Om att inte vara mer än en duva - en inre dialog i text

Jag har en ålderskris. Fast inte en kris, det låter så allvarligt. Det är inte åldern som är grejen. Har inga problem med att bli äldre, vill inte vara 20. Men det suger lite att känna sig för gammal för en del fantastiska outfits. Skynda. Tatuerar händerna på lunchen.

Har inte skrivit en enda anteckning på en vecka. Eller jo, på ett gammalt kuvert har jag skrivit ner ett stycke av en dikt av nån egyptisk poet. Amal Duqal, ska googla nån gång. Vem är hon? Hon skrev iallafall:

”Och höll varandras händer unga och utan hopp

Som en sköld mot bly

Bly

Bly

Så sjöng de”

Detta är alltså sammanfattningen av mina tankar den senaste veckan. Kul tjej. Hör mig själv säga ”jag har ingen inspiration”. Palla skitnödigheten. Asså, ”inspiration” vem tror jag att jag är? Bara skriv nåt. Det du tänker. Så kom detta. 

Slukad av den inre dialog som kan föras i en word-fil.

 

Krisen handlar om en påträngande känsla av att det kan ta slut. Av att det är bråttom.

”Har du dödsångest?” frågade M när vi satt på kvillepastan igår.

Men nej, det är mer som livsångest. Tidsångest. Mer tid och mindre ångest. Tidsuppfattning måste hänga ihop med hur mycket tid man har erfarenhet av. Alltså, om man har levt 4 år på jorden så är såklart ett år oändligt långt. Med tiden känner jag hur det går fortare och fortare. Fortsätter det såhär så kommer allt passera förbi i 1000kmh innan den respektabla åldern 50 inträtt.

Det finns så mkt jag vill göra. Så mycket att hinna i ett så låst liv. Tänk om man ligger där och ska dö, och så känner man att det var så mycket som blev waste? Hur gör man för att dö nöjd? Alltså my god girl, varför ens tänka på det. Men jag tror inte det kommer nåt mer sen. Det vi har är nu.

Mailade en djurrättare som hört av sig och frågade om min åsikt. Mycket smickrande. Skrev om människors desperata sökande efter mening under kapitalismen. Jag har skrivit det förut, med risk för att låta asdeppig: jag tror inte det finns nån mening. Ingen universell, typ religiös över oss stående mening. Det är inte deppigt, det är skönt. Vi kan själva bestämma vad som är meningsfullt, det är väl bara det att marknaden aldrig lämnar våra sinnen. Jag vill ha en fet bil men det är knappast ett grundläggande biologiskt behov. Det är marknad och machokomplex. Still want it tho.

Man ba göllet, ”Väck mig till en nattsvart lexus.” 

Bilmekanikern bakom backaplan erbjuder sig att trimma min clio.

”De är skitenkelt, jag kan fixa det baby”

Åh reality.

Jag skrev en statusuppdatering som min joursyrra ville skriva ut och sätta upp på väggen. Hon känner det också.

”Söker livet bortom vardagar och mensfloder, väckarklockor och socialrealism. Livmoderkramper och tristess, dagislämningar och dammsugningar. Vill ha Lexus och justice, croissanter och författa manifest i massagebad.”

Mycket lexus nu. Livet passerar. Jag är inte olycklig. Kanske lyckligare än de flesta. Mindre påtaglig ångest än majoriteten av dem jag hänger med. Krisen är en kombination av passion och ego. Jag har så förbannat höga tankar om min kapacitet att hisingen känns som ett par alldeles för tigtha jeans.

Söker passion, eld, allt. Får en smuggelcigg och en försenad buss. ”Västtrafik informerar”.

 

Statusuppdaterar nån vecka senare, hur kan detta vara livet?

”Köper mat på faktura för att cashen inte räcker, skriver en formell klagan om min sons jävla skitsituation till stadsdelsförvaltningen och överklagar en p-bot lite vid sidan av. När fan tror de jag ska kunna arbeta? FUCK MY LIFE”

Så lite tid. Jag vill känna. Hela tiden. Jag fick rätt av förvaltningen, kände en kort stunds triumf. Oftast känner jag för mycket. Sprängs. Har hela mitt liv med mer eller mindre konstruktiva, kreativa, kriminella sätt försökt stänga av det ibland. Ändå är det just det där som är värt precis allt. Hjärtat som pumpar. Slår mot bröstkorgen. Ett fångat varande som tacklar bröstväggarna, igen, igen och igen.

Jag vill föda barn! Förmodligen för att det var den absolut festaste och sinnessjuka känslostorm jag någonsin upplevt. Jag vill föda och känna att jag lever. Maxa det jag klarar. Fuckin krysta och prestera till dödens gräns. Hade jag inte haft reumatism och barn hade jag med all sannolikhet ägnat mig mer åt slagsmål.

