Om biologiskt faderskap - ett kapitel att avsluta?

Sååå är det time att lämna biologiskt faderskap åt sitt öde?

Det är en viktig uppgift att tänka stort och nytt. I uppgiften ryms inte att presentera en slutgiltig lösning. Det är att trots alla svårigheter man kan komma på direkt, ändå visionera. Det är när människor tänkt utanför lådan som vi verkligen kommit framåt. Detta kära fans (hähä), om att helt ge upp på det biologiska faderskapet är en diskussion för den feministiska fronten att starta för att sen se vart vi hamnar. Kanske är det ändå inte sådär superradikalt.

”Det delade föräldraskapet” som det så fint heter är ett av de politikområden som går allra sämst om man kollar med sina goa feminist-glasses. Ett annat är mäns våld mot kvinnor och barn. Samarbets-hetsen och pappa-vurmen har tagit oss till vägs ände och något måste hända. Jag har tidigare skrivit en serie om vårdnadslag med rubriken ”single-parenting är självförsvar”. Läs gärna åtminstone första delen för lite juridisk matighet te denna knapriga vidareutveckling. Kan hända att det blir svårt att hänga med annars, jag vet inte. Kan hända att det är svårt att greppa hur åt helvete det står till annars, jag vet inte.

Det är såhär förstår ni att medan det kan verka som att jag är helt jävla obsessed med moderskap och ungar av personliga skäl så är det ett överviktigt politikområde. Det kommer mer ur min bakgrund i kvinnorörelsen än ur min livmoder eller bitterhet. Det är ett politikområde som få har koll på men som ändå påverkar allas liv. 

Vi pratar inte om barnen i termer av makt och till det finns det skäl.

Den politiska debatten om barn har helt kommit att handla om jämställdhet och på senare år även barns egna rättigheter. Det sista är dock fortfarande mest en rättfärdig front. Vi har kommit att betrakta faderskapet som ett naturligt gott samhället och kvinnor på alla vis ska smeka medhårs för vår egen och våra barns skull. Debatten kring barnen och dess jävla glättiga samarbetes-mani har inte bara förminskat frågan till att typ handla om hur föräldraledigheten ska organiseras (obs också underförstått att allas mål är att pappa ska ha hälften) utan också gjort att de kvinnor som bråkar uppfattas som neurotiska, manipulativa och rent av onda. Sällan hör man sånt kvinnoförakt som i frågan om föräldakonflikter. Men alltså reality is är att lagstiftningen runt föräldraskapet inte är formulerad för att komma till rätta med knas som kan uppstå i dagens ojämställda läge, istället är den skriven för att liksom lite smidigt skapa ”jämställdhet”.

Ändå vet vi att knas uppstår när kvinnor och män har med varandra att göra eftersom de ena är underordnade de andra. Det kan inte systemet hantera. Vi pratar inte makt i föräldraskapet för att det finns de som tjänar på det. Ni vet de vanliga: papporna och staten. The men and The man. Man kan beskriva alltihopa som ett homosocialt mörkade av sakernas tillstånd. Omg det är vad hela världen är! ”Livet i det homosociala mörkret”, ok movin on...

Jag ramlade över en tråd i nåt urballat genus-forum förut där nån ställde frågan ”vilken är den viktigaste feministiska frågan?”. Omöjligt att besvara såklart för att REVOLUTION inte är en sakfråga direkt. En hel del intelligenta svar ramlade in samt några om normkritik och gula kläder, en enorm fråga hördes dock aldrig: ”RÄTTEN TILL BARNEN”. 

Jag är visserligen en stundtals ivrig barnrättsförespråkare, men barn blir vuxna och ”ageism” är hittepå så låt oss snacka om MAMMARÄTT. At the very core of feminism och liberation så att säga.

Samma dag som läste forumtråden publicerade flera tidningar aftonbladets ”avslöjande” om att en tredjedel av alla pappor som mördat barnens mamma under 2000-talet fortfarande har vårdad, alltså den yttersta bestämmanderätten över barnet. Rubriken expressen satte talar rätt gött klarspråk för sig själv: ”Att mörda mamma ska inte ge ensam vårdnad”. Inte inte så där hemskt crazy förslag får man säga. Män som hatar kvinnor är inte sällan pappor och de använder såklart barnen som maktmedel. Ingen far som mördat en partner, kanske till och med inför hennes barn kan betraktas som en lämplig förälder, det är egentligen inte det som det hela handlar om. Istället finner vi förklaringen till haveriet i det helt överskattade biologiska faderskapet. 94% av alla fäder som dömts för brott mot sina barn eller deras mamma ges rätt att fortsätta träffa sina barn (aka umgängesrätt). Nitti-fucking-fyra procent. Märk att detta också betyder att mamman måste ha kontakt med honom och i regel inte kan ha ex skyddade personuppgifter. Detta är vad som händer när den pappa-älskande föräldraskapsdebatten, förd utan maktanalyser möter ett kvinnoföraktande rättssystem.

