Om medelklass och att träna kamphundar

Welcome peeps. Det är lördagkväll på hisingen. Jag dricker vin på balkongen, röker en cigg och äter jävligt oklara och alldelles för mjuka (gamla) chips. Life is ändå good, jag har demonstrerat och varit på fest. Fast jag tänker på klass. Den senaste tiden har jag träffat så himla många ”normkritiker” som ba lever sitt liv i nåt identitetsträsk utan visioner om framtiden. Ok alla är verligen inte helt ovettiga, de flesta jag träffat rätt vettiga till och med, men varför måste dom alltid mörka ut klassdimensionen?

Blir det för avancerat? Vilka är klassen med gemensamma politiska intressen? Och vilka är egentligen medelklassen? Egentligen är det rätt enkelt.

I min liga finns tre tydliga läger i förhållandet (alla har ett) till denna svenniga lagomgrupp som kallas medelklassen. Dels dom som kämpar för att bli en del av den. Genom att plugga eller genom att skaffa cash. En boy jag kallar E sa nåt i stil med: ”Amen när folk typ sparar pengar å köper en stor TV så tror dom att dom är medelklass och inte behöver va med i facket längre”.

No shame i att vilja upp. Men klassresans baksida är att det finns begränsat antal platser. Sossarna ljög (OVANLIGT), alla ska inte med. Den andra vägen är att bara dissa hela grejen, odla sin arbetaridentitet, bärsa järnet och hata allt. Den tredje är alla de med medeklassbakgrund som småskäms över sin position och identitetskrisar med jämna mellanrum. All of you: facket måste du för fan va med i ändå, klassresans slustation är inte en TV och hur det än är så blir du inte förmögenhetsrik, kompis.

Men hur fattar man klassbegreppet? Förutom att det är nåt som väntercredfolk slänger sig med. Nåt som tröttsamma R:are gapar om på krogen och nåt som liberalerna from time to time försöker dödförklara och begrava i den fria tidens utarmade mylla. Och igen, vilka är klassen? Som jag ser det så måste klassbregreppet och analysen vara tvådelad. Det finns politisk, eller ekonomisk klass, det viktigaste. Arbetar- och överklass.

Sen så finns det en kulturell och mer identitetsgrundad del, amen typ en kulturell klass eller vad man ska kalla det. De ”kulturella klasserna” kan egentligen vara hur många som helst. Se ex ”underklass”. Intressant nog så är att här medelklassen dyker upp. Till skillnad från den politiska/ekonomiska klassen så förenas den kulturella klassen inte främst via politik, utan via identitet och kultur. Obs att detta inte betyder att de inte är på riktigt.

Tänk dig att det kulturella, identitetsnära klasstillhörigheten kan haffas via klassbakgrund.

För medelklassen självförtroende, att kunna prata ”fint”, att ha god smak, att känna till systemet, en tro på att man kan och att det mesta kommer att ordna sig. Att ha kontakter, god smak och ekonomisk plan B. Sånna saker är vad du har i ryggan, vart du kommer ifrån. Vad du lärt och sett. Sånna saker hänger kvar, klart de kan grusas lite, men du kan använda dig av dem även om din egen klassposition har tagit dig neråt i hierarkin, och politiskt/ekonomiskt placerat dig lower down. Dina parents kanske är/var akademiker, men själv knegar du timmar på daglig verksamhet.

För arbetarklassen känslan av att vara fel och korkad. Att aldrig riktigt kunna luta sig tillbaka och lita på sig själv eller på systemet. Också markörer som sitter kvar även om den egna klasspositionen placerat dig ett eller ett par snäpp högre upp. Dina parents kanske jobba på volvo-golvet bägge två, men du pluggade till socionom. Hur många kan inte relatera till känslan av att va en bluff?

Ba: ”snart kommer de på mig, de kommer märka att jag inte ska vara här. Att jag egentligen är..” Vadå? Fattig? Keff? Dum i huvet? No way.

Den tvådelade klassanalysen makes sense av att en person som kulturellt och socialt är medelklass (har medeklassbakgrund) och har en jävla load privilegier på det planet ändå politiskt ska betraktas som arbetarklass (Se nämnda DV-timmis). En som trots jämställdhetsbonusar och keramikintresse precis som den mer ”klassiska” klassen skulle tjäna på ett annat system. Ta en sjuksyrra eller lärare, med lång akademisk utbildning och kulturellt en helt annan position än typ en städare eller ställningsbyggare. De är ändå alla fångar i systemet, precis om alla högutbildade människor från andra länder som kör taxi eller diskar på krogarna.

 

Om du är medelklass eller har medelklassbakgrund och läser det här som typ ”åh vad skönt att någon fattar hur jobbigt det är för _mig_” så är du dum i huvet och fattar ingenting. Det får du jobba på. Men medeklassen måste trots allt också sälja sin arbetskraft till andra som tjänar feta cash på det. Även om makten över arbetssituationen och många gånger (inte alltid) lönen är goare så är det ändå så att vi rent politiskt är många fler som sitter i samma båt än vad vi ibland bryr oss om när vi ägnar oss åt skrattfester åt folk med högskolepoäng, bostadsrätt eller halvvettiga pensionsutsikter.

Jag flinar själv åt de här raderna just lagda på facebookchatten av episk kvinna känd som Sabbe med kniven: ”Risifruttijäveln är fan medelklass. En dröm, en längtan och något som alltid var för dyrt för att få på utflykt”.

Så inget fel med skrattfesten, ibland om de minsta klassmarkörerna. Det är knappast synd om medelklassen. Men vid sidan av garvet, som vi god forbid inte kan va utan så finns det mer konstruktiva saker att också ägna sig åt.

Det är knappast särskilt lönt att odla nåt klasshat gentemot medelklassen (det skulle förmodligen ställa till en massa problemz i dina vänskapsrelationer och eventuellt i relation till dig själv). Odla förresten. Jag tänker mig mer att klasshat skall gödas.

 

Det skall gödas som din inre kamphund. En som du kan diciplinera, dressera och träna till kamp. Du göder den och tränar den med kunskap, love och figthingspirit (kanske en å annan frolic). Men om du slackar med din inre terrier finns risk att den bara gör utfall mot det som är närmast och mest störigt i vardagen, när ni är ute och går i marknadsträsket. Att dogen är väldresserad betyder inte att den måste sitta fint för medelklassen eller ens bemöda sig med å vifta på svansen. Men det är inte dom som är the big problem.

 

Det går inte att leva i en kapitalistisk värld utan att ta del av den (ex på en priviligerad yoga-matta i indien). Så all respekt till dem som kämpar uppåt och försöker göra livet bättre inom ramen för systemet. Om medeklassen är det främsta problemet blir det dissen för dem som fick en biljett på klassresetåget. Det vore så jävla unfair.

För kampen behöver, sorry to say, medelklassen. Den enhetliga fabriksgolv-klassen är long gone. De rikaste svinen går fria. Dom som äger oss alla. Men det är lättare att slacka med terriern. Det är medeklassen folk möter. Dom lever bland andra. Det är dom du och din kamphund kan möta när ni försöker leva life i systemet. Handläggare, mellanchefer, tjänstemän, småföretagare. De förmögenhetsrika vet vi ofta inte ens om att de finns och vi får under en livstid inte träffa på dom alls.

Så kära ”normkritiker”, vi ska passa oss för att slacka och inte skilja ut den verkligen fienden. Aldrig någonsin får vi individualisera makten. Göra den till enstaka, vita, kränkta män som ska sluta diskriminera enskilda och sluta va rötna typ. Förstå dem alltid som representanter och symptom. Antidiskriminering är svingött, men det är symptomlindring, inte botemedel. Makten är kollektiv och motståndet måste också vara det. En stor, stark, enad arbetarklass. El pueblo unido. En antirasistisk, feministisk gemenskap med respekt för människors olikheter och uttryck. Utan dom rika. Mot dom rika.

När man sitter å snarkar å lyssnar på nån kärlekshetsare som tror att allt blir gött om alla är snälla, så är det bristen på konstruktivt hat som gör hippien sövande. Men visst, hat kan break you down. Käka upp dig inifrån. Men om det är välriktat och i slutändan handlar om en positiv tro på något bättre är det den fetaste fuckin dynamiten vi har. Låt inte hunden göra utfall mot din handläggare, sitt inte fint bara. Spara utfallen till de som faktiskt bedriver aktiv, medveten klasskamp från andra hållet. De som på riktigt arbetar för att systemet skall bestå. Hata systemet in i märgen och den interna hundjäveln kommer bli redo att gå bananas.

När identitetstugget ballar ur och snurrar in sig i ett hörn dör den kollektiva slagkraften. Och ja, lätt för mig att säga som är milky-white och har X antal andra privilegier. Men det är inte en fribiljett till att blunda för sin egen position. Det är inte heller en diss mot alla som befinner sig längst ner. Men politiken måste handla om nåt större. Om det som är bättre för nästan alla. Medeklassbegreppet kan användas gött som ytterligare ett sätt att förstå intern ojämlikhet och samhällets skikt i stort. Och visst det blir också fett svårt, det är la klart att det finns sk gråzoner. Är en läkare abetarklass? En lärare? En biblotekarie? Men den frågan är knappast det viktigaste. Det är inte högskolepoängen vi ska snöa på (alla som vill gå på uni borde såklart ges möjlighet till det tho), det är ekonomi och ideologi. Vart people står in the struggle.

När mina homies (BIG UP RADAR) drog en punktrall och vrålade: ”Det är våra pengar dom tar, våra pengar!” från scenen på Vår Krog & Bar (VKB) talade de till så många fler än de längst ner. Kvällen var fantastisk. Hela förortskrogen enades som den mest proffessionella kennel-klubb och gödde sina klasshatarterriers tillsammans. Folk sa ”borgarsvin” (lite) oftare än ”en bärs till”. Där var studenter, småbarnföräldrar, lärare, industriarbetare, socfall och nyanlända. Arbetarklass, en del med medeklassbakgrund. Visst kunde man hierarkiskt dela in oss på en skala, men det viktigaste där och då var att vi alla visste att de rikaste tar våra pengar.