lördag 16 september 2017

Om skitfeminismen som återstår utan kollektivism och antikapitalism

I sverige jobbar vi fortfarande mot nån form av jämställdhetsideal. Jämställdhet är fortfarande ett positivt laddat ord som varenda jävel kör med faktiskt. Ni vet, nu när”feminism” börjar bli lite överjobbat för många. Det ultimata exemplet är väl de antifeminister som underblåst feminism-skepsisen och formulerat ”jämställdismen” som politiskt alternativ. Jämställdhetstanken som dominerar är att kvinnor helt enkelt ska till gubbarnas nivå. Detta kan uppnås av män och kvinnor sida vid sida i nån form av harmoni. En harmoni som bygger på att kvinnor slutar gapa efter för mycket och samarbetar med män istället. 

Det är inte så lätt å va man heller, så varför ska det hela handla kvinnor liksom? Jag hörde Carin Holmberg tala om hur dagens feminism slagit oss in på vägen mot ”ett jämställt patriarkat”.


Osökt tänker man på alla dem som bestämt beskriver sig som ”humanister” och därmed INTE feminister. De som hävdar ”nyanser” och ”komplexitet” på bekostnad av all strukturell förståelse. Vad som egentligen hänt kan beskrivas som en idividualisering av både debatt och orättvisa till något som bara kommit att handla om jämställdhet mellan individer, i motsättning till rättvisa mellan två kollektiv: kvinnor och män. Men det är först efter den där rättvisan vi kan komma till ett mänskligt ”vi” på riktigt.


Även om många unga trots allt bekänner sig till feminismen och därmed såklart kallar sig feminister har begreppet på många sätt gått igenom samma liberala stympning som andra motstånds-ideologier. Samtidigt med individualisering ser vi varufiering (marx: reifikation). Alltså hur allt fler delar av det mänskliga (livet) görs till säljbara konsumtionsvaror. Detta händer också feminismen.



Vi ska göra en film. Vi satt i ett kök i en lägenhet på söder. Jag drack mellanöl och målade naglarna. Vi behöver ett tema. En tanke att börja med.
"Vad vill du säga till vänstern?" Säger den glade filmaren och vi skrattar åt den löjliga status det ger mig att få frågan.
Jag vet inte. Tänker först på hur härligt det vore att göra en hyllningsfilm till kvinnligheten. Nej. Till kvinnor. Nej, för där har vi ändå ett solklart problem. Det som uppstod när allt som kvinnor gör plötsligt blev feminism. 
"Kan vi göra film på det?" Inte vet jag hur man gör.
 "Vad menar du?" Skattar han åt det rant jag just lagt.

Jag menar att det från en del håll påstås att feminism är i princip allt som enskilda kvinnor gör. Vad kampen då blivit är att kvinnor typ bara fortsätter som vanligt, i motsättning till att försöka förändra samhället och våra livsvillkor.


Är detta vad som återstår när feminismen slutar vara kvinnokamp och tappar sin kollektivistiska uppfattning om att vi alla är ett tillsammans? Jag tror det. När vi inte längre vill använda den feministiska analysen till att ifrågasätta det manliga samhällsbygget: kapitalism och dess marknadsstyrning. När vi inte längre kräver dess död återstår för enskilda jämställda individer att konsumera sig till frihet i ensamhet. Fuck me vad sorgligt.


Då blir det plötsligt logiskt att det till exempel är:
  • Feminism att sminka sig
  • Feminism att klä sig (och sina barn) på ett särskilt sätt.
    Och värre blir det:
  • Feminism att sitta i en bolagsstyrelse.
  • Feminism att tjäna pengar på andra kvinnors arbete.
    Punktlistan av ångest slutar i slavhandel:
  • Feminism att sälja sig för sex.
  • Feminism att sälja sig för avel.
Förstå mig rätt här, om smink och kläder tex, det kan absolut vara feministiskt att se ut hur man vill. Det kan absolut vara feministiskt att som kvinna inte låta andra styra ens liv, så långt det går. Det är solklart feministiskt att försöka bygga sitt eget liv men det är inte antifeministiskt att påverkas av patriarkatet och att försöka ha ett så gött liv som möjligt i det. Allt kvinnor gör är inte feminism, vi är förtryckta och det finns ingen skam i att erkänna det. 

Tvättar vi bort att män och marknad faktiskt exploaterar oss och gör oss illa genom att hävda våra egna val kommer vi ingenstans. Vi kommer till den backlash som fött "jämställdismen" och som kvinnokampen nu genomgår tack vare liberalt skitsnack och smart marknadsföring. Feminism är varken ett livsstilsprojekt eller en könstillhörighet.


Jag menar att feminism är kamp. Feminism är politik. Feminism är inte att måla naglarna. De torkar för fan aldrig, naglarna jag målade metallic-blåa. Fett snygga påminner de om lacken på en riktigt snabb bil. Men på många sätt är de direkt antifeministiska. Jag kan erkänna dem som antifeministiska utan att det på något sätt står i motsättning till mig som feminist. Jag är nämligen också kvinna i det kapitalistiska patriarkatet.



Samtidigt undrar någon ändå ”Kan man vara feminist och sminka sig?” i ett internetforum. En uppriktig fråga förmodligen. En fråga som i olika former återkommer, igen och igen, nedkokad lyder den typ:
Kan kvinnor göra saker i patriarkatet överhuvudtaget?

Vad får feminister göra i patriarkatet?

Att vara kvinna är inte att bära hela ansvaret för kvinnokampen på sina eyelashes. Att vara feminist är att erkänna könsmaktsordningens existens och hata densamma. Det betyder alltså att så länge du vet om kvinnoförtrycket och tycker det är fel är det helt ointressant om du har foundation i facet. Easy as that. Så länge du hatar patriarkatet och erkänner dess effekt i våra liv kan du sälja sin kropp, måla dina naglar, ta hela föräldraledigheten. Att vara feminist är inte att leva i en förtrycksfri bubbla (tyvärr). 

Att analysera och skuldbelägga allt kvinnor gör, vårt utseende och vår livsstil har lång tradition i patriarkatet och det är något som vi måste stå emot. Det är en politisk strategi för att äga oss och ska inte ha med politik att göra. Det är så att säga varken bu eller bä det här med våra högst persoliga val, typ sminket.



När F! Krossades av medierna i valrörelsen 2005 kunde man läsa denna dynga i DN:

”Inte ett kvinnopynt stör stentuffa Tiina Rosenbergs manliga utstrålning: kortsnaggad, kostymklädd och i bekväma lågskor. Gudryn Schyman är mer slipad i modespråket, säkrare i sin roll och vågar kanske därför spela på det traditionellt kvinnliga attributen. Hon har lite längre hår med viss antydan till lockar, högklackat, smycken och oftast kjol, men alltid kyligt affärsmässig.”



Tycka vad man vill om F! men det är fan för jävligt. Vad är "kvinnopynt" ens för ord? Har du någonsin läst nåt liknande om manliga politiker?

”Samtliga män på moderaternas riksdagslista är asfula iår igen”

Istället för att bemöta politik och krav på förändring recenserar de vårt utseende och våra personliga angelägenheter. Det förminskar oss och vi kan aldrig vinna över det genom att bara mirakulöst hävda att allt vi gör är feministiskt. Ingen ska analysera hur varken Tiina eller Gudrun klädde sig över huvudtaget, det är ointressant och direkt antifeministiskt. Varken en snaggad skalle eller högklackat var F!s politiska idéer.


Jag har valt att förstå snacket där allt blev feministiskt som en motståndsstrategi. Som ett sätt att slå tillbaka och behålla sin värdighet i ett system som hatar oss vad vi än gör. De hatar oss för vad vi är, och därför kommer det aldrig att funka. 


Hör cleo i huvet:

”Det är inte han jag gör mig fin för, det är själsligt,

fixar mina naglar bara för att det är härligt



Inget av det är för dig

Jag gör det för mig själv

Inget av det är för han”



Hur jävla go den låten än är så är det skitsnack. Det går inte att komma ifrån att skönhet är patriarkat och alla kvinnor måste på något sätt förhålla sig till det. Jag kan pumpa den i bilen ändå och det kan få mig att känna mig som en g men politik handlar inte om känslor. Åtminstone kan de aldrig överordnas analys. Vi är offer, men det måste därmed inte vara vår identitet. Det kan la en vanlig onsdag i ett söderkök va svingött med metallic naglar för det. Förväxla det bara inte med revolutionen!



Jag ramlade över nåt på samma tema i mitt facebookflöde för ett tag sen. Jag minns inte vem det var som skrivit själva inlägget men det handlade om Linnea Claesson. Ni vet handbollsspelaren som blivit kändis för att hon helt enkelt blivit en offentlig feminist som dessutom tröttnat på att anpassa sig efter mäns svinkatiga beteende. Hur som helst, i inlägget och dess kommentarsfält fördes en diskussion om att Linnea aldrig hade blivit så ”stor” om hon inte dessutom var jättesnygg. Jag trodde fan jag skulle kasta mina redan helt pajade mobil i väggen när jag läste hur ”feminism” användes till att kommentera, förminska och skuldbelägga en offentlig kvinna som bestämt sig för att ta en massa skit för allas vår skull. Argumentationen var då att eftersom patriarkatet älskar snygga tjejer skulle en ”ful” tjej aldrig kunna göra det som Linnea gjort och det är orättvist att hylla Linnea för mkt för det finns en massa som var före henne. Plötsligt handlar Linneas politiska kamp om henne som person och hennes gärning om att bli ”stor”. Kort och gott ett individualistiskt marknadsprojekt. 

När vi kör med marknadens spelregler ingår det att vi ser det som borde uppfatta som en kamp för oss alla som konkurrens. Som något som sker på andras bekostnad.


EH alltså ärligt, vi kan självklart prata om sjuka skönhetsideal och manliga preferenser utan att förminska och kränka varandra. Systerskap HALLÅ.

