lördag 18 november 2017

Ett feministiskt A.C.A.B Pt 2 - om repression, råttapor och reproduktiv rätt

Lördagmorgon på hisingen. Ett hisingen just belägrat av EU-toppar med polismakten i koppel. Ett lämpligt tillfälle att fortsätta min snuthatar-serie. De var all over the place, the place som är hisingen. Oklar kvinnofridsgrad trots detta kan tilläggas, hähä.

Så länge klassamhället består kommer feminismen att få kämpa internt. Det finns många som tror att feminism som ensam ideologi kan både formulera problemen och lösningarna. Det finns många som tror att det bara handlar om kvinnor. Konstigt nog är det i regel samma människor som skriker huvet av sig för att peka ut att ingen annan förstår nyanser. Feminismen måste kombineras med förståelsen om flera fronter och att den största motsättningen inte ligger mellan enskilda kvinnor och män. Jag hatar patriarkatet, men män käkar jag te frulle varannan helg! Fan de kan va goa ni vet. Problemet är liksom lite större och inte riktigt så enkelt. För att hålla feminismen äkta måste vi göra upp med dem som använder feministiska argument för att egentligen föra antifeministisk politik och basha vissa män. Högerpolitik. Skitpolitik. Väldigt tröttsamt detta jag vet. 

Pt 2 har du nu framför dig. ”Ett feministiskt A.C.A.B”. All Cops Are Bastards som fyra bokstäver för den misstro varje feminist, klass- och kvinnokämpe oundvikligen måste nära mot (rätts)staten och dess våldsapprat. I den första delen hoppas jag att jag lyckades konstatera att polisen och rättsstaten inte finns till för kvinnors skull och helt enkelt inte kan åstadkomma kvinnofrid. Nu ska vi lämna polisanmälan och dra lite mer allmänna växlar. Man behöver dock läsa dessa två texter tillsammans, vänligen gör det.



Feminism är både ett sätt att förstå världen och en motståndsideologi kan man säga. Det handlar givetvis inte bara om mäns våld mot oss: en klassisk modell är att förstå mäns våld mot kvinnor som det patriarkala systemets yttersta gräns. Där står (gräns)polisen för att lagföra och kontrollera det allra värsta. Längre än så sträcker de sig inte. De är liksom könsfötryckets nigths watch, ett rygghuggande brödraskap med kortare lunch-stubin än batong. Patetiskt. Låt oss prata om allt det där som sker innanför gränsen. Låt oss börja på det utlovade råttape-fascist spåret:

I oktober 2012 motionerade (föreslog) Sverige Demokraten Mikael Jansson den svenska riksdagen att militärpolis skulle införas och användas i vissa förorter:

Sverige har ända sedan de tragiska händelserna i Ådalen 1931 i praktiken haft ett förbud mot att använda militära enheter i inrikes säkerhetsfrågor. Detta är inte helt oproblematiskt. Över tid har det visat sig att det understundom uppstår situationer där den vanliga polisens kapacitet inte räcker till...”

Alltså polismakten agerar inom nationen i fredstid. Det till skillnad från militär som ska sättas in vid väpnade konflikter. De har helt olika funktioner, och det känns väl lämpligt att ifrågasätta vad det är som efterlyses av Jansson? Är det krig nu eller? 

 

Lustigt nog väljer fascisten att själv nämna ådalen -31. Det som hände då var alltså att fem människor och arbetare sköts ihjäl av svensk militär. En statlig avrättning. Där borde diskussionen vara slut. Och 2012 var den det. Men den skulle sen återkomma fem år senare, då i moderata kläder.

I oktober i år motionerade 4 moderater om i princip samma sak. Det kommer inte att gå igenom nu. Men det politiska läget har förändrats och moderaterna är knappast ett utstött och illa sett parti, vilket heller inte SD är längre. Det är nu fritt fram att föra deras politik. Smidigt då den inte bara är rasistisk, utan också borgerlig. Verklighetsbeskrivningen utan verklighetsförankring har blivit sanning och den säger att de svenska förorterna, de fattigaste arbetarklassområdena i städerna är laglöst land. Här hittar vi dels besattheten av ”upplopp” och ”oroligheter”, dels idén om sharia-lag och osvenskt kvinnofötryck. Det hela ska då ordnas genom hårdare repression: mer polis, MILITÄRpolis och hårdare straff. 

Militären ska liksom återta svenskt territorium från ockupanterna som är dess befolkning. Allt pakterat i en idé om att folk begår brott för att de kan, och invandrarmän för att de helt enkelt inte kan låta bli. Ständigt hör vi denna torftiga analys.


När feminister samtidigt ropar på hårdare straff för sexualbrott missar de att det i så fall skulle ske inom ramen för samma paket och verklighetsbeskrivning. I dagsläget tvingar det oss att skriva under på den här skiten, om vi inte lägger allt krut på att samtidigt komma ihåg vår främsta uppgift: att slåss mot patriarkatet i motsats till att springa statens rasistiska ärenden. Jag skulle självklart önska att sexualbrott straffades på vilket jävla kreativt sätt som helst och är inte EMOT skärpning av lagstiftningen specifikt runt sexualbrott. MEN, se Pt 1, jag tror helt enkelt inte på det pga löjligt tydligt vilka som (inte) skulle dömas iaf.

Istället är det ren och skär rasism som också används på kvinnofridsområdet. Moderaterna vill efter #MeToo kartlägga ”samband” mellan etnicitet och sexualbrott och den lelle sprätten Tomas Tobé gör dramatiska uttalanden. Han och alla andra poliskramare visar sin totala nonchalans inför det som #MeToo har försökt säga: Ni är förövare allihop! De finns överallt! Rasism är dåligt för att det är fel. Javisst, men det är också dåligt för att det förstör den feministiska kampen och analysen. Vi hamnar i uråldriga felslut som gör att vi aldrig kan sätta siktet rätt. Att rättsstaten riktar in sin repression på unga män från andra länder är antifeministiskt i den bemärkelsen att det aldrig kommer att lösa kvinnofridsproblemet och att vi i många sammanhang har långt fler gemensamma intressen med dem än med de rika som företräds av staten. Vi är kort å gott knegare allihop. Åter till förorten:



Jag skrev en text om Joakim Lamottes mediala utspel för länge sen och skämdes lite efteråt när folk delade skiten ur den. Det var strax före att ”drevet” mot honom drog igång och jag har aldrig varit nåt fan av hetsjakter på enskilda. I ärlighetens namn tyckte jag synd om honom. Men det var då och detta kritik-immuna rikspucko slutar ju aldrig. Kängan han nu får utdelas inte för att han är han, utan för att han är ett jävla skolboksexempel på folk som för fram sig själva som ”feminister” och som sedan visar sig ha en helt annan agenda. Kanske utan att ens veta om det själva. Lamotte skrev 3/11 i år en krönika i GP med rubriken ”Hur mycket ska våra poliser tåla?” (Extra lol nu med baguette-besvikelsen. HUR MYCKET SKA DE STACKARNA TÅLA?? EN FATTIG LUNCH!!)

Lamotte skriver (om): ”en respektlöshet och attityd (mot polisen) som jag ser går i arv från generation till generation” i förorterna. Han ropar som så många andra på hårdare tag och avslutar: ”I väntan på detta måste polisen snarast få befogenheter att ingripa stenhårt mot dem som inte kan respektera den yrkesgrupp som är satt att upprätthålla lag och ordning i Sverige. ”



Denna nedärvda och bristande ”respekt” (läs ”rädsla”) har alltså Lamotte sett när han besökt olika förorter i egenskap av ”journalist”. Hur han kunnat göra de här besöken över generationer får väl stå obesvarat. Lägg märke till hans perspektiv dock, dessa hårdare tag kommer inte innebära undantagstillstånd i den svennehåla han själv bor i. Det är inte han som kommer att muddras och stannas på gatan, det är inte hans bröder och vänner som kommer att få stryk, låsas in och utmålas som gangsters. Det är våra. De som hör till knegarkollektivet.



Jag vill då påminna rikspuckot och alla andra om en av den globala kvinnorörelsens hjärtefrågor: ”reproductive rigths”. I begreppet ingår det som många tänker: rätten till våra kroppar, abort och preventivmedel. Men där ingår också rätten att fostra de barn vi valt att föda i trygga, säkra miljöer med rimliga förutsättningar. Utan den möjligheten är rätten att behålla våra barn stympad.

 

Polisbrutalitet och övervåld drabbar våra (arbetarklassens) söner och våra familjer. Våld i svenska förorter är en feministisk fråga, och Lamotte visar tydligt vilken sida han står på. I amerika har framför allt svarta kvinnor stått i fronten mot snutvåld ända sen anti-lynch kampanjer tidigt 1900-tal till dagens Ferguson. Ökad polisnärvaro är ett hot emot så väl invandrare som knegare och kommer aldrig handla om ortens egna trygghet. Nej tryggheten, den är till för några andra.



I tider av ökade motsättningar blir rika människor mer rädda för fattiga människor, vilket är fullt rimligt. Då ropar de på staten precis som de gjort genom historien, men idag förs det fram som något som ska ske för vår egen skull och för kvinnor i allmänhet. Märk förresten likheten mellan den amerikanska söderns lynchmobbar där svinen hävdade att de hängde svarta män för att skydda vita kvinnor. I dagens sverige vill de fängsla män från mellanöstern och stänga gränsen. Kvinnor blir som vanligt slagträ och ingen jävel bryr sig om vad vi själva önskar. 
Tanya sjunger i mitt vardagsrum:



Providing no jobs
and telling us stop the crime
is like beatin a child
and tellin him not to cry

Is a tough way fi learn seh yuh
no really secure
when the problems of the poor
come kick down yuh door
the youths dem a get 2000 guns
fi everyone oonu cease
instead of treating the symptoms
why dont you cure the disease
You know things must really get wicked”

Iden om den brune besten, den farlige utländske mannen används av den rasistiska staten för att utöva kontroll. Det är samma stat som hatar kvinnor och därför kan ropen på hårdare tag aldrig vara feministiskt gångbara. Det är våra liv, barn och hem som det handlar om. 

Den här texten kan omöjligen rymma några längre tankar om vad ”oroligheter” i orten egentligen handlar om. Ändå kan vi konstatera att (den rasifierade) arbetarklassens söner nu ska straffas både för det som alla män ägnar sig åt OCH för klassamhället.


Min bff O har blivit hobbyterapeut åt grannkvinnan. Hennes son sitter på häktet. Hon går sönder och cigghanden skakar när hon berättar om hur rädd hon är för vad de gör med honom där inne. Kanske ännu mer vad det kommer ha gjort med hans person när han kommer ut. De brukar kliva in till honom ibland och säga: ”Varsågod! Du är fri!”, nu tror han inte på det längre, men hjärtat sjönk i bröstet de första gångerna när pliten strax efter flinande la till: ”...att gå och ta en cigarett”. Han är 18 år och hans mamma är ett vrak. Är detta feminism? Är det trygghet? Vi vet nog alla vad det egentligen är...



Mitt hjärta svämmar över lite när jag igen trillar över en artikel jag delade förra året:
I maj 2016 skrev SVT om mammor som nattvandrar i Fittja, Rikeby, Tensta, Husby, Akalla och Norsborg i sthlm. Ingen förnekar att det finns problem, det är liksom hela deras poäng. Men jämför deras ingång med militärpolis:

”I Fittja vill kvinnogruppen hålla ordning och reda på sina barn och barnbarn men också hjälpa polisen och samhället, men även skapa gemenskap för kvinnorna.

Blir ni aldrig rädda?

"Nej, vad ska vi bli rädda för? Det handlar om våra barn och barnbarn, de lyssnar på oss.  Vi är starka kvinnor, ser vi att bråk uppstår så ringer vi polisen, vi är aldrig rädda, vi är starka, säger mormor Fatma Ipek, nattvandrare Fittja.”

JA tro fan ni är starka kvinnor Fatma! Kvinnor som har rätt att fostra era barn under rimliga förhållanden. Förhållanden som varken kan vara klassamhällets botten eller polisstatens no-go zones.

Vad vi står inför är det som forskaren Linnea Bruno kallat ”selektiv repression”. Hon menar att statens handfallenhet inför mäns våld mot kvinnor hänger ihop med dess ”svårigheter att bemöta och motverka rasism”. 


Alltså idén om invandrade mäns våld i svenska förorter bygger på rasistiska tankar om ”kultur” vilket är det nya nyanserade ordet för ”ras”. Bruno skriver visserligen om mäns våld i nära relationer, men parallellen håller eftersom det handlar om VARFÖR vissa män anses våldsbenägna. Hon exemplifierar med medicinsk forskning som förklarat svenska mäns våld mot thailändska kvinnor som något som hänger ihop med KVINNORNAS ojämställda kultur från hemlandet, medan irakiska mäns våld i samma studie (!) förklarades med MÄNNENS ojämställda kultur från hemlandet. En feminist värd namnet måste vända sig emot den här typen av resonemang och söka förklaringen till våld i det sociala sammanhanget. I de nära relationerna patriarkal struktur, på förortens gårdar i klassamhälle och rasism.


Den feminist som hetsar polisen på förortens barn göra sig icke besvär. Hör kvinnokören skråla, ett feministiskt ACAB sjunger de, för ett samhälle där kvinnor kan fostra sina små och där en enad arbetarklass är den enda vägen!






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar