Om kontroll, livet med f-kassan, mulle meck och rollergirl

Jag tycker om att köra bil. Förmodligen handlar det om kontroll. Kanske om frihet. När man kommer över 100 km/h kan man tänka ordentligt. Det är som att världen runt om skingras medan den susar förbi där utanför. När man kommer upp mot 130 km/ h  sitter man inte fast längre. Vid ännu högre hastigheter kan man överskrida kontrollgränsen och bara åka fort som in i helvete. Då finns inte världen där ute alls. Man kan bara ha fokus rakt fram. Om jag missar nu så dör jag.

”Hon har kontrollbehov” säger de om kvinnorna. Ett förminskande och kränkande sätt att beskriva vårt ansvarstagande. Vi tar ansvar för att saker ska fungera. Kontrollbehov kan bara uppstå i en situation där man saknar kontroll. Vi söker inte det vi redan har. Vardagslivets maktlöshet. Maktlösheten i att köra jättefort till havet varje gång det känns ledsamt.

Läser godnattsaga. Mulle Meck, vilken jävla poet:

”Så kunde Mulle hissa segel,

sätta kurs mot synranden,

för att söka stranden bortom havet.

För där havet tar slut måste ju nåt annat börja, tänkte han”

Mulle vet inte att bara rika människor har segelbåtar och att hans rötna svartbygge skulle sjunka direkt. Om han fanns skulle de tvinga honom arbetsträna istället. På andra sidan ligger bara danmark.

Glatt blinkande lampor i den mötande filen gör att jag snabbt tar mig ner till 90 från 130 strax utanför kungsbacka. Förbi en blåklädd tönt på motorcykel. Det är konstigt med trafiklagstiftningen. Kanske är det den enda lagen som inte är repressiv, den finns bara för att folk inte ska dö. Samtidigt är det typ den enda lagen som vi alla verkar rörande överens om att man inte behöver följa. Man ska liksom inte göra det. Vad säger det om oss? Bilister varnar lojalt varandra för poliskontroller och vi har alla en tyst överenskommelse om att man är sjukt störig om man faktiskt kör i 50 på en 50-väg. Hur vore det om vi var lika solidariska även när det inte gällde gemensam disrespect för liv å hälsa?

Vi jobbar med kontroll för att hantera våra trauman. Tänker på henne som inte vågar lämna sin förort. Får ångest av tågresor och som hellre går en halvtimme för att handla än att åka. Det är hennes sätt. Vi skriver listor. Har koll på läget, får översikt, kan känna tillfredställelse av att stryka det vi hanterat. Det är ett heltidsarbete att få vardagen att funka. Räkningar betalas, sängar bäddas, bord torkas, bostadsbidrag söks och lunchlådor lagas. ”Detta är livet”. Det är fan inte livet. Fast det är verkligen livet. Utbrändhet vår nya folksjukdom.

Man ska behärska sig. Är det inte fult? Ett självskadebeteende nästan. Be-härska. Härskna av alla känslor man ska hålla på insidan. Jag är en utagerande person. Det kan få en att framstå som crazy men egentligen är det rätt sunt. Då kan man avhandla och liksom stryka på den inre listan. Men det funkar inte med allt. Det finns känslor som omvärlden inte kan hantera. För att inte tala om män då, som en jävla emotionell LSS(Lagen om Stöd och Service) -assistent får man jobba om det ska bli nåt sagt.

”Vad vill du jag ska säga?” ja INTE det iaf ditt missfall.

Det är ju rimligare kanske om jag står för mina utsagor och du liksom tänker ut dina egna.

”Jag har insett att det är viktigt att prata om saker”

Jezuz christ göllet är det sant att du är 35? För nu var det precis som att du citerade mig när jag var tio. Kanske blir bättre om du skickar några emojis.

Man borde få nån form av heterosexuellt vårdbidrag pga capitalism also depends on emotional labour. Blanketterna ligger på diskbänken. Har av respekt för mina egna nerver slutat med "mina sidor". Papper kan man ju iaf hålla i.  Bostadsbidrag söks i förskott. I ansökan ska man gissa hur mycket cash man kommer att dra in de närmaste två åren och hoppas att hyran håller sig på samma nivå. Sedan betalar kassan ut månadsvis. Efter två år får du veta om du gissat rätt, annars får du glatt betala tillbaka. Ska man då underskatta sin inkomst för att få ett högre bidrag och kunna leva just nu? 

Eller ska man överskatta den för att inte riskera att bli skuldsatt? 

HUR fan vet man egentligen vad man ska göra? 

”Livin life”. Gör jag inte. Fast jag gör verkligen det och längtar så innerligt att efter att någon gång få släppa kontrollen. Leva livet i en oändlig vänsterfil. En vänsterfil som inte slutar med döden via klimakteriet.

Kontroll har en intim relation med makt. Arbetarkollektivets stora problem ligger i att vi saknar kontrollen över våra liv. Självklart har vi alla kontrollbehov.

”Som person är jag flexibel och lätt att ha att göra med”. Not.

Är det ens en egenskap att vara flexibel?

Kan en människa vara det eller är det mer nåt som passar för att beskriva säg, ett material?

Formbar och tål väder och vind. Blir aktuell för ett nytt kneg, akutomhändertagna flickor. Vet att jag skulle kunna essa det. Men aldrig mer hämta på förskolan. 12-timmars pass och rullande schema. Andra löser sånt här tillsammans. Ni kan ju dra åt helvete med erat delade föräldraskap och lyckade samarbete, jag kör lite mer så 

”me against the world baby”. 

Tråkigt nog är det ofta detsamma som ”världen mot mig” rent känslomässigt. Låg med quasimodo för att jag ville vara med någon som verkligen skulle ha vett på att uppskatta det. En kontroll känd som ”out of his league”. Känns träffande när rollergirl pulserar ut högtalarna:

”Empty heart and empty soul
A lover on remote control
All colors fade to grey
The more they play this love charade”

Människor lider av att inte kunna kontrollera sin omvärld. Att inte veta hur det ska gå. Med pengar kan man köpa viss kontroll. En ekonomisk buffert som gör att du inte måste få OCD medans du försöker undvika katastrofen runt hörnet. En avdragsgill husa som torkar bord å tvättar kläder. Hämtar på förskolan gör de till och med, nanny-förmedlingarna. Eller nej, det är ju människorna förmedlingarna kontrollerar som gör det förstås. De har inga priser på sina hemsidor. För vem bryr sig om pengar när det är ens barn det handlar om?!

Rika människor söker inte bostadsbidrag så det ingår inte i husans uppgifter. Hade kanske i sånt fall passat bättre hos revisorn.

Vet ni att jag är mer för att vi asfalterar hela skiten än att vissa ska ha trädgårdar å andra inte.Det är sånt en lady tänker på 158:an mot Särö.