I vanlig ordning går det ändå inte att göra rätt. Exemplet Linnea visar oss att inte blir man en fullvärdig samhällsmedborgare bara för att man följer den kvinnliga koden. 
Vi hade varit och sett Antifascisterna (filmen) på forum och bestämde oss för att bli fulla. Kort och gott tog vi två steg till Aberdeen, E och jag. Det var ett jävla gubbdagis som vanligt och jag minns att jag vid något tillfälle fick tala mycket l-å-n-g-s-a-m-t och säga med tydlighet säga ”N-u f-å-r d-u g-å h-ä-r-i-f-r-å-n” (pekar bort med hela handen) till en go gobbe (den göteborska omskrivningen för ”svinjobbig”). Han och alla de andra malesen kom tillbaka i omgångar fem minuter senare ändå såklart.
Hur som helst, jag var kittad och E var en vanlig flata.
”Du har ett så rent ansikte liksom” säger den goa gubben till E.
”Men du, du är ju lite snygg ändå” säger han till mig.
Medan vi garvade så ölskummet droppade ur näsorna på oss så kunde vi alltså dra slutsatsen att utan smink är man ”ren” i motsats till smutsig. MEN med smink är man å andra sidan snygg, till skillnad från utan då man inte är det. Det är så att säga pest eller kolera. Snygg å smutsig eller ren å oattraktiv.

Det går inte att göra rätt för att det är ett patriarkalt spel där vi varken satt reglerna eller kan vinna. Feminismens enda väg är att inte delta. Att fuska och slutligen bränna hela spelplanen. Självklart är både jag och E feminister, men det kan man för fan inte se utanpå. För vi är nämligen också kvinnor i patriarkatet.



Idag har vi en situation där privata vinst-drivande företag ses som nån form av sjuka jämställdhets/feminist ikoner för att de lanserar smink för män eller har kvinnor av olika ursprung i sina reklamer. Still not lovin åhlens FFS. 

 

Kanske är jag ovanligt cynisk men minns ni lucia-pojken? Självklart är representation i det offentliga rummet skitviktigt, men när accepterade vi som politisk rörelse att det offentliga rummet är reklamens? När blev feminism kapitalism? När blev vår ideologi en konsumtionsvara? Hur kan företagets publicitet i det hela inte tas med i analysen? En helt positiv syn på detta betyder att vi accepterat profit och tillväxt som något bra. Jag pissar inte på representation i sig, läs mig rätt, vad jag säger är att det i detta fallet är en väg som slutar i en vändplan. Verklig och härlig representation sker i politisk debatt och i (feministisk) kamp. Det handlar om makt, inte om rätten att synas i en reklamfilm.

Företagen har helt enkelt lyckats kombinera vårt behov av identitet och värderingar med konsumtionsvaror. När reklamen anpassas efter den grad av medvetenhet vi önskar ha känner vi plötsligt samhörighet med typ Åhlens eller nåt jävla byggföretag med kvinnor i broschyren. Vi känner att vi är ett med marknaden, istället för att vara det med varandra. På vägen glömde vi konkreta problem som typ: delade turer i vården, rut-avdrag, våra pensioner, begränsad anhörig(kvinno) invandring och nedmonterad förlossningsvård. På vägen glömde vi kvinnokollektivet och kampen.



Marknadens jämställda patriarkat kan dra åt helvete när vi ses på barrikaderna,
för ni är mina för evigt älskade systrar!

Tillsammans håller vi det äkta.

söndag 27 augusti 2017

Om heterosexualitet, testo-sörja och salt

”Jag vill läsa om begär och skam” skrev han till mig. Jag insåg då att just det upptar löjligt mycket tid just nu. Inte så mycket skam egentligen. Jobbar inte så mycket med det, vilket jag är väldigt glad för. Begär då. Jag är sugen. Men hur i hela satans friden hur får man ihop sin övertygelse och sin tillintetgjorda naivitet med sin libido? 

”Kan du inte skriva om heterosexualitet?” frågade någon.
Nej det kan jag för helvete inte för jag kommer bli helt deprimerad tänkte jag, och gjorde det iallafall.

En av dem som got away dyker upp i huvet. Han är sambo nu. Säkert skittråkigt men det gnager lite ibland ändå. Jag försökte förklara för honom att jag inte orkar, att om jag skulle ha in en person till i mitt liv att älska så nära, då går jag under. Det skulle inte finnas en minut till över till mig. Ett liv av kärlekskneg, at its best. Så tack och hej sa jag.
Han svarade nåt som jag fortfarande tänker på ibland;
”Du vet, tanken är ju att om man är ihop med någon så FÅR man energi och ork?”
Det vet jag väl! Eller gör jag det? Så tydligt, in my face, att det inte är det jag förväntar mig. Ni vet när man är nykär, eller åtminstone lite crushed: då är allt så fett, man är så grym, man orkar, man vill och man kan! Tänk om vi kunde sluta att ge det där till män, och bara ge det till varandra istället. Det maxade självförtroendet, bekräftelsen på alla plan. Kanske skulle we run the world, på riktigt då. Ändå vill vi inte leva ett liv utan män, eller asså inte jag då. En värld utan patriarkat skulle på intet sätt vara automatiskt jämlik. Klassamhället, det verkar konstigt nog vara rätt lätt å glömma bort ibland. Hur odemokratiskt det vore att helt sålla bort halva befolkningen baserat på könsidentitet/-tillhörighet kan ju historien av kvinnoförtryck visa oss.

Det var längesen jag hörde någon snacka om politisk homosexualitet. Folk gör liksom inte det längre va? Jag tror att vi kopplat vid det här laget att det inte riktigt funkar så med sexualitet. Politik kan ju göra det å andra sidan. Även om jag är fullständigt övertygad om att sexuella preferenser är socialt konstruerade (skapade, hittepå) går det inte att avfärda dem som endast det. Samtidigt som det är löjligt tydligt att kanske främst heterosexuellt sex genom tiderna varierar med såväl porrutbud som kvinnors sociala rättigheter så finns där något mer. Eller? Vem fan vet egentligen. 

