Om att det är ett jävla daltande - Våldsamma män och förövar-curling

Det är ett jävla daltande. För dig som inte orkar läsa den här svinlånga texten så är det ungefär det jag vill ha sagt.

Nu ska ni få höra:

Jag höll ett föredrag om pappors våld och vårdnadslagstiftningen.

Fick frågan: ”Men hur ser du på liksom, behandlingsinsatser? Om man går in tidigt och liksom jobbar med hela familjen?”

Mitt svar var enkelt: ”Fullständigt förkastligt. Farligt, rötet och svindåligt.”

De skrattade. Men de fattade.

Jag fortsatte: ”Alltså den samlade erfarenheten säger ändå att en man som slagit en gång kommer att göra det igen. Alla gör inte det, det finns de som är våldsamma vid nåt enstaka tillfälle. Men risken är för stor för att den ska gå att laborera med. I många relationer har ett enda våldstillfälle fungerat kontrollerande och förtryckande i åratal framöver. Han har visat vad han går för, och hur det kan gå för henne och barnen om hon pushar hans gränser. Så länge hon är kvar i relationen kommer hon att anpassa sig efter den erfarenheten.”

Kärlek som en gång övergått till rädsla kan aldrig gå tillbaka. De två känslorna kommer för evigt att hänga samman. Behandling för honom är inte nödvändigtvis dåligt i sig, men det måste i sånt fall ske efter separation. Att ”behandla” hela familjen öppnar en välbesökt fallgrop: idén om två som träter, om lika goda kålsupare och i förlängningen om kvinnor som aktivt söker och provocerar män som gör dem illa. För att kunna placera skulden kan våldet aldrig betraktas som ett relationsproblem. Skulden, ni vet den där som kvinnor bär - när ingen annan får den.

NU SKA VI PRATA OM MANLIG SKULD. Idag ser vi ett, i jämställdhetens namn växande intresse för männen. 

Det talas om patriarkatet som en fälla för oss alla och att de stackars männen stympas i sin mänsklighet. Och visst, det är la klart att det ligger nåt i det. Men sen går det då över i ett jävla daltande allt som oftast. Ett som blir otroligt svårt få ihop, det är idén om den av könsmakten lika förtryckte mannen och mannen som slår och förtrycker kvinnor. Mans-curlandet passar liksom inte riktigt in om vi måste konfronteras med maktutövning och våld.

I jämställdhetskulturen har därför en snillrik lösning på det obekväma med mäns våld sett dagens ljus. Vi backar inte öppet våldet, vi tar till och med avstånd från det. Men när vi konfronteras med det omförhandlar vi betydelsen av vad det egentligen handlar om och ansvaret förskjuts. Därmed finns mäns våld mot kvinnor eller ”kvinnomisshandel” vilket är förkastligt, men det är högst oklart vilka som ägnar sig åt det. Istället är alla männen enskilda unika, undantagsindivider. Ett målande exempel är när svartsjuka och kontroll blir till/”egentligen är” mannens kärlek och dåliga självförtroende.

Det är poppis att tjöta om hur män inte kan (inte har verktyg att) kontrollera varken sin ilska eller sin sexualitet. Påfallande ofta i kombination. Eftersom de inte kan behärska sig så kan de också provoceras till våld. Det kan vi väl alla, men män anses lite särskilt lättretliga. Det intressanta är att vid i princip alla former av maskulint våld, som fotbollsvåld, krogbråk eller gängkrig så är alla trots lättretligheten rätt stadigt överens om deras eget ansvar. MEEN, det blir annorlunda när han spöat sin fru eller köpt en kvinna på internetz.

Lucas Gottzén har studerat hur omgivningen reagerat då män frivilligt berättat om våldsbrott mot närstående kvinnor. De har själva väntat sig hårt fördömande. Men till ingens förvåning skriver Gottzén såhär:

”De män jag intervjuat får sällan odelat stöd (WOW) i att våldet är godtagbart, tvärtom, den initiala responsen utgörs oftast av ett tydligt avståndstagande till våldet. Men när våldet väl definierats som felaktigt diskuteras antingen inte frågan mer, eller så försäkrar sig vännen eller familjemedlemmen om att våldet inte är återkommande eller för grovt. Familjemedlemmar och vänner kan också lyfta fram betydelsen av partnern som bidragande orsak till våldet. Deras respons liknar därmed mer det Hearn (1998) visar på, att familj och vänner ignorerar våldet och istället väljer att prata om separationen eller andra problem som mannen har.”

MEN SÅ VAR DET DEN TRÅKIGA DETALJEN ATT INGEN ÄR EN UNIK INDIVID OCH ATT DE VISST VET VAD DE GÖR. Inte hundra procent av tiden och inte varje enskild handling, men forskningen och erfarenheten på området talar sitt tydliga språk: våldet är systematiskt och kontrollerat. De här männen kallar inte sina kvinnliga kollegor för horor, de nitar inte chefen varje gång de känner att de inte har kontroll. Han som väntar med sitt raseriutbrott tills de kommit hem och inga vittnen finns har ett ansvar. Han som höjer musiken för att grannarna inte ska höra har ett ansvar. Han som tar hennes mobil för att hon inte ska kunna ringa någon har ett ansvar. Han vet vad han gör.

För att tala med Ekbrand: ”Mannen väljer var, när och hur mycket han slår”. I sin avhandling visar han att våldet är både avsiktligt och funktionellt. Dessutom att det fungerar: makt och överordning både skapas och upprätthålls genom våld och det överhängande hotet om det.

Det omförhandlade våldet och synen på maskulinitet som begränsande för män har gett oss idén att om de bara får lära sig prata om känslor och får lite förståelse så kommer de att sluta. Därmed flyttas fokus från de utsatta och hur skiten egentligen blir för dem. Det är änna en förutsättning för omförhandlandet. I debatten som kommit om behandling och stöd till förövare, torskar och våldtäktsmän finns många likheter med den traditionella synen på missbruk. Om mannen som offer för sitt eget beteende och att detta kommer sig av faktorer som han själv inte bär ansvar för. När det kommer till sexköp är det lite extra svinsjukt, eftersom vi samtidigt ser en diskussion om kvinnors entreprenörskap och ”fria val”. Lite så, tvärtomleken för vuxna. Men det finns ingen rimlighet i att inte tala om offer och förövare.

Låt mig exemplifiera lite pedagogiskt hur det kan bli IRL:

I Göteborg finns en kommunal verksamhet som heter ”KAST – köpare av sexuella tjänster”. Trots namnet är det tack och lov inte en direkt intresseförening. (OBS finns skäl att undra). Det är en samtalsmottagning för ”personer” som köper sex. KAST erbjuder samtalsstöd enskilt eller tillsammans med partner (!). De har ingen anmälningsskyldighet eller krav på att man slutar att köpa andra människor för att få komma. På deras hemsida kan man läsa att ”vi vänder oss till dig som vill uppnå en bättre livskvalitet, nå större närhet i dina nära relationer och samtidigt bryta destruktiva sexuella beteenden”.

De här freudianerna var inbjudna till en prostitutionskonferens jag var på. Efter att vi hört om de fruktansvärda livsöden mikamottagningen möter och lyssnat på polisens kartläggningar av människohandelsnätverk la talaren från KAST vikt vid hur vi måste sluta att använda den STIGMATISERANDE benämningen ”torsk”! ”Köpare av sexuella tjänster” är ett mycket mer neutralt begrepp. Bitch please vi vet.

En härlig kvinna i publiken kunde då inte hålla sig utan frågade: ”Men varför är det så farligt att säga torsk då? Det är ju det han är?”

Och fick svaret som lät typ: ”Jamen det är ju inte en särskilt trevlig benämning. Jag kallar ju inte kvinnorna för horor?”

I en verklighet där förövare ska behandlas för problem han inte kan rå för blir han lika mycket ett offer som den han köpt. Torskar och ”horor” är båda utsatta i den jämställda behandlingsidén. Vi lägger skattemedel på att torskarna ska få gråta ut om hur jobbigt det är att köpa kvinnors kroppar. Riktigt fucked alltså.

Ni vet folk vill gärna tro att de kommit på nåt när de ba:

”Men det är ju männen som är problemet. Det är ju han som måste flytta (vid våld i nära relation) och han som måste få hjälp!”.

Jovisst, det låter ju bra. Men ändå så ba: KONSEKVENS HALLÅ?! SKULD? VADÅ FUCKING HJÄLP?

I göteborg finns idag boende för män som väljer att lämna det gemensamma hemmet för att familjen han utsatt för våld ska kunna bo kvar. Fast snubbarna gör liksom inte det och de står tomma. För att motivera männen lite extra erbjuds detta boende i enskilda lägenheter. Minns då att kvinnojourerna inte får kommunala lägenheter utan hänvisas till sina egna lösningar, i de allra allra flesta fall kollektiva boenden. Det hela bygger på frivillighet och att man med en sjuhelvetes kompetens ska ha riskbedömt honom eftersom han vet var familjen befinner sig. Såå, det var kanske inte riktigt så enkelt. Jag menar jezuz hur kan ni tro att han helt oproblematiskt kommer flytta och lämna dem ifred? Om han var så himla resonabel hade nog inte situationen uppstått. Ni vet de brukar inte direkt bli extra diplomatiska av skilsmässa.

Ändå är man intresserad av den här ogenomtänkta, populistiska curlingen också från statligt håll. I SOU (statens offentliga utredningar) ”Att bryta ett våldsamt beteende” som presenterades i maj i år finns ett sådant förslag. MEEN på frågan varför i hela jävla ofriden det inte kopplas till rättsliga påföljder för brotten han begått svarar utredarna:

– Det ingick inte vårt uppdrag att bedöma det rättsliga. Alla våra förslag, och det skriver vi på många ställen, har en bakgrund av att brottsliga gärningar alltid ska anmälas och lagföras. Men vad våra förslag syftar till är att se vad som kan göras vid sidan av lagföringsprocessen.

När vi då vet att lagföringsprocessen inte alls fungerar blir det ju mest jävligt sjukt att man får ett nytt boende och ingen påföljd om man misshandlat sin wifey. 

 

Alltså fatta mig rätt här, jag är ingen lagivrare och har inga förhoppningar på rättssystemet. Men vilka andra våldsbrottslingar daltas det med på det här viset? OBS retorisk fråga svaret är INGA. Skiten kostar dessutom pengar, pengar som vi alla vet är en mycket knapp resurs för de som riktar sig till de som faktiskt är offren i situationen. Återigen, slår jämställdheten tillbaka på oss. Alltså still not lovin police, det löser knappast problemet men Jenny Westerstrands svar på frågan om det inte är bra att männen flyttar är ändå dagens lol:

”Jo, men förövaren borde flytta in i fängelse istället.”

Håller de en killmiddag där de kan erkänna övergrepp för varandra och normalisera varandras beteende i ”trygga rum” förlåter vi dem gärna. Men de våldsamma männen är de som valt att omsätta sitt patriarkala överläge i den mest extrema praktik. Den som en gång passerat gränsen är en evig säkerhetsrisk.

Ändå är våldet in our face för ofta, och det visar sig i undersökning efter undersökning. Aldrig tystnar kvinnors vittnesmål. Så när vi omförhandlat ”vanliga” mäns våld till nåt annat försöker vi samtidigt desperat placera ”det riktiga” problemet, som liksom ändå inte går att mörka, hos andra. Världens mest jämställda land ba: ”Vad som helst bara vi slipper se könsmaktsordningen. Det är inte män!” Det är missbrukare, psykopater och det absolut mest överanvända just nu: INVANDRARE. Ni vet de som faktiskt kan komma ifråga för rättslig påföljd. Det ser inte så bra ut att ingen jävel åker dit liksom.

Så de som verkligen brukar våld mot kvinnor, riktiga kvinnomisshandlare, är bruna män och särskilt män från mellanöstern! De hatar minsann kvinnor på ett sätt som de svenska guldgossarna aldrig skulle drömma om! 

Det bekväma med det här dravlet är förstås att vi undkommer att faktiskt deala med ett av våra absolut största samhällsproblem: att många män, från överallt i världen är helt sjuka och hatar kvinnor a.k.a mäns våld mot kvinnor.

Ni vet Uppdrag Granskning å TT ballade ur å blåste upp helt meningsglösa siffror som skulle visa våldtäkters koppling till etnicitet. Förjävligt och ohederligt på ett sätt som förtjänar ett helt eget inlägg. Anyway Christian och Eva Diesen skriver i sitt svar att den anklagades ”attityd” snarare är det som faktiskt får betydelse för utgången i våldtäktsmål:

”...Det är mycket ovanligt med erkännanden, sådana förekommer bara i cirka 5 procent av ärendena. Det betyder att innehållet i mannens förnekande blir viktigt i en ord-mot-ordsituation. Det visar sig då att mannens attityd blir av betydelse för bedömningen. Är han ödmjuk och ångerfull har han större möjligheter att gå fri än om han är kaxig och kvinnofientlig.”

