Om ett annorlunda dating-game

Jag är sjuk i huvet. Jag bara la dit den. Benzo i hans öl, bra test av mina nerver. Går runt hörnet. Hyperventilerar. Det är sent, och jag är världens sjukaste kvinna. Jag bara gjorde det. Tänker att jag borde vilja bort, men stannar kvar. Inget är mer meningsfullt.

Hur länge har han väntat nu? Sa att jag skulle röka. Måste ju göra det då. Röka. Andas metodiskt med hjälp av det tydliga rökutblåset i kylan. Pulsen går ner. Nu har det börjat. Röker en till och påminner mig om att jag aldrig önskat att det skulle komma hit. Det är inte mitt fel. Det skulle kunna avfärdas som barnsligt, men egentligen, det är av största vikt:
Det var inte jag som började.
 

- Vart tog du vägen? Jag trodde nästan du hade gått!

- Nej, säger jag och ler. Jag blev bara lite nervös av att träffa dig igen.
Böjer ner huvet, tittar under lugg. Sött.
- Ja, kan inte fatta att du ringde tillslut. Hade nästan börjat tro att du var arg på mig!
Du har ingen aning.
- Nejdå, det där är glömt nu, jag har tänkt jättemycket på dig, faktiskt.
Tittar ner. Sött.
- A vad bra, jag har tänkt på dig också sötnos. Men du vet att jag inte vill ha nåt förhållande eller så? Du vet jag har rätt mycket att stå i med företaget och allt...
Allt? Jag vet att du är ensam. Det passar mig perfekt.

Efter ett tag är han full. Det går snabbare med piller. Jag känner mig nyktrare än någonsin trots mitt plikskyldiga pimplande. Vi hånglar utanför och vakten flinar. Hans ena hand bakom mitt huvud. Kroppen mot min, som en jävla stridsvagn. Jag backar, han kommer efter. En aggresiv tryckare. Tillslut tar krogrutona emot mig. Jag låter hans tunga invandera mig. Äta sig in i det som är jag. Shit, han är verkligen gränslös. Folk tittar och jag tittar tillbaka, oberörd, avstängd. Jag har stängt av förut. Det är lätt när man lärt sig. Hör musiken inuti:

cut the system let it bleed to death
Ain't nothing but your mission never leave your quest

 

När han inser att det inte blir mer ikväll blir han stött.

- Va fan, var inte så svår då! Gumman, kom igen, det var du inte sist ju!
Hans jävla flin. Jag backar därifrån, fnissar lite. Ser honom i ögonen.
- Vi ses!

Svänger runt samma hörn som för ett par timmar sen och paniken kommer. Samlar spott och loskar ut. Igen och igen. Jag släppte in honom i mig, på mig, runt mig, igen. Puls som en sparv. Men den här gången ägde jag situationen. Kontroll. Spotify i telefonen. Musik i öronen. Spotta igen. En gång till.

Somebody had to cry cus somebody wanted it so
You have to fight to feel the harmony flow
but it's hard when the light's both so far and so Close

Ett par månader efter att allt hade hänt träffade jag en stödperson. Allt var mörkt och jag kunde inte sitta upprätt. Den där tyngden på axlarna som folk pratar om var bokstavlig. Jag kom inte upp. Tänkte som alla andra att det var mitt fel. Att han inte förstod och att jag borde ha fått honom att förstå. Han gjorde mig illa. Jag lärde mig tillslut att förstå att det inte var varken mitt fel eller mitt ansvar. Men det gav mig ingenting. Istället blev jag arg. Självklart hade han fattat. Nästa slag var att han inte brydde sig.

 

Allt som jag varit har försvunnit. I månader skällde jag, skrek och krävde av henne, min stödsyster. Vem fan skulle ta emot allt? Det känns löjligt uppenbart nu.

"Vi kan inte ta bort det", sa hon. "Du måste hitta ett sätt att leva med det som hände. Men det är bra att du är arg, det betyder att du placerar skulden där den hör hemma."

Där den hör hemma.

So when you fed up, and you tired of life
Keep your head up, you'll reach higher heights
Yo get up for the time is right
My people step up, and shine your light

 

Jag har bara en sak kvar. Hans sms kommer:

”Ses igen på lördag? Jag kan komma till dig?”

Du ska inte komma till mig. Din dumma jävel. Jag kommer till dig.

”Nej, jag tycker inte att vi ska ses nåt mer. Det var trevligt å så, men jag vill inte ha ett förhållande just nu och tycker faktiskt inte vi klickar så bra. Kram!"

Inget svar. Blev han arg? Länge var det min ständiga förhållningsorder, se till att ingen blir arg. Att ingen är missnöjd, med nåt jag gjort eller sagt, eller med hela mig och min person. Kunde inte bry mig mindre nu. Förbannad. Har inte tid med någon annans känslor. Ilska äter inifrån. Om någon skulle kolla hans mobil finns ingenting där, utom min diss. Fokus. Starta om. Reboot.

Cus all of the trouble we've been through
and all of the evil that men do
Makes us harder

the struggle continues

 

Jag har inte så många kvar. Många droppade av direkt, andra efter att de inte orkade längre. Färre som kan ana nåt. Bra. Ingen visste vad de skulle säga. Inte jag heller. Efter ett tag tystnade jag. Ingen ville höra. Bara min stödkontakt fick allt. Det är vanligt sa hon, att omgivningen inte orkar. Jag kunde se att hon också hatade honom. Men hon vet inte, hon fattar inte att jag inte kan nöja mig. Ilska äter inifrån. Planeringen är inte perfekt. Jag är inget proffs. 


 

Feel how the harmonies link you
while the struggle continues
We got so many things to
say and do now

En vecka senare promenerar jag dit. Som en svartklädd queen of fucking everything. Har inte ätit ordentligt på länge. Men känner mig ändå varken trött eller trögtänkt. Är det detta som är att vara manisk? Mat blev en arbetsuppgift jag prioriterade bort. Inser när jag kommit nästan halvvägs att jag inte tänkt på det som hände alls den senaste tiden. Lämnar det mig redan? Tusen duschar senare, tusen gånger som jag undvikit min spegelbild, tusen tårar senare, och så var det så här enkelt? En plan. Vad händer om jag ångrar mig? "Ja, då kan jag inte ta bort det. Då måste jag hitta ett sätt att leva med det som hände..."

 

winning this struggle unless we die first
Yo when you hurt so much that it's hard to speak
and it hurts so much you can hardly breath
You wanna get up and fight but you far too weak
Feels like a too long night for your heart to beat

Kan inte gå tillbaka. Kan inte ta bort det. Höjer volymen och fortsätter gå. Vem om inte jag? Det lyser i fönstrena. Slår in portkodens fyra siffror. Det var det lättaste av allt att få tag i och memorera. Mitt minne har varit dåligt det senaste året. Nu jobbar jag med en ny skärpa. Minns allting. Pulsen slår väl inne i trapphuset. Shit, this is it. Borde jag vilja spinga? Du har sprungit tillräckligt, sa min stödperson. Inser nu att jag aldrig reflekterat över att han kanske inte är ensam. Sluta. Någon kan komma när som helst. Tar två trappor i fyra steg. Uppe. Ringer på.

- Hej

- Vad fan gör du här?
- Förlåt att jag bara dyker upp så här men..
Måste bort från trapphuset.
- Får jag komma in? Jag tänkte jag kunde sova här?
Sött.

Ser mig om i köket. Perfekt. Planenligt. Sen går det fort. Min internetinköpta softairgun i hans rygg. Bara gör det.

- Ta blocket, och en penna, du ska skriva ett brev.

- Va? Är du helt sjuk i huvet?
Förvånad först. Sen rädd.

- Du ska skriva ett brev.

Syns det att handen skakar? Allt bara händer. Jag åker med. Feel the harmonies flow.
- Du ska skriva ett brev om att du inte såg någon annan utväg. Att du är ensam och rädd och att du inte vill leva mer.

Vi sitter mitt emot varandra vid köksbordet. Pistolen emellan. Han gråter nu. Jag tycker verkligen synd om honom. Det är inte det. 
Men det var inte jag som började.

- Drick om det känns lättare.

Hans egen sprit på bordet. Nåt väl utvalt såklart. Dyrt. Han är så liten att han tittar tacksamt på mig, och han dricker. Triumf. Tiden går så fort. Plötsligt är han full.

- Ta den här också, du har det redan i kroppen sen sist.

Benzo på bordet. Han sväljer. Det funkar. Shit.

- Handlar det om det som hände? Varför gör du såhär?
Nej det handlar om tokyobörsen, vad fan tror du? Förakt.
- Fan förlåt. Fan fan fan förlåt. Jag är så ledsen, sluddrar han.
Tycker verkligen ändå oväntat jättesynd om honom.
- Snälla jag gör vad du vill! Jag är så ledsen för det jag gjorde. Kan vi inte..snälla?
Var det allt? Patetiskt.

They wanna kiss and make up but talk is cheap
You'd like to dis 'em straight up cus you're scarred too deep
Don't be fooled, recognize the mark of the beast
Stay true to yourself and you'll be hard to beat

Stålsätter mig.

- Skriv!
Färdigskrivet. Han dregglar som en hund.
- Drick mer. Ta en till.
Och några till. Många.
- Det är snart över.

Tillslut ligger huvet på bordet. Har läst om hur musklerna slappnar av. Tillslut också hjärtmuskeln. Man down.

Torkar snabbt dörrklockan med tröjärmen. När porten slår igen bakom mig är jag som i trans. För andra gången i mitt liv har jag lämnat mig själv och hänger nånstans ovanför. Utan kropp. Den här gången är jag ensam. Ser mig gå taktfast och upprätt där nere, längs med husen, undvika att korsa gatan eller komma för nära gatlyktorna. Du gjorde det. Går mot mitt liv. Fri.

And when your mind sees no difference between wrong or right
and your life sees no difference between dark or bright
and when not wakin' up is your only spark of light
Remember, we got a war to fight

 

Han var min mur, och jag rev honom. Jag rev honom och jag tog tillbaka mig själv. Reclaim. Mitt liv hade blivit en effekt av hans och en av oss var tvungen att försinna. Jag var nödd och tvungen att driva honom ut ur varje liten del, varje por som han smutsat ner. Exorcism. Han hade aldrig blivit dömd. Jag var tvungen att göra det själv.

Lätta steg, adrenalin, lättnad, glädje. 
Rus. 
Det börjar bli ljust. Jag ler när jag kommer ner till min kropp, den är min igen. Min och jag älskar den.

 

 

 Sayonara loverboy, det var inte jag som började

Det här är en fiktiv berättelse. Den är inte en uppmaning till någon eller ett statement. Jag inser att en del kommer tycka det är svårsmält. Men läs den i samma verklighet som den där tv och pocketböcker ständigt matar oss med kreativa, sexualiserade kvinnomord. Där våldsfascinationen i alla sammanhang som inte handlar om just female revenge betraktas som underhållning. På ett politiskt plan tror jag givetvis inte att mord på enskilda löser frågan om mäns sexuella våld. Jag tycker dock det är konstigt att kvinnor i allmänhet inte är argare. Tack till Looptroop och alla världens våldtäktsmän för inspiration.