fredag 10 mars 2017

Om intersektionalitet - tankar från balkongen och gbgs asscrack

Dricker vin på balkongen nu igen, utrustad med morgonrock, filt och vinterjacka. Tänker tillbaka. Vi satt på starsans uteservering. Det heter såklart inte starsan längre utan brygghuset. Och det var ingen uteservering utan mer som en liten sittbar tarm i trä som slöt sig runt huset. Andra långgatan, göteborgs asscrack – skamligt men också lite härligt. Inget man bjuder in släkten till, mysigt i mörkret men man blir fort för gammal.

Hur som helst, det var inte direkt igår vi satt där pga istid men nån gång i sensomras, jag och D. Vi pratar mest politik när vi ses. Härligt såklart. D sa en gång till mig att jag var en av dem som lärt honom mest om feminism, eftersom jag är en sucker för smicker älskar jag honom lite extra efter det. Vi pratade om den urballade debatten. Egentligen är det synd, att man alltid snöar på det som är snett, men samtidigt är det väl ett sätt att komma framåt det med, att identifiera vad som är fel är trots allt steg ett.

Intersektionalitet, säg ett mer missbrukat och missförstått begrepp. Vad fan har hänt med denna från början så briljanta analysmodell? 


D frågade vad det betyder egentligen å jag ba: ”Amen jävligt enkelt handlar det om förståelsen av hur förtrycksordningar jobbar ihop och tillsammans skapar olika erfarenheter och livssituationer. En förklaring som kan fånga upp intern ojämlikhet och hjälpa oss att fatta varför inte alla män är överordnade alla kvinnor eller alla vita överordnade alla bruna i alla situationer osv osv..”

Han ba: ”Ja det är så enkelt va? Vad fan är problemet isåfall?”

Och nu ska jag (ok iaf försöka) berätta vad fan problemet har blivit.


1. Intersektionalitet har gått från att vara ett akademiskt analysverktyg till att bli nån form av missuppfattad ideologi. Alltså, intersektionalitet är fantastiskt, det är ett universitetsord för det som tänkande människor ägnat sig åt ca hur länge som helst för att ena och förstå förtryck. MEN, det kan aldrig användas för att förändra. När vi har fattat är det slut, ett begrepp kan inte ge oss revolutionen. Det kräver aktivtet, görande, handling. Lite jävla action liksom.
 
Här skulle jag kunna dra en lång radda kritik mot det som kallas ”identitetspolitik” men shit asså, man blir fan tröttare av den debatten än av både lönearbete och moderskap. Det går änna inte riktigt att avfärda identitetspolitiken som helt meningslös trots att många av vänsterns males gärna skulle vilja. Snarare kanske man ska ifrågasätta vad identitetspolitk egentligen är. Vi kan inte bara avfärda människors levda erfarenheter och de positioner som systemet skapar som liberalt, individualistiskt tjafs. Alltså en persons upplevelse kan ju aldrig vara ”fel”. 

Men, den levda erfarenheten, den som är alltings utgångspunkt måste kombineras med ideologi, strukturanalys och ATT FAKTISKT GÖRA SAKER.


Det duktigaste just nu är att hålla på å ursäkta sig och vara ”medveten om sina privilegier”. Och det är la vanligt hyfs att visa respekt för folk som ligger under. Sparka uppåt liksom. Men att sitta på sin röv och be om ursäkt för att man har kuk och hår på bröstet, är straigth eller vit hjälper inte en käft. Det viktigaste i alla sammanhang måste trots allt vara vad människor gör. Vad vi annars hamnar i är en situation där strukturen inte går att bryta, han kommer ha lika mycket kuk och hår på bröstet oavsett vad han gör. Det hela blir meningslöst om inte hans handlande kommer först. Annars blir han aldrig en i vårt lag.


2. Alla är besatta av ”identitet”, inkludering och NORMER. Det mest eftersträvansvärda är att vara NORMBRYTANDE. Jaha, ja det är la coolt att bryta normer i sitt eget lilla liv. Men detta betyder att det viktigaste är VEM som gör nåt, inte VAD den gör. Alltså samma grej kan ses som antingen helt ovärd eller värd beroende på om det är exempelvis en kvinna eller en man som gör det. Det betyder också att vi riskerar att bli extremt intresserade av den handlande människans, i det här fallet könsidentitet. En grej som vi väl egentligen ville skulle vara mindre viktig? Till och med betydelselös?

Tolkningsföreträde är inte dåligt (utan bra), men det är inte heller allt. Som att alla kvinnor eller rasifierade kunde företrädas av en enda kvinna eller rasifierad person? Som att en enda människas upplevelse och känsla kan ersätta politisk analys. Hur det känns kan den utan egna erfarenheter såklart aldrig helt veta, men hen kan ändå förstå förtryck. Alltså jezuz, hela vår grej är la att vi tror att människor är kapapla till solidaritet? 

För alltså, det suger röv att det mest är vita (hetero-, cis-, rika, icke-funktionsvarierade osv) män som hörs. Det är klart att det gör. Samtidigt är det så att exempelvis Marx är jävligt viktig för oss på grund av det han gjorde, inte på grund av vem han var, hans identitet. Är ni med på poängen här? Det finns grupper som aldrig kommer att kunna tala för sig själva, och det finns än fler som inte kan göra det just i dagsläget, och då blir det rejält jävla meningslöst att hacka på folk som vi egentligen tycker gör bra grejer, på grund av vilka de råkar vara.

Roya och Arash Hakimnia la det så här snyggt:

Vi har länge kritiserat vita feminister för att inte lyfta rasismen. Varken Sveland eller Strömqvist har gjort detta, och det irriterar oss. För detta har de fått kritik av oss och av andra. Men vi respekterar dem för det de kan och det de bidragit med till kampen. Yvonne Hirdman har en väldigt dammig syn på genus, men ärligt, var hade feminismen varit utan sådana som henne och Grupp 8? Vi väljer att respektera dem för dagis, för preventivmedel, även om vissa ur den generationen anklagat oss för att vara identitetspolitiska när vi påpekat rasism, sexism, homo- och transfobi. Vi väljer att vara större för att vara kampen trogen. ”

Asså alla kan inte allt. Det är ett fullständigt orimligt krav. 

 

Och det mina vänner, är extremt jävla utestängande av alla de som faktiskt är på vår sida, men som inte har hunnit googla alla jävla begrepp som de inte läst på universitet eller som inte fanns på deras tid. Vilket för oss till, klass.

3. En mycket modern och särskilt idiotisk effekt av den missförstådda intersektionaliteten är att behandla klass som ett förtryck bland andra. Att förstå kapitalism på samma sätt som ex partriarkat eller homofobi. Det är nämligen så att klass är nåt alldeles extrordinary (inte viktigast i allas privatliv, men ändå special, nåt annat). Om vi tänker oss klass i betydelsen det allt oftare används, typ: 

"Det finns ett förtryck av folk som klär sig syntet, snusar kramsnus och inte har läst så många böcker. Men de är lika mycket värda som medelklassen! De skall inte utsättas för normens förtryck utan respekteras för vilka de är!"


Då har plötsligt klass blivit en identitet och arbetare en identitetskategori lik sexualitet eller funktion (ett varande, något som man helt odiskutabelt är). Analysen slutar i att det minsann är lika mycket värt att slita ut sin kropp på golvet i vården eller industrin (vara arbetarklass) som att vara läkare eller pappersägare (vara medelklass och uppåt)!



Hela jävla poängen har gått förlorad: Arbetarklass är inte en identitet som skall respekteras och bevaras. Det är en plats i produktionen som skall upplösas och sluta finnas. Slutrea! Allt ska bort! 


Här har vi den stora skillnaden: ingen kämpar för att homosexuella, kvinnor, transpersoner eller rasifierade skall slutas finnas, de skall såklart finnas precis som alla andra. Men klassen mina vänner, den skall utplånas!