Men hur gör man när man vill både ha mannen och döda honom? Eller ännu värre, när man själv vill va kakjäveln utan att förbrukas?

Det var pride och där satt jag och var så jävla straigth. Helt rak. Nån gång kanske lite sugen på kvinnlig tunga, ett ömhetsbevis till hon, som också är på min sida. Lever livet som jag. Det är inte sexualiserat, inte fyllt av begär. Det är mysigt, men det är inte åtrå. Varken begär eller skam då, kompis. Tyvärr. Återvändsgränd.

Är heterosexualitet sexualisering av polarisering? Är det att gå igång på könsroller, mönster, uttryck? Ja. Så måste det vara, men det kan inte bara vara så? Min wifey pratar brett flinande om sex med män som power-trips. Jag på min kant har jobbat länge med att försöka separera makt och sex. Det har gått framåt, men jag kan fortfarande komma på mig själv med att vilja ligga med någon för att jag vill vinna över honom. Jag vill att han, stora stygga jävla vargen ska titta på mig med valpögon och be om det. Vilja ha mig tills hans sprängs. Så otroligt kvinnligt, att tända på sin egen passivitet, på vad någon annan vill...

Vad är det där egentligen? Är det en kompensation för att jag känt mig så ägd så många gånger? Det är inte aggressivt, jag vill att han ska ha det bra. Det handlar om att göra en plan och fullfölja den. När det kommer till kritan handlar det om kontroll. Idag vet jag, att vill jag vinna skall vi inte ligga. Alltså med det inte sagt att jag är superrimlig eller att jag inte gör det iallafall ibland. Men gumman behöver du kontroll, är något fel! I det upplägget är hans tillfredsställelse sexuell, din bara flippad. Ändå är det tillfredsställelse, många gånger den enda som bjuds, vid sidan av kränkning eller intet. Självklart måste ingen vinna vid heterosexuellt sex. Men fan vad ofta bruden förlorar ändå.

Det ska ju va två-player. Försöker mig ibland på såna där frisläppta ”vi bara ligger med varandra”-upplägg som folk har. Lite laid-back sådär. Fan det minst tillbakalutade någonsin, första säsongen prison break var mindre dramatisk än folks ”chilla” upplägg. Jag har aldrig träffat en snubbe som klarar av det. Så fort man legat är man liksom ägd, förutsatt att man ses regelbundet. Jag får utskällningar, hinkvis med skuld och 300 kilo ansvar. 
Jag är ändå inte laid-back, faktiskt helt oavslappnad som person så det faller oftast inte så väl ut. Efteråt ska vi fortsätta vara vänner. ”Förlåt för att du blev ledsen” säger han kanske. Inte för att han var en idiot då liksom. Det var inte så allvarligt. Så säger vi. Jag säger inte hur allvarligt det faktiskt var. Hur det fick mig att känna mig fostrad och tillrättavisad. Som ett barn. Utskämd. Värd så lite. Vi var vänner. Tills du kom in i mig. Du tyckte jag var rolig och härlig och frisläppt och impulsiv. Ända tills allt började handla om dig, och jag skulle ändras. Ända tills min personlighet och mitt beteende började handla om din skam. ”Trött på å va snubbars renoveringsobjekt”.

Låt oss återkomma till Prison Break. Knappast en slump att det dyker upp i mitt huvud. Vad är det med fängelsemiljön? Vad är det med arbetskläder? Vad är det med aggresivitet? Vad är det med oss? Hur kan vi tända på dem? Hur kan män i fängelse få kärleksbrev från kvinnor de aldrig mött? (Förutom tryggheten i att veta var han är då heh). M sa det, åtrå är jobbigt, att åtrå nåt jobbigt är det värsta. 
Jag har försökt prova nåt annat: bli rimlig - knulla en tönt! Nån sån där snäll universitetskille med frisyr och fula shorts. Ok det var elakt, men det hjälps inte. Hur gör man när de enda alternativen som bjuds är att kompromissa med sig själv, med allt som man är eller att avstå?

”Det kanske kommer nån göttig, våldsam dansk nu till demonstrationen siste september” sa C och vi skrockade rått. Åt hetero-verkligheten av urballade begär uppvispat med politiska värderingar.
”Är det inte värre ändå?” frågade nån annan.
”Liksom värre med snubbar som hävdar att de är feminister, de där som vet om att förtrycket finns. Det är fan grisigare å vara en gris när man vet om det”.
Jag skrattade igen. Kanske är det värre, jag vet fan inte. Men sanningen är att alltid slår machoskiten fel. Det går helt enkelt inte att kombinera. Med det inte sagt att man måste ha glassfärgade shorts istället.

Hur motstår man en mansbringa i sommarsolen? Det gör man inte. Man ba äger den, tillgodogör sig den, smeker den, luktar, känner, älskar. Sen är det slut. Det måste vara slut för natten kommer och gemensamma räkningar, bolån, gräsklippare, släktmiddagar, måndagsmornar stundar (varför inte en go vårdnadstvist?). Hur kan vi älska i ett system som bygger så mycket på rutin, på konsumtion, på våld, på juridik, på ständig tillväxt och på makt? På kapitalistiskt patriarkat, enkelt sagt. Jag känner igen tillväxt. Jag känner mest att jag önskar att jag inte fattade nåt av vad vi egentligen gör. Kanske gör jag inte det heller.

Jag känner inget analsex!!! Jag kände med Elin när hon skrek. Och jag erkände i vuxen ålder att jag hela tiden hejade på Johan Hult. Jag hejade på killarnas lag. För jag är så jävla straigth. Suck.

Läste någonstans att en definition på heteronorm är att det inte ses som en läggning. Men jag är så jävla lagd alltså, ba lägg mig för fan! Ändå undrar jag, vad håller vi på med wifeys? Vi snurrar runt i den här testo-smörjan av ständiga besvikelser. Jag menar ärligt, alla kvinnor som ligger med män utan bankkonton och stamtavla kan den här: dubbel-duschen. VARFÖR har de alltid den där jävla gröna dubbel-duschen? Vidare tenderar arbetarkillen att ha svarta lakan, svarta tallrikar, svarta kaffekoppar., svarta möbler. Fan svart allting. Sån fantasilöshet. Enkla vägen ut. Vägen ut ur personlighet. Har de aldrig hört talas om Nivea? Palmoliv? Inte? Liksom missat de 700 andra alternativen som finns i en average duschhylla på willys. Sån skall han vara. Ointresserad, blank som person. När man traskar hemåt en söndagsförmiddag och luktar dubbeldusch, ärligt det är då ni inte ska höras igen.

FÖR DET ÄR INTE SÅ LÄTT Å VA STRAIGTH HELLER (obs tillsätt rejäl saltnypa då)

Eh känns som jag håller på å förvandlas till nån form av autonom, pissfattig Carrie Bradshaw här.. 



lördag 12 augusti 2017

Om slöjdebatten - förbudshets, överintresse och nyfascism

Det var första maj. Jag var på masthuggstorget i vanlig ordning och medans delen av tåget ”Rätten till våra kroppar” skanderandes: ”Hands of my hijab!” samlades framför oss tryckte jag en (ovanligt röten) falafel med min boy. Han är från turkiet. Vi pratade om hur han är fostrad med skepsis mot islam (inte mot slöjan nödvändigtvis pga inte alltid religiös). Vi var där på torget och vi pratade om hur annorlunda det är beroende på en grupps status och i vilken politisk verklighet man råkar vara. Just för tillfället är jag på en regnig hisingsbalkong, skrivandes om en svensk ”kontext” som typ ”sammanhang” heter när det ska vara lite fint.

”Det är ju annorlunda här, i Sverige just nu handlar det liksom om att backa en förtryckt minoritet”, sa han.


Och så enkelt hade han lagt linjen. Den här texten handlar inte om slöjans historia, varken den religiösa (obs ofta också kristna), den kopplad till klass och kyskhet eller den till vad fan som helst. Liknande analys kan göras om i princip alla ”klassiskt” kvinnliga klädkoder. Jag menar for fuck sake låt oss analysera klackskons historia eller kjolens. Många har gjort just detta.

Den här texten handlar inte om huruvida man ska täcka sitt hår eller inte. Av den enkla anledningen att något så personligt har ingen med att göra. En del kommer att kritisera att jag skriver den här texten. Men den handlar inte om min åsikt om enskilda människors val, för det är inte särskilt relevant. 

Den handlar inte om kvinnors agerande, den handlar om en urspårad och snedvriden debatt och om vad som händer när nyfascister tillåts påverka lagstiftning. Den handlar om staters, politikers och arbetsgivares agerande. Det är allas business. 

 

En del kommer att kritisera jämförelser i den här texten. Men att jämföra exempelvis klackskor och slöja är inte att säga att det är SAMMA SAK. Ingenting är samma sak som nåt annat. En jämförelse används för att göra argument lättare att förstå. Det är inte min mening att förminska den betydelse slöjan har för många.
Att inte skriva den här texten hade gjort att jag varit en del av de svennefeminister som får kritik för att inte vilja diskutera saker som inte berör oss personligen. Men vad fascister, stater och arbetsgivare gör berör mig. Vad som rör andra kvinnor rör mig, för att feminism är solidaritet.



Den feministiska saken är att backa sina systrar, för alla kvinnors skull. 

 

Jag backar den som älskar att bära slöja. Jag backar den som inte vill och skiter i. Jag backar den som bär den av tvång och inte kan/vill ta figthen och den som överhuvudtaget inte berörs av slöja-eller-inte-tjötet. Jag har den största respekt för dem som utstått tortyr för sitt val att inte bära den. Samma respekt hyser jag för dem som utsått detsamma för sitt val att bära den. För att detta är feminism. Feminism är inte att kritisera enskilda kvinnor. Feminism är att kämpa mot en patriarkal samhällsordning, mot stat, kapital och mot enskilda män som kämpar mot oss.


Du kan egentligen tycka vad fan du vill om hijaben/sjalen/slöjan, det intressanta är trots allt vad du tycker om kvinnor och vår rätt. Den här texten handlar inte om slöjor. För självklart är det inte så jävla enkelt som att välja mellan att den bara är en symbol för ont patriarkat eller bara en anspråkslös tygbit.  