Tårarna rinner utmed kinderna på mig när jag läser texten i expressen om hur en pojke som bevittnat mordet på sin mamma sedan återkommande tvingats sova över hos sin ”pappa” på anstalten under flera år. Jag tar det inte som en man utan jag är a girl who cries och det är så rätt-in-i-bröstet sorgligt att läsa hur både en kvinna mist livet och hur hennes barns lidande fortsätter via myndighetsbeslut. 

Papparättens död är en absolut grundförutsättning för kvinnlig frigörelse.

Därmed kan man tycka det är hur tråkigt man vill och bli hur kränkt man vill i sin egen gulliga välfungerande familj (där hon bara kärleksknegar ihjäl sig lite jämställt) när jag nu säger: vi måste tjöta om rätten till barnen och hur makten ska fördelas. Det måste till en juridisk förändring. Båda kan inte ha lika mycket makt, det är den utgångspunkten som gett oss dagens situation.

Alltså tänk den svenska aborträtten. Där har kvinnan helt egen bestämmanderätt, graviditetens ses som hennes egen angelägenhet och fostret som en del av henne själv. Men när barnet fötts gäller andra spelregler. Lagstiftningen runt föräldraskapet är tänkt könsneutral, men det neutrala i patriarkatet är manligt. En mor har inte rätt till sitt barn för att hon är dess mor. Men pappor och mammor är inte samma sak, till och med småungar vet vem av dem de kommer ifrån. Så länge födandet, bärandet, amningen är vårt ok, vårt lidande och för den del vår blessing måste det räknas för något. OBS med det inte sagt att föräldaskapet nödvändigtvis är bättre, men det är en grej att ha med i beräkningen.

På många platser i världen råder oinskränkt fadersrätt. Barnen är pappans egendom och de tillfaller honom vid skilsmässa. Den ultimata makten, att äga det som hon fött fram och älskar. Likadant har det varit i sverige och vi dras ju då som sagt med en fullkomligt stötande papparätt i praxis. Det faktum att pappor får vårdnad och umgänge i princip oavsett vad han gjort är en av de främsta anledningarna till att kvinnor stannar kvar i relationer där de förtrycks. 

Där finner vi ett av svaren på den kanske mest uttjatade frågan av alla: ”Varför lämnar hon honom inte?”

Historiskt har faderskapet varit viktigt för att sk horungar (ett uttryck folk fö kan med å slänga sig med – det är kvinnoföraktande och fett stötande ok?) har haft ett otroligt svårt liv och faderskapet har varit nyckeln till deras försörjning, av ekonomiska skäl i statens intresse. Dock var det mindre viktigt att mannen verkligen var barnets biologiske far så länge det fanns en. Än idag har vi faderspresumtion” vilket betyder att om ett barn föds av en gift kvinna registreras hennes make som far och ges vårdnad utan meck. Rimligare vore att alla kvinnor som föder ett barn har ensam vårdnad, tills hon skriver över halva på någon annan.

Men någonstans har vi kommit. Idag kan kvinnor skaffa ungar tillsammans. Det bygger på att man gemensamt kommer överens om att det här barnet skall vara vårt tillsammans och sedan ordnar man det juridiska genom adoption (Ok jag vet att detta inte är värsta enkla grejen men läs principen tack). Borde det inte alltid kunna fungera så? 

Jag vill dela det här barnet som jag bär med den här andra personen som också är villig att ta ansvaret – vips så har man två föräldrar! Makes more sense än ett ligg?

Det betyder alltså att män mycket väl kan bli föräldrar men att kvinnor måste ges rätten att bestämma om barnet ska ha en far/mor till, och vem det isåfall ska vara. Vi kommer dessutom ifrån alla dessa ”ofrivilliga fäder” vars lip vi väl alla är trötta på att höra på. Jag menar visst, exempelvis underhållsskyldigheten finns till för att barn till ensamstående inte ska leva i fattigdom. Grejen är ju dock att det gör dom ju iaf! Den ekonomiska situationen för kvinnor och barn löses inte år 2018 med att peta in en familjeförsörjare om 1573 kr/mån i en redan splittrad familj. Det är helt enkelt en annan fråga.

Hör på här nu när jag bevisar att jag inte diskvalificerar män som föräldrar: medan jag skriver den här texten gör jag som de flesta i min generation när vi funderar på nåt – vi googlar! Jag trillar över en artikel om en stackars Mikael som när han skulle ge blod till sin son fick veta att han inte var biologisk far. Alltså fuck micke fattar att det inte var en superhärlig överraskning att medans ditt barn var svårt sjukt samtidigt få reda på att din wifey varit otrogen. Rubriken lyser svart: ”Jag är inte pappa till min son”. MEN det är klart att han är! Han har fostrat det som sitt eget och både han, mamman och ungen ser honom som barnets far! Det faktum att män kan ha ungar de inte ens märkt att de fått säger ändå något om deras inblandning i det här med babymaking. Föräldraskapet kommer sen. Att den man som varit helt fråvarande under barnets uppväxt plötsligt i lagens mening har rättigheter som Micke saknar är kort sagt fett orimligt. Barrockt är vad det är! Och så fick jag använda det ordet för första gången i mitt liv.

Det finns såklart rena biologiska fakta som kanske är värda att ha i bakhuvet, jag vet inte hur viktiga pga inte riktigt mitt område då. Men typ när det kommer till ärftliga sjukdomar å sånt. Att varje person kanske också har rätt att få veta sitt biologiska ursprung är också en faktor, det har jag heller ingen aning om hur viktigt det är. Adoptionsfrågan kan ju ge oss fingervisning dock. Men det där är nåt annat, här snackar vi föräldraskap, de som ska vårda, fostra och försörja ungen. De som är bäst lämpade att bestämma. Biologi som en faktauppgift måste liksom inte stå i motsättning till föräldraskap som praktik. 

Det biologiska moderskapet kan dock inte avfärdas då det skapar ett band till barnet och innebär uppoffringar som inte står sig i jämförelse med faderskapet.Om vi inte vill att kvinnor ska kunna användas för ex. nations-avel måste de själva ha rätt till sina barn.

 

Jag pratade med en mamma som bar på så mycket skuld. Allt var hennes fel hela tiden och mest skuld kände hon gentemot jämställdhetsdiskursen. Några veckor senare la hon det, som jag år efteråt kommer ihåg:

”Näe, jag har varit gravid och jag ha fött det här barnet. Han har inte gjort något av det, VARFÖR ska jag ge honom föräldraledighet?”

Jag flinade så brett att jag fick gräva mungiporna ur öronen. RITE ON GIRL. För det borde vara vi som bestämmer. I en rimlig relation lyssnar man på varandra och tar hänsyn till den andres önskemål, men det borde vara hon som har sista ordet. Det borde inte vara staten med sin individualiserade föräldraförsäkring i en ekonomiskt ojämlik värld där många pappor inte löser det, det borde vara vi som gjort våra barn som bestämmer. Föräldradagarna kan användas av våldsamma fäder som maktmedel. Liksom this is real det händer. Det finns inget sätt att tvinga honom ta ut sina dagar när han fått dem och därmed kan han diktera om ungen ska börja förskola, om mamma ska jobba osv osv.

Idag har Sverige Demokraterna på sin agenda att män ska få rätt att kräva DNA-test av barn för att fastställa faderskap. Det finns alltså inte idag då det faktum att staten kan kräva det anses göra det onödigt, vilket det är. Vilka som intresserar sig för frågan säger något om dess koppling till makt. Faderskapet som vi förstår det idag är en av patriarkatet starkaste fästen och samförståndsdiskursen kan i sammanhanget liknas vid en feminismens socialdemokrati: en jämkning som ständigt trillar i förtryckarens fällor, en jämkning som aldrig på allvar utmanar maktförhållandena. Sds intresse för frågan kommer ur deras intresse för den patriarkala kärnfamiljen. Jämställdisternas och mansrörelsens stora noja är att män ska göras överflödiga, förlora kontrollen. Endast ha tillgång till kvinnor som verkligen vill vara med dom för dom de verkligen är. Kanske är det därför rimligt att slå just där?

Många problem skulle inte lösas. Vi kommer inte tillrätta med att många kvinnor skulle ”välja” att skaffa barn med rötna män ändå. Det blir heller inte hållbart att man ska kunna ”välja bort” en person som man senare inte längre vill ha barn med. Alltså när ungen är född och har en relation till den andre föräldern. Men vad det ändå skulle göra är att sänka pappornas status som något gött i sig självt. Det skulle slå hål på fascisternas och papparättarnas ständiga hävdade av faderns ”naturliga rätt” till sina barn. Att plocka bort en olämplig far skulle bli lättare om faderskapet saknade giltig biologisk grund. Det skulle innebära en maktförskjutning till kvinnors fördel och skulle på riktigt kunna ge förutsättningar till det ”nya faderskap” som vi ännu inte sett men så länge hört talas om.

I lagtexten finns en formulering om ”barnets rätt till sina föräldrar” som är svår att motsäga. Vad vi hamnar i måste alltså vara ett nytänkande runt vad som egentligen är en far och inte.