Kapitalismen kräver inte de andra förtrycksordningarna, visst den tjänar såklart på dem, men de är inte en förutsättning för dess existens. Klass däremot, det är den grundläggande byggstenen i det ekonomiska förtrycket, de enda kategorier som krävs är kapitalägare och arbetare oavsett identitet.

Vi ska tjöta om diskriminering och inkludering. Men klasskamp, det är något annat. Att mörka analysen av det ekonomiska samhällsbygget gör att vi bara kan polera bajs och inte på riktigt komma till något annat.


Hakimnia igen: ”Vi längtar inte efter ett rasifierat borgerskap, efter funktionsnedsatta i bolagsstyrelser, för detta förändrar ingenting, vi vill inte leva inom kapitalismen. Vi vill inte gulla med den.” 

Klassen är den som innefattar oss alla, alla vi som lever under löneslaveriet och i en deadend lifestyle desperat försöker buy happiness och kärlek while working. Den innefattar alla identiteter och positioner och utesluter bara de rikaste, den härskande klassen. Detta är ideologin, och för att förstå varför vi har svårt att enas, vad vi gör för fel och vem som ligger underst i vårt kollektiv kan vi använda intersektionalitet. Det är där den har sitt fetaste syfte. Att få oss att fatta, och sedan GÖRA. ÄNDRA. VINNA. KÄMPA. ÄLSKA. Det finns ingen motsättning mellan verktyget och ideologin och den hittepå ”kampen” gör folk blinda för framtidens möjligheter till gemensamhet.


Little Jinder (alltså har aldrig ens hört nån av hennes låtar.. för hon gör musik va?) var med i musikhjälpen i P3. Till saken hör då att hon är vit och rik (?). Hon berättade om nåt skolprojekt i ett fattigt land i en annan del av världen, Tanzania tror jag det var men minns inte riktigt, i det här sammanhanget är det mindre viktigt. I vilket fall så började hon lipa när hon pratade om hur orättvis världen är och hur sjukt det är att var du föds i världen och vilken klass du föds in i dikterar dina livsvillkor på ett så jävla vidrigt sätt. Hon ba: ”Det är ju inte ens som att det är min politiska åsikt, det är ju fakta att det är så” (tears streaming down her white face). Och ja, det är ju alldeles rätt Little Jinder!

Det som utspelade sig sen i mitt facebookflöde pinpointar när intersektionalitet och identitetsfixering ballar ur. Nån (kompis om du läser så no offence, i love u och tycker du är outstanding smart. Hela min poäng här är änna att folk måste få göra lite fel ibland) statusuppdaterade typ: ”Vem är sveriges rötnaste person? Little Jinder som sitter å lipar över förtryck som hon själv är med och upprätthåller”. Kommentarsfältet fylldes snabbt av folk som ivrigt ondgjorde sig över hur dum i huvet hon var och hur patetiskt det var att hon kunde med att gråta över olycka som inte var hennes egen.

Helt plötsligt handlade allt om hennes person, hennes identitet. Inte om det faktum att hon inför tusentals människor använde sitt medieutrymme till att prata om klass, rasism och ojämlikhet. Till saken hör att Little Jinder hoppade av musikhjälpen för att hon mötts av den klassiska hattsunamin mot kvinnor i offentligheten. 

Helt plötsligt användes den intersektionella analysen som baseballträ mot en kvinna, av feminister. Detta är vad som händer när vi bara är intresserade av folks identitet, istället för deras handlande, vad de faktiskt gör. 

 

Obs tycker oxå det var lite fånigt att lipa, men come on folks! Va fan hon var ju vettig liksom. Att recensera en enskild person på det här sättet är lika onice som antifeministiskt. En strukturell analys utgår ifrån kollektiv, inte ifrån enskilda personer som anklagas för att bära all världens förtryck i sin privvade rygga.