Låt oss tala om själva slöjdebatten och vad ett eventuellt förbud skulle innebära. Då handlar den här texten om rasism, fascism, förbud och statens makt över människor.


Det absolut bästa vore såklart om vi inte hade den här diskussionen över huvud taget just nu. Men frågan om slöjan återkommer även i vänsterkretsar. Påfallande ofta är det commie-males som tycker det är relevant att prata om huruvida nån ska visa håret eller inte. Plötsligt är de så jävla intresserade av feminism att de är beredda att springa nyfascisternas ärenden för kvinnornas skull. Utan att ha nån avancerad statistisk uppgift på det hela vill jag anklaga den där gruppen som är besatt av att hävda ”arbetarklassens” intressen så jävla ofta att de glömmer bort att den trots allt består av en stor grupp kvinnor (med slöja). Ni vet de där som tror att klass är synonymt med kroppsarbete. Så fick de en känga också, moving on...



Jag är kritisk mot religion över lag. Inte sådär superpassionerat som en del andra, för jag tycker att det också finns det som är positivt med att människor tror på något alls (detta kan vi tjöta om i evighet en annan gång). Men religionsfrihet är en absolut förutsättning för allt som skulle kunna med å kalla sig ”demokrati”. Men, detta handlar inte i dagens Sverige om enbart religion. Det handlar om nåt mycket större än så. 

En sann antifascistisk feminist måste hata ISIS och talibaners slöjtvång likväl som svennefascisternas förbudshetsande.


Medelhavets stränder 2015. Sverigedemokrater går runt mellan hjälporganisationernas personal och delar ut flygblad till de människor som lyckats fly över havet.

Under rubriken ”NO MONEY, NO JOBS, NO HOMES” står varvat med annan skit:



Sweden is a modern western country. Here women and men are equal. Forced marriages and polygami will never be accepted. Halal slaugther, wearing niqab or burqa in public places will be forbidden in our country.”



Handlar då detta om att kvinnor skall komma hit och söka fristad? Nej, SD skiter såklart i kvinnor, så mycket vet vi. Påståendet om kommande förbud mot heltäckande slöjor (som dessutom är lögn) används för att människor inte ska komma hit. Detta är vad förbudshetsarnas nedkokta agenda är. De vill inte att folk från andra platser ska komma hit, och de vill göra livet förbannat surt för dem som lever här.



En mer sanningsenlig skrivning hade ju varit till exempel:



In sweden you can wear what ever the fuck you like. If anyone forces you to do or wear anything against your will it is a criminal act and there is help. BUT since we are facist assholes and sweden is not equal, we will harass you and make your life as miserable as possible if you decide to wear what ever the fuck you like as well as if anyone is forcing you to wear something against your will.



Olika typer av förbud mot heltäckande slöjor på offentlig plats har samtidigt fått fäste i Europa. Kanske är det inte så långt bort från Sverige som åtminstone jag vill tro. 


Belgien och Holland var tidiga, Frankrike är la det mest uppmärksammade exemplet. Våld mot kvinnor i slöja har ökat parallellt med slöjförbudet i Frankrike. Förbudet har serverat polismakten en möjlighet att på laglig grund trakassera och förfölja en redan utsatt grupp kvinnor. Det har gjort att enskilda rasistiska svin upplever sig ha folkligt stöd för övergrepp. Att det dessutom förs fram som en reglering baserad på kvinnors rätt är den moderna politiska retoriken i ett nötskal. Avklädd och hotad. För sin egen rätt. (kräkpaus)



I Frankrike kan man alltså bli haffad på stan för att man bär slöja som täcker ansiktet. Man måste då visa sitt ansikte på uppmaning. Gör man inte det får man åka med till stationen (vi vet väl alla vad som gång efter annan händer i polisbilar?) och visa ansiktet där. Som straff kan man få böter. MEN, OBS DENNA ÄR HELT SJUK: man kan också tilldömas att gå en ”medborgarkurs” i franska värderingar. Handlar då detta om kvinnors frigörelse? Nej. Är det inte löjligt uppenbart att det handlar om att inte vara fransk nog?

Vi har fått vittnesmål om hur uppjagade polismän slitit kläder av kvinnor på offentlig plats eller tvingat dem att klä av sig inför andra. 

Oavsett vad du personligen tycker om slöjan måste det framgå att vad detta handlar om är en enda sak: att minska livsutrymmet för de icke-önskvärda. Va fan att ”avslöja” kvinnor var något om kolonisatörer ägnade sig åt på sin tid!



I den schweiziska kantonen Ticino kan heltäckande slöja på offentlig plats ge böter på så jävla mycket som motsvarande ca 85 000 kronor. Lagen är dessutom specifikt riktad mot slöjor och gäller inte typ skidmasker och mc-hjälmar. Alltså handlar det inte om att visa ansiktet. En sån lagstiftning kan bara handla om rikets säkerhet (också vanligt argument) om man på allvar menar att muslimer i sig själva utgör ett sådant hot. Det är rasism, solklart. Som feministisk idé är det ju också relativt helsjukt att bötfälla en person en enorm summa för att göra något som man då tänker sig att hon är tvingad till... Tack för frigörelsen, får jag kvitto på det?

