torsdag 7 februari 2019

Om fattigmånads-dealen - citroner, produkter och en cocktailklänning

”Man ba: Jaha men NÄR kommer tipset?!” utbrast hon, och vi skrattade vid ett rödljus i höjd med jaegerdorff. 

Varje år vid den här tiden kommer klickvänliga artiklar om hur man klarar årets allra mest knappa månad. ”Ät inte ute varje dag”, ”Gör matlådor”, ”shoppa second hand”, räknar hon upp med hånfull ton. JOJO tack men nu har vi änna läst halva texten och ingenting här är egentligen ett ordentligt knep å knåp som går att använda mot den ekonomiska marginalen. Det enda som funkar är nämligen pengar. Om de bara kunde skriva det: haffa cash. Klart slut.

Ständigt denna underliggande tanke om att: den som anstränger sig klarar det, folk lever över sina tillgångar. Liksom, ”ät inte ute varje dag” allvarligt är det nåt som folk gör i vanliga fall? Vi kan rodda hur mycket vi vill, men sanningen är att det enda som kan fixa denna eviga januari som är klassamhället är att vi tar från dem som har. 

För å kunna göra lemonad av skiten måste man faktiskt ha några citroner först. Det finns de som badar i citronjävlar.


Det var januari, fortfarande ljust ute och vi hade varit och tittat på havet tillsammans. Det är intimt på nåt sätt, att göra sånt som man annars alltid gör ensam ihop med någon. Där på klippan enades vi om att strävan borde vara mot att bli en flanör. En av de där människorna som gjorde samma sak som vi, men ändå nåt helt annat. Alla människorna i hamnen i fiskebäck som tog sig en liten tur i solen vid havet i januari. Gu va trevligt. Ut å fingå med en wifey. Hos flanörerna heter det ”väninna”.

Andelen hemlösa kvinnor ökar och de består av en ny grupp:

Det är personer som kanske inte har missbruksproblematik eller lider av psykisk ohälsa, utan de kommer till oss på grund av ren bostadsbrist”, säger Veronika Wolgast, avdelningschef för sthlms stad socialförvaltning till tidningen mitt i sthlm.

På stadmissionen säger de att det tex handlar om ensamma mammor med välfärdskneg. Att ha ett arbete är inte längre en garanti för att kunna hyra en bostad. Samtidigt är inte att sakna bostad en grund för att få en via soc. Frågor på det? JA, VA FAN SKA MAN GÖRA, är väl en lämplig summering? Man undrar ju, hur hade det varit om de här morsorna bara kunde ta å göra några matlådor va?

Hyresgästföreningen beskriver hyresrätten som en ”attraktiv produkt”. Och well, ja det får man la säga att den är i så fall. Kanske den allra mest eftertraktade i storstäderna just nu, men bara för att man efterfrågar en endaste liten citron så får man den inte. 

 

Det är själva marknadens logik, ett bostadsbestånd som räcker och som folk har råd med är inte förenligt med fastighetsägarnas vinst. Men att bo är inte att konsumera, det är att finnas, att leva. Det är ingen guldkant på tillvaron eller nåt gött impulsköp man kan unna sig när man är down. Det är för fan en förutsättning för mänskligt liv. Typ så, inget man kan välja bort för å slippa ”shoppa second hand”.

Finns någonting av det mänskliga kvar undrar man? Eller är varje livsfas bara ett förändrat konsumtionsmönster? Liksom, vi är inte sjuka – vi konsumerar vårdprodukter. Vi behöver inte bostäder – vi har betalningsvilja (eh) till attraktiva lägenhetsprodukter. Våra barn behöver inte utbildning – vi väljer den effektivaste tjänsten skola. Man undar, finns då den som inte klarar konsumtion? Det är en beskrivning av våra liv som rimmar fett illa med allt som vi är. En som hindrar oss från allt det vi skulle kunna vara. Det är ett sätt snacka som tar mänskliga behov och rättigheter ifrån oss. De talar om för oss att vi är mindre än vad vi är. Ett välmaskerat ideologiskt språk som får både hyresgästföreningen och januaritipsarna att snacka skit.

Allt förtjänar vi. Alltihop är vårt. Alla cintronjävlarna ska i den gemensamma korgen – åt var och en efter behov. För en bostad är ett mänskligt behov – inte en mer eller mindre attraktiv produkt.

 

Ni vet det var regeringshaveri å cirkus, å så kom de tillslut överens. Sossarna å gänget. ”Januariöverenskommelsen” presenterades. Är det inte lite extra hånfullt att den kallas så? Fattigmånads-dealen.

I punkt 44 kan vi läsa:
    1. Att marknadshyror för nybyggnationer ska införas och
    2. Att straffen ska skräpas för försäljning av svarta andrahandskontrakt samt att köpet av ett sånt ska kriminaliseras.



Marknadshyra betyder enkelt att värden/fastighetsägaren och den enskilda hyresgästen/knegaren ska komma överens om hyran utan hyresgästföreningens inblandning. Alltså: förhandlingsrätten avskaffas. Att ta ifrån oss en rätt (att förhandla) som vi har idag, är att ta något ifrån oss och att rycka oss bakåt. Denna "överenskommelse" betyder förstås att värden själv sätter den högsta möjliga hyra bostaden kan hyras ut till. Att tillåta marknadshyra någonstans alls i hyresbeståndet samtidigt som vi har bostadsbrist är inte bara sjukt, utan det flyttar oss också närmare en total avreglering. Vilket de borgerliga är öppna med att de egentligen vill. Och well, det är la ingen skräll pga de vill ju allt som är dåligt. 

I somras skrev aftonbladet:

Kraftiga hyreshöjningar på 50 procent eller mer. Det skulle bli resultatet om marknadshyror infördes i Sverige, enligt en ny undersökning från Hyresgästföreningen. Många människor skulle inte ha råd att bo kvar, säger chefsekonomen Martin Hofverberg.”

Det är vad som väntar om inte Jonas och hans liga står vid sitt ord. Säga vad fan man vill om Vänsterpartiets sätt att deala med uppgörelsen, men de har sagt att de fäller regeringen om de tallar på hyresrätten. Det återstår att se, VÄNSTERPARTIET. Om detta var vad ni fick, tagga för fan på det då!

Handeln med svartkontrakt finns för att vi inte får några citroner. Bostäderna räcker inte och allt fler  kan inte kvalificera sig för kontrakt. Det finns inget som är gött med ett svartkontrakt och det är knappast nåt som någon väljer. Kanske kan vi se det som att på allvar ”shoppa secondhand”. Den som skaffar sig en bostad i ett samhälle som inte erbjuder nån, gör ingenting annat än det som nöden kräver.


Men nöden, den orkar vi liksom inte ta in. I vanliga fall läser jag alltid ut en bok jag påbörjat. Hur tråkig den än är så ska jag ro båten i hamn, riktigt rainman. Sen öppnade jag Charlotta von Zweigbergks ”fattigfällan”. Sida upp och sida ner tecknas ett kvinnoliv som i rasande hastighet faller över den ekonomiska branten samtidigt som allt runt om står stilla. Hur samtliga rörelser påminner om fattigdomen. Toalettbesöket, tända glödlampan, svara i telefon, få post, bli hungrig. Att finnas blir att kosta. För målande och kompromisslöst porträtteras fattigdomsspiralen från normalt liv till botten att jag inte pallar.

Blir istället sne på huvudpersonen, tycker hon är ömkligt gnällig och kanske mest av allt: jag tar det personligt. Kan du sluta pracka på mig din ångest?! Så hopplöst kan det väl ändå inte vara?! Gör en matlåda för fan. Jag ångrar fortfarande att jag började läsa.

Det är så vi hanterar fattigdomen. Vi slutar lyssna. Lackar ur och tar inte in. Skyller den på individuella misslyckanden. Livets skörhet och den gemensamma verklighet som vi så gärna vill glömma: när som helst kan det rasa. Den som visar oss det vill vi inte veta av, och vi börjar pissa på fattiga människor. Deras existens trycker orättvisan och osäkerheten i ansiktet på oss tills vi utvecklar ett oansikte och en mindre filantropisk version av att vända andra kinden till. Bara så kan vi förstå hyresrätten som ”en attraktiv produkt” när kvinnor och barn är hemlösa.

Bara om vi bara mörkar mammorna på stadsmissionen kan vi snacka det liberala språket. 

 

Fredrik Kopsch, lektor i fastighetsrätt säger till tidningen affärsvärlden att det finns goa möjligheter med fattigmånads-dealen:

"Det här kan öppna upp för nya produkter som jag tror hämmas av nuvarande marknad, olika former av kollektivboenden till exempel eller mer av korttidsboenden som är ett mellanting mellan hotell och lägenheter. Det finns en uppsjö olika tänkbara produkter som skulle kunna uppstå"

Men är problemet med hyresmarknaden att ”mellanting mellan hotell och lägenheter” inte lanserats? Är det korttidsboenden och nya produkter som efterfrågan skriker efter? Nej, mammorna på stadsmissionen och min klipp-wifey söker trygghet, stabilitet, grundläggande rättigheter på en hyresmarknad utformad efter behov.



Det är det lilla. För egentligen förtjänar vi allt som de andra har. Vissa shoppar svartkontrakt och andra ba:

”Grattis! Du har vunnit budgivningen för DKNY klänning i skimrande tyg”.
För 169 kronor har jag just klickat hem en begagnad cocktailklänning med ca noll  användningsområden i mitt liv. Men vad ska man göra? Jag drömmer om lyxkommunismen och hittills har ingen kunnat argumentera för att jag inte ska få ha skimrande tyg när andra kvinnor får leva hela sina liv insvepta i det.

Den är ljusgrön, som mina ögon. I den ska jag glänsa som en citronjävel i januari.För som Talib sa:

"When life gives you lemons, you paint that shit gold".




fredag 1 februari 2019

Om hunger och att bygga bo av landstings-lakan

Folk blir deppiga på vintern. Säger att ”ja det är väl januari” när man frågar hur de mår. Förr förstod jag dom inte. Hörde vad de sa såklart, accepterade deras verklighet men kände inte igen den. Nu för tiden inser jag att vi kanske inte är så olika. Det är nån form av deppighet jag känner. Blues förklädd till leda. Det är den som får mig att längta bort, vilja ut, nåt annat, nåt nytt, tillbaka till allt möjligt gammalt som kunde blivit annorlunda.

Provar hit, provar dit. Joho jag tänker minsann testa det som bjuds så länge det fortfarande bjuds nåt alls. Sällan nåt jag önskar på menyn. Vräker ändå, ett innanmäte utan botten. Ni vet som efter inledande abs när kroppen liksom listat ut att det inte funkar att skrika efter vad det nu är för substans utan det bara känns som man är hungrig istället? Jävla lurigt. Man äter, äter och äter men det är inte mat som man vill ha. Minns en dag som tonåring när jag åt och åt och åt och åt och skulle just ringa nån å säga att det inte hjälpte. Spydde över hela luren. Pannkakor, yoghurt, clementiner, bulle. Fortfarande hungrig. Femton år senare fortfarande hungrig.

Det var vinter och mitt barn var sjukt. Vården. En, två, tre olika besök, primärvårdshelvete. De hörde mig när han inte kunde se och vägrade släppa kudden han höll mot det lilla lilla lilla ansiktet, det som jag bara ville skulle vända sig mot mitt igen. Ett litet fjunigt huve skriker ”hjälp mig mamma!”. Jag hjälper dig men älskling men vem ska hjälpa mig?

Det är en dränerande ensamhet. Den talar vi inte om när vi talar oss hesa om de ensamma mammorna och alla deras tillkortakommanden. Den ensamhet som finns i oron. Den som helt saknar samband med underhållsbetalningar. Vi fick ett rum på drottning Silvia och de talade med lugna röster. Jag hörde hälften och ett gick på repeat ”kanske blir han blind” upprepade de: blind, blind, blind - sluta tjata. Ingen tjatade. ”Går det inte vägen får vi söva”. Man kan dö av narkos. De sa med all sannolikhet inte så. Jag hörde det ändå.