Jag har skrockat med många vänner om när inkluderings-tjötet nådde botten. 
I nån grupp på face skrev nån ett inlägg som började: ”Ursäkta för exkluderande pga kräver abonnemang – men jag vill tipsa om en dokumentär på netflix...” 
Alltså jag skrattade tills jag kissade lite pga mom-vagina. Är netflixanvändare en grupp som kan ställas emot gruppen som inte har abonnemang? Vilken samhällsgrupp finns inte undrar man ju osökt. Alltså ursäkta pga exkluderande mot folk som inte har morgonrock men jag går under i min här på hisingen. Obs ursäkta pga exkluderande mot alla som inte bor på en ö i göteborg. Obs ursäkta humor och raljerande ton mot alla som är sakliga och skittråkiga.

När jag första gången hörde begreppet intersektionalitet älskade jag det (still do alltså). Det var typ tio år sen och jag var grön på universitetet och en värld av teorier och människor som ville diskutera världsläget hade öppnat sig. 
Nån sa typ ”ja visst fet analys men den riskerar ju att splittra kampen”. 
Jag ba: ”Va? Va fan hela syftet är ju att ena folk trots våra olikheter och visa oss hur förtrycken påverkar oss olika trots att vi alla är samma”. 
Jag fattade på allvar inte snubbens kritik, jag kunde inte alls se hur man kunde missuppfatta skiten på det sättet. 

För mig var det solklart hur den skulle kunna göra analysen mer nyanserad och inkludera fler i kampens gemenskap. 

 

Det där jag skrev i början om att intersektionell analys kan förklara varför inte alla vita är överordnade alla svarta att all times eller alla män gentemot alla kvinnor at all times, det ska ju användas för att bemöta dem som använder det för att hävda att förtrycket inte finns! 
Typ: Nej, alla kvinnor är inte alltid i underläge pga andra förtryck men det betyder inte att samhället är jämställt och att feminism är meningslöst. 
Fucking briljant ju.


Idag fattar jag. Han hade rätt. Idag står vi på en plats där vi hackar sönder varandra.

Självklart ska allas liv ingå i berättelsen om världen. Det är ett otjötbart faktum att det inte är så i dags läget och det är ännu mer otjötbart så att det var värre förr. Ingen som vet nåt kan förneka att både vänstern och femininismen stängt människor ute och visat uppenbar ovilja till att inkludera alla. Samtidigt är det också ett otjötbart faktum att de härskande klasserna älskar när vi hackar på varandra och om vi på allvar tänker att det finns ett ”vi” måste detta ”vi” också försöka hållas samman. Internkritik, att syna det egna i sömmarna måste vara en del av alla ideologiska kamper, men internkritiken kan inte vara på själva rörelsens bekostnad.

Målet kan inte vara konflikt, målet måste vara att överkomma konflikten. Enas. (I morgonrock?)



Jag ska avsluta med en annan wifey som folk så oförtjänt hackat ner. Vi kan lära oss nåt av det allihop, ingen har frikort. Emma Watson sa det:

”Feminism is not a stick you can use to beat other women with”


Godkväll kamrater <3!

6 kommentarer:

  1. Du säger det som jag längtar så efter att nån ska säga, fast jag vet inte om det förrän du säger det! Och du säger det så himla bra. Tack!

    SvaraRadera
  2. Hade jag inte varit gift redan hade jag friat på stört! Du sätter ord på det jag tänker och du gör det knivskarpt!
    Ursäkta om jag exkluderar de som inte tänker ❤️/ Natalia

    SvaraRadera
  3. Tänkte först "När jag hör ordet intersektionalitet osäkrar jag min revolver", men det fick jag äta upp när jag läst din text. Tack för det! // Random cis-hetero-vit-vänster-dude

    SvaraRadera
  4. "Internkritik, att syna det egna i sömmarna måste vara en del av alla ideologiska kamper, men internkritiken kan inte vara på själva rörelsens bekostnad." Tack, sparar detta som citat om det går bra. Så bra formulerat.

    www.zaitzova.com

    SvaraRadera