Om att "allt utan blöja går att töja", pedofiler, pappaivrare och andra pissmyror

Den 9 augusti i år rapporterade sydsvenskan att (flykting)barn försvinner från HVB-hem. De tvingas sälja sex. Femton misstänka fall på ett och samma boende. Det är inte första, och garanterat inte sista gången vi får läsa om detta obegripligt vidriga. Ändå får vi långt ifrån läsa om det varje gång någon liten försvinner. Rasism, patriarkat och kapitalism i sin renaste och mest oväriga form av allians, så ser den ut. Så jävla ful är världen där allt går att köpa.

Det kom ett turkiskt lagförslag, rapporteringen ballade ur och ingen verkar egentligen veta vad det handlade om och hur det blev. Men det var gött för det var på en annan plats. En plast där folk är mörkhåriga och ägnar sig åt hemskheter (OBS att det sker jävligt sjukt skit i turkiet tho). Men sverige, vad fan är det som pågår på din egen planhalva?

Pedofili. Vi har svårt att fatta. Det vänder sig i magen på mig. På dig med, förmodligen och förhoppningsvis. Men just för att det är så förbannat motbjudande väljer vi alltid att se dragning till barn som en sjukdom, som ett sinnessjukt och vridet tillstånd ingen vanlig människa skulle kunna närma sig. Med det inte sagt att det kanske ibland är det.

 

Men övergrepp på barn möts med en sån jävla misstro att jag aldrig mött nåt liknande på något annat ämne. Det kan bara inte vara sant. Det får inte vara sant. Vår misstro och våra försvar blir barnens helvete. ”Ingen kommer tro på dina fantasier”, säger han, och barnet tiger still.

 

De få gånger jag pratat med barn utsatta för riktigt grova övergrepp har jag hela tiden, aktivt fått anstränga mig, och medvetet bestämma mig för att tro barnet. Att låta min försvarsmur rasa. För visst har kids fantasier, men inte om saker som inte alls existerar i deras värld. Ändå är den lättaste vägen att se ett lögnaktigt och lätt sinnessjukt barn. Samtidigt är en lögnaktig och lätt sinnesjuk vuxen förövare en så mycket troligare karaktär. Vi vet att de finns, de sålda, sexualiserade, våldtagna och traumatiserade barnen. Men varför tror vi aldrig att det är dom vi möter? Tror vi på riktigt att de bara är siffror? Det är för att vi inte pallar tro på att deras förövare finns. Efter samtalet är det svårt att prata om det, jag skäms för att upprepa det som barnet sagt. Så stark är skammen. Att jag själv känner av den när jag skall återge vad barnet sagt.”Du får nåt fint imorgon”, sa han efteråt.

Ok men varför i helvete har hon valt en så jobbig rubrik? Jag fattar att många säkert tänker så, och visst, den är fett magstark. Men poängen är att med ett så sunkigt (alla-har-hört-det) citat visa att barnasuktandet är en del av manlighetskulten. Ett skrockigt skämt goa brorsor emellan, men som en del tar ett steg längre än garv-stadiet. Fokuset på kvinnokroppen, och hur den sjunker i värde med åldern gör att vi hela tiden pushar gränsen för när sexigt blir barnsligt. När jag var sådär 13-14 år var jag rätt säker på att jag var vuxen. Ändå kunde det såklart ibland va jobbigt med gubbar som glodde, kom med inviter eller var sexualiserat rötna på ca massa andra olika sätt. När man sen blir vuxen fo real och tänker tillbaka på alla de där männen, som ville ligga med en, när man var ett barn, framstår situationen så mycket mer hotfull. De var knappast vad jag hade lärt mig att en pedofil var, de var bara män. Så som jag lärde mig att män var. Män precis som alla andra män, fast män som kunde ta det ett steg längre. Hur skulle man veta vilka som var vilka?