Bara satt där med hans glödheta lilla elementkropp, klappade, klappade och klappade, strök den lilla pannan - och tänkte på hur jag skulle kunna röka. Hur skulle det gå till? Får man ens vara röksugen när man är en mamma på ett sjukhus? När fan i helvete blev jag det? En vinternatt för något år sen. Mer har jag aldrig behövt den, den lilla lugnande kamraten mellan mina fingrar. ”var inte ledsen mamma jag kan lyfta en bil med en hand ju” mumlar den lille hjälten. Helvete varför finns det ingen mer som måste gå igenom detta? Om vi nån gång kunde vara någon annans problem.

Plötsligt ”pling” i telefonen. Ett dödsbud. Tittar in i väggen hon är död. Jag har inte hunnit med. Hur kan det ha hänt nåt alls vet ni inte att här inne finns det ingen tid.

”Pling” igen. Ännu en man som ville ha nåt men inte ge nåt av sig själv. Män som söker allt de inte vill ha som tidsfördriv. Kanske precis som jag. Det finns tallriksmän och avloppsmän och vanliga besvikelser, en dag ska jag ge en begreppsdefinition på dessa maskuliniteter. Det enda jag inte hade var tid. Ingen tid och en längtan efter husfrid som jag kanske aldrig kommer lösa. För femton år senare är jag fortfarande hungrig.

Ingenting betyder nåt. Folk dör, folk smsar, barn blir blinda, mammor är ensamma och försäkringskassan har bara ett enda telefonnummer till alla i hela sverige att ringa. Det betyder ingenting och allting bara är och jag orkar inte det. Det betyder inte heller nåt, det liksom drunknar i sin världslighet. Bla bla pallar shi, det kan man säga men man klarar allt. Varför? För att där var vi på ett sjukhus och alla andras liv fortsatte där ute. Det är ingens fel och man kan inte vara arg på nån. Måste vara arg på nåt så det får väl bli på allt. Hela världens lilla fiende. Ba kom jag lägger mig.

Som ett barn grät jag på golvet i lekrummet när han äntligen sov. En angel-nurse i sina blå scrubs som höll mig mitt emellan gunghästen och dansmattan. Hon höll all min oro, all min ensamhet, döden och abstinensen i sin varma högskoleutbildade famn. Jag älskar sjuksköterskor. Gråt ut allt som är där inne, sa hon och helvete det gjorde jag. Tre hekto snor på hennes tröja. De finns där för de sjuka, de förvirrade, de brutna. De finns där i all sin underbetalning, överarbetning, ibland barska uppfodring. Dygnet runt så finns de där. Gå nu ut i nödutgången också röker du två. Ja tack det ska jag visst göra. Hon höll hans hand så länge. Vilken jävla yrkeskår.

En annan jul var det jag som var på sjukhus. Mind over body, ja ba kör tänkte jag och när jag till slut kom till vårdcentralen körde de mig till akuten. När man kommer upp på avdelning finns ingen tid. Där råder evig paus. Snälla mjuka händer, förstående röster, nån kallar mig en liten fågel när hon visar mig för studenterna på ronden. Ja jag är en sparv och jag kan aldrig åka hem. Gud jag älskar sjukhus. Låt mig stanna här, låt julen försvinna och det inte vara mitt fel, jag är bara en sparv. Här, många våningar upp bygger jag ett bo av landstingslakan och utmattning.

I flera dagar drog jag ut på mitt smärtpåslag, spelade teater som värsta dramaten-bruden. Än är jag nog inte frisk hörni? Åh så sjuk jag är. Spruta efter spruta ut i ett flöde utan tid. En kvinna som söker tidsuppehåll ligger timmar och tittar på en gråmulen utsikt. Opiater, pissamhällets gåva till alla som alltid är på väg mot branten. Hon som nu är död hälsade på. Hon fattas mig min wifey.




onsdag 26 december 2018

Om arbete, pisstorkare och en mailpåminnelse

Jag har varit hemma i stort sett hela dagen. Haft radion på i köket. För JAG ÄR NÄMLIGEN ARBETSLÖS!!! tänkte jag skriva. Men egentligen är jag faktiskt julledig. Just nu och i några dagar till är jag anställd.

Men snart kommer det. Det är väl det. Någon beskrev de arbetslösas värld som en präglad av en enda känsla: rädsla. Jag känner den. Som en tryckande påminnelse i bröstet och som stressen varje gång den minsta utgift kommer smygande. Ingen är mer ofri än den som är rädd. JA OKEJ kanske den som faktiskt är fängslad då. På ett annat sätt än någonsin tidigare påverkar nyhetsrapporteringen och det politiska läget mig. Att vi kan ha en jävla budget men ingen regering säger väl allt. Vi står inför en tid av osäkerhet, repression, fattigdom, fascism och när medeltemperaturen ständigt sägs öka blir verkligheten ändå ständigt kallare. En sån där kyla som äter sig in, en som vi väver in i ett täcke av cynism och bara bär.


En välkänd farbror med stort skägg skrev om ”den egoistiska beräkningens iskalla vatten”. En barnboksförfattande annan farbror skrev om Pingvinen Pablo som seglade iväg på ett isblock. En frusen lady i morgonrock skrev om en väldigt liten mamma i december.



Gud är jag den mest oansvariga kvinnan i världen? Den omognaste och mest olämpliga mor? Man säger la för helvete inte bara upp sig sådär. Ingen a-kassa finns att få och inte heller nåt lämpligt svar till nya arbetsgivare som undrar. ”Jo ni vet jag har drivit konflikt för minskad lönespridning, icke-hierarkisk organisering av arbetet, ideologisk heder och viss flexibilitet när det kommer till lagar och förordningar. Efter några år blev jag så jävla sne att jag bad alla dra åt helvete”. Heh anställ mig gärna? Åh om man nån gång bara kunde veta sin plats. Också värderingar kostar.

Har lust å trycka upp mina grandiosa värderingar nånstans där annars bara olika män brukar döva min ensamhet. Jaha din pretentiösa jävla höna ska du äta dina exel-filer med lönesättnings-modeller nu kanske?



”Den nya budgetens stora förlorare är de arbetslösa” säger en saklig hallåa på P1. Det känns som hon pratar med mig och jag svarar vid spisen att jag önskar att hon inte kallade mig så: ”en förlorare”. De är arbetslösa tjänar exakt noll komma noll i den så omtalade plånboken på jobbskatteavdrag. Med inflationen är förlusten i köpkraft aka livsuppehälle än större. Men jag vill för fan inte ens prata om jobbskatteavdrag!  

Alltid och åter tvingas vi förhålla oss till de andras politik. Ständigt kritisera och påvisa den sjukaste skiten, aldrig få prata om vårt eget. Vad vi vill i motsättning till att hela tiden behöva vråla att man FAN INTE VILL! Det är klart att man blir en lipsill när man hela tiden har till uppgift att peka på det som inte funkar. 

Likt en utarbetad fru som gnäller om piss på ringen, räkningar och dammet bakom soffan blir vänstern. Men det var inte hon som önskade det så, bara den som torkar pisset tjatar om det. Den som pissar pissets klassvilja är upphöjd till lag. Till lags är den som torkar tyst.


Ju mer jag tänker på arbetet desto mer tänker jag att kanske är det där vi ska lägga vårt fokus, vid själva den moderna kapitalismens kärna: ett seriöst försök till lite upphottad arbetskritik. Kritik av lönearbetets självklarhet. Tjötet återkommer ständigt, företag som GER jobb åt de som behöver. Som pissar piss till de som torkar. Till och med prostitutionen beskrivs som nåt positivt för att den kan svälja de arbetslösa. Med teknikens framsteg hörs de rädda rösterna: vad kommer hända med jobben?



Den stora frågan är kanske egentligen vad som händer med människorna. Inte behöver de kneg-älskande oroa sig egentligen. Hela den ekonomiska politiken har kommit att kretsa runt just det: att skapa jobb i en tid när jobb blir allt mindre nödvändigt. De hittar på mer och mer avancerad idioti hela tiden, vi glömmer väl aldrig fas-3orna (i motala?) som målade om samma stolar gång efter annan? En fördnedrande fördummning som krav för brödfödan.
Johodå om du ska äta ska du arbeta. Ska du ha pengar ska du göra nåt. Vad fan som helst men nåt ska du göra och du ska INTE gilla det!

Arbeit macht frei det är ditt incitament lilla pisstorkar-mamma.

När välfärden raseras och klassamhället djupnar blir alla samtidigt mer intresserade av välgörenhet. Vi blir ena förljugna sad-faces som pratar om ekonomisk utsatthet, utanförskap och ensamhet som virussjukdomar vilka angriper oss, männiksorna. Inte är vi medansvariga till detta hemska som ingen önskar ska finnas. Det var tema ”medmänsklighet” på SVTs julfirande och olika b-kändisar tittade allvarsamt in i kameran å lovade att tänka på de utsatta hela julen. Ja tänk på ni, vem fan hjälper det kan man ju undra. Vi ska tänka på de insatta, de vars glättiga existens bygger på de andras lidande.

Välgörenheten konserverar orättvisan, kapslar in den i en eko-papp förpackning. Vakuum-packad och isolerad från omvärlden skvalpar den där i äcklig grumlig olja. Det kan ju nån rigtheous vegan göra maränger på.


När jobben inte räcker till bli universiteten en landningsplats och jag väntar nu på att min sena anmälan ska behandlas. De arbetande människorna är mer utbildade än någonsin, och ändå är det inte sant att alla arbeten kräver större kunnande, snarare har många arbeten förenklats och tidigare expertis kan nu lätt ersättas av maskiner. Konkurrensen hårdnar och vi ställs emot varandra i en klart mindre färgstark hunger games-version. Vi tvingas konkurrera med mer än det som är själva arbetet. Det som är vi, oss som människor vårt jag och vårt värde blir gjort till vårt personliga varumärke. Så ja well varken ”pretentiös höna” eller "ensamma mamma" är några lyckade varumärkesprofiler.


Våld emot handläggare och andra tjänstemän på arbetsförmedlingen ökar i takt med människors desperation. I takt med att rädslan och misslyckandets retorik puttar dem över gränsen. Idag har de okrossbartglas och larmanordningar, på en myndighet som skulle serva folk med nya jobb. Är det inte mörkt? Dystopiskt nästan. På socialkontoren tar uniformerade väktare emot de svagaste varumärkena. Men inte får de bada i nån välgörenhets-konserv, nej soc är myndighet inte välgörenhet och allt fler människor som faktiskt har problem skickas vidare till arbetsförmedlingen. Där finns lediga tjänster förresten, de söker: säkerhetschef, apputvecklare, leverantörsfakturahanterare (eh?), socialkonsulent och digital producent. Kanske finns jobben med arbetsförmedling inte kvar?

Ett så enormt maskineri för att att dölja en välkänd men nedtystad sanning: den stora majoriteten av oss skulle aldrig gå till våra arbeten om vi inte var drivna av ekonomiskt tvång. Om de inte jagar dem som saknar anställning så rasar hela deras bygge.

Jaha så detta var ju lika matnyttigt som exel-filen jag inte kunde äta. Hur fan gör jag med förskolan? Om bara några få dagar börjar den igen, men så länge jag saknar arbete har ungen inte rätt till mer än femton timmar i veckan. Dagis som blev förskola för att det inte bara skulle vara förvaring av de små. Det skulle vara pedagogisk omsorg och samhällsfostran för deras egen skull. Ändå får man inte vara med om ens föräldrar saknar arbete, trots att det kanske är de barnen som behöver andra, sammanhang och varm mat allra mest. Så ska jag anmäla att jag inte arbetar och inte få lämna, eller ska jag mörka och hoppas på det bästa? Då måste jag förstås också betala som att jag hade en lön. Ingen a-kassa till den som sagt upp sig själv, inget kompis-gäng till den vars mamma inte knegar. I den nya budgetens tripplas RUT-avdraget för barnpassning.

”Klassmotsättningar tar sig sällan uttryck av blodiga strider”. 
 Nej vet ni att det tar sig ibland uttryck i en mail-påminnelse om att lämna in dagis-tider.