Jag säger inte att det inte finns kvinnor som blir förtryckta med islam som vapen. Precis som kvinnor blir förtrycka med alla till buds stående medel även utanför den religiösa sfären. MEN idén om den bruna besten, den muslimske mannen och hans kvinnosyn är en grundpelare i den nyfascistiska retoriken (med honom kommer den dödsförtryckta viljelösa kvinnan). Den blåses upp och används för att kunna driva vidrig politik. En vänster värd namnet kan aldrig gå med på det. 

Det betyder inte att vi ska blunda för att det finns kvinnor som flyr förtryck som vi i Sverige har svårt att föreställa oss. Det betyder inte att vi ska blunda för att det finns kvinnor som är beredda att utstå piskrapp och fängelsestraff för att slippa slöjan. Men förbudet, det är inte till för dessa hjältinnor.


Jag menar ärligt, kan vi ha två tankar i huvudet samtidigt? Det är feministiskt att backa de kvinnor som trotsar slöjtvånget i ex Iran. I Sverige är det feministiskt att inte ställa upp på en utveckling som gör en särskild grupp kvinnor till slagträ i en debatt som egentligen skiter i dem. Gemensamt för de båda förhållningssätten är att motsätta sig lagreglering om (kvinnors) klädsel.

2014 startade exiliranska (alltså bor inte längre i Iran) journalisten Masih Alinejad facebook-protesten ”Friheten i smyg” där iranska kvinnor fotar sig utan den lagstadgade sjalen på offentlig plats. Sidan fick snabbt över en kvarts miljon följare och det hela var helt sjukt fett faktiskt! Men, Alinejad håller linjen och säger att hon inte är emot slöjan. Hon är emot det iranska hårförbudet och kvinnoförtrycket. Rite on!

Så kommer svennerasisterna å säger typ att:
”Jamen om man kommer till Sverige så får man anpassa sig! Här visar vi minsann håret och man får ta seden dit man kommer. Om vi skulle åka till Iran så måste vi bära slöja där!

Jag skrattade högt när jag läste nån som skrev typ: ”Jaha så nu har vi fascistdiktaturer som måttstock och förebild?”



Inte så oväntat kanske!

Vi måste kunna ha olika förhållningssätt beroende på det politiska läget. Det är inte så jävla svårt faktiskt. Den europeiska besattheten av slöjan och diskussionen som den förs idag leder till kränkningar och misstänkliggörande av en stor grupp kvinnor (och män). Det är inte kvinnorörelsen eller vänstern som driver slöjförbud och att titta på idéns företrädare är fingervisning tydligare än någon om vad det hela egentligen handlar om. Nyfascism. Rasism. Kvinnoförtryck. Räkna ut det med röven tack.



Debatten förs över kvinnors huvuden och för samtliga som tror på kvinnokollektivet är det därför ett problem. Man måste fråga sig, är kvinnokampen till för någon särskild, eller är den till för oss alla? Vi är ett kollektiv förenat av könstillhörighet, inte av politisk övertygelse eller religiös tro. Det är ett spretigt kollektiv vars värde vi försöker upprätthålla och vars fiender vi motarbetar. Men vi måste inte alla tycka samma. Skulle fuckin Alessandra Mussolini komma och knacka på min dörr och söka skydd från patriarkatet skulle jag ge henne det. Skulle hon däremot vilja sprida propaganda skulle vi vara fiender. 

Systerskapet är solidaritet, inte likhet.


Likadant måste det vara med klassen, och slöjan är trots allt numera också en arbetsmarknadsfråga på många sätt. Klasskamp måste bedrivas av och för dem som tillhör arbetarklassen, oavsett allt annat. Ärligt verkligen, vad håller vi annars på med?

Så. En ung kvinna sökte jobb på SAS. När det väl kom te kritan fick hon inte jobbet, om hon inte kunde tänka sig att ta av sig (den ej heltäckande) slöjan på arbetstid. EU-domstolen kom i mars 2017 fram till att arbetsgivare får neka arbete för personer som bär ”synliga religiösa symboler” om de hade en sådan policy redan innan. Och så gick debatten loss och visst, det är la inte en mänsklig rättighet att arbeta på SAS. Men det säger rätt mycket om den minimala förståelse som finns för vad slöjan egentligen är för något. 

Det finns massvis av olika slöjor, en del knyts som turbaner, andra som en stor hårknut i nacken, en del är tigtha runt ansiktet, en del är i glada färger. Men liksom gemensamt för dem alla är ändå att en slöja tar man inte bara på och av som vilket plagg som helst. Så enkelt är det inte. Istället uppstår ett hinder för att ens kunna arbeta. 

 

Jämför vi med barnmorskan som inte ville göra aborter och som också jag uppmanade att bara ta ett annat jävla jobb var att hon inte kunde tänka sig ATT UTFÖRA ARBETET. Detta mina vänner, är den avgörande skillnaden. I fallet med barnmorskan handlar det om själva arbetsuppgifterna och om värderingar (som alla nu är besatta av). I fallet med slöjan handlar det om att NEKA arbete på personlig grund. Det är helt enkelt två helt olika saker.


