Om Sandra, de kostnadseffektiva och tranan

”Det spelar ingen roll om jag hamnar i rullstol, det händer ingenting då heller. De kan omplacera mig, men de kommer inte ta reda på varför vi blir sjuka. För det kommer alltid en ny, en som kan jobba dubbelt så mycket som jag.”

Så avslutas en artikel om jobbstress i kommunalarbetaren (nr.19 2016). Sandra berättar om hur hennes sjuka arbetsituation till slut lett till en stroke. Två gånger innan dess hade hon körts från arbetet till aktuen med bröstsmärtor. Systemet skiter i om hon lever eller dör. Och hon vet om det. Idag är hon tillbaka. Ingenting har förändrats.

En del av oss håller på att jobba ihjäl oss. Andra får inte jobba alls. De rikaste är de enda som aldrig haft ett riktigt jobb. Upp och nedvända världen. Det var inte bättre förr. Men det är fan sämre nu. Vi hör fruktansvärda historier om hur arbetare hade det förr i Sverige, hur de fortfarande har det i andra delar av världen. Men vad fan händer egentligen i den svenska välfärden?

 

Som vanligt är det arbetarkvinnorna som ligger underst. Ligger gör de förresten inte, för vem orkar? Nån exklusiv helg på rygg kanske förekommer, men för de flesta working wifeys är det krökt under oket på axlarna som livet levs. Det håller inte längre. Det var längesen det slutade hålla.

Jag har kallat dem ”välfärdsförlorarnas förtrupp”. De utmattade, kostnadseffektiviserade. Barnskötare, vårdbiträden, undersköterskor, behandlingsassistenter, fritidsledare och personliga assistenter på jobbet. Ensamstående mammor, fattigpensionärer, sjukskriva och förtidspensionerade efter eller vid sidan av jobbet. Människor hela tiden. Första plats i välfärdsberoende-racet.

På nåt sätt har det blivit objektiv fakta att vård, skola och omsorg har havererat. Det är bara så det är. Inte så mycket att göra åt. Tråkigt att allt är skit liksom, men vad ska man göra? Ibland tycker folk att man ska köra saker i den absoluta bottnen för att det sen ska börjas om. Men här ligger vi och gräver oss ner under botten som ena ljusskygga daggmaskar. Aint no pit deep enough. Gränslös ovärdighet.

 

Diagnosen "Utmattning" är egentligen en lätt hjärnskada.

Brand publicerande en text 3/12-2016, skriven av den personliga assistenten ”Catherine”. I en brutalt ärlig text berättar hon om sitt arbete, och villkoren för detta. Om du väljer att kolla upp den (”Med en klump i halsen”) så försök att inte se den som ett angrepp på funkisrörelsen. Försök att fatta vad hon vill ha sagt om arbete och om sin situation:

”Jag läser om den ena vanvårdsskandalen efter den andra. Jag läser om hur patienter inom psykiatrin hånas och förnedras av personalen. Jag läser om hur gamla människor får ligga i sin egen avföring. Jag läser nödvändiga ord om att offentlig sektor är gravt underbemannad. Att det behövs satsas för att den typ av vanvård inte ska hända igen och igen. Det stämmer, men det räcker inte. Förnedringen av patienter, brukare, omsorgstagare är en direkt spegling av arbetarklassens kollektiva förnedring. Av vår vanmakt, av vår oförmåga att organisera oss och driva fram krav, av vår brist på sammanhållning och framtidstro.”

Tack ”Catherine”, för att du la det så fint! Det förvånar mig att skandalerna inte duggar tätare. Avtrubbade. Är inte bara väntetiderna på akuten eller det jävla ringa-upp systemet på vårdcentralerna sina egna skandaler? Barngrupperna? Betygssytemet? Bemanningsföretagen? Anställningsformerna? Och vår ”oförmåga” att organisera oss, handlar den inte också om känslan av att det saknas brett samhälleligt stöd? Om deras egen och andras oförmåga att se välfärdskvinnornas värde?

 

Mänsklig kontakt kan aldrig bedrivas efter maknadsprinciper. Det stänger av oss. Stänger av allt. Allt blir så ovärdigt.

 

Jag var behandlingsassistent på ett LSS-boende. Boendet betod av två hus på samma tomt. I vardera husen bodde brukare i egna lägenheter. Vi var såklart kroniskt underbemannade. Stressen och pressen gjorde att de flesta i personalen hackade på varandra och stämningen var dålig. Enda gången det egentligen var gött var när vi satte ljudlös på telefonerna och rökte varsin prince. När vi var personer som pratade om våra egna liv, inte om brukarnas.
En tidig morgon var det snö. I det övre huset bodde en person som succesivt höll på att förlora sin förmåga att gå. Läkarna hade sagt att om vi inte lät hen gå själv skulle hen tappa det snabbare. Därför fanns ett golvlarm i hens lägenhet. När hen satte fötterna på golvet första gången på morgonen för att gå och kissa skulle personal rusa dit och hjälpa till. Om vi inte hann och hen ramlade fanns ingen lift att lyfta upp hen med. När man jobbade ensam på natten var ordern att om hen ramlade skulle vi ta på en blöja och bädda runt omrking hen på golvet tills morgonpersonalen kom. ALLTSÅ SÅ SJUKT. Fatta förnedringen, tvingas kissa i blöja och sedan ligga kvar på golvet hela natten. Fatta att behöva stoppa om hen där, och gå. Allt för att vi inte skulle vara ”för många” på plats samtidigt. Hens förnedring var också vår. Avstängning var oundvikligt.

Jag var i det nedre huset. Det var isigt ute och golvlarmet gick. Jag sprang. Jag gjorde en sån där film-vurpa ni vet, när man först flyger uppåt i luften och sen pladask ner. Den där kulan som sitter uppe i axeln bröts av. Det gick inte att gipsa och jag var hög på morfin i många veckor efter det. Jag har sällan känt mig mindre än när de försökte ge mig sparken efteråt. Är vi inte människor? Var de inte skyldiga mig något? Vi är maskiner, kostnadseffektiva jävla kuggar. Men vi känner smärta. Smärta och morfin.

”Ni tillhör brukaren” sa en nytillträdd kommunchef till ett gäng assistenter i nordost häromveckan. Ingen LAS eller anställningstrygghet där inte. Livegna. Jag läser rapporter om arbetare som kräks av stress på jobbet, om hela arbetsgrupper där alla varit sjukskrivna för utmattning. Kvinnorna i kommunalarbetarens reportage berättar om hur de matar flera gamla samtidigt, medan de svarar på larm från hemtjänsten. De berättar hur de inte orkar med sina barn när de kommer hem. Nån kan inte läsa böcker längre och en annan har blivit så ljudkänslig att hon inte kan lyssna på radio. Några gråter, när de för reportern berättar om känslan av att aldrig någonsin räcka till.

 

NI RÄCKER! ALLA MARIE-LOUISE, CAMILLOR, SVETLANOR, CARITOR, YVONNES, LEILOR OCH GUN-BRITTS! NI ÄR SÅNNA JÄVLA TROOPERS OCH RÄCKER TILL MÅNEN OCH TILLBAKA!

De två åtgärder som vidtagits enligt kommunalarbetaren är:

1. Stroke-Sandra får numera hjälp att lägga in sitt schema i datorn, för det stressade henne tidigare.

2. Personalen på Hagagårdens äldreboende i alingsås har fått ”mätstickor” som registererar hur stressade de är.

Alltså LOL. Det hade fan vart rimligare att servera alla en stadig grogg i början av varje arbetspass. Mätstickan kan man la alltid röra runt med.

För två år sen började min unge dagis. Då var de arton barn/avdelning med tre personal som turades om på skiften. Jag fick veta att det var den absoluta maxgränsen. Två år senare är maxgränsen magiskt nog 23 istället. Det går fort. Alla i personalen är kvinnor, och alla är sjukskrivna i omgångar.

 

Jag bad en av min sons fröknar att gå hem häromdagen:

”Vafan, jag ser ju att du är sjuk! Vad gör du här? Gå hem!”
”Jamen jag kan ju inte det, jag kan inte lämna de andra med allting.”
" DUMPA MORALEN, LÅT MITT BARN OCH DINA KOLLEGOR LIDA!!
Sa jag inte. Jag vet att det är svårt.

Hur ska vi arbeta hållbart? Har du ens tänkt på det nån gång? Vad är ett hållbart arbetsliv? Är det inte konstigt ändå, hur minimal dikussionen om hur vi kan arbeta mindre är?

 

Jag menar, alla hatar ju knegarveckan. Åkte buss till jobbet häromdagen och när jag såg mig omkring var det så tydligt: ”varenda jävel här inne bara väntar på en acceptabel anledning att slippa”.

Ändå gör vi det, dag ut och dag in. Delvis för att vi är tvugna, men också för att vi inte vet nåt annat. Vi är så besatta av arbete och att arbetande är de enda som är värda nåt att folk på allvar är kritiska till teknisk utveckling som ”tar” människors jobb (se ex snabbkassor).
Men kanske är det så enkelt som att när vi börjar skapa och alstra välstånd, då arbetar vi för mycket. Hela tiden hör vi om ny teknik och nya kunskaper. Aldrig är nästa steg i diskussionen om hur vi skall använda dem till att inte behöva jobba hela jävla tiden.

Att tillsammans dela på de jobb som såkart aldrig kan göras av maskiner: omsorg om människor. Mänsklig kontakt. Kunskap från en generation till en annan. Vård, skola, omsorg. Ersätt alla arbetsuppgifter som kan ersättas, men bevara mänskligheten! I dagsläget gör vi ingetdera. Vi bara jobbar, konsumerar och går under. Eller in i väggen. Komsumerar under väggen. Ni hör ju.

Välfärds-wifeys, jag önskar verkligen att det var så enkelt att ni bara slopade arbetsmoralen, lät det gå åt helvete och sen kunde låta de där uppe städa. Men jag vet att det inte är så enkelt. Eller är det? Vet att det inte känns så enkelt. Att ni är gisslan för att ni bryr er, och för att vi alla behöver er. För att alla måste betala hyran. Skulden är inte er. Men vi måste göra cut-backs på arbetsmoralen.

 

Det var inte en undersköterska som ba: ”plikten framför allt”. Ni är inte skyldiga nåt, tvärtom. Så säg fuck you Almega, Attendo, Frösunda, Carema och kommunen! Fuck you all!

För allt det här jobbandet, det är ta mej fan onaturligt. Jag ska lämna er med Kropotkin och tranan, som jag av en händelse snubblade över häromdagen:

”Tranan är i oupphörlig rörelse från tidigt på morgonen till sent på kvällen, men hon offrar bara några timmar på morgonen åt att samla föda, huvudsakligen växtämnen. Hela återstoden av dagen ägnas åt sällskapsliv.”

Ba gör ditt bästa för å va en trana, och sök livet bortom kneget!