fredag 27 mars 2020

Om kärlek, tvåsamhet eller "påtvingad jungfrulighet"

Det är fredagskväll och jag är hemma vid mitt skrivbord. Jag har ställt in en tinderdejt pga pallar inte. Han hade ett så pretty face men jag är så trött. Jag har kommit att betrakta män som en allt mer betydelselös grupp och det puttar hjärtat upp i halsen, rinner ut i ögonen, manifesteras i kyligt ointresse. Samtidigt som jag ständigt sökt ensamheten så plågar den mig nåt jävligt.

Det har formulerats oändligt med kritik av den moderna dating-scenen. Främst för att det är just, en scen. Tinder och andra sjuka grejer, som typ ”elitsinglar” fungerar alla enligt konsumtionslogik där man antingen förbrukas eller förbrukar den andre eller båda samtidigt i en enda gröt av självförverkligande och ytlighet. Visst är det så, ändå undrar jag vad som är värst. 

Det var knappast bättre på den tiden då äktenskap var kvinnors enda chans till överlevnad. Förr blev man gift. Idag blir man tom. 

 

För ett par veckor sen malde vi den gamla goda historien om hur livet villkoras som ensam morsa på en krog på möllan. ”Du får väl ta och skaffa dig en man”, sa M. Han skämtade förstås, samtidigt som vi alla runt bordet och hela jävla samhället vet att det är det som är den enda lösningen som egentligen bjuds. ”Jag är bra på många saker”, svarade jag. ”Men inte just det”.

Hela tiden trycks man mot tvåsamheten. Ett drägligare boende, stabilare ekonomi, tid att träffa vänner och läsa böcker, möjlighet att vara sjuk eller trött, att slippa vara ensam i svåra beslut och att bara nån enda gång va nån annans problem också. Ingen askungedröm direkt, mer så basic needs. ”Om jag bara hade nån gammel halv-röten sambo, då kunde jag sagt nej till natt-timmar på bemanningen”, sa jag till N när vi gick i slottskogen häromkvällen. ”Ja, det kanske du kunde, men framförallt så kunde du ju sagt JA till det”, svarade hon. En sambo hade varit nyckeln till allt. Om man med ”allt” menar att både kunna säga både ja och nej till skitjobb. Nu kan jag inte säga nej, för jag måste ha ett jobb. Men jag kan inte heller säga ja, för jag har ingen barnomsorg på natten. Kanske har situationen uppstått bara för att jag ska kunna göra ett strålande exempel på hur liten roll macho-normer spelar för kvinnoförtrycket IRL.

Jag skulle bli gravid den här våren. Fertilitetsutredningen var klar och jag hade under fyra månader fram tills nu fasat ut mina mediciner inför att få sätta igång med insemination. Nu går det förstås inte. Allt sätts på paus. Pulsen går upp bara jag tänker på skammen i att våga sig på att bli ensam TVÅbarns-mamma precis när jag återigen blivit arbetslös. Mitt första barn kan jag alltid skylla på att jag inte direkt hade planerat att det skulle bli som det blev. Men att målmedvetet och för dyra pengar skaffa en till som jag knappt ens kan försörja, det kommer inte ses med samma ögon. 

Barn skaffar man tillsammans. Ändå är de barnlösa äktenskapen statistiskt sett de lyckligaste. Borde det inte rimligtvis betyda att kärnfamiljen inte är den bästa formen för barnalstrande? Men spelar det nån roll, egentligen? Det är ju så man gör, lycklig eller inte. Ibland blir man gift, och ändå tom.


Kontext press, som jag överhuvudtaget inte kände till förrän de på åttonde mars publicerade en text som enligt egen utsago skulle ”problematisera” sexköpslagen, publicerade härom veckan en lista över fem feminister de beskrev som ”transfientliga”. Jag tänker inte kommentera det vidare pga ovärdigt. MEN, nåt de skrev där om Aase Bergs bok ”Haggan” made me think. Det ska la tilläggas att jag inte läst hennes bok, men det spelar mindre roll. Det intressanta var att de skrev att den handlar om ”det söndermanglade ämnet heterosexuella ciskvinnors relation till män”. Och, det är ändå intressant hur man kan vara intresserad av feminism, och förstå sig själv som feminist (?) samtidigt som man inte, som jag tolkar det då, är med på att den heterosexuella kärleken, oavsett om man tror på den eller inte, är en av den patriarkala ordningens absoluta fundament. Det patriarkala samhället är helt och hållet uppbyggt på idén om man och kvinna som två till varandra dragna motsatser vilka sedan tillsammans bildar kärnfamiljen.