Kommer ni ihåg ”södertäljeflickan”? For what its worth, jag tror dig K, om du av någon anledning skulle läsa det här. Hon som kom att kallas södetäljeflickan var ett så outstanding modigt barn, som berättade om sina föräldrars övergrepp. Det var många turer men båda dömdes för övergrepp och pappan för att ha ”tillhandahållit” sin dotter till andra vuxna. Polisen utredde i samband med fallet också omfattade barnsexhandel i stockholm utifrån flickans vittnesmål. Efter att utredningen inte ledde till några fällade domar bestämde sig mediasverige för att barnet var insane. Hon kallades mytoman, pervers och ondsint. Ett BARN kallades mytoman, pervers och ondsint. Spekulationscirkusen blev ett urballat faktum, helt utan respekt för den lilla modiga flickan i vittnesbåset (ja hon mötte båda sina föräldrar i rätten, förhören brukar annars visas på film). Jan Gullio skrev en bok: ”Häxornas försvarare – ett historiskt reportage”. Han kallade flickan för ”uppenbart galen”. Rättfärdighets-riddarns bok handlar om dåtidens och nutidens häxprocesser. De nutida häxprocesserna är barns falska anklagelser om övergrepp. Södertäljeflickan svarade själv Gullio i DN 16/9-2002 i en text med rubriken ”Du raljerar över min tragedi” (googla!), och Janne, din pissmyra, där fick du fan så du teg (det gjorde han såklart inte, han hade mage att svara till och med). Hon skrev:

”Jag hade bland annat minnen av att övergreppen riktats mot utländska barn. Och att mina minnen inte kunde knytas till barn som försvunnit i Sverige väckte förstås tvivel. Men den som läser tidningarna vet att människosmuggling och organiserad sexhandel över nationsgränserna med barn och ungdomar är en del av vår europeiska verklighet.”

”Ur förundersökningsprotokoll framgår att polisen inte alls var oinformerad om den typ av brott som jag beskrivit. Tvärtom. De hade fått in ett flertal liknande uppgifter, från och om andra svenska och utländska barn, oberoende av varandra. Det tycktes bland annat just handla om handel med utländska barn som smugglats in, utsatts för övervåld och i vissa fall avlidit.”

Södertäljefallet har triggat diverse pappaivrare genom åren. Både ”Daddys-sverige” och Ingrid Carlqvists dead-racist-blaska ”Dispatch International” har omskrivit fallet som ett exempel på hur extremfeministerna sprider myter om det hemska patriarkatet. Både i sverige och internationellt har papparättsrörelsen profilerat sig som bland de ivrigaste peddo-fansen. När de driver sina kvinnohatande kampanjer täcker de smidigt över det faktum att till synes helt vanliga jävla snubbar faktiskt tänder på barn ibland. Det finns belagda samband både mellan att slå ”sin” kvinna och sina barn. Samma samband finns mellan att slå sin kvinna och förgripa sig på sina eller hennes barn. Det händer. Oftare än vi orkar fatta. Hur ofta vet ingen, förrän barn kan prata fritt och vara garanterade skydd.

Hela pappalobbyns jävla tankegods utgår ifrån pro- eller borderline pedofila idéer. Den amerikanska rörelsens främste ideolog, Warren Farrell, har uttalt sig om det han kallar ”postiv incest” ( eh i penthouse). Richard Gardner, som formulerade hittepå-diganosen PAS var själv anklagad för övergrepp på sina barn. PAS (Parental Alienations Syndrome) är papparättsrörelsens främsta trumfkort, och det hela går jävligt kort ut på att mamman manipulerar och hjärntvättar barnen till att ta avstånd från sin pappa, tycka illa om honom, och (ofta) komma med påhittade berättelser om övergrepp. Pappasvinens lösning är löjligt enkel: tro absolut inte på barnet och låt inte barnets önskan om att få slippa kontakt med pappan (sin förövare) gå igenom, flytta boendet och vårdnaden till pappan eftersom mamman har ”psykiskt misshandlat” barnet genom hjärntvätt. Klart.

På pappamanualen.se kan man läsa den här skrivningen i texten om PAS:

”Ett barn med tidigare sund och god relation till sin far kan aldrig beskyllas för "fri vilja" om den plötsligt börjar ändra attityd, det kommer alltid från en vuxen människas påverkan.
Desto yngre - större beroendeställning -lättare att påverka!”

Alltså jag tror inte jag kan uttrycka hur mycket jag hatar den här ligan. I kölvattnet av deras lobbyverksamhet ser vi hur barn misstänkligggörs och incestpappor får umgängesrätt eller till och med vårdnad. Ibland slipper barnet som hade teknisk bevisning, men övriga i syskonskaran får glatt packa in sig i bilen när det är dags för pappavecka.

