söndag 27 augusti 2017

Om heterosexualitet, testo-sörja och salt

”Jag vill läsa om begär och skam” skrev han till mig. Jag insåg då att just det upptar löjligt mycket tid just nu. Inte så mycket skam egentligen. Jobbar inte så mycket med det, vilket jag är väldigt glad för. Begär då. Jag är sugen. Men hur i hela satans friden hur får man ihop sin övertygelse och sin tillintetgjorda naivitet med sin libido? 


”Kan du inte skriva om heterosexualitet?” frågade någon.

Nej det kan jag för helvete inte för jag kommer bli helt deprimerad tänkte jag, och gjorde det iallafall.



En av dem som got away dyker upp i huvet. Han är sambo nu. Säkert skittråkigt men det gnager lite ibland ändå. Jag försökte förklara för honom att jag inte orkar, att om jag skulle ha in en person till i mitt liv att älska så nära, då går jag under. Det skulle inte finnas en minut till över till mig. Ett liv av kärlekskneg, at its best. Så tack och hej sa jag.

Han svarade nåt som jag fortfarande tänker på ibland;

”Du vet, tanken är ju att om man är ihop med någon så FÅR man energi och ork?”

Det vet jag väl! Eller gör jag det? Så tydligt, in my face, att det inte är det jag förväntar mig. Ni vet när man är nykär, eller åtminstone lite crushed: då är allt så fett, man är så grym, man orkar, man vill och man kan! Tänk om vi kunde sluta att ge det där till män, och bara ge det till varandra istället. Det maxade självförtroendet, bekräftelsen på alla plan. Kanske skulle we run the world, på riktigt då. Ändå vill vi inte leva ett liv utan män, eller asså inte jag då. En värld utan patriarkat skulle på intet sätt vara automatiskt jämlik. Klassamhället, det verkar konstigt nog vara rätt lätt å glömma bort ibland. 



Det var längesen jag hörde någon snacka om politisk homosexualitet. Folk gör liksom inte det längre va? Jag tror att vi kopplat vid det här laget att det inte riktigt funkar så med sexualitet. Politik kan ju göra det å andra sidan. Även om jag är fullständigt övertygad om att sexuella preferenser är socialt konstruerade (skapade, hittepå) går det inte att avfärda dem som endast det. Samtidigt som det är löjligt tydligt att kanske främst heterosexuellt sex genom tiderna varierar med såväl porrutbud som kvinnors sociala rättigheter så finns där något mer. Eller? Vem fan vet egentligen. 

Men hur gör man när man vill både ha mannen och döda honom? Eller ännu värre, när man själv vill va kakjäveln utan att förbrukas?



Det var pride och där satt jag och var så jävla straigth. Helt rak. Nån gång kanske lite sugen på kvinnlig tunga, ett ömhetsbevis till hon, som också är på min sida. Lever livet som jag. Det är inte sexualiserat, inte fyllt av begär. Det är mysigt, men det är inte åtrå. Varken begär eller skam då, kompis. Tyvärr. Återvändsgränd.



Är heterosexualitet sexualisering av polarisering? Är det att gå igång på könsroller, mönster, uttryck? Ja. Så måste det vara, men det kan inte bara vara så? Min wifey pratar brett flinande om sex med män som power-trips. Jag på min kant har jobbat länge med att försöka separera makt och sex. Det har gått framåt, men jag kan fortfarande komma på mig själv med att vilja ligga med någon för att jag vill vinna över honom. Jag vill att han, stora stygga jävla vargen ska titta på mig med valpögon och be om det. Vilja ha mig tills hans sprängs. Så otroligt kvinnligt, att tända på sin egen passivitet, på vad någon annan vill...



Vad är det där egentligen? Är det en kompensation för att jag känt mig så ägd så många gånger? Det är inte aggressivt, jag vill att han ska ha det bra. Det handlar om att göra en plan och fullfölja den. När det kommer till kritan handlar det om kontroll. Idag vet jag, att vill jag vinna skall vi inte ligga. Alltså med det inte sagt att jag är superrimlig eller att jag inte gör det iallafall ibland. Men gumman behöver du kontroll, är något fel! I det upplägget är hans tillfredsställelse sexuell, din bara flippad. Ändå är det tillfredsställelse, många gånger den enda som bjuds, vid sidan av kränkning eller intet. Självklart måste ingen vinna vid heterosexuellt sex. Men fan vad ofta bruden förlorar ändå.



Det ska ju va två-player. Försöker mig ibland på såna där frisläppta ”vi bara ligger med varandra”-upplägg som folk har. Lite laid-back sådär. Fan det minst tillbakalutade någonsin, första säsongen prison break var mindre dramatisk än folks ”chilla” upplägg. Jag har aldrig träffat en snubbe som klarar av det. Så fort man legat är man liksom ägd, förutsatt att man ses regelbundet. Jag får utskällningar, hinkvis med skuld och 300 kilo ansvar. 
Jag är ändå inte laid-back, faktiskt helt oavslappnad som person så det faller oftast inte så väl ut. Efteråt ska vi fortsätta vara vänner. ”Förlåt för att du blev ledsen” säger han kanske. Inte för att han var en idiot då liksom. Det var inte så allvarligt. Så säger vi. Jag säger inte hur allvarligt det faktiskt var. Hur det fick mig att känna mig fostrad och tillrättavisad. Som ett barn. Utskämd. Värd så lite. Vi var vänner. Tills du kom in i mig. Du tyckte jag var rolig och härlig och frisläppt och impulsiv. Ända tills allt började handla om dig, och jag skulle ändras. Ända tills min personlighet och mitt beteende började handla om din skam. 



Låt oss återkomma till Prison Break. Knappast en slump att det dyker upp i mitt huvud. Vad är det med fängelsemiljön? Vad är det med arbetskläder? Vad är det med aggresivitet? Vad är det med oss? Hur kan vi tända på dem? Hur kan män i fängelse få kärleksbrev från kvinnor de aldrig mött? (Förutom tryggheten i att veta var han är då heh). M sa att åtrå är jobbigt, att åtrå nåt jobbigt är det värsta. 
Jag har försökt prova nåt annat: bli rimlig - knulla en tönt! Nån sån där snäll universitetskille med frisyr och fula shorts. Ok det var elakt, men det hjälps inte. Hur gör man när de enda alternativen som bjuds är att kompromissa med sig själv, med allt som man är eller att avstå?



”Det kanske kommer nån go, våldsam dansk nu till demonstrationen siste september” sa C och vi skrockade rått. Åt hetero-verkligheten av urballade begär uppvispat med politiska värderingar.

”Är det inte värre ändå?” frågade nån annan.

”Liksom värre med snubbar som hävdar att de är feminister, de där som vet om att förtrycket finns. Det är fan grisigare å vara en gris när man vet om det”.

Jag skrattade igen. Kanske är det värre, jag vet fan inte. Men sanningen är att alltid slår machoskiten fel. Det går helt enkelt inte att kombinera. Med det inte sagt att man måste ha glassfärgade shorts istället.



Hur motstår man en mansbringa i sommarsolen? Det gör man inte. Man ba äger den, tillgodogör sig den, smeker den, luktar, känner, älskar. Sen är det slut. Det måste vara slut för natten kommer och gemensamma räkningar, bolån, gräsklippare, släktmiddagar, måndagsmornar stundar (varför inte en go vårdnadstvist?). Hur kan vi älska i ett system som bygger så mycket på rutin, på konsumtion, på våld, på juridik, på ständig tillväxt och på makt? Jag känner igen tillväxt. Jag känner mest att jag önskar att jag inte fattade nåt av vad vi egentligen gör. Kanske gör jag inte det heller.



Jag känner inget analsex!!! Jag kände med Elin när hon skrek. Och jag erkände i vuxen ålder att jag hela tiden hejade på Johan Hult. Jag hejade på killarnas lag. För jag är så jävla straigth. 



Läste någonstans att en definition på heteronorm är att det inte ses som en läggning. Men jag är så jävla lagd alltså, ba lägg mig för fan! Ändå undrar jag, vad håller vi på med wifeys? Vi snurrar runt i den här testo-smörjan av ständiga besvikelser. Jag menar ärligt, alla kvinnor som ligger med män utan bankkonton och stamtavla kan den här: dubbel-duschen. VARFÖR har de alltid den där jävla gröna dubbel-duschen? Vidare tenderar arbetarkillen att ha svarta lakan, svarta tallrikar, svarta kaffekoppar., svarta möbler. Fan svart allting. Sån fantasilöshet. Enkla vägen ut. Vägen ut ur personlighet. Har de aldrig hört talas om Nivea? Palmoliv? Inte? Liksom missat de 700 andra alternativen som finns i en average duschhylla på willys. Sån skall han vara. Ointresserad, blank som person. När man traskar hemåt en söndagsförmiddag och luktar dubbeldusch, ärligt det är då ni inte ska höras igen.



FÖR DET ÄR INTE SÅ LÄTT Å VA STRAIGTH HELLER (obs tillsätt rejäl saltnypa då)

MVH Carrie Bradshaw pissfattig-edition



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar