Det kom ett turkiskt lagförslag,
rapporteringen ballade ur och ingen verkar egentligen veta vad det
handlade om och hur det blev. Men det var gött för det var på en
annan plats. En plast där folk är mörkhåriga och ägnar sig åt
hemskheter (OBS att det sker jävligt sjukt skit i turkiet tho). Men
sverige, vad fan är det som pågår på din egen planhalva?
Pedofili. Vi har svårt att fatta. Det
vänder sig i magen på mig. På dig med, förmodligen och
förhoppningsvis. Men just för att det är så förbannat
motbjudande väljer vi alltid att se dragning till barn som en
sjukdom, som ett sinnessjukt och vridet tillstånd ingen vanlig
människa skulle kunna närma sig. Med det inte sagt att det kanske
ibland är det.
Men övergrepp på barn möts med en sån jävla misstro att jag aldrig mött nåt liknande på något annat ämne. Det kan bara inte vara sant. Det får inte vara sant. Vår misstro och våra försvar blir barnens helvete. ”Ingen kommer tro på dina fantasier”, säger han, och barnet tiger still.
Ok men varför i helvete har hon valt
en så jobbig rubrik? Jag fattar att många säkert tänker så, och
visst, den är fett magstark. Men poängen är att med ett så
sunkigt (alla-har-hört-det) citat visa att barnasuktandet är en del
av manlighetskulten. Ett skrockigt skämt goa brorsor emellan, men
som en del tar ett steg längre än garv-stadiet. Fokuset på
kvinnokroppen, och hur den sjunker i värde med åldern gör att vi
hela tiden pushar gränsen för när sexigt blir barnsligt. När jag
var sådär 13-14 år var jag rätt säker på att jag var vuxen.
Ändå kunde det såklart ibland va jobbigt med gubbar som glodde,
kom med inviter eller var sexualiserat rötna på ca massa andra
olika sätt. När man sen blir vuxen fo real och tänker tillbaka på
alla de där männen, som ville ligga med en, när man var ett barn,
framstår situationen så mycket mer hotfull. De var knappast vad jag
hade lärt mig att en pedofil var, de var bara män. Så som jag
lärde mig att män var. Män precis som alla andra män, fast män
som kunde ta det ett steg längre. Hur skulle man veta vilka som var
vilka?
Kommer ni ihåg ”södertäljeflickan”?
For what its worth, jag tror dig K, om du av någon anledning skulle
läsa det här. Hon som kom att kallas södetäljeflickan var ett så
outstanding modigt barn, som berättade om sina föräldrars
övergrepp. Det var många turer men båda dömdes för övergrepp
och pappan för att ha ”tillhandahållit” sin dotter till andra
vuxna. Polisen utredde i samband med fallet också omfattade
barnsexhandel i stockholm utifrån flickans vittnesmål. Efter att
utredningen inte ledde till några fällade domar bestämde sig
mediasverige för att barnet var insane. Hon kallades mytoman,
pervers och ondsint. Ett BARN kallades mytoman, pervers och ondsint.
Spekulationscirkusen blev ett urballat faktum, helt utan respekt för
den lilla modiga flickan i vittnesbåset (ja hon mötte båda sina
föräldrar i rätten, förhören brukar annars visas på film). Jan
Gullio skrev en bok: ”Häxornas försvarare – ett historiskt
reportage”. Han kallade flickan för ”uppenbart galen”.
Rättfärdighets-riddarns bok handlar om dåtidens och nutidens
häxprocesser. De nutida häxprocesserna är barns falska anklagelser
om övergrepp. Södertäljeflickan svarade själv Gullio i DN
16/9-2002 i en text med rubriken ”Du raljerar över min tragedi”
(googla!), och Janne, din pissmyra, där fick du fan så du teg (det
gjorde han såklart inte, han hade mage att svara till och med). Hon
skrev:
”Jag hade bland annat minnen av
att övergreppen riktats mot utländska barn. Och att mina minnen
inte kunde knytas till barn som försvunnit i Sverige väckte förstås
tvivel. Men den som läser tidningarna vet att människosmuggling och
organiserad sexhandel över nationsgränserna med barn och ungdomar
är en del av vår europeiska verklighet.”
”Ur förundersökningsprotokoll framgår att polisen inte alls var oinformerad om den typ av brott som jag beskrivit. Tvärtom. De hade fått in ett flertal liknande uppgifter, från och om andra svenska och utländska barn, oberoende av varandra. Det tycktes bland annat just handla om handel med utländska barn som smugglats in, utsatts för övervåld och i vissa fall avlidit.”
Hela pappalobbyns jävla tankegods
utgår ifrån pro- eller borderline pedofila idéer. Den amerikanska
rörelsens främste ideolog, Warren Farrell, har uttalt sig om det
han kallar ”postiv incest” ( eh i penthouse). Richard Gardner,
som formulerade hittepå-diganosen PAS var själv anklagad för
övergrepp på sina barn. PAS (Parental Alienations Syndrome) är
papparättsrörelsens främsta trumfkort, och det hela går jävligt
kort ut på att mamman manipulerar och hjärntvättar barnen till att
ta avstånd från sin pappa, tycka illa om honom, och (ofta) komma
med påhittade berättelser om övergrepp. Pappasvinens lösning är
löjligt enkel: tro absolut inte på barnet och låt inte barnets
önskan om att få slippa kontakt med pappan (sin förövare) gå
igenom, flytta boendet och vårdnaden till pappan eftersom mamman har
”psykiskt misshandlat” barnet genom hjärntvätt. Klart.