Det spelar alltså roll om man öppet tar på sig rollen som ”kvinnomisshandlare” i den skepnad vi vill se honom. Vad han egentligen gjort är inte det enda avgörande utan hur han talar om det i efterhand. De fortsätter:

”Etniskt svenska misstänkta går sällan med på att erkänna kvinnohat, men det kan ändå framgå av berättelsen att han var helt likgiltig för kvinnans vilja.”

De frias på sitt snack! Så länge han kan talk the talk behöver han liksom inte walk the walk. Åh han ångrar sig jättemycket att det blev så här! Han är en jättebra kille egentligen och förresten var det ju kanske inte direkt en våldtäkt? Tidigare nämnda våldsforskaren och nuvarande ROKS-ordföranden Jenny westerstrand är inne på liknande spår i en artikel publicerad i feministiskt perspektiv i mars i år. Hon har studerat vilka försvar som verkar funka i sexualbrottsmål. Hon skriver:

”.... Den [typen av vittnesmål] hittar jag typiskt i domar som rör sexuellt våld utövat av majoritetssvenska män. […]

Han medger handlingar, till skillnad från det stereotypa nekandet, han medger till och med användande av våld (de har haft ”hårdsex”) men han har agerat i enlighet med kvinnans vilja, eller det han menar sig rimligen kunde tro var hennes vilja.

Till skillnad från det stereotypa narrativets nekande tenderar de engagerade invändningarna att leda till att mannen frias.”

Idén om kvinnomisshandlaren eller den våldsamme mannen som jämställdhetskulturen fött fram ger att i princip allt våld verkar kunna omförhandlas så länge han inte själv tar på sig rollen. 

 

Så länge du kan snacka jämställdhetsspråket är det fritt fram. Män kan alltså frias i rätten, trots att de delvis erkänner. Antingen för att de visar ånger och egentligen inte alls hatar kvinnor, eller för att de har praktiserat ”feministiskt” frigjort sex där han gjort henne illa för att hon i all sin frihet ville att han skulle göra det.

Alltså är ni med på hur sjukt det är?

Så ogärna vill vi se männen i ljuset av deras handlingar, men wifey jag säger dig om du någonsin ska chilla med en man: kolla vad han GÖR, inte vad han SÄGER. Ganska snart kommer du att märka att det här med kvinnosyn, jämställdhet och feminism ofta lämnar ett rätt stort hål emellan tjöt och praktik även hos de mest gölliga rigtheous snubbar. Vi vill så gärna, vi orkar inte bära hur de beter sig. Gwen sjunger i mina lurar om hur han är ”egentligen”:

Youre really lovely
Underneath it all
You want to love me
Underneath it all
I'm really lucky
Underneath it all
You're really lovely

You know some real bad tricks
And you need some discipline
But, lately you've been trying real hard
And giving me your best

Your kisses and your sweet romancin'
There's an underside to you
that this here woman that adore
Aside from your temper
Everything is secure
 

You've used up all your coupons
And all you've got left is me
And somehow I'm full of forgiveness
I guess it's meant to be

När hon lägger:

And when it's really bad
I guess it's not that bad

stänger jag av. 

Det är runt omkring oss hela tiden. Ansvarsbefriandet och gränsförflyttandet. Patriarkatteorin och den radikalfeministiska förståelsen av våld mot kvinnor som en konsekvens av könsförtryck ger oss det enda vettiga: förbehållslöst stöd till de utsatta och arbete för kvinnans frigörelse på alla plan. Det är när vi fullt ut kan välja bort männen, har förutsättningar att lämna dem och har vunnit rätten till våra barn som mäns våld mot kvinnor kommer att upphöra. Det kommer att upphöra den dagen det inte längre fungerar som ett medel för makt, kontroll och i slutändan egen vinst. 

Samförståndet och daltandet, med målet att män ska fatta och sluta för att de vet bättre är en dead end.

 

 

Lika dead som alla våra mördade systrar.