Jag vill skrika som Jean G: ”Kill the father, bastardize it!” till alla mina mommy-sisters. Men istället har pappaivrarna och antifeministerna fått oss att upprepa hur mkt vi älskar män, och ”inte-alla-män” och vilka bra killar det finns! Fuckfaces.

På nåt sätt har vi alla en tyst överenskommelse om att varje mans heder väger tyngre än att ta reda på vad som faktiskt händer. Alla älskar male-pity-fest. Ta bara den danska skitfilmen ”Jakten” som hyllades för några år sen, om en stackars reko kille som blev falskeligen anklagad för nåt någon man aldrig skulle kunna göra.

De ba: OMG det värsta som kan hända! Justitiemord! Nevermind barnen! Mannen! OMG mannen!

Barn berättar i regel inte om övergrepp. Barn är i regel rätt smarta. De vet att vuxenvärlden inte kan ta det. Vi vet att till och med barn som konfronterats med övergrepp mot sig själva på film fortsätter att neka. Konsekvenserna av att ha berättat, och att inte bli trodd är lika direkt livsfarliga som traumatiserande i sig. Vi tar alla avstånd. Men vi vill inte höra. Pallar inte veta. ”Mamma vet om att vi gör det här”, säger han, och barnet tiger still.

 

Jag hetsåt och lyssnade på lunchekot igår. Allt var gött tills de rapporterade att soctanter som gör barnutredningar lägger i snitt 2% av sin arbetstid på samtal med barn (ok det var ogött redan innan för då pratade de om Apples ”skatteflykt” och migranter i havet).
Följderna av den minimala samtalstiden:

”Det är ju det att man inte känner att man blir lyssnad på. Och att man inte känner att man har tid att berätta, och kanske heller inte vågar berätta. För vågar jag berätta, och ingen har tid att ta om hand det jag berättar så kanske jag hellre är tyst”, säger en av dem som gjort undersökningen. Inslaget fortsätter:

Åsa Regnér, ansvarig minister för socialtjänsten säger typ att de vet om det här, att det är oroande, att det är dåliga förutsättningar att göra ett bra jobb, att ingen vill jobba på soc och att vi måste komma bort från det här. Alltså, vad fan är den här ladyns jobb egentligen? Att oroa sig? Om man fick lön för det skulle jag änna inte köra en polo. ”Komma bort från” - pris för årets mest konkreta utlovas!

Att barn förväntas berätta om övergrepp i ett rum på sockontoret, med nån sleten emma-docka som hjälpmedel är ett skämt. Att barnet dessutom själv skall sålla ut det viktigaste och hinna få in det på mötesstiden är ett jävla haveri. Det finns s.k utredningshem, dit barnet (och ofta mamman om det inte är hon som är anklagad) får åka till och bo typ sex, åtta veckor. Där spenderar de tid tillsammans med personal, kan bygga förtroende, och kan ges utrymme att berätta på det sätt som de klarar av. I en av ROKS samlingar med vittnesmål berättar en morsa om hur de haft en flaska barnolja i badrummet på utredningshemmet, oljan blev en minnestrigger för barnet som då kunde berätta om övergrepp som aldrig hade kunnat komma fram med nån koftlady och torra kakor som det gäller å äta upp innan tiden är ute. Barn berättar stötvis, lite i taget, kollar hur du reagerar, avvaktar, säger kanske inget mer på veckor, månader. Men utredningshem är dyrt, och det hela bygger liksom på att man på allvar är intresserad av att se hur barnet mår och lyssna, inte av att hinna avsluta sina ärenden kostnadseffektivt.

Visst är det inte helt enkelt. Den som tänder på en treåring är kanske inte densamme som tänder på en sextonåring. Det är givetvis skillnad på att skaffa sig en ung fresh wifey och att tvinga grannens barn till oralsex. Men var går gränsen? Jag diggar inte hetsjakt på folk som dömts eller anklagts för brott. Jag gillar inte när folk på allvar tror att det hjälper att kastrera enskilda så löser sig alla våra problem. Men jag gillar ännu mindre att vi inte pallar fatta att det fulaste finns, och att vi måste deal with it. Vi känner inte igen förövaren när vi möter honom, och medan vi väntar på att han ska dyka upp brukas och säljs kvinnor och barn som vilka varor som helst, kanske av sin egen family.

Märk väl att eftersom jag inte är varken rasist eller rättshaverist avslutas inte inlägget med: ”VAKNA SVERIGE!!”, trots att jag lite skulle vilja.