men vänder. Överväger på riktigt möjligheten att kapitulera. Låta dem få balkongen. Frågar google hur lång tid det tar för en duvunge att lära sig flyga. Det känns otroligt, oförklarligt jobbigt. Jag vet inte varför. Känner mig ägd. Kränkt över min egen handlingsförlamning. Efterlyser handlingskraftig partner som bara kan lösa den här skiten! Åh varför är jag så ensam? Vad fan händer? Ringer min girl och hon dyker upp med plasthandskar. Löser problemet. Abortion complete. Still single.

Varför bröt jag nästan ihop av ett fågelbo?

 

Känner att jag inte klarar det själv. Tinderswipear. Varje gång nån skriver nåt tar jag bort honom. Vem fan är han liksom? Män blir lätt impade. Tycker det är så himla härligt och häftigt med självständiga kvinnor. Fantastiskt med en kvinna som klarar av både det ena och det andra, rapp i käften är hon också. Sällan funderar de på vad de själva skall bidra med.


IMPONERA PÅ MIG FÖR HELVETE! HAR DU NÅGOT DRIV PAPI? Nä jag tänke väl det, bryr du dig om nåt alls? Känner du? Tänker du?

Ta hand om mig, utan att äga mig. Respektera mig utan att bli en undergiven knähund. Håll mig, men stäng inte in mig! Vilket trams. Fixa bara fågelbon å sånt. Det räcker. 
Stänger av tinder igen. Spenderar 20 minuter under täcket med en vibrator. Snabbt och lätt, batteridriven pleasure helt utan ansträngning. Man vet inte om det är deppigt eller härligt? Kanske båda. Kanske inget av det. Det bara är. Gör vad man kan för att hålla huvet högt en söndag.

Gör kaffe och tittar ut över gården. Tänker att någonstans där ute är hon. Duvan som nästan besegrade mig. Fågeln som helt omedvetet pekade ut och gjorde min ensamhet till en skitkonstig stressreaktion. Vi kanske är equals ändå. Det känns lite sorgligt. Inte mer än en duvjävel.








fredag 7 april 2017

Om att ha is i magen - samtycke och hundkiss


Samtyckesregleringen är ingen ny lag. Det är en ändring där lite text byts ut eller skrivs om och det bevingade ordet ”samtycke” införs. Det är såklart bra. Men det är inte varken asbra eller fantastiskt. Det är faktiskt rätt oklart vilket problem det är tänkt att lösa och ännu mer vilket som faktiskt kommer att lösas i verkliga kvinnors liv. Mitt inlägg i samtyckesdebatten handlar om hur viktigt det är att inte överskatta lagstiftning. Att inte överlåta frågan om mäns våld mot kvinnor till paragrafer, poliser, åklagare och advokater. Mäns våld mot kvinnor är ditt och mitt problem att lösa.



Som jag ser det är det rätt sjukt att vara EMOT en samtyckesreglering (typ som när SD röstade EMOT nollvision för dödsfall på arbetet). Vem fan är man ens då liksom?

 

Thomas Bodström (som nu vill ha ”mansfrids” lagstiftning) ska få företräda moståndarsidan. Han skrev en debattartikel i expressen förra året där han skriver att en av riskerna med samtyckeslagen är en återgång till överdrivet fokus på kvinnans agerande. Det hela handlar ju om huruvida HON har samtyckt eller inte. Här gör den gode Bodström något av en klassiker: att vända feminismen emot oss. Han argumenterar mot samtyckeslagstiftning - för kvinnors skull! Vad den ena sakkunniga kvinna efter den andra sagt som svar till den här ”oron” är enkelt: Botten är redan nådd. En värre situation för kvinnor i vittnesbåset, ifrågasättandet av dem och deras agerande är inte möjligt. Inte sådär mycket jobbigare än förut alltså. Men tack för omtanken Tompa!

Så heja samtycke, men:
Jag var på en konferensanläggning. Rum med havsutsikt och buffékäk. Under två dagar jobbade jag och en massa grymma ladies med ideologiutveckling och att stärka vår aktivisms ibland lite borttappade politiska bas. Plötsligt tog nån micken och la det så gött, typ så här: 
”Alltså samtyckeslagstiftningen, vilket jävla oklart dravel det är om den. Det är ju för fan som att fostra en hund. Hunden får inte kissa inne, vi kan kuva den och tvinga den att inte göra det. Men hundjäveln kommer ju för fan aldrig någonsin fatta varför den inte får kissa inomhus!”

Jag skrattade högt. Sådär alldeles för okvinnligt högt som jag gör ibland när nån ba tar å säger det rakt ut. För vad är det för tanke vi riskerar att hamna i med samtyckeslagstiftningen? Jo, att övergepp och våldtäkter sker för att män inte först har sökt samtycke. För att han inte måste fråga först. Sanningen är att övergrepp sker för att män i varierande grad skiter i vad kvinnor vill och inte. Det händer för att sexualiteten har manlig utgångspunkt och för att män anser sig ha rätt att tillfredställa sig med kvinnor som verktyg. Leksaker.

Samtyckeslagen kan, som många poängterat verka normerande. Den kan påverka vårt sätt att tänka och agera så som lag mot barnaga och sexköpslagen. Men folk både spöar sina barn och köper kvinnor. Män kommer att fortsätta våldta kvinnor, för det är inte i första hand en fråga om rättspraktik. Det är en fråga om kvinnoförtryck. Det är sexualiserad exploatering av kvinnor, kanske det mest motbjudande av allt.

Samtycke i sig är såklart en grundförutsättning.

Men, får man verkligen göra vad som helst med någon annan bara för att denna har samtyckt?


Hon ringde. Vi pratade om den sedan länge nedlagda utredningen om misshandel. Hon berättade om den nyss nedlagda utredningen om olaga hot och kvinnofridskränkning. I åratal har hon på olika kreativa sätt försökt göra sig kvitt honom.



”Jag.. alltså vi.. jag..” hon stakar sig. ”Alltså jag har träffat honom nu.”
”Du har träffat honom nu nyss?” frågar jag. ”Vill du berätta vad som hände?”
”Vi bråkade..”
”Ni bråkade?”
”Ja, och vi kanske hade sex... Eller, okej vi hade sex. Jag tänkte att han kanske skulle sluta om jag bara gick dit och gav honom det han vill ha för en gång skull”.



Det fungerade inte. Han hör av sig med ökad intensitet. Hoten haglar. Men hon gjorde vad hon kunde för att få bli lämnad ifred. Staten kunde inte skydda henne, så hon försökte själv. Nu lever hon med skammen för vad hon ”samtyckt” till. Vad hon ”ställde upp” på. Men hjärtat, du har inte samtyckt. Du har använt spelat samtycke som försvar och strategi för att undvika våld. Det är ett gammalt kort i boken.

Samtycke kan ifrågasättas. Tänk en våldsrelation, här menar jag de ”klassiska” sånna relationerna där hon upprepar att ”han har aldrig slagit mig” när man pratar om det efteråt. Relationer som varit våldsamma psykiskt och emotionellt. Relationer där han styr och kontrollerar, hotar mer eller mindre uttalat och där hon är rädd för honom. Även i sånna relationer finns ”fina” stunder eller perioder då det var rätt bra. Men ALLT sex kan ändå ifrågasättas i en ojämställd relation. Allt samtycke givet ifrån någon i underläge är oklart. Det kan kanske inte lagstiftningen fånga upp fullt ut någonsin. Men vi kan veta det. Vi vet det. Och varken hon eller han vet kanske i situationen vad som är frivilligt, lustfullt deltagande och inte. 

Självklart kan det som i lagens mening betyder samtycke tvingas fram av den som önskar ett sådant.


Alla vi som regelbundet möter kvinnor som levt i den här skiten vet att spelat samtycke används av kvinnor för att undvika stryk. Kanske en invit innan han höjer handen, kanske som ett sätt att lugna ett väntat utbrott. Ibland som ett sätt att söka intimitet där det annars fanns misär. Den nya skrivningen kräver inte ett samtycke med ord, verbalt. Det räcker med ett deltagande, agerande. Men, hur många är vi inte som under pågående övergrepp ”deltagit”? Att spela död är knappast vägen för den som vill ta sig ur situationen någorlunda hel.

Sexualbrott är svåra att bevisa, det är inte så konstigt. Med det inte sagt att inte polisens utredningar och handläggningen av ärendena lämnar rätt mycket att önska. Både stora kunskapsbrister och patriarkal struktur i rättssystemet är knappast till kvinnors fördel. För att då inte snacka om byråkratisk snigelfart. Men, oavsett allt det där är det såklart svårt att döma rättssäkert när ord står mot ord. Det finns inga vittnen. Grejen är bara att samtyckeslagen inte kan hjälpa oss här. Alltså redan idag är det klassiska exemplet att gärningsmannen erkänner att de hade sex, men hävdar att det var frivilligt. Allt ifrån våldsamma gruppvåldtäkter till svårdefinierad press i den äkta sängen förklaras bort av gärningsmän som hävdar att hon minsann ville. Självklart kommer samma snubbar att hävda att hon samtyckte. Bevisproblemet står kvar, varken mer eller mindre rubbat än patriarkatet.


Men trots allt finns det som ändå är redigt gött i samtyckesförslaget: ”oaksamhetskravet”. Jag ska försöka att på vanlig svennelingo förklara vad det innebär (som jag fattar det). Alltså, rätt många av de riktigt sjuka frikännanden vi sett i sverige de senaste åren har handlat om att domstolen:

  1. Bedömt att en våldtäkt har skett.
  2. Bedömt att gärningsmannen inte fattat att det var en våldtäkt. Eftersom han inte fattade att hon inte var med på noterna så visste han inte om att han våldtog henne. I lagen betyder det att han saknade uppsåt. Hans mening var alltså inte att våldta henne, trots att han onekligen gjorde just det.
  3. Den nuvarande lagstiftningen kräver uppsåt och därmed går han fri.
  4. Helt jävla sjukt.

I den nya skrivningen skall kravet på uppsåt tas bort och ersättas av ett oaksamhets-rekvisit (krav). Alltså om gärningsmannen har varit oaktsam när han sökt samtycke, kan han dömas även utan uppsåt.

Detta är det verkligt goa med samtyckesregleringen, inte samtycket i sig. Detta kan ge oss fler våldtäktsdomar. Vad det betyder är att om man anser att han BORDE ha fattat att hon inte ville kan han dömas, det krävs inte att man kan bevisa att han faktiskt fattade.



Men lagstiftningen skall också byta ut ordet ”våldtäkt” till ”sexuellt övergrepp” för att det inte krävs våld för en våldtäkt. Vad är det för snack? Givetvis krävs det våld. Att gå över en annans persons gränser, att ta sig friheter med en annan människas kropp ÄR våld. Att byta ut ordet är för mig att trivialisera hela grejen. 

Att ha sex med en människa som inte vill är VÅLD och det heter VÅLDTÄKT, att ta någon med våld. Även hot om våld är våld, det har samma effekt.


Ordbytandet är en tankegång vi hört förut. Den har använts för att förövare inte kan känna igen sig i namnet på det han gjort, och hävdas därför inte kunna komma till varken insikt eller ansvar. Och visst, jag fattar även om jag är den första att pissa på allt som ansvarsbefriar våldtäktsmän och som bortförklarar deras bristande respekt för vår halva av befolkningen med male stupidity. Det är ett faktum att många män inte fattar. Fan kvinnor som legat under fattar inte heller alltid  vad som egentligen har hänt. 
Det är skillnad på att ha slagit någon sönder och samman och att "bara" ha varit ointresserad av att söka samtycke. Men förklaringen till mäns bristande insikt finns också i patriarkatet, i vår syn på sex och hur det går till. Inte i ett jävla ord. Som att snubbar kommer till magisk insikt över det då helt oladdade ordet ”övergrepp”. Troligt. Om vi nu vill att de skall komma till insikt och ta ansvar, då är det väl för i helvete för vad de faktiskt har gjort? Att ha VÅLDTAGIT någon. Att med sin kropp tillfredställa sig med en annans utan samtycke är våld, oavsett uppfattningsförmåga.



Och ladies, hur fan vet man vad det är man samtycker till? När börjar och slutar en sexualakt? (ok vi vet redan det, den slutar när han kommer i eller på dig, eh...). Men på riktigt, hur kan du veta? Är tanken att du förväntas ta tillbaka ditt samtycke om allt ballar ur och går över i nåt du inte gillar? Om du inte gör det har du samtyckt då? Vi vet att fysiskt våld inte krävs, att gå över någon gräns utan samtycke kan vara tillräckligt skrämmande för att hon skall tystna. Skall han då regelbundet under aktens gång söka samtycke eller räcker det att hon var med från början?

Om våldtäkt länge varit det som skett efter ett ”nej” skall det nu bli det som sker före ett ”ja”. Men när börjar och slutar sexuell samvaro? Vid ”hej” och ”hejdå”?


My point är liksom inte att vi ska upprätta checklistor på vad vi är sugna på innan vi ligger. Shit, pris för årets mest avtändande aktivitet liksom. Vad vi egentligen måste göra är att förändra hela sättet som vi har sex med varandra på och satsa på aktiv dödshjälp åt patriarkatet. Då är samtyckeslag en liten del, men inte mer än så. Självklart tycker jag att våldtäktsmän skall straffas, jag har nog mer avancerade hämdfantasier än de flesta (en av dem finns i novellform här: http://ensammammaroker.blogspot.se/2016/10/om-ett-annorlunda-dating-game.html ) men hur många som än lagförs så måste vårt fokus vara att övergrepp inte ska ske.


Lagtext kan aldrig ersätta kvinnors upplevelser, psyken och känslor. En domstol kan avgöra om det som hänt anses ha hänt och om det faller inom ramen för lagen. Men, det kan aldrig fånga hennes upplevelse, eller ta bort det som hänt. Jag har träffat många traumatiserade, brukade, utnyttjade wifeys som kommit att bygga livet runt ”den stora upprättelsen”. Den som innebär att han skall dömas i domstol. Oftast blir det aldrig så, och även om det händer så fixar det inte livet. Hålet i hjärtat läker inte av ett domslut.


Många feminister tycker det är superduperviktigt att alla våldtäkter polisanmäls. Jag fattar det. Min djupaste respekt till alla som ba gört. Men över min döda fabolous body att jag skulle kunna råda någon att anmäla. 


Att utsätta sig för polisförhör, rättegång och försvarsadvokater traumatiserar kvinnor ytterligare. 
Mari Brännvall har i sin forskning visat att en polisanmälan dessutom blir en ”kvarhållande faktor” när kvinnor försöker lämna sina gärningsmän. Eftersom processerna drar ut så in i helvete på tiden kan hennes nya liv aldrig börja, för det ska tragglas igen och igen i olika instanser för att lite då och då stanna i byråkratin. Jag har aldrig polisanmält något som jag utsatts för av den enkla anledningen att varken domstol eller snut är mina vänner, och de är förmodligen de jag vill träffa allra, allra minst näst efter gärningsmannen. 

Jag har ibland svårt att förstå de anmälande kvinnornas ork och mod. Själv skulle jag aldrig orka se honom igen, gå igenom allt igen tillsammans med den ena lagens väktare efter den andre. Morgonen då min gamla chef gav mig sparken dagen efter att han korsat min gräns var jag den sista att klaga. Jag ville aldrig se honom mer, tack och hej! Dömd eller inte, I dont care.



Jag söker inte en lag som kan lösa problematiken med sexuellt våld, för jag tror helt enkelt inte det är möjligt. Ett offentligt samtal om gränser, samtycke, övertalning (eh ”tjat-sex” hatar fan den benämningen) osv är såklart fab. Men ett samtal där verkligheten går förlorad i ordbajs och statistik är inte till kvinnors fördel. Kampen kan vara juridisk, feministister har gett oss sexköpslag och kvinnofridslag. Snart vinner vi samtyckesreglering.

Låt oss välkomna den och vara stolta över den. Men låt oss också ha is i magen och inte hoppas på för mycket. Revolutionen mina sisters, den sker inte i rätten.




torsdag 23 mars 2017

Om att vara på smällen när staten klampar in

En morgon vaknar du och är på smällen. Kanske vill du inget hellre. Kanske är du en av dem som visste redan innan du pissade på stickan (jag visste fan direkt asså). Kanske så är du en av dem som aldrig haft nån vidare koll på din mens och inte insåg förrän brösten gick bananas. Kanske gråter du. Kanske ville du inte ens ha sex med honom. Kanske ville du det, och så sprack den jävla kondomen. Kanske är barnets pappa också din pappa. Kanske är du super-in-love med tanken direkt. Eller så har du inte en aning om vad du vill och behöver prata med någon som presenterar två likvärdiga alternativ. Eller så kanske du lever på en plats där du vet att ännu en unge betyder att de andra inte får nåt att äta. Alltså, fan vet jag vem du är, men..

Försök att tänka dig in i, att när du funderar som bäst på dig själv och ditt liv så klampar farsan staten in och talar om att det är inte du som bestämmer. Plötslig är du och ditt liv hans angelägenhet. Detta sjuka är fallet för de flesta av världens kvinnor. Även i västvärlden gör medeltiden sing-back och förvandlar mänskor, kvinnor till fysiska nationsresurser. Fucking avelskossor.

Många feminister har visat hur kvinnors ständigt delas i två. Både hora-madonna tjötet och delningen i fysik och person, kropp och själ följer det simpla mönstret. Kvinnan anses då i abortdiskussionen ha en fysisk egenhet eller funktion (alltså att bli på smällen och avla barn) som hennes person riskerar att förslavas under. Men hur kan dessa två delas? Det är inte bara hennes kropp och dess funktioner som ägs och förvaltas av familj och stat, det är hela hennes vara. Hela jävla hon. En fri människa kan aldrig vara fysiskt fången. 

Vi snackar för ofta om kvinnors rätt till sina kropppar, medan vi egentligen har rätt till hela oss själva. Det som görs mot kroppen görs mot henne. 

 

Vi ska alla bli fria, hela människor oavsett fysiska funktioner. Det är nämligen inte kroppen som förslavar henne (breaking news). Det är män (a man) och stater (the man).


Det bästa vore noll abortlag. 

 

Ingen jävla reglering. I dagsläget behövs det kanske ändå, i form av lagstadgad rätt. Vi skall alltså inte endast slippa straff, vi skall ha RÄTT att få abort utförd på vår egen begäran. Men grejen med lagstiftning, är att pappa staten ändå blir vår kompis. Den som förväntas skipa rätt över folks både huvuden och innanmäten.

Men staten är en judas te kompis. Ena dagen säger han det ena, för att nästa säga det andra. Här är ”polenresorna” det klassiska exemplet. Svenska kvinnor arrangerade alltså gemensamma bussresor till polen för att göra abort på 60-talet (how cool is that?). I sverige väcktes åtal. ”Fosterfördrivning” av svenska foster ansågs vara ett ”svenskt intresse”. Btw så blidde det åtalseftergift på det hela. Exakt vad det betyder juridiskt vet jag inte faktiskt, men jag tolkar det som att svea rike släppte det för att det blev lite pinit. Hur som helst, idag är rollerna ombytta. Abort är förbjudet i staten polen. I staten sverige är det lagligt i ganska omfattade utsträckning. Men hur det än är, så har kvinnor i både polen och sverige gjort abort i alla tider. Vi gör det ändå! Hör ni det gubbjävlar! Vi ba gört till den grad att det är upp med galgen om ni tvingar henne!

Idag låter gubbsnacket annorlunda. Att erkänna att man ger blanka fan i avelskossornas rättigheter är inte riktigt vägen fram. Men, har ni hört talas om ”ofödda barn”? Om Ja-till-liv? Om foster som individer? Pro-life? Klart ni har. Det är den moderna vägen mot kvinnofängelset.

En abort-debatt där kvinnan inte anses som mer individ än fostret hon bär har fötts fram likt en oönskad unge. Deras ”rättigheter” likställs. Plötsligt står då inte längre konflikten mellan kvinnan och staten utan mellan henne och ett oskyldigt ”barn”. Är det kanske hela oskyldighetsbiten som folk hakar på? Att den sexuellt aktiva kvinnan aldrig ses lika oskyldig som ett litet, litet embryo. Det ses helt enkelt som mer rättfärdigt att snacka om allas rätt till liv än om moderna kvinnors valfrihet. Diskussionen förs därför utan den kvinnliga dimensionen, där lidandet att föda och bära inte längre räknas. Där kvinnors erfarenheter av oönskade graviditeter bara inte tas med. Att barnafostran tar hela livet i anspråk är inte så noga. Vad det innebär för ett barn att vara oönskat har ingen relevans. Smidigt, får man ändå ge dem.

Kommer ni håg barnmorskan i Jönköping? Hon som vägrade att skriva ut dagen-efter-piller, sätta in spiral eller just, utföra arbort. Hon nekades jobb på tre sjukhus i jönköpings län och ställde till med rättprocess för sin ”samvetsfrihet”. Vad jag fattar så ska hennes fall nu prövas i arbetsdomstolen. Tidigare har hon förlorat vid bedömning av både tingsrätt och DO. Att de här fallen (det finns fler) överhuvudtaget drivs i sverige är förbannat oroande. Barnmorskan Grimmark hävdar alltså att hon skall ges rätt att följa sin religiösa/moraliska/kvinnofientliga tro även i sitt yrkesliv. 
Man undrar ju osökt hur länge Sverige skulle stå starkt om poliser, arbetsförmedlare och soctanter skulle börja med detsamma:

”Nej, det går inte ihop med min moraliska övertygelse att haffa den här förortsungen igen, för jag vet att de då kommer att låsa in honom”

”Nej, jag tycker det är fel att förnedra människor utan jobb så jag tänker inte tvinga Yvonne att gå i social-kompetens-kurs för att hon har utförsäkrats”

”Nej, det går inte ihop med min religion att tvinga en människa att vara ren från droger för att få sova i en säng”

På de här fronterna hör vi inget snack om varken samvete eller moral. Men när det gällers kvinnors mänskliga rättigheter, så värker det så förbannat i samvets-appendix att hela jävla världen ska engagera sig. För det är vad som hänt, Grimmark och ytterligare en svensk barnmorska backas upp både juridiskt och ekonomiskt av en amerikansk anti-abort organisation som kan med å kalla sig ”ADF- Alliance Defending Freedom”. För frihet, låt oss stryka alla ladies freedom ur protokollet!

Galna sekterister. Vi tänker det gärna. Men vad som händer är att den amerikanska hata-alla-lobbyn försöker påverka svensk abortpolitik. Inte handlar det om stackars Ellinor G och hennes dåliga samvete. Hon kan la för fan sitta i kassan på ica och oabortera hela dagarna om hon har lust. Promt ska hon ha ett jobb hon inte vill göra. Det råkar nämligen vara så, att vara barnmorska, det är ingen mänsklig rättighet. Varsågod å sök ett annat kneg lady Grimmark. När du fyllt i din aktivitetsrapport i väntan på ADs dom kanske du kan skriva till DO också om de kvinnors som inte alls hade blivit diskriminerade när du hade nekat dem deras mänskliga rättigheter. Ett tips ba. För å safea i förväg.
Det läskiga är nämligen, att hon kanske vinner.

Samvetsfrihetens bakväg bereder ut sig och utvidgar med flera filer runt om i europa. Konsekvenserna vi sett är platser där abort är tillåtet enligt lag, men ingen utför dem. Vi har sett att obligatoriska ”psykologsamtal” förhalar processen och tvingar fram beslut som kvinnor inte ville ta. Barnmorskor vittnar om att de får ta alla aborterna för att deras kollegor vägrar.


Eftersom det är sjukt inne bland ungefär alla, om de så är fascister eller religiösa fanatiker att bry sig om kvinnor så tjatar de alla om hur dåligt kvinnor mår av abort. Och alltså jag motsäger inte så nåt sätt att det kan vara sjukt jobbigt, speciellt kanske om det var livets omständigheter och inte hennes egen vilja som fällde avgörandet. Men sånt kräkmedel te hyckleri det är va. Så att säga mindre intresserade är de av moderskapets villkor och lidandet i att föda och fostra ett barn som inte var önskat. Asså herregud, det är la tillräckligt jobbigt för oss som ville ha ungen liksom..

Kvinnor vill egentligen inte göra abort. Det är ofta grundantagandet på båda sidor i konflikten. Det beskrivs som en svår och orättfärdig nödlösning. Att omständigheterna ställer till det kan många vara med på, men nånstans där i botten ligger ändå den hedniska tanken om att alla kvinnor innerst inne vill bli morsor when the time is rigth. Om man istället säger det högt: merparten av dem som gör bort (i sverige) vill inte ha några ungar. Inte heller vill de bli morsor, oavsett social situation. Då jävlar blir det liv i luckan. Kan något vara mer hotfullt mot nationsbygget och familjetraditionen? Helt plötsligt ställs hela kvinnans funktion på ända och borgerlighet och kyrka göra sig feta besvär. Tänk om nationen skulle bli en kvinna som frivilligt avsäger sig moderskapet. Plötsligt blidde det politik och inte privat. Så gick det med den fronten kära nationalgrisar.

Aborträtten är nämligen nåt sjukt mkt fetare än liberal valfihet i enskilda kvinnors liv. Det är erkännande av kvinnors intressen och krav i motsättning till idéer om biologi och modersmyter. 


Organisationen ”ja-till-livet” säger sig arbeta för att ”kvinnor och män som utfört abort skall få stöd och hjälp att bearbeta händelsen”. Lite oklart då om de menar sjukvårdspersonal eller abortsökande kvinnor. Eventuellt menar de också det lilla skyddsvärda fostrets ”pappa”. Det är nänligen nästa nymodighet: att använda feministiska argument för att hävda (läs: bevara) mäns rätt på kvinnors bekostnad.

Här hittar vi allt ifrån att män ska ha del i beslutet om abort till att män minsann skall kunna göra ”juridisk-abort” om nu kvinnor ska ha denna exklusiva rättighet (det är ju diskriminering mot de stackarna!!). I sverige är det bara en mindre begåvad LUF- idé hittils (ni vet dem som ville tillåta nekrofili och incest). Men det är också en återkommande fråga i den amerikanska mans-rörelsen, som vi sett påverka svenska idioter förr (se jämställdisterna). Detta trams betyder då alltså att män skall kunna avsäga sig faderskap under graviditeten och sen inte ha några skyldigheter gentemot kvinnan eller barnet. Kanske kan låta rimligt till en början för en del, fuck me jag vet många mamis som hade önskat sig att få juridiskt abortera bort både en och annan baby-daddy. Ba ta ett piller å glöm honom wifey!

Men då glömmer man alltså bort att mannens kropp har ca inget med det hela att göra samt att hans möjligheter att dumpa barnet ändå är omfattande i hela jävla världen. Vad LUF vill göra, förutom att skapa rubriker är då alltså att sprara in på den patetiska summa som utgör underhållsskyldigheten, en ofrivillig fars enda förpliktelse. Ärligt liksom. För att inte tala då om den lilla pikanta detaljen att det i de här fallen alltså kommer att födas ett barn som såklart vid födseln får rättigheter som alla andra.

PS måste ta med detta skrock: när LUF motionerade om incest och nekrofili skrev tydligen Carl B Hamilton på deras interna facebooksida:

”Ni fattar väl att folk skrattar åt er liberalism, puckon...Vilka fler samhällsutmaningar står på topp 100-listan för Stockholms unga liberaler? Sex med flodhäst? ”

LOL, tack för den Calle B-H. Internkritik är bäst när moståndarsidan inte kunde sagt det bättre.

I sverige motionerar riksdagsfascisterna om att sänka både den lägre och den högre abortgränsen. Både SD och KD önskar samvetsfrihet. 

 

Nyss följde vi de polska hjältarna när de med galgarna i högsta hugg protesterade och vann mot ytterligare restriktioner. Minns då att abort redan innan är förbjudet utom vid incest, svåra missbildningar eller vid hot mot kvinnans liv. I spanien fördes nyligen förslag om totalförbud fram. På Irland är abort bara tillåtet om kvinnans liv är i fara och på malta räknas inte ens det. Ynka 9 av EUs 25 medlemstater tillåter abort på kvinnans egen begäran. Unions-bygget har tillåtit undantag med hänsyn till nationers egenintressen och specifika ”nationella moral”. Så har gubbarna igen gjort det hela till en fråga bortom kvinnor. Utan kvinnor, bortom frigörelsens politik.

Vad det hela egentligen handlar om är kvinnors rätt till sig själva. Vår rätt att vara hela, vuxna människor. 


Här mot slutet börjar mina cigg tryta så jag ska knyta ihop livmodern med två tidigare trådar:
När vi då har konstaterat det fullständigt superradikala (not) att aborträtten handlar om kvinnokollektivets rätt till sig själva som människor blir det tydligt vad statliga regleringar egentligen är: en solklar våldshandling. Ett övergrepp mot kvinnors liv, kroppar och personer och ett jävligt allvarligt sådant mot vårt människovärde. Detta betyder alltså att frågan är helt grundläggande för alla som ser sig själva som feminister. Det finns inga bakvägar, kryphål eller speciella omständigheter: att vara feminist är att försvara aborten och att slåss som en tjej!

Låt oss också kort återkomma till idén om den skyldiga kvinnan. Hon som ju trots allt har blivit gravid. Om hon nu inte ville ha barn så kunde hon la bara ha sett till att skydda sig liksom. För att kunna tänka i sånna banor krävs en total sexuell (och feministisk) revolution. Det är la ändå vida känt att kvinnor inte kontrollerar sexualiteten. Gränser tänjs och övergrepp sker lika jävla ofta som de inte gör det. Liksom ”tjat-sex”, vad är det ens för ord? Och vad säger det om vårt sätt att ha sex med varandra? Det heter la förfan övergrepp. Hur många av oss har inte tänkt att va fan, det blir lättare för alla inblandade om vi bara får det här överstökat på ett lungt och ”frivilligt” sätt? Om jag ba släpper te å gillar det liksom. 

Undantag för lagförda och konstaterade övergepp duger inget te. 

Till den dag vi lever i en värld utan manlig sexuell kontroll och strukturella systematiska övergrepp hör till historien är aborten också ett skydd emot statlig fortsättning på redan skedda övergrepp. Efter det, då är aborten bara en självklarhet.

För vår rätt och såklart: att alla barn som föds skall vara önskade.

