söndag 11 september 2016

Om vad det är för mening egentligen

Ibland är mitt hat inte konstruktivt. Det är liksom bara mycket. Ibland känner jag hur det gräver ett hål i mitt hjärta. Hur ett litet inre monster far runt och skrapar på väggarna av något som är stenhårt, och samtidigt förbannat skört. En sten gjord av mjuk vävnad. Av längtan och visioner, men samtidigt av hat, hämndlystnad och ibland det värsta: ett litet nystan av uppgivenhet. Ett trassel av I DONT CARE.

Jag tänker att det kanske inte leder någon vart. Vad ska vi göra? Vart kan vi leva? Hur kan vi leva? Blir vi någonsin fria?

 
Promenerar hem över hisingen på natten. Nickar till hälsning åt någon som lagt sig att sova på en bänk. Någon som inte har någonstans att ta vägen. Efter nån timme känner jag mig så jävla djup att jag inte orkar med mig själv.

Hur mycket jag än ibland skulle vilja så kan jag inte välja bort det. Känslan av hur mitt liv passerar medan jag lönearbetar, torkar av bordet och betalar räkningar. Det är som att systemet är in my face och antingen får jag gräva ut mina ögon eller stirra tillbaka. Kanske kan man gräva ut det ena? Så att det där med att vända andra kinden till kan funka. Man ba svänger nitti grader och så är allt änglagård igen. Änglagård och inte ett slagfält. Ba: ”talk to andra kinden mister”, istället för att leva en ständig konflikt.

Nån utlyser ”proggfredag” på facebook. Lyssnar på introt till nationalteaterns ”hon flytta ut till bergsjön”, men innan det lilla monstret håller på å äter sig ut genom mitt tajt inpackade bröst byter jag snabbt till dan berglunds ”mina herrar som räknar profiter”. Pallar inte. Väljer nåt där man kan skratta åt skiten istället. Hellre gubbskrock, för det är en så sorgligt låt. Med så många beröringspunkter med hur det blev för mig. Kassan drar in bostadsbidraget och dagisavgiften höjs. Plötsligt känns en eldsvåda lika rimlig som en plats i telefonkön. Har inte kunnat lyssna på hela låten på flera år.
 

Så jävla sentimental. Men samtidigt bortskämd. Hur många har det inte värre? Skitsamma vem som har det värst, vi är i samma lag.


Verkligheten är alltid fulare än den vildaste fantasin. Hur kan det få vara så? Och hur kan det fortfarande ta sig in under huden på mig? Hur gör man för att stänga av? Stänga av utan att snöa ut hela huvet. Stänga av konstuktivt. Som en strategi för att orka. Hör Highwon i huvet:

”Så jag haffar nåt korkar upp och sveper
Lämnar verkligheten och gittar från planeten”

 
Orkar inte att bärsen är allas strategi. Jag vill inte stänga av mitt huve. Jag vill stänga av världen. Den är systemet som är crazy, inte vi. Inte jag. Här sitter la vi å super medan skeppet sjunker. Börjar änna bli blött om fötterna nu. 

Det ringer på min dörr. Jag kan inte öppna nu, jag är upptagen med världsläget och drömmen om nåt annat. Skiter i vem det var. Jehovas kanske, jävla jehovas. De tänker bara på hur det ska bli sen när man redan har dött. MEN VAD FAN SKA VI GÖRA NU DÅ DITT GAMLA GUDFEJS?

S, som fortfarande pallar med tinder berättar att hon igen blir attackerad för att hon är feminist. ”Helt otroligt hur jävla trött och ledsen man kan bli av en jävla idiot”. Men man vet ju, att det inte är en jävla idiot. Man vet ju att den idioten är ett symptom på en så mycket större sjukdomsbild. Vi pratade om det där, S och jag. Hur vi båda när vi var yngre kunde se nåt egenvärde i att palla. Att sätta sig i mer eller mindre sjuka situationer bara för att man kunde ta det.
Ba: "Skinn på näsan är mitt förnamn honey". 
Idag vet jag att jag kan ta det. Jag pallar. Men jag vill inte palla. Jag blir ledsen, sårad, rädd och trött. Kanske är det snarare det som jag går in för å palla nowadays. Att ba våga va ledsen.

Går på krogen. Kallpratar med random torslandasnubbe. Han har kortärmad rutig skjorta och shorts. Hette säkert Markus eller Patrik eller Christian. Markus eller Patrik eller Christian berättade att han var ute med lite polare och sin flickvän. ”Du vet man måste ju ta med henne ut och supa henne full om man ska sätta på henne”, säger Markus eller Patrik eller Christian. Jag vill inte prata med Markus eller Patrik eller Christian mer. Jag vill att han ska dö. I baren sitter nån gubbe å sväller i en tröja med den svenska fanan på. Jag vill att han ska trilla i ån utanför. Förhoppningsvis ligger det nåt riktigt rostigt på botten. Vill inte vara med. Slurkar i mig det sista ginet och köper en alkoholfri Carlsberg istället. Drar upp knäna under hakan. Så sunkigt, varför gick jag ens hit?

Så mycket oro. Blir den nya tiden facisternas? Det är inte på nåt sätt omöjligt. På många sätt troligt. Kommer pengarna att räcka till nåt mer än hyran? Kommer flickan som jag pratade med överleva? Kommer muren i palestina att falla? Kommer Markus eller Patrik eller Christan att våldta sin flickvän? Kommer Erdogan krossa kurderna? Kommer den tillfällig asyllagen permanenteras? Kommer prostitutionslobbyn vinna? Kommer vi ha råd att bo kvar när de nya flashiga bostadsrätterna är klara? Kommer fler av förortsbarnen dö iår? Kommer mitt barn att lida men för att hens förskola är så fattig? Kommer bilen hålla året ut? Kommer vinden vända?

Jag vet att den kommer att vända. Att baksidan av att vara fucking passionate är att ibland är det lika mörkt som ljust. Vi är många. Vi tror på nåt bättre, för vad har vi för val? Surrender is not an option. Ibland är det bara så mörkt och jag har fortfarande inte grävt ut nåt av mina pretty little eyes.

 

3 kommentarer:

  1. <3 Tror att det är oundvikligt med sådana perioder. Jag brukar läsa Violence: Better Angels of Our Nature av Stephen Pinker (alltså inte hela varenda gång för då skulle jag inte göra annat) å sen känns det oftast lite bättre.

    SvaraRadera
  2. Du är bäst, fortsätt kämpa och skriva.

    SvaraRadera
  3. ÅÅÅÅh vad du sätter ord på mina tankar och upplevelser! Det är så dubbelt, den där frustrationskänslan som uppstår när en överväger att blunda för allt (för att klara sig själv) och hur totalt omöjligt det blir att alls blunda för allt för att det är så sjukt att blunda för allt. Och hur stärkt en samtidigt blir när en slås av tanken att det kändes så absurt att blunda för allt. Fast det är jävligt sjukt att det ska behövas dras så långt ibland bara för att en ska få något slags kvitto på att en fortfarande är frisk i huvudet...

    SvaraRadera