På pappamanualen.se kan man läsa den
här skrivningen i texten om PAS:
”Ett barn med tidigare sund och
god relation till sin far kan aldrig beskyllas för "fri vilja"
om den plötsligt börjar ändra attityd, det kommer alltid från en
vuxen människas påverkan.
Desto yngre - större beroendeställning -lättare att påverka!”
Desto yngre - större beroendeställning -lättare att påverka!”
Alltså jag tror inte jag kan uttrycka
hur mycket jag hatar den här ligan. I kölvattnet av deras
lobbyverksamhet ser vi hur barn misstänkligggörs och incestpappor
får umgängesrätt eller till och med vårdnad. Ibland slipper
barnet som hade teknisk bevisning, men övriga i syskonskaran får
glatt packa in sig i bilen när det är dags för pappavecka.
Jag
vill skrika som Jean G: ”Kill the father, bastardize it!” till
alla mina mommy-sisters. Men istället har pappaivrarna och
antifeministerna fått oss att upprepa hur mkt vi älskar män, och
”inte-alla-män” och vilka bra killar det finns! Fuckfaces.
På nåt sätt har vi alla en tyst
överenskommelse om att varje mans heder väger tyngre än att ta
reda på vad som faktiskt händer. Alla älskar male-pity-fest. Ta
bara den danska skitfilmen ”Jakten” som hyllades för några år
sen, om en stackars reko kille som blev falskeligen anklagad för nåt
någon man aldrig skulle kunna göra.
De ba: OMG det värsta som kan hända!
Justitiemord! Nevermind barnen! Mannen! OMG mannen!Barn berättar i regel inte om övergrepp. Barn är i regel rätt smarta. De vet att vuxenvärlden inte kan ta det. Vi vet att till och med barn som konfronterats med övergrepp mot sig själva på film fortsätter att neka. Konsekvenserna av att ha berättat, och att inte bli trodd är lika direkt livsfarliga som traumatiserande i sig. Vi tar alla avstånd. Men vi vill inte höra. Pallar inte veta. ”Mamma vet om att vi gör det här”, säger han, och barnet tiger still.
Följderna av den minimala samtalstiden:
”Det är ju det att man inte känner att man blir lyssnad på. Och att man inte känner att man har tid att berätta, och kanske heller inte vågar berätta. För vågar jag berätta, och ingen har tid att ta om hand det jag berättar så kanske jag hellre är tyst”, säger en av dem som gjort undersökningen. Inslaget fortsätter:
Åsa Regnér, ansvarig minister för
socialtjänsten säger typ att de vet om det här, att det är
oroande, att det är dåliga förutsättningar att göra ett bra
jobb, att ingen vill jobba på soc och att vi måste komma bort från
det här. Alltså, vad fan är den här ladyns
jobb egentligen? Att oroa sig? Om man fick lön för det skulle jag
änna inte köra en polo. ”Komma bort från” - pris för årets
mest konkreta utlovas!
Att barn förväntas berätta om
övergrepp i ett rum på sockontoret, med nån sleten emma-docka som
hjälpmedel är ett skämt. Att barnet dessutom själv skall sålla
ut det viktigaste och hinna få in det på mötesstiden är ett jävla
haveri. Det finns s.k utredningshem, dit barnet (och ofta
mamman om det inte är hon som är anklagad) får åka till och bo
typ sex, åtta veckor. Där spenderar de tid tillsammans med
personal, kan bygga förtroende, och kan ges utrymme att berätta på
det sätt som de klarar av. I en av ROKS samlingar med vittnesmål
berättar en morsa om hur de haft en flaska barnolja i badrummet på
utredningshemmet, oljan blev en minnestrigger för barnet som då
kunde berätta om övergrepp som aldrig hade kunnat komma fram med
nån koftlady och torra kakor som det gäller å äta upp innan tiden
är ute. Barn berättar stötvis, lite i taget, kollar hur du
reagerar, avvaktar, säger kanske inget mer på veckor, månader. Men
utredningshem är dyrt, och det hela bygger liksom på att man på
allvar är intresserad av att se hur barnet mår och lyssna, inte av
att hinna avsluta sina ärenden kostnadseffektivt.
Visst är det inte helt enkelt. Den som
tänder på en treåring är kanske inte densamme som tänder på en
sextonåring. Det är givetvis skillnad på att skaffa sig en ung
fresh wifey och att tvinga grannens barn till oralsex. Men var går
gränsen? Jag diggar inte hetsjakt på folk som dömts eller anklagts
för brott. Jag gillar inte när folk på allvar tror att det hjälper
att kastrera enskilda så löser sig alla våra problem. Men jag
gillar ännu mindre att vi inte pallar fatta att det fulaste finns,
och att vi måste deal with it. Vi känner inte igen förövaren när
vi möter honom, och medan vi väntar på att han ska dyka upp brukas
och säljs kvinnor och barn som vilka varor som helst, kanske av sin
egen family.
Märk väl att eftersom jag inte är
varken rasist eller rättshaverist avslutas inte inlägget med:
”VAKNA SVERIGE!!”, trots att jag lite skulle vilja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar