Om drömmar och sossarnas döda häst

Arbete är vägen till frihet. Arbete är villkoret för uppehållstillstånd. Riksdagsmän köper kvinnor. Riksdagskvinnor har tjänstefolk svart. De som vunnit pris i att skita mest i människovärdet argumenterar med det för sänkt abortgräns. Vi passar på att stänga gränsen när fler människor än någonsin flyr. Man får tjäna pengar på våra barns lärande. Människohandel är feminism. Folk är ”resurser”. Krig är fred. Vi lever i en tid när verkligheten blivit en karikatyr. Det är åtminstone omjöligt att veta vad som är vad. Att skilja skämtet från verkligheten.

Arbetslinjen. Vad är den, om inte en parodi på sig själv? All mening står att finna i lönearbetet. Amen, really? Jag är totalt likgiltig inför ”meningen med livet”. Ser ingen mer högt flygande mening än att försöka ha det gött, och samtidigt va en rimlig person som orkar leva med sig själv. I´m just tryin to live and get my cut. En meningsfull tillvaro, ska det va så jävla svårt?

 

Kanske längtan och drömmar är det mest konstuktiva just nu. Hur ska vi annars finna mening i den här satans zombieinspirerade walking-dead-tillvaron som är livet under arbetslinjen? Nyliberalism, värdekonservatism och facism i politisk threesome, en dag dör man, tur att man hann jobba liksom.

Är det utanförskap jag känner?
Nej, det är den som inte lönearbetar som befinner sig i utanförskap, säger högern.

Men för oss som gör det, har inget innanförskap uppenbarat sig. Arbetslinjen hetsar folk till skitliv (incitament) i tvångsarbeten (arbetsträning, praktik, cv-skolor etc) för att hitta arbeten som inte finns. När ett skamfilat arbetstillfälle uppenbarar sig gäller det att hoppa på tåget, oavsett om det är till ovärdiga villkor. Tåget till innanförskapet avgår. Men blev du lyckligare utav det? Idén om ”utanförskapet” stuntar totalt i alla mänskliga relationer, alla meningsskapande aktivteter, och förminskar oss till kalla kuggar, som kan få en plats i innanförskapet maskineri. Under tiden fylls reservlådan med alla dem som inte duger.

Jag fick en förfrågan om att skriva för socialdemokratiska studentförbundet. Jag blev så innerligt förolämpad att jag inte kunde svara på flera dagar. Inget ont mot dig som frågade, snälla ta det inte personligt. Men det är inte klassbegreppet som är dött. Det är socialdemokratin. Denna borgerliga skitideologi har slutligen visat sin otillräcklighet. Sitt totala hyckleri. Som homeboy H sa, sluta piska på en död häst! Avgå!

Nån ba: Men varför ska vi hata på sossarna när högern finns?

Och jag ba: jo för att sossarna fortfarande hävdar att de är ett rött parti. Om de bara kunde sluta envisas med det så skulle jag gladeligen lämna dem åt sitt öde. Men they cant sit with us.

Ett parti som inte ens kan ta tydlig ställning mot vinster i välfärden. Att göra grundläggande mänsliga behov till handelsvaror. Att marknadspervertera oss till den grad att vi ens kan nämna ”flexibilitet”, ”kostadseffektivitet” och ”entreprenörskap” i samma mening som vi diskuterar cancersjuka mammor, arbetsskadade förtidspensionärer, pundande storebrorsor eller barnakuter. Det kommer jag aldrig att förlåta dem för att de ställde upp på. Bara begrav hästjäveln.

Socialdemokratin har fått kompromisserna uppkörda i röven så högt att det är det enda som kommer ut när de öppnar munnen. Systemkritiken har fastnat på nån gammel tarmvägg och har väl brutits ner av korruptionssyra och gubbslem. För vet ni vad. Lönearbete är löneslaveri oavsett vad de betalar. Min frigörelse kommer aldrig vara den, där jag får bli exploaterad på samma villkor som män. Tack men nej tack.

Självklart är drägligare villkor just nu viktigt. Självklart måste vi så länge systemet består försöka göra det bästa av situationen. Den insikten drev mig in i asylrörelsen för ett antal år sen. När det blev för tröttsamt med teori och mötesstuktur blev det mänskliga mötet med dem som hamnat i det absoluta utanförskapet meningsfullt. Att inte vända bort blicken utan möta den som flackar efter fäste. Tillsammans med präster, diakoner, arbetslösa, sjuksköterskor, läkare och random aktivister producerade vi möten och människovärde. Vinsten som genererades var allas, och den stavades: m-e-n-i-n-g.

Mycket har förändrats. Idag producerar vi vård, utbildning, omsorg och kunskap enligt samma logik som varor. När de inte kan sänka kostnaden för produktionen pressas löner, livsvillkor och slutligen människor istället. Det som inte har förändrats är relationen mellan arbete och kapital. Vad fan vi än producerar så är produkten inte vår. Vi måste fortsätta tjöta om alternativen. The show really cant go on. Thanks to det eviga prispressandet är det mänskliga priset för högt. Marx kallade processen att göra allt till varor för reifikaton. Reifikation av de mänskliga behoven är realisation av människovärdet. Så enkelt är det. Utförsäljning! Allt ska bort! Värdigheten först!

De maskulina idealen äger vår tid. Självständighet, oberoende och kontroll är ledorden för livspusslet. Men vi har slarvat bort för många bitar. Släng hela jävla pusslet.

 

När ska vi erkänna att vi behöver varandra? Att mänskliga relationer kanske är det mest meningsfulla av alltihop. Ingen är en ö (utom hisingen) och ändå flyter västvärldens folk runt i ett hav av själslig hemlöshet. ”Nu seglar vi på vågor, av styrka och av svek” sjöng dageby, som var nåt att ha innan han erkände att han aldrig varit kommunist i Tv4s ”så mkt bättre”. Hela tvsoffspopulationen andades ut. Men Uffe, varför i helvete inte då?

Jag har alltid varit en av dem som förespråkat att vänstern ska sluta tramsa. Vi ska prata om konkret, praktisk politik och det helt enkelt mest konstruktiva, välfungerande samhället. Ingen kärlekshets här inte. Solidaritet är inte godhet, det är ett krasst konstaterande av att det gäller att backa upp dem som har gemensamma intressen som du, för din egen skull. Men är det inte också fint? Idag du, imorgon jag. Samma båt. Jag skriver inte under på att vänsterfolk ”har hjärtat på rätta stället”. Många vänsterpeeps är rätt rötna, cyniska, elitistiska personer som helt enkelt konstaterat att det här systemet är ohållbart och vi måste prova något annat. Ändå chillar jag inte med folk från högerträsket. De däremot har oftast inget emot att hänga med folk från andra politiska läger, för att för dem handlar det om pengar och egendom. De jobbar inte med hjärta över huvud taget, oavsett vart det sitter. För vänstern handlar det om människosyn och värdighet. Kanske är vi mer rigtheous, trots allt.

På senare år känner jag ett påstängande behov av att ändå få prata om det som är vackert. Ni vet, sky´s-the-limit-resonemang. Vart är våra drömmar? Och när ska de få en plats? Vad gör vi efter revolutionen? 

 

Jag har tyckt att poesi är ett jävla bjäfs som allsköns töntar ägnar sig åt. Ändå är det dags att filosofera, drömma och create some fuckin poetry. Jag har en softspot för hiphopens rappa verklighetsbeskrivningar och socialrealismens fulsnygga, det äckelvackra. Fick ett förslag om att göra en Ensam Mamma Röker film. Har så högt flygande tankar om detta projekt att samtliga biografer kan slå igen genast. Fast det enda jag vet säkert är att jag vill ha miljonprogramsromantik och äckelvackert samt att jag vill hångla med någon utan huvudhår med trackpants. Eventuellt ha bar överkropp. Några goa beats. Det kommer bli en fatastisk film vill jag lova. En dröm ska den vara, om än smutsig och verklighetsförankrad.

Håll visionen vid liv. Det finns ingen begriplig förklaring på varför vi inte skulle kunna göra på nåt annat sätt. Historien är inte slut, tillväxten är inte oändlig och drömmen om allas lika värde och rätt är inte att va varken snäll eller god. Det är det enda rimliga. Men om vi inte är drömmande idealister, vad är vi då, om inte bara ena jävla sossar?

Med hatet som drivkraft, keep lookin for a system based on nåt annat än cash. Det är det som är meningen.