I Danmark pågick en förbannat hetsig debatt om huruvida domare skulle få bära slöja. Lena Sundström återger i sin bok ”Världens lyckligaste folk – en bok om Danmark” hur debatten kom att handla om huruvida kvinnor i slöja kunde döma efter danska lagar (eller sharia?!). Eh, ärligt talat liksom. Sundström citerar Sabba Mirza som är juriststudent och vill bli domare. I tidningen nyhetsavisen skriver hon:

”Förr diskuterade man i USA om svarta kunde döma. Senare om kvinnor kunde döma, eller om de var för känslosamma. Nu diskuterar vi om folk med slöja kan döma neutralt och opartiskt.”



Hon fortsätter:

”Jag menar att det är hyckleri när man säger att muslimska kvinnor bara går där hemma med barnen, medan man samtidigt förhindrar dem från att få en utbildning, för att de inte får ha slöja på sig.”



Och ett jävla hyckleri är det verkligen. Hela norra Europa är besatta av invandrade människors ”bidrag”. 

 

Inte då de bidrag som de rasistiska lögnhalsarna påstår att de får, utan vad de själva skall bidra med till det nya landet. Ändå duger det inte att bidra. Målet är inte att någon skall lyckas göra det. När slöjbärande kvinnor ”bidrar” vänder debattens fokus och börjar istället handla om allsköns jävla problem deras deltagande på arbetsmarknaden påstås ställa till med. Nationsfanatikerna kräver att de ska ”lyckas”, men ägnar sen alla hästkrafter åt att sabotera. Va fan slöjan har till och med diskuteras som en ”potentiell bakteriekälla”!



Sundström intervjuar också Yeliz som överväger att flytta ifrån Danmark:

”...och det har betytt så mycket för mig att studera, jag älskar att studera och jag har verkligen njutit av det. Så kommer några människor och säger, vet du vad, det är fint att du har några drömmar och några ideal som du vill realisera, men det struntar vi i. Om du vill använda dig av dina kvalifikationer på arbetsmarknaden skall du använda dem utan din slöja.”



Jag tänker från balkongen: hur mycket ska man egentligen behöva ge upp för ett arbete? Arbetsgivares makt över oss, dem vi är och allt som är viktigt för oss i livet, den måste vi stå emot. Så länge vi kan utföra arbetet har de inte med det att göra. Simple as that.



Åter till Sverige. Slöjdebatten förs också specifikt om barn. 7 feb i år skriver svt.se såhär under rubriken ”Så vill moderaterna stoppa slöja i skolan”:

”...Bland förslag som handlar om mentorprogram, snabbare och bättre introduktion i samhället och tätare samverkan med näringslivet skriver Moderaterna i Västerås under rubriken ”Riktlinjer i skolan” att:


”Vill man ha slöja är det ett beslut som varje vuxen får ta själv. Små barn som inte kan välja själva ska slippa ha slöja, vilket är något som verksamheten bör prata om. Information om detta ska ges till föräldrar via föräldramöten och i behov vid utvecklingssamtal.”

Genom att prata med föräldrar på utvecklingssamtal och i andra möten vill man att skolan gör klart att det ”inte är önskvärt” med slöja för mindre barn.

"Det är viktigt att vi faktiskt pratar om att vi i Sverige inte tycker att små barn ska ha slöja. Att man är tydlig med och informerar om det", säger oppositionsrådet Elisabeth Unell (M)"

För det första är det ju jävligt intressant att denna Elisabeth kan tala om vad ”vi i sverige” vill. Men hur som helst, oavsett om man tycker att barn ska kunna ha slöja eller inte så är det återigen förbudet som blir intressant. Samtidigt som utbildningssystemet har nedmonterats och rånats på resurser så tycker alltså moderaterna att detta är något att lägga tid på. Samtidigt som sagda moderater vet att förbud skulle strida mot religionsfriheten (och barnkonventionen) och därmed inte kommer införas i första taget vill de med detta ha en diskussion om ”svenska värderingar”. Återigen den nya nationalistiska besattheten. Man kan mycket väl tycka att barn inte skall ha saker som är till för vuxna, som smink eller sexiga underkläder eller slöja. Men förbudet mina vänner! ”Informationen” om vad som gäller och vem som bestämmer det. Inte minst måste vi vara förbannat kritiska mot att ett eventuellt slöjförbud i skolan skulle innebära att (vissa) muslimska föräldrar skulle fråntas sin rätt att fostra sina barn, den rätt som alla föräldrar har (OCH JA, inom rimlig gräns, det säger la sig självt).

Har moderaterna tänkt på att de barn som eventuellt tvingas bära slöjan mot sin vilja (som de bryr sig så mycket om) kanske skulle vara hjälpta av att alla skolor har en kurator på heltid? Att lärare har tid till socialt arbete och tid utanför undervisningen för att vara en trygg vuxen för barnet att prata med om hur hon har det? Satsningar på skolhälsovård och rimlig tillgång till skolsköterskor?

Nej, istället efterlyser man en diskussion om ”svenska värderingar” vilket i sig säger jävligt mycket om vad och vilka som anses ingå i det. Vad det gör med den redan utsatta gruppen flickor att pekas ut på det här sättet benämner man inte, för de ska ju bli ”svenska” för sin egen skull...



Idén om slöjbörbud är nyfascistisk. Slöjdebatten som den förs idag är rasistisk och antifeministisk. Så ladies, "sorry about the mess here in Sweden". Please wear what ever the fuck you like! Att vara feminist är inte din look. Dont hate the player, hate the game. 

Det enda krav feminismen ställer på oss är solidaritet. Du måste bara backa din wifey!