Idag är där en containerterminal. Rad
efter rad efter rad av gigantiska förvaringsboxar. Stora truckar rör
sig schematiskt där emellan. Någon kör dem förstås. Någon som
går hem till en familj, en hund eller en öl. Någon som är en
person. Jag undrar vem det är, den som inte syns, varken i världen,
historien eller här uppifrån borgmuren. En människa som inte är
mer än själva containern, varorna i den, trucken han kör eller
fartyget den kom från. En bricka i maersk-tetris. Det rör sig där
nere och det känns kusligt på nåt sätt, att ingen mänsklighet
syns till medans allt bara pågår.
Ut över den plats som nu är en
containerterminal har de kanske sett. Antifascister, anarkister,
kommunister, feminister, hjältar. En och annan sopa också. För de
flesta gjorde kanske världen här ute sig påmind mest som den
havssalta vinden eller som ljudet av vågor mot en strand.
Montjuic-borgen är känd för att ha hyst ett stort antal politiska
fångar genom den katalanska historien. Fånghålorna vetter mot
havet, från några av dem bör man kunna ha sett ut genom gluggarna.
Ut där jag nu klättrar och kikar in. För att få gå ner måste
man betala extra. De betalade sin övertygelse med livet. Idag är
deras helvete en avgiftsbelagd guidad tur kl 11 och klockan 16.
Det känns ironiskt på nåt sätt. Vad
hade ni tyckt om den nya världen som ligger här ute? Bytte vi bara
ett nederlag mot ett annat? Containrar från överallt i världen,
friare än oss alla tillsammans. Ser truckförarna som inte syns
någonsin nåt annat? Jag minns några rader:
”Helvetet är inte att mista sin
övertygelse. Också det är ju en akt av övertygelse. Helvetet är
att ha övertygelsen kvar utan att känna dess närvaro.”
Hopp och leda snärjda i ett ovanligt
uttjatat äktenskap. Borgen ligger högt, högt över havet men är
byggd för att härska, kontrollera och döda åt andra hållet: in
mot staden och den egna befolkningen. Jag slås av en historisk plats
jag så länge velat besöka och hur den inte alls är historisk.
Världen hänger så konstigt samman. En obegriplig bro går mellan
det förflutna och framtiden. Jag tänker mig att nuet är där mitt
på bron och att livet på nåt sätt handlar om att komma över. Det
är en snygg men meningslös tanke.
Jag råkade träffa nån som sålde
kokain. Just back from bangkok. En och en halv timme senare
berättade han om hur fruktansvärt hans liv är. I've been searching
all my life. De är så olyckliga människorna. Hans blick var lite
hundlik på nåt sätt. Han passar inte alls in i nån brometafor och
han gjorde mig superdeprimerad. Tur att jag gick hem. Just back from no
cock.
Jag skulle kunna sitta här för evigt,
hinner jag tänka. Ändlöst hav möter en suddig rand till himlen.
Det är sådär dimmigt svinvarmt, tryckande brukar man nog säga.
Mitt bästa väder. Sitter man en bit in på borgens tak ser man inte
terminalen vid bergets fot och då är här fantastiskt vackert. Jag
hinner tänka det innan två norska män knäcker en bärs brevid
mig. Hör mig själv i huvet: Slår ni era fruar? Känns sorgligt att
det är min första tanke. Idag sitter spaniens politiska fångar i
modernare fängelser. Deras tortyr är inte den i en borg med kedjor,
piskor och svält. Men de är inte historia. Vet ni det eller slår
ni bara era fruar och dricker öl på sorgliga platser? Sluta kolla
på mig. Skulle jag bli en politisk fånge om jag nån enda gång
bara högg? Rätt upp i magen papi.
Känns hans blod pulsera ut över mina
händer. Varma vågor av tillfredställande triumf. Sluta.
I en sal i castell de montjuic ställer
de ut bilder. En parkering, ett elhus, en ödslig sluttning brevid en
motorväg, en containerterminal, oansenliga intetsägande platser.
Lost memory. Fotografen har besökt de glömda platserna och
fotograferat dem vid samma tid på dygnet som döden inträffade där.
114 000 människor är försvunna eller oidentifierade sen det
spanska inbördeskriget och franco-tiden. På sånna platser finns
de. Att det ligger en massa identitetslösa människor under ett
elskåp kan vara själva definitionen av socialrealism, tycker du inte?
I en träddunge mitt emellan två nybyggda vägar
dog en italiensk antifascist när han stannade vid sin post för att
kamraterna skulle få en chans att fly. Nu är det mest sopor där.
”Framåt internationella brigaden, höj vår fana i solidaritet”
hör jag en röst från masthuggstorget sjunga. Det bästa med att
vara mycket ensam är att man hinner höra det som utspelar sig på
insidan. Det bästa med det är om det är en kvinnoröst från
masthuggstorget.
Egentligen är vi här för att ha
roligt. Två vitt skilda och ändå sammanlänkande tidstecken:
sonarfestivalen och repressionens högborg. Hur kan de finnas
samtidigt? Alla människorna runt omkring mig inatt, deras desperata
sökande efter närhet, glädje och gemenskap i en modern
kapitalistisk värld. Också de inhängnade, men utan mål och
riktning har de dumma jävlarna betalat sig in.
You need rocks honey?. En svettig
man stannade mig på festivalområdet. Inom loppet av en timme hade
jag kunnat köpa samtliga moderna syntetiska droger. Det går inte
ens att bråka med folk
inne på festivalen, hur otrevlig man
än är så älskar bara alla allting. Här avrättades det autonoma
kataloniens president och jag vill att någon enda människa med äkta
känslor i kroppen ska tilltala mig. Strax efter det smekte någon
min sko.
Fan ta den jävla guideturen. Jag hade
velat se cellväggarna där nere. Titta efter ristningar, märken,
mjuka delar någon smekt igen och igen. Liksom efterlämningar av dom som suttit där. Bevis på
deras mänskliga existens. Som fysiska människor liksom, inte sånna
som man läser om. De med så otroligt mycket ensamtid, de måste
försökt få ut det på nåt sätt. För att flytta över, komma
vidare, lämna en tanke, inte bli utom sig av det man har inom sig.
Det känns bara för fult att betala för det och jag vill inte ha
nån himla guide med mig när jag ska talla på väggarna. Tänk att
vara inlåst så nära både himlen och havet. Den som är inlåst
kommer ändå inte vidare. Är det inte extra hånfullt, att bygga
ett fängelse på en så vacker plats?
Alla mina vänner sover. Alla mina
vänner har ladd-idaskläder.
Idag kan man åka linbana härifrån. Jag läste någonstans att svindel är en
kroppslig reaktion på impulsen att hoppa. Hur många hade inte hoppat här om de kunde? När vi är riktigt högt
upp och tittar ner är vår instinktiva reaktion att vi måste ner så
snabbt som möjligt. Alltså signalerar kroppen att vi ska hoppa,
samtidigt som vi ju vet att det skulle vara helt stört. Krocken
mellan två skilda och motsatta impulser skapar yrsel. Jag har alltid undrat hur det känns att
flyga genom luften. Ett exhibitionistiskt flyktbeteende skulle säkert
nån utbildad säga. För att människan vill vara fri säger den som läst andra, ickeexaminerande böcker.
Norrmännen byts mot en amerikan med bakåtvänd
keps. Han äter paprikakryddade ”ruffles”. Jag vet inte varför
jag ständigt söker ensamhet eller hur någon kan vilja leva med
såna där flötiga snacks-fingrar. Jag vet heller inte om han
verkligen är från amerika eller om det är ok att äta friterade
snacks på en plats där så många människor lidit och en ensam
wifey klickar ett samtal från någon döpt till ”toakön” i
telefonboken.
Utanför krogen inatt stog en vakt som
ville bjuda på melon. Ur bakfickan halade han fram en jättestor
kniv som han snitsigt skar upp den med. Jag höjde på ögonbrynen.
Han pratade spanska jättefort och sen lite långsammare. Jag tänkte:
nu berättar han är den bara är till meloner.
Sött och gott kött. Saft som sipprar
mellan tänderna, spider sig i gommen. Ingen förstår vad den andre
säger så vi bara äter en förjävla god melon. Hur kan man trivas
brevid en man med en jättestor melonkniv? För att den som är
uppenbart galen känns ärligare. Ibland är ingenting som
det ser ut.
Jag renskriver den här texten i
skuggan på en uteservering. Någon tänder min cigg innan jag hunnit
hitta min egen tändare. Tänker: vad vill du ha av mig? Säger:
tack. Överallt på balkongerna hänger den katalanska flaggan.
Libertad presos politicos. Kommer de att få ett museum? Vad kommer
man att äta i deras helvete? Har svårt att tro att ”ruffles”
kommer stå sig genom tiden.
(Dikten är Göran Palms)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar