Om en natt i verkligheten efter krogen

Pustervik en decembernatt.

Livet är så tråkigt.

”Hej”
Het ändå. Varför inte? Det kanske blir kul.
Livet är ju så tråkigt.

Spenderar hela spårvagnsresan med att stödsamtala en packad polare på telefon.

Hinner inte prata så mycket med honom.
”Hejhej hörs imorgon wifey, allt kommer bli bra”

Han missade att berätta att det bodde fler i lägenheten.

Aja jag var ju upptagen med telefonen
Varför är det inga kvinnor på den här efterfesten?
Vad är det som känns så jävla funky?
Vart är jag?
Skit i det.

Plötsligt lyfter han upp mig. Bär mig till sovrummet. Bort från de andra.

Så förvånad. Vem gör så?
Ingen säger nåt.
Som att det ohände framför dem.
Finns inget utrymme att protestera. Hinner inte.
Du kunde bara föreslagit att vi skulle gå
Gillar du att jag inte fick bestämma?
Visste du att jag inte skulle kommit?
Jaja inte så farligt
men konstigt ocharmigt
Vi hånglar på sängkanten.
Försöker uppbåda nån form av feeling
Av bara farten

Nej

Det funkar inte
”Du, jag är ledsen men det...”
Hela hans kropp ändras.
Blir stenhård.
Fan vem är den här snubben?
Jag vet inte.
Fan också.

Shit. Shit. Shit. Han skiter i.

Blir tyst.

Vänder på mig. Vill inte se hans ögon.

Så arga.
Slår med öppen hand över låret
”Du slog mig” säger jag sakta.
”Jag slog dig inte”, säger han fort.
Va? Hela jävla lägenheten måste ha hört det
Han är helt bara carried-away

Puttar bakåt. Sluta.

Vill inte.
”Du slog mig”
”Jag slog dig inte”
Det gör ont.
Han tar båda mina handleder i sin hand
Lägger tynd på
Fast.
48-kg figther fixar det inte. Pussypower sitter fast. Finns inte här.
Fixar det inte.

Önskar jag var stor

Ingen kommer hjälpa mig här
Det var det som var funky.
De är i samma lag
Vet det
Inte ett ljud.
Inte fler in i rummet.
"Wolves are lined up waiting, the trick is not to move"

Har du varit ensam med någon nån gång, och plötsligt slår det dig att han skiter i om du lever eller dör?

Jag, bara kropp. En leksak.

Skräck.

Den sämsta känslan

Blir en liten liten harunge.
Vart går hans gräns? Du vet inte. Pusha den INTE.
”Du klarar dig hjärtat” säger rösten i mitt huve

Blodådrorna på hans armar.

Varenda muskel på hans jävla tränade kropp spänd.
Stenhård.
Allt gör ont.
Ont.
Ont.
Ont.

Snälla hjälp mig nån

De åkte till hisingen
De vet inte var du är

Får inte krypa ihop.

Han drar mitt huvud bakåt. Allt mitt hår i en elak hand. Fortfarande handlederna i madrassen.
Min kropp som en båge.
Andas i en fyrkant.
Tänk på nåt. Tänk på nåt. Räknar alla mina kusiner, de är tjugo stycken. Tar en stund att komma på alla. Allt jag käkat den här veckan? Tar också en stund att tänka på. Vad var det på onsdan?
Tänk på vad som helst.
Överlever.

Är det över?

Tänk nu
Gosar, pussar på halsen, kelar mot hans bröst
Han måste somna
Klappar mig över ryggen
Hur fan kan han göra det?
Så mjuk när du fått som du vill va?
Drar naglarna över hans kropp
Den slappnar sakta av
Kom igen, sov nu
Somna då

Evighet senare.

Allt är tyst
Smyg
Måste ut
Leta kläder, väska, tyst
Puls
Smyg
Fan vad sjukt det här är, som en film
Svårt att se i mörkret
Tyst Tyst Tyst
Fan i helvete var är mina jävla strumpor
Skitkallt ute, redan frysnoja. Tar hans
Äckliga

Gamlestadstorget klockan 05.17

Du är ute!
Nu kommer skakningarna.
Glädje. Du är ute.

Vad hände?

”Frozen frigth”.
Så heter det. När rädslan bara stänger av.
Skriker inte
Måste hem
Kan den jävla vagnen komma?
”Taxi?”
Vem fan är du? Vad vill du ha av mig? Du och alla andra.

Vågar inte.

Inte så nära nån annan precis nu.
Instängd i en bil.
Vågar inte.
Gå till nästa hållpats. Vågar inte stanna här
Tänk om han kommer efter?

Det finns piller för sånt här.
Pix. Pix. Pix. Köp Pix. Pix. Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.Huvet snurrar. Snabbare. Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.Pix.....
INTE pix.
”Du, gumman, lillan, inte pix” sa nån en gång.
Okej, inte Pix.
Som en nykter istapp.
Spricker lätt.

Minns inte spårvagnsresan.

Ser ingen annan.
Såg någon mig?
Skulle de känt igen mig?
Hur ser jag ut? Såg ju inget i mörkret

Kommer hem.

Det är som en ny lägenhet

En annan värld
Är detta samma stad?
Förlamande trötthet
Gå till apoteket imorgon
Litet paket somnar

När jag vaknar ligger strumporna där

Beviset
Känns ingen skuld
Ingen skam
Det var inte mitt fel,
känner ingenting av allt det där
Bara sorg
Sorg att vara värd så lite
Sorg att någon åter tagit, nåt som aldrig går att få igen
 

Sorg 
och det gör så ont att kissa

Imorgon är det måndag igen

Av nån halvpoetisk anledning påbörjar jag den här texten, ensam vid ett bord på pustervik. Göteborg är en liten stad. Lite är utelämnat, men detta hände mig en natt för ett gäng år sedan. Det har hänt ungefär en tredjedel av alla kvinnor du känner. Det är bara det att de aldrig kommer att berätta om det. Tänk lite på det. Vet ni vad det sjukaste med manssamhället är? Att det jobbigaste med att lägga ut den här texten är tanken på om ingen vill ha mig när de vet. ”Damaged goods”. Sänkt marknadsvärde.

Men vi är såklart inte varor. Ting. Vi är människor. Precis som de. Människor som inte kan leva våra liv som en enda stor riskbedömning. Så länge vi inte kan berätta om vad som händer i det tysta, blir det såklart lättare för dem som vill att förneka sanningen. Så länge ingen pallar stå och säga emot kommer historierna om att kvinnor ljuger, har livlig fantasi och vill män illa att kunna leva. Så wifey om du pallar, berätta vad som hände!

Men vet ni vad som är ännu viktigare än att prata om det? Det är att veta att det blir bra igen. Jag vill inte prata om det här. För det är klart, lungt. Över. Därför går det att berätta. Det går att leva, och som jag skrev en gång: ”att överleva, och vara fucking fab in the meantime”.