Vi pratade djurrätt jag och T. Alltså teoretiskt kan jag såklart se att förtrycket av djuren har många likheter med hierarkin mellan människor. Att det är ett systematiskt exploaterande för någon annans vinning. Men jag känner det inte.

För mig är politik passion. Ilska, kärlek, solidaritet och hat. Driv, figth och firande. Sammanhållning, systerskap, känslan av att vara på samma sida i konflikten.

För mig handlar aktivism om känslor. 

 

Feeling och inte teori. Teorin är steg två, den kan fördjupa oss, begripliggöra och sätta fingret på VAD det är som gör att det känns. Men om det inte känns, då loggar jag ut.

För T är det annorlunda. Politik är teori. ”Det kanske handlar om hur mycket man drabbas själv” säger han. Jag vet inte.

Men teorin räcker inte för mig. Jag äter inte djur av den främsta anledningen att jag tycker det känns jävligt ofräscht liksom. Har många olika matnojor. Men jag tycker inte att det i alla situationer kan betraktas som grundläggande fel att döda ett djur. Onödigt och något som bör undvikas, men inte mer än så.

Känner inte solidaritet med djuren. Det är där skon klämmer. De skulle aldrig backa mig. Vi sitter inte i samma båt. För mig blir djurrätt därmed en fråga om välvilja och teoretiska resonemang om ett överordnat rätt och fel. Känner inget för fiskarna. Fyndar glatt i ”billiga lådan” i fiskaffären på Selma. Livet är ändå härligt. Har ett gött tjöt med försäljarsnubben. Är det individer som ligger där? Eller är det bara sjukt billigt, näringsrikt käk som jag har råd med? Det är firrar ingen vill köpa för att de är av fel sort eller är för små. Man köper dem hela. Rensar själv, det orkar ingen människa med tydligen. 

Känner inget när jag skär huvet av sejen.

 

Igår vaknade jag bakfull och skör. Jag visste att de planerade nåt. De har varit alldelles för orädda och kaxiga de senaste dagarna. Duvorna. En liten sunkig hög med pinnar som de använt som ursäkt till bobygge ligger ute på balkongen. Och ett ägg. Och fjädrar. Jag blir orimligt stressad. Känner att det är det äckligaste som någonsin hänt. En odefinierad känsla av att jag måste göra nåt förbjudet.

”L, de kommer inte att vara arga på dig. De fattar inte. Som du sa om deras bo honey, de är inga ingenjörer direkt.” S peppar mig på telefon.

Men jag klarar inte att ta bort det. Går ut på balkongen flera gånger men vänder. Överväger på riktigt möjligheten att kapitulera. Låta dem få balkongen. Frågar google hur lång tid det tar för en duvunge att lära sig flyga. Det känns otroligt, oförklarligt jobbigt. Jag vet inte varför. Känner mig ägd. Kränkt över min egen handlingsförlamning. Efterlyser handlingskraftig partner som bara kan lösa den här skiten! Åh varför är jag så ensam? Vad fan händer? Ringer min girl och hon dyker upp med plasthandskar. Löser problemet. Abortion complete. Still single.

Varför bröt jag nästan ihop av ett fågelbo?

 

Känner att jag inte klarar det själv. Tinderswipear. Varje gång nån skriver nåt tar jag bort honom. Vem fan är han liksom? Män blir lätt impade. Tycker det är så himla härligt och häftigt med självständiga kvinnor. Fantastiskt med en kvinna som klarar av både det ena och det andra, rapp i käften är hon också. Sällan funderar de på vad de själva skall bidra med.

IMPONERA PÅ MIG FÖR HELVETE! HAR DU NÅGOT DRIV PAPI? Nä jag tänke väl det, bryr du dig om nåt alls? Känner du? Tänker du?

Ta hand om mig, utan att äga mig. Respektera mig utan att bli en undergiven knähund. Håll mig, men stäng inte in mig! Vilket trams. Fixa bara fågelbon å sånt. Det räcker. 

Stänger av tinder igen. Spenderar 20 minuter under täcket med en vibrator. Snabbt och lätt, batteridriven pleasure helt utan ansträngning. Man vet inte om det är deppigt eller härligt? Kanske båda. Kanske inget av det. Det bara är. Gör vad man kan för att hålla huvet högt en söndag.

Gör kaffe och tittar ut över gården. Tänker att någonstans där ute är hon. Duvan som nästan besegrade mig. Fågeln som helt omedvetet pekade ut och gjorde min ensamhet till en skitkonstig stressreaktion. Vi kanske är equals ändå. Det känns lite sorgligt. Inte mer än en duvjävel.