Hejhej nu ska jag bada i karibiska havet, hähähä mvh semester-kvinna

fredag 10 mars 2017

Om intersektionalitet - tankar från balkongen och gbgs asscrack

Dricker vin på balkongen nu igen, utrustad med morgonrock, filt och vinterjacka. Tänker tillbaka. Vi satt på starsans uteservering. Det heter såklart inte starsan längre utan brygghuset. Och det var ingen uteservering utan mer som en liten sittbar tarm i trä som slöt sig runt huset. Andra långgatan, göteborgs asscrack – skamligt men också lite härligt. Inget man bjuder in släkten till, mysigt i mörkret men man blir fort för gammal.

Hur som helst, det var inte direkt igår vi satt där pga istid men nån gång i sensomras, jag och D. Vi pratar mest politik när vi ses. Härligt såklart. D sa en gång till mig att jag var en av dem som lärt honom mest om feminism, eftersom jag är en sucker för smicker älskar jag honom lite extra efter det. Vi pratade om den urballade debatten. Egentligen är det synd, att man alltid snöar på det som är snett, men samtidigt är det väl ett sätt att komma framåt det med, att identifiera vad som är fel är trots allt steg ett.

Intersektionalitet, säg ett mer missbrukat och missförstått begrepp. Vad fan har hänt med denna från början så briljanta analysmodell? 


D frågade vad det betyder egentligen å jag ba: ”Amen jävligt enkelt handlar det om förståelsen av hur förtrycksordningar jobbar ihop och tillsammans skapar olika erfarenheter och livssituationer. En förklaring som kan fånga upp intern ojämlikhet och hjälpa oss att fatta varför inte alla män är överordnade alla kvinnor eller alla vita överordnade alla bruna i alla situationer osv osv..”

Han ba: ”Ja det är så enkelt va? Vad fan är problemet isåfall?”

Och nu ska jag (ok iaf försöka) berätta vad fan problemet har blivit.


1. Intersektionalitet har gått från att vara ett akademiskt analysverktyg till att bli nån form av missuppfattad ideologi. Alltså, intersektionalitet är fantastiskt, det är ett universitetsord för det som tänkande människor ägnat sig åt ca hur länge som helst för att ena och förstå förtryck. MEN, det kan aldrig användas för att förändra. När vi har fattat är det slut, ett begrepp kan inte ge oss revolutionen. Det kräver aktivtet, görande, handling. Lite jävla action liksom.
 
Här skulle jag kunna dra en lång radda kritik mot det som kallas ”identitetspolitik” men shit asså, man blir fan tröttare av den debatten än av både lönearbete och moderskap. Det går änna inte riktigt att avfärda identitetspolitiken som helt meningslös trots att många av vänsterns males gärna skulle vilja. Snarare kanske man ska ifrågasätta vad identitetspolitk egentligen är. Vi kan inte bara avfärda människors levda erfarenheter och de positioner som systemet skapar som liberalt, individualistiskt tjafs. Alltså en persons upplevelse kan ju aldrig vara ”fel”. 

Men, den levda erfarenheten, den som är alltings utgångspunkt måste kombineras med ideologi, strukturanalys och ATT FAKTISKT GÖRA SAKER.


Det duktigaste just nu är att hålla på å ursäkta sig och vara ”medveten om sina privilegier”. Och det är la vanligt hyfs att visa respekt för folk som ligger under. Sparka uppåt liksom. Men att sitta på sin röv och be om ursäkt för att man har kuk och hår på bröstet, är straigth eller vit hjälper inte en käft. Det viktigaste i alla sammanhang måste trots allt vara vad människor gör. Vad vi annars hamnar i är en situation där strukturen inte går att bryta, han kommer ha lika mycket kuk och hår på bröstet oavsett vad han gör. Det hela blir meningslöst om inte hans handlande kommer först. Annars blir han aldrig en i vårt lag.


2. Alla är besatta av ”identitet”, inkludering och NORMER. Det mest eftersträvansvärda är att vara NORMBRYTANDE. Jaha, ja det är la coolt att bryta normer i sitt eget lilla liv. Men detta betyder att det viktigaste är VEM som gör nåt, inte VAD den gör. Alltså samma grej kan ses som antingen helt ovärd eller värd beroende på om det är exempelvis en kvinna eller en man som gör det. Det betyder också att vi riskerar att bli extremt intresserade av den handlande människans, i det här fallet könsidentitet. En grej som vi väl egentligen ville skulle vara mindre viktig? Till och med betydelselös?

Tolkningsföreträde är inte dåligt (utan bra), men det är inte heller allt. Som att alla kvinnor eller rasifierade kunde företrädas av en enda kvinna eller rasifierad person? Som att en enda människas upplevelse och känsla kan ersätta politisk analys. Hur det känns kan den utan egna erfarenheter såklart aldrig helt veta, men hen kan ändå förstå förtryck. Alltså jezuz, hela vår grej är la att vi tror att människor är kapapla till solidaritet? 

För alltså, det suger röv att det mest är vita (hetero-, cis-, rika, icke-funktionsvarierade osv) män som hörs. Det är klart att det gör. Samtidigt är det så att exempelvis Marx är jävligt viktig för oss på grund av det han gjorde, inte på grund av vem han var, hans identitet. Är ni med på poängen här? Det finns grupper som aldrig kommer att kunna tala för sig själva, och det finns än fler som inte kan göra det just i dagsläget, och då blir det rejält jävla meningslöst att hacka på folk som vi egentligen tycker gör bra grejer, på grund av vilka de råkar vara.

Roya och Arash Hakimnia la det så här snyggt:

Vi har länge kritiserat vita feminister för att inte lyfta rasismen. Varken Sveland eller Strömqvist har gjort detta, och det irriterar oss. För detta har de fått kritik av oss och av andra. Men vi respekterar dem för det de kan och det de bidragit med till kampen. Yvonne Hirdman har en väldigt dammig syn på genus, men ärligt, var hade feminismen varit utan sådana som henne och Grupp 8? Vi väljer att respektera dem för dagis, för preventivmedel, även om vissa ur den generationen anklagat oss för att vara identitetspolitiska när vi påpekat rasism, sexism, homo- och transfobi. Vi väljer att vara större för att vara kampen trogen. ”

Asså alla kan inte allt. Det är ett fullständigt orimligt krav. 

 

Och det mina vänner, är extremt jävla utestängande av alla de som faktiskt är på vår sida, men som inte har hunnit googla alla jävla begrepp som de inte läst på universitet eller som inte fanns på deras tid. Vilket för oss till, klass.

3. En mycket modern och särskilt idiotisk effekt av den missförstådda intersektionaliteten är att behandla klass som ett förtryck bland andra. Att förstå kapitalism på samma sätt som ex partriarkat eller homofobi. Det är nämligen så att klass är nåt alldeles extrordinary (inte viktigast i allas privatliv, men ändå special, nåt annat). Om vi tänker oss klass i betydelsen det allt oftare används, typ: 

"Det finns ett förtryck av folk som klär sig syntet, snusar kramsnus och inte har läst så många böcker. Men de är lika mycket värda som medelklassen! De skall inte utsättas för normens förtryck utan respekteras för vilka de är!"


Då har plötsligt klass blivit en identitet och arbetare en identitetskategori lik sexualitet eller funktion (ett varande, något som man helt odiskutabelt är). Analysen slutar i att det minsann är lika mycket värt att slita ut sin kropp på golvet i vården eller industrin (vara arbetarklass) som att vara läkare eller pappersägare (vara medelklass och uppåt)!



Hela jävla poängen har gått förlorad: Arbetarklass är inte en identitet som skall respekteras och bevaras. Det är en plats i produktionen som skall upplösas och sluta finnas. Slutrea! Allt ska bort! 


Här har vi den stora skillnaden: ingen kämpar för att homosexuella, kvinnor, transpersoner eller rasifierade skall slutas finnas, de skall såklart finnas precis som alla andra. Men klassen mina vänner, den skall utplånas!


Kapitalismen kräver inte de andra förtrycksordningarna, visst den tjänar såklart på dem, men de är inte en förutsättning för dess existens. Klass däremot, det är den grundläggande byggstenen i det ekonomiska förtrycket, de enda kategorier som krävs är kapitalägare och arbetare oavsett identitet.

Vi ska tjöta om diskriminering och inkludering. Men klasskamp, det är något annat. Att mörka analysen av det ekonomiska samhällsbygget gör att vi bara kan polera bajs och inte på riktigt komma till något annat.


Hakimnia igen: ”Vi längtar inte efter ett rasifierat borgerskap, efter funktionsnedsatta i bolagsstyrelser, för detta förändrar ingenting, vi vill inte leva inom kapitalismen. Vi vill inte gulla med den.” 

Klassen är den som innefattar oss alla, alla vi som lever under löneslaveriet och i en deadend lifestyle desperat försöker buy happiness och kärlek while working. Den innefattar alla identiteter och positioner och utesluter bara de rikaste, den härskande klassen. Detta är ideologin, och för att förstå varför vi har svårt att enas, vad vi gör för fel och vem som ligger underst i vårt kollektiv kan vi använda intersektionalitet. Det är där den har sitt fetaste syfte. Att få oss att fatta, och sedan GÖRA. ÄNDRA. VINNA. KÄMPA. ÄLSKA. Det finns ingen motsättning mellan verktyget och ideologin och den hittepå ”kampen” gör folk blinda för framtidens möjligheter till gemensamhet.


Little Jinder (alltså har aldrig ens hört nån av hennes låtar.. för hon gör musik va?) var med i musikhjälpen i P3. Till saken hör då att hon är vit och rik (?). Hon berättade om nåt skolprojekt i ett fattigt land i en annan del av världen, Tanzania tror jag det var men minns inte riktigt, i det här sammanhanget är det mindre viktigt. I vilket fall så började hon lipa när hon pratade om hur orättvis världen är och hur sjukt det är att var du föds i världen och vilken klass du föds in i dikterar dina livsvillkor på ett så jävla vidrigt sätt. Hon ba: ”Det är ju inte ens som att det är min politiska åsikt, det är ju fakta att det är så” (tears streaming down her white face). Och ja, det är ju alldeles rätt Little Jinder!

Det som utspelade sig sen i mitt facebookflöde pinpointar när intersektionalitet och identitetsfixering ballar ur. Nån (kompis om du läser så no offence, i love u och tycker du är outstanding smart. Hela min poäng här är änna att folk måste få göra lite fel ibland) statusuppdaterade typ: ”Vem är sveriges rötnaste person? Little Jinder som sitter å lipar över förtryck som hon själv är med och upprätthåller”. Kommentarsfältet fylldes snabbt av folk som ivrigt ondgjorde sig över hur dum i huvet hon var och hur patetiskt det var att hon kunde med att gråta över olycka som inte var hennes egen.

Helt plötsligt handlade allt om hennes person, hennes identitet. Inte om det faktum att hon inför tusentals människor använde sitt medieutrymme till att prata om klass, rasism och ojämlikhet. Till saken hör att Little Jinder hoppade av musikhjälpen för att hon mötts av den klassiska hattsunamin mot kvinnor i offentligheten. 

Helt plötsligt användes den intersektionella analysen som baseballträ mot en kvinna, av feminister. Detta är vad som händer när vi bara är intresserade av folks identitet, istället för deras handlande, vad de faktiskt gör. 

 

Obs tycker oxå det var lite fånigt att lipa, men come on folks! Va fan hon var ju vettig liksom. Att recensera en enskild person på det här sättet är lika onice som antifeministiskt. En strukturell analys utgår ifrån kollektiv, inte ifrån enskilda personer som anklagas för att bära all världens förtryck i sin privvade rygga.

Jag har skrockat med många vänner om när inkluderings-tjötet nådde botten. 
I nån grupp på face skrev nån ett inlägg som började: ”Ursäkta för exkluderande pga kräver abonnemang – men jag vill tipsa om en dokumentär på netflix...” 
Alltså jag skrattade tills jag kissade lite pga mom-vagina. Är netflixanvändare en grupp som kan ställas emot gruppen som inte har abonnemang? Vilken samhällsgrupp finns inte undrar man ju osökt. Alltså ursäkta pga exkluderande mot folk som inte har morgonrock men jag går under i min här på hisingen. Obs ursäkta pga exkluderande mot alla som inte bor på en ö i göteborg. Obs ursäkta humor och raljerande ton mot alla som är sakliga och skittråkiga.

När jag första gången hörde begreppet intersektionalitet älskade jag det (still do alltså). Det var typ tio år sen och jag var grön på universitetet och en värld av teorier och människor som ville diskutera världsläget hade öppnat sig. 
Nån sa typ ”ja visst fet analys men den riskerar ju att splittra kampen”. 
Jag ba: ”Va? Va fan hela syftet är ju att ena folk trots våra olikheter och visa oss hur förtrycken påverkar oss olika trots att vi alla är samma”. 
Jag fattade på allvar inte snubbens kritik, jag kunde inte alls se hur man kunde missuppfatta skiten på det sättet. 

För mig var det solklart hur den skulle kunna göra analysen mer nyanserad och inkludera fler i kampens gemenskap. 

 

Det där jag skrev i början om att intersektionell analys kan förklara varför inte alla vita är överordnade alla svarta att all times eller alla män gentemot alla kvinnor at all times, det ska ju användas för att bemöta dem som använder det för att hävda att förtrycket inte finns! 
Typ: Nej, alla kvinnor är inte alltid i underläge pga andra förtryck men det betyder inte att samhället är jämställt och att feminism är meningslöst. 
Fucking briljant ju.


Idag fattar jag. Han hade rätt. Idag står vi på en plats där vi hackar sönder varandra.

Självklart ska allas liv ingå i berättelsen om världen. Det är ett otjötbart faktum att det inte är så i dags läget och det är ännu mer otjötbart så att det var värre förr. Ingen som vet nåt kan förneka att både vänstern och femininismen stängt människor ute och visat uppenbar ovilja till att inkludera alla. Samtidigt är det också ett otjötbart faktum att de härskande klasserna älskar när vi hackar på varandra och om vi på allvar tänker att det finns ett ”vi” måste detta ”vi” också försöka hållas samman. Internkritik, att syna det egna i sömmarna måste vara en del av alla ideologiska kamper, men internkritiken kan inte vara på själva rörelsens bekostnad.

Målet kan inte vara konflikt, målet måste vara att överkomma konflikten. Enas. (I morgonrock?)



Jag ska avsluta med en annan wifey som folk så oförtjänt hackat ner. Vi kan lära oss nåt av det allihop, ingen har frikort. Emma Watson sa det:

”Feminism is not a stick you can use to beat other women with”


Godkväll kamrater <3!

söndag 26 februari 2017

Om de feministiska fronterna och en ideologisk guldpeng

Jag skulle börja med att vi kommit till ett politiskt vägskäl. Men vi har glidit ner för den farliga vägen ett bra tag. Vi ska inte längre välja väg. Vi skall vända, göra motstånd. Samma vecka som polisen skjuter skarpt i rinkeby hamnar jag vid samma krogbord som en man som driver ett bemanningsföretag för att rädda sina förortsgrabbar, dansk folkteting antar en ny definition på begreppet ”dansk” som utesluter bland annat adopterade och jag läser rubriker om pro-life-aktivister (abotmotståndare) som beskriver sig som ” feminister”. Arbetarrörelsens och feminismens segrar är inte längre bara hotade, de glider oss ur händerna som en åljävel. Hela väst-världen är besatt att nationsgränser mitt i vår tids största flyktkatastof och maknadsfetischisterna har världen i ett sällan skådat järngrepp.



Så vad ska vi göra? Hur tar vi ålen tillbaka? Jag känner att jag inte kan ta in platsen vi nu står på, den är lika delar surrealistisk som ovälkommen. Det är skräck, oro och ilska. En av de tre är framåtskridande...

Jag läser feminist efter feminist som är förbannad över män som sitter bredbent, att nån har råkat säga fel avancerat teoretiskt begrepp, att alla inte har råd med smink, hur normbrytande och framåtsträvande h&m och åhlens är eller listar tiotusen saker som splittrar det kvinnliga kollektivet. Detta mina vänner, det skrämmer mig på ett sätt ännu mer än fascisterna. Jag försöker inte dissa folk som tycker det är gött att diskutera vardagspatriarkat på sin fritid, det är bara det att världen håller på å gå under här.



Med vad ska vi möta skiten? Det är enkelt. Med feministisk, antifascistisk kamp såklart. De är inte två enheter vi ska kombinera, de är två sidor av samma ideologiska guldpeng. Vi vänder bara upp den sidan av myntet som är mest relevant i sammanhanget.

 

Ibland har jag hybris. Samtidigt är det fuckin pointless att läsa nåns blogg om man inte är intresserad av skribentens åsikt och tankegång. Så, här ska jag försöka mig på det enorma jävla projektet att definiera våra frontlinjer. Ni vet, det vi inte får missa på. På vårt mission to save the world kompisar så måste we pick our battles. Vi måste sålla om vi inte ska gå under i den kapitalistiska, rasistiska, kvinnohatande sörjan (OBS att detta inte betyder att allt annat är oviktigt, bli ej kränkt om du är en av buss-sittar-debattörerna. Jag tycker oxå det är sjukt att de inte ens kan sitta med respekt. Fast jo bli lite kränkt då, varsågod.)



De (kanske) viktigaste feministiska frågorna just nu:

    Anti-fascism

Fascism är fascism. Fascism är antifeminism och kvinnohat. De hatar feministerna för att de är politiska moståndare.De hatar alla kvinnor för att de ser oss som enskilda mäns och nationers ägodelar som råkar ha den besvärande omständigheten att inte fungera som just, ägodelar. Nyfacisterna har ändrat retorik, fokus och strategi när det kommer till det som dom uppfattar som raskampen, ni vet, deras egna jihad.Men kvinnohatet är detsamma, på den fronten har de copy-pasteat hitler, mussolini och krigstidens andra svin. 

Medan utomeuropeiska kvinnor skall utrotas eller åtminstone hållas ute skall europas kvinnor förslavas och förvandlas till nationernas biologiska boskap. Som baby-containers ska vi leva, påsatta och ägda i nationens tjänst.


Ibland tror folk att den antifascistiska kampen bara består av bokstavskombinerade huliganer som lika gärna super te en fotbollsmatch som knackar nassar eller frugan. Sanningen är att systerskap och feminism är förbannat slagkraftig antifascism, och den feministiska rörelsen måste på allvar ta sin plats i antifa-ligan. Många feminister är emot våld, av rätt självklara skäl. När vi ständigt kontrolleras av mäns våld är det klart att vi vill värja oss ifrån det, hata det. Se ner på det. Men anti-fascim är självförsvar. 

Antifascism är när wifey beats him back. Kvinna, motstånd mot fascisterna är en förutsättning för din och våra döttrars överlevnad som människor.

    Anti-nationalism / internationalism

Nationalismen är facismens bebis. Kanske är det en surrogat-unge? De planterar sina egna ideologiska anlag i intet ont anande svennar och låter den växa på deras bekostnad. När den sen fötts fram i blod och slem kan de använda den, fritt från de omedvetna människornas direkta medverkan. Varje gång vi pratar om det typiskt svenska, om svenska värderingar eller om folkhemmet går en ny blodtransfusion genom navelsträngen in i fostret som fascisterna sen ska ta ifrån oss och fostra. När vi snackar om villkoren för svenska arbetare eller krampaktigt kramar svenska och fullständigt inte det minsta hotade midsommaraftnar eller jävla påskharar eller nåt så ammar vi fascisternas baby. Låt den nationalistiska ungjäveln svälta, för allas vår skull.
 

Nationalismen är hela det fascistiska helvetets grund. Jag vet att det är svårt (fo real det är det) men försök för allt i världens få hövvet runt att gränser de facto är hittepå. De behöver inte vara där och de kan dras om lik väl som suddas ut. 


Hela nations-paketet bygger på att alla inte får vara med. Medborgarskapet är lika dåligt för alla som inte omfattas av det som det är bra för dem som gör det. Den svenska nationen stänger folk ute, men den har också en liga innanför gränsen som saknar alla jävla grundläggande mänskliga rättigheter du kan komma på. Vi luras att tro att dessa människor bara borde utvisas medan de egentligen har ett syfte för dem som äger oss. EU-migranter och papperslösa är nationens inte B, utan Ö-lag som kan användas till att ytterligare stärka gränsen, dumpa löner, ge polisen integritetskränkande befogenheter, säljas för svenska mäns perversioner och fungera som allas hack-kyckling. Vi måste solidarisera oss med ö-laget och alla våra homies i andra länder, för att därmed fo real utmana idén om nationalstatens existens och nödvändighet. 

Internationell solidaritet är mer än ett slagord, så inte för guds skull, utan för allas vår: död åt Sverige-babyn!

    Mäns våld mot kvinnor och produktförvandlingen av kvinnor

Så kom vi till det svarta hålet. Det som krossar mitt hjärta mer än krossandets krossande själva dödskross borde kunna göra. Inte ens under feminismens glans-perioder i sverige har vi kunnat rå på detta fruktansvärda. Ungefär var tredje vecka mister en kvinna livet i Sverige till följd av den sexualiserade och våldsamma kärlekstortyr som deras partners utsatt dem för. Ändå finns det inget som ens heter hatbrott mot kvinnor. 


Begreppet mäns våld mot kvinnor är missuppfattat, det är ett samlande namn på allt det disciplinerande, kontrollerande och exploaterande som vi utsätts för av det manliga kollektivet. Allt där det underliggande hotet om vi inte lyder, är att göra oss illa. Mäns våld mot kvinnor i våra nära relationer och våld i hederns namn är en del: fysiskt, psykiskt, materiellt, ekonomiskt och sexuellt. En del lägger till kategorin ”latent våld” för att fånga det ständigt överhängande hotet.


Det är statens kontroll över oss genom abortbegränsningar och nekande av mödravård.

Det är porrens filmatiserande och distribuerande av övergrepp och dess outtömliga inspirationsfunktion för förövare. Det är människohandel med kvinnor och flickor för sexuella ändamål och det är prostitution och surrogatmödraskap. Samlande för alla de sista är kapitalismens förbannade varugörande av oss. Allt skall kunna ägas, säljas och profiteras på.


Under den här rubriken förenas liberalerna och facisterna. De delar båda som alltid upp oss i horor och madonnor. Bra och dåliga. Självständiga kvinnnor ställs mot offer, svenska mot rasifierande. Ömma mödrar ställs mot slampor. 

I frågan om mäns sexualiserade ekonomiska exploatering av kvinnor är systerskapet vårt motstånd. De vill dela in oss i två mot varandra stående läger. Men de delar också enskilda kvinnor i två, de nekar oss att vara hela människor. Vi är inte antingen eller, vi är helhet. Både som individer och som kollektiv är vi ett, och vi ska fan i mig hålla varandra om ryggen i systerskap. Ett systerskap som inte erkänner varken gränsen mellan våra ursprung eller våra funktioner som varken hora eller madonna.

Frihet från exploatering är systerskapets frontlinje.

    Klasskamp

Som jag ser det har motståndet mot kapitalismen två fronter. Vad det hela handlar om är egentligen kampen för ekonomisk demokrati. Om att uppnå ett system som inte lever av orättvisa, exploatering och ojämlikhet. Inom ramen för systemet finns ingens frigörelse. Den ena fronten är klasskampen: Härom dan stod en tandläkare över mig, och medan en sköterska höll mitt huvud drog hon obarmhärtigt ut den tredje av mina tänder på två veckor. Det hela ackompanjerades av en röst från klinikens radio om att arbetsgivarna lipar över att de lider av strejkrätten. Man ba: ”eh, vad trodde ni var meningen då? Låt dem lipa!”  

De pratade om hamnarbetareförbundets strejk i göteborg, och i nyhetsuppläsarens ton kunde man ana att det hela var fullständigt orättfärdigt eftersom hamnen har kollektivavtal. Som om kampen av naturlighet skulle stanna där. Här upprepas lögnen om att kampen gått för långt: arbetarmakt och kvinnokamp beskrivs som omodernt och onödigt, för allt säger de, är redan vunnet. Nu ska den feministiska regeringen lägga våra pengar på att kartlägga hur ”det aggressiva strejkvapnet” används. Såklart i syfte att begränsa knegarnas, alldelles riktigt, mest aggresssiva vapen. Det blåser så förbannat hårda vindar på den här fronten att samtliga knegare ser ut som dynamit-harry efter en tur te barrikaden.


Jämställdhet har inget egenvärde. Att uppnå samma löner, pensioner och arbetsrättslika villkor som män har idag är ingenting annat än ett feministiskt delmål. En chans att ladda batterierna, för att sedan, tillsammans med männen gå mot kapitalets undergång. 

 

Varken kvinnan eller klassen kommer nå sin frigörelse inom ramen för systemet (om du inte frågar nån gammel sosse då. OBS de har fel). Ändå är klasskamp för förbättringar inom systemet nödvändigt, bara för att man hatar systemet kan man inte ge upp och sluta förbättra villkoren så länge det består, ait?

Fattigdom, arbetstidsförkortning, mostånd mot bemanningsbranchen, vårdkrisen, barnomsorgens och skolans precis som socialtjänstens haveri är alla stora kvinnofrågor. Det är förtortsmorsornas älskade prinsar som skjuter ihjäl varandra och härdas i fattgdomens förorter. Det är de ensamma mammorna som är de fattigaste av oss alla, och tänk den vidriga könsmakten i att rädsla för fattigdomen gör att många lever olyckliga i alla sina dar med sin bödel. 

 

Många tycker att ”klasshat” låter läskigt eller småtramsigt. Ändå är det så att avundsjukan, känslan av att det är orättvist, den måste vi odla. Om vi inte på riktigt kan känna vreden över att andra lever gott på vår bekostnad, över att varenda krona vi får mindre får de mer, så är vi sossar på sin höjd. Den konstruktiva avundsjukan, känslan av oförrätt skall vi alltid elda under, och när den brinner som bäst ska vi rikta lågan mot dem som tar våra pengar och vår tid!

Ekonomisk jämställdhet med mannen i det kapitalistiska patriarkatet, är liberal dimridå, lika tät som panama-dräggens plånböcker.



Antikapitalism och systemhat – ekonomisk revolution

Den här fronten grundar sig i kapitalismens jävla harry potter-grej där de ständigt drar nån liberal ramsa för att sedan: vips! - bryta en ny marknad. 
Varufiering, varuförvandling. Mänskliga behov typ vård, skola, läxläsning, bostäder och barnpassning har succesivt förvandlats till varor som kan köpas och säljas i syfte att generera vinster. När kapitalismen möter patriarkatet uppstår den svällande moderna slavhandeln som jag tidigare nämnt: prostitution och människohandel och surrogatmödraskap. 

Det är helt fucking absurt men alltså surrogatindustrin, vad är det de handlar med i en enda röra av kvinnors kroppar, teknologi och anlag? Själva varan: ett nytt liv. En bebis. Skapad för att säljas på en marknad. Hur jävla äckligt är inte det?

Detta, att göra allting till varor, det kommer inte att ta slut.


 Det är själva den kapitalistiska grunden, att ständigt jaga nya marknader och ökade vinster. Vi kan stävja det, begränsa det och hata det. Men det enda sättet för oss att bli av med detta vidriga är att slutligen vända kapitalismen ryggen. 


Många har beskrivit hur vi förlorat vår själ till kapitalismen. Never ending jävla beskrivning av människan som egoistisk, girig, rationell osv, ni kan det här skitsnacket, gör det till sanning. Jag vägrar tro att människan egentligen är nåt annat än samarbetsbenägen, ologisk, självuppoffrande, solidarisk, bunden till andra och ibland helt jävla förvirrad. 

Kapitalismen är helt och hållet byggd efter ekonomiska incitament (drivkrafter) som om det vore det enda vi egentligen har och på det sättet har vi förlorat vår själ och hela betydelsen av att vara mänsklig.

Och det, det är förutsättningen för att vi till exempel skall kunna handla med kvinnor och bebisar. Annars skulle vi helt enkelt inte palla.


Om man ska uttrycka det klart så förvandlar kapitalismen oss till svin och vi agerar som svin. Om vi inte vill vara svin måste vi dumpa kapitalismen. Ok?

    Klarspråk

Ja, alltså, vi måste helt enkelt veta vad det är vi håller på med här. Vilken är vår riktning? Vårt mål? Att alla ska sitta ordentligt på bussen?


Rosa L skrev nånstans om nödvändigheten av kontakt med massan. Alltså, det är la gött å va en autonom liten liga som dricker te och snackar om att ingen annan fattar nåt. Men det är också svinkorkat, hela grejen är att folk måste haka. Strategin måste vara folklig, men inte till vilket pris som helst. 

Det liberala mes-språket gör att ingen förstår vad vi snackar om. Folk ger upp och tänker att alla är lika rötna och att politik är meningslöst. Att samtliga riskdagspartier hade kunnat göra en gemensam val-broschyr är ingen hemlighet (här har också ord-märkarna och buss-sittar-debattörerna sitt ansvar).



Men vad är det den utomparlamentariska feministiska vänstern står för? Vi ska prata om fascism, inte ”främlingsfientlighet”. Vi ska prata om rätten till asyl och frihet från krig och tortyr, inte om ”rättssäkra bedömningar”. Vi ska prata om mäns våld mot kvinnor och inte om våld i nära relationer. Det finns ingenting som heter "sexarbete" eller "sexuella tjänster" istället finns det betalda övergrepp. Vi skall prata om människohandel, inte om ”sexuell moralism” eller ”banbrytande familjebildning”.


 Vi hatar systemet för vad det egentligen handlar om.Vi ska snacka så att folk fattar vad det handlar om. Och sen, sen ska vi ta mig fan vinna hela världen!



En dag ska jag skriva om barnrätt, det livsfarliga i att alla politiska samtal kombineras med dödshot och om kvinnors situation i krig. Men det är inte idag, för då kommer ni däcka allihop innan ni kommit till min finish.

Samlande för alltihop, det är just samlande. Att hålla ihop, för nu brinner det så in i helvete. Vilken dagisunge som helst vet att sammanhållning också kräver medvetenhet om vilka som inte får vara med och leka. Fascister som tror att de vet nåt om kvinnofrid har ingen plats i kvinnokampen. Liberaler som påstår att konsumtion av människor är sexuell frigörelse göra sig icke besvär. Män som tror att facket är en grabb-liga har inte där att göra och rasister som vill värna svenska modellen eller svenska flickor kan dra åt helvete. För en del av strategin är att they can't sit with us.