Som heterosexuell och cis och kvinna tycker jag förstås inte att det är det minsta söndermanglat. Det söndermanglade är väl snarare att vi liksom inte riktigt kommer nån vart, vilket inte direkt är unikt för revolutionära idéer. Här har vi analyserat samma sak i typ flera hundra år – ändå står vi och stampar. Tröttsamt och oinspirerade? EH JA. En gång för alla avhandlat? EH NEJ.


Jag har skrivit det förut, ibland hatar jag dem som lever tvåsamt. Dom som liksom ”lever ihop” med någon som vi kallar det. Särskilt dem med barn. Men så, när jag tittar en stund till på kärleksrelationerna runt omkring mig slår det mig, det är så självklart egentligen: det är aldrig relationerna i sig jag avundas. Ständigt kommer mina kvinnliga vänner och bekanta med klagan och besvikelse över hur relationerna organiseras och deras mäns tillkortakommanden. Sammantaget verkar det fortsatt suga rätt hårt att leva tvåsamt med män.

Ännu mer verkar det suga att ständigt stå där, som mamma-gisslan mellan mannen och barnet, och veta att om jag skiter i tvätten, disken eller släktfesten för att låta honom märka det så kommer det gå ut över både barnets och mitt liv. Avväpnad. Men kanske ännu mer, vem vill leva i en relation där man blir beräknande på det sättet? Om man kan känna sig avväpnad måste ju utgångsläget vara beväpnad. De berättar om strategier för att nå fram; hon lämnar räkningar framme för att se om han tar tag i dem, skriver hans nummer överst på lapparna till förskolan för att han ska tvingas ta VABen när de ringer eller bokar tvätttid när hon sjäv egentligen tagit ett extrapass på jobbet. Hon testar honom och ser vad som blir gjort, tar han den där tvätten nu när hon måste jobba? Ett lågintensivt hushållskrig jag inte saknar. För att inte tala om dem då som berättar om rädsla, om hot och om kontroll. De är alltid fler än nån vill tro.

Arbete som inte är lönearbete kan definieras av sånt arbete som inte är alienerande. Det är själva parallellen som gör kärlekskneget negativt. Att det är ett exploaterande arbete som påverkar oss likt lönearbetet.


 Frukten av arbetet tillfaller inte oss själva och därför är det något annat än ömsesidig omtanke. Antingen fortsätter man, eller så vägrar man, jag har valt det senare och är knappast nöjd för det. Ensamheten är inte lösningen, vägen framåt måste vara att hitta andra sätt att leva tillsammans – klychigt men liksom med varandra, inte av varandra. ”Varandra” förresten, som att rollen som röten liksom växlade.

Alltså believe me jag vill väl inte heller äta linser och lukta crust med nåt gäng idioter i haremsbrallor. Men vi måste hitta andra sätt att leva kollektivt tillsammans, andra sätt att organisera hemarbetet likväl som lönearbetet och omsorgen om barnen. Det måste inte vara lägenhetskollektiv med förvuxna tonåringar, straigth-edge autister eller pedantiska, klimatsmarta chalmerister. Det måste vara allt annat än det faktiskt.

Dessa små isolerade enheter vi lever i kallar vi ofta ”privatliv” som i sin tur står i relation till det ”offentliga livet”. Ofta kommer folk med fördömanden om hur andra vräker ut sina privatliv på sociala medier, de delar allt hela tiden med statusuppdateringar och instaposter. Och visst kan man förstå det som en samtidens ytlighet och individulistiska tävlan om vem som har det mest lyckade livet. Självklart ligger det mycket i det. Men kan inte också tolka det som att vi faktiskt inte alltid vill att det privata ska vara så himla privat? Att vi vill dela med andra, vill att andra ska bidra och vara delaktiga i våra liv? Att vi ständigt har mer eller mindre intelligenta diskussioner i kommentarsfält kan förstås tolkas i alla möjliga olika former av depravering, men kan det inte också vara så att vi vill ha kontakt? Vi vill diskutera och kanske ännu hellre vi vill kunna ha konflikter med andra? När den offentliga sfären förvandlats till platser endast för konsumtion möts vi sällan som människor. Om inte annat så ger det lite mer hopp att tänka att vi kanske egentligen bara söker varandra, andra, sammanhang, mänsklighet.

För min egen del vet jag att instagram får mig att känna mig mindre ensam, mindre isolerad. Där kan jag dela med mina vänner vad jag tänker och vad jag gör. Jag kan dela att min unge tappar tänder, att bilen gick igenom besiktningen och att jag läst världens vackraste bok. Det ger mig något, som är mer likt gemenskap än självförverkligande.

 Kvinnor måste söka vägarna där vi inte isoleras i tvåsamhet av materiella orsaker och den enda andra vägen är ensamhet och fattigdom (OBS menar ej instagram här). Det är inget simpelt livsstilsprojekt och dessa vägar måste sökas politiskt och inte genast avkrävas alla oss som i generationer fostrats att hela vårt värde ligger i rollen som hustru och mor i familjen. Det får inte vara ett elitistiskt projekt likt den relationsanarkistiska-queer som kallt kan avfärda kvinnors relationer till män som oviktiga för att de själva rör sig i sammanhang långt bort från de flesta andras. Det är en tanke-tradition som dagens feminister måste återuppliva för att komma bort från fokuset på männen och tvåsamheten – inte för att det är ointressant, utan för att det är livsviktigt. 

Frigörelsen kommer aldrig att förverkligas, om vi förstår den som lika delar i bolån, varannan disk-dag och gemensam vårdnad.


Sheila Rowbotham kallar vår kärlekstörst för ”fria” kvinnors dilemma: omöjligheten att leva och älska på ett ärligt vis i den existerande världen. Hon skriver så sorgligt:

Men den revolutionära kvinnan vet att den värld hon söker största över ända är just en sådan värld där kärlek mellan jämlika människor är något hart när omöjligt. Ironiskt nog bidrar vi fortfarande till att få denna värld, denna vår egen grymma motsägelse, att fungera.

En av de mest tvingande omständigheter som kan förena oss kvinnor och få oss att handla är den överväldigande förnedring eller bittra oförrätt som ligger i att helt enkelt bli betraktad som ”den andra”, en tillhörighet, en vara, ett ting. Vi handlar med direkt utgångspunkt från vår medvetenhet om det omöjliga i att älska eller älskas utan någon förvrängning. Men vi måste fortsätta kräva att förutsättningar skapas för att göra det möjligt som nu är omöjligt. Vår smärtfyllda kvinnoroll utgör en verkligt störande dialektik.”

Vi suktar efter precis det som gör oss illa. Vi kämpar för att få våra relationer att bli bättre, för att få våra män att se och behandla oss som jämlikar. Samtidigt vet vi att det i det här samhället inte kommer att ske fullt ut. Måste vi inte därför, istället för att försöka förbättra våra tvåsamma små familjeenheter sträva efter andra sätt att organisera kärleken? Upprätthåller vi inte annars nåt som vi vet är inneboende dödsdömt? Är den jämställda kärnfamiljen lika omöjlig som en etisk kapitalism?

Det går inte att leva i en kapitalistisk värld utan att delta i den, vi är alla tvugna att spela dess spel. Är det detsamma med den heterosexuella kärleken? Att man måste spela dess spel? Jag vägrar tro det, kanske mest för att jag inte vet hur man isåfall ska orka. 

När kapitalismen aldrig kan bli något annat än vad den är så kan kärleken omformas, hitta nya vägar och bli något våra mest romantiska drömmar ännu inte snuddat vid. Det måste man tro.

.

Det vi söker kan aldrig vara kärlekens och relationernas avskaffade, istället är just det som gör ont att vi tror att det kan gå. Emma Goldman skrev att kvinnans frigörelse aldrig får förknippas med celibat. Hon ville inte veta av nån ”påtvingad jungfrulighet”, och vem vill väl det? 

Vi kan älska – av hjärtans lust – i motsättning till borgerliga föreställningar och materiella intressen. Vi kan älska, kort och gott. Det måste man tro. Kanske bara inte just nu. 







2 kommentarer:

  1. Intressant som vanligt.

    Lösningen för mig som lat, feministisk man har ju varit singelboende och barnfrihet. Är ju fler män som borde inse det, men samtidigt är det ju en lite väl enkel utväg...

    SvaraRadera
  2. Du skriver så jävla bra och jag är så tacksam för att du skriver igen. Saknat dina ord. Det är så jävla befriade att läsa om någon som FATTAR. Tack!

    SvaraRadera