Om lag, pulver, piller och patetisk reträtt

Ok såhär är det: tjack är fantastiskt. Weed är oftast rätt gött även om hasch är mer real, men det där är en smaksak. Kokain är överreklamerat, alldeles för dyrt och för mycket tid spenderad i toakön för att få mer, mer, mer. Män blir generellt sett dessutom ovanligt tröttsamma av koks. Alla kanske blir män av koks i och för sig. LSD är helt sjukt och en pix kan vara en välsignelse. Droger kan vara ca svingött. Det är det som är hela problemet.

Behovet eller längtan efter svingött varierar såklart med hur dåligt det i största allmänhet är i vanliga fall. Allt med knark är en klassfråga. Självklart förekommer droger lite överallt. Men allt ifrån konsekvenser till anledningar till substanser varierar med var du befinner dig i pyramiden. Med konsekvenser menar jag inte då främst att du torskar på ringa narkotika, utan vad som händer med din person, ditt liv och människorna runt omkring dig.

 

Det värsta är inte att bli lagförd, det värsta är när du inte träffat din unge på åratal, när du inte kan betala hyran, när din kropp loggar ut, när du stulit från din syrra och när du ljugit för din mamma.

 

Jag var på krogrunda för ett tag sen. Träffade först ett tråkigt stolpskott som uppfattade sig själv som en stackars ensamstående pappa som inte kunde få lägenhet för att det var nyanlända i alla hans tilltänka bostäder. Jag önskade honom drunkningsdöden och gick.

(Sen kom hans fru och de åkte hem tillsammans.)

Vid det nya bord jag slagit mig ner vid satt två ivriga ungherrar. De förstod att det hade blivit ”nåt politiskt” vid mitt förra bord så vi kom osökt in på ämnet. Den ene beskrev sig som en mycket engagerad ombudsman för SSU. Den andre som ”mycket mer vänster än så”, men när det kom till till exempel sexköp och droger tyckte han faktiskt att det var viktigt att alla får göra som de vill, därför var han mer liberal på de punkterna.

(Här bestämde jag mig för att sammanfatta min cityutflykt som en fail och åkte hem.)

Man ba: Du tycker alltså att det är viktigt med individens frihet på två områden som handlar om slaveri? Att bli sexslav eller att förslavas av ett beroende är så himla fritt alltså. Verkligen, good point pucko. Liberty and justice for all lelle pöjk.

Jag skrev en krönika åt SVT i våras, när de körde nåt knarktema. Och alltså jag visste ju såklart att det är en fråga som folk tenderar att lacka ur på, och jag visste såklart att det är en av flashbackråttornas paradgrenar. Men ärligt, folk blev så jävla orimligt upprörda över att jag helt enkelt tycker att legalisering är en dålig idé. Jag menar, om vi ska diskutera knark och eventuella problem med det, HUR kan då det största problemet vara att det är olagligt? Folk som i vanliga fall har en genomtänkt klassanalys kommer ut som ultraliberaler, allt för att de själva inte ska kunna klandras för vad de gjorde i nån gammel industrilokal kl 04.00 i söndags. Men ärligt, det är så osolidariskt att ha sitt eget festande som måttstock för ett politiskt ställningstagande. Allt handlar inte om dig. Droger är dåligt. Ibland gör vi dåliga saker utan att vara svinrötna människor för det.

Eftersom det blev så sjukt dålig stämning kan jag inte riktigt låta bli att utveckla det här temat och den texten. Den politiska diskussionen och analysen av ämnet är så fattig. För mig är det viktigaste inte att droger ska va olagligt. Det sjuka ligger i att det för så många är det allra viktigaste att det inte ska vara det.

 

Men det är svårt jag vet, jag vacklar på flera punkter. Jag tror inte heller att människor helt kommer att sluta ta droger i första taget. Det är inte det viktigaste. Men jag kan inte se hur vi ska kunna släppa skiten fri på vettigt sätt. Det vore helt enkelt ovettigt. Livsfarligt. Inte ett alternativ. Men det betyder inte att polisen ska börja jaga vanliga knegar-knarkare eller att det är så himla gött att pissetesta folk. Polisen visade sin totala inkompetens och sina patetiska prioriteringar härom veckan i tuve, när de skickade fyra patruller och en helikopter för att nån rökt en fet. GIVETVIS är det helt whack. Vi måste inte välja hetsjakt eller legalisering. Polisens prioriteringar är en annan fråga, och där måste såklart enskilda människor som bara pajar sig själva i första hand komma jävligt långt ner på listan.

Men att skriva om (miss)bruk till ett val är en käftsmäll till alla anhöriga. Jaha så du har valt att knarka? Men har din mamma valt att du ska det? Har din unge? Är din partner med på tåget? Ingenting handlar bara om enskilda. Att tycka legalisering är en fattig idé måste inte betyda att man är emot utbytesprogram eller humanare missbruksvård. Det betyder inte att man vill att knarkare ska sitta i finkan. Still not lovin´ police liksom. Ofta betyder det istället att man har sett farsan förlora jobbet, man har blivit bortvald för pulver, har sett sin polare överdosera eller sin lillbrorsa psykosa. De som sökt hjälp vet att problemet inte är att de ringer snuten, they dont. Problemet är att inte alla får hjälp.

 

Jag snackade med A härom dan, han hade vart på LVM-förhandling. Killen det gällde dök såklart inte upp, vi kallar honom M. Självklart vore det bättre att se till så ingens liv går så långt att man hamnar på en tvångsvårdsrättegång. B ostad, försörjning, social trygghet borde såklart ha kommit in långt innan dess. MEN, för de anhöriga, för familjen, som inte önskade sig nåt annat än att nån skulle ingripa för att M kommer att dö vilken dag som helst. För dem är legalisering ett hån och ingenting annat.

Vilket problem löser legalisering? Kommer ni ihåg spicevågen? De dog. All legal.

 

Min girl slåss med att ha växt upp i ett missbrukarhem. Hon vet att det sög, trots att hennes farsas beroende var lagligt. Alkohol. Den lilla, barnet med klumpen i magen, skulle ha hejat på allt som kunde ha påverkat pappa att sluta. Legalisering lagar inte brustna hjärtan och svikna löften. Det kan aldrig limma ihop söndertrasade familjeband eller dem som fallit offer för drogrelaterat våld.

Och stigmat? Tro fan det är kvar. Att vara beroende, ha viljan fängslad. Att vara ett offer. Det är ett stigma stort som någon paragraf. Stigmat ligger trots allt fortfarande mest av allt i vem du är. I din klasstillhörighet. Victor på avenyn får ändå klassas som ca inte alls stigmatiserad.

Idén om att legalisering skulle tvätta bort stigmat och omgivningens snekollande på folk med drogproblem känns ofantligt naivt. Precis samma argumentation används i prostitutionsdebatten.

Man ba: Fråga tjejen i skyltfönstret i Köln om hon blir behandlad som vem som helst när hon berättar om sitt lagliga och socialt accepterade ”yrke”. Fråga alkoholisten hur ostigmatiserad hen är?

Amen kriminaliteten skulle minska! Ja såklart minskar kriminaliteten om vi gör olagliga saker lagliga. Typ många människor kör för fort och vårdslöst i trafiken. Så vi slopar hastighetsbegränsningen! Vilket genidrag! Glömmer vi då inte bort att hastighetsbegränsningen finns till för att folk inte ska dö i trafiken?

Jag var och handlade. När jag kom hem stog fyra tonåringar i min port. Cannabisdoften låg som en lite aura runt deras urskuldande leenden när de trängdes för att allihop hålla upp dörren för mig. Det är la klart jag inte dömer deras lilla pojkkonferens. Så många gånger tonårs-jag gjort samma sak. De erbjöd sig att bära upp mina matkassar. De var översöta. Inga kriminella gorillor, mer småpöjkar med välutveklad charmoffensiv. Men jag tror knappast deras mammor, klassföreståndare eller någon utom möjligtvis de själva skulle hävda att det är lagen som är problemet med att de vid lunchtid, röker brass i en port.

Cherrie sjöng:

”Han ska beckna eller bli som Zlatan, alla kompisarna tänker samma,
Hur ska han fatta nåt när ingen lärt han,
Snälla bara ge han en chans,
Orten tar han ingenstans”.

De har inte råd med fler timmar i dimman än i skolbänken. Risken för deras framtid, när komvux raserats, tusentals inte får gå gymnasiet och arbetsmarknaden är ett svart hål eller en grund pöl, är trots allt överhängande. Ok jag fattar, vad skulle det hjälpa dem att samtidigt bygga på belastningsregistret? Kanske ingenting alls, men jag tror ändå baserat på mitt eget life att risken har en avskräckande effekt. Och visst, det kan vara så att cannabis har en särställning. Ja menar, kan man verkligen kriminalisera nåt som faktiskt aldrig har dödat någon? Kanske inte. Och nej, jag tror inte heller att bilden av inkörsporten mer än nåt annat trams man fick lära sig i skolan var riktigt sant. Men ändå, cannabis blir tråkigt, den som behöver stänga av kommer förr eller senare bli tvungen att avancera. Det har aldrig har dödat nån, men det har fått sjukt många att skita i alla sina sociala relationer och sin framtid för att typ gå från hisingen te frölunda på småtimmarna för en knatch.

Jag dömer inte den som vill stänga av och bli hög nån gång vid tillfälle. De som känner mig vet. Men va fan lev med att du gjort nåt olagligt då.

 

Det är väl inga konstigheter. Det är väl ingen som på nån moralisk grund har problem med att bryta lagen ändå? (Har du det får du fan ta å jobba på det) Det handlar om bekvämlighet. Du och din sletna kompis kan gå på svartfest och käka E, i ärlighetens namn, det låter asgött. Jag skulle inte jubla om ni torskade. Men missbruk är inte en fet kväll. Vi som dagligen battlar ångesten av våra närståendes eller egna beroenden vet det. Att peeps som tar droger tycker att legalisering vore skönt säger sig självt. Men vore det upp till luvtröjeligan alone skulle utvecklingen gå långsamt. I den liberala debatten backar maknadsfetichisterna upp dem de vanligtvis föraktar, för att fria ”val” och alltings säljbarhet väger tyngre än social rättvisa. Vad är mer värt än ytterligare en fri marknad?

Varför knarkar folk? Det finns många rätt goda skäl. Olagligt eller inte, folk kommer att punda så länge samhället brister. Det är där debattens fokus måste ligga.

 

Att nån frisläppt PR-konsult vill snorta koks på efterfesten är la inte så farligt. Men hur blir det när våra barn dricker kork? Då känns legalisering som en piss i pisshavet som är många arbetarungars verklighet. När Susanna Alakoski skriver om behandlingsmetoder med raden:

”...inte en enda teorisnutt om vad det innebär för psyket att vara fattig”

petar hon inte bara in ett vasst finger i hjärtat på mig, hon pekar också finger åt klassamhället.

När vi snackar om drogerna i vårt samhälle låt oss då prata om ojämlikhet, nedmonteringen av vården, bostadsbrist och att arbetsmarknaden förvandlas till ett bemanningsträsk, inte om legalisering. Större tillgång till droger så länge det finns skäl att punda kan bara antas leda till ökat missbruk. Var det helt oproblematiskt att få tillgång till drugs skulle köerna ringla långa.

Let me tell you om det fanns pulver på mitt lokala livs skulle även de som inte pallar besöka becknar-kvarten gå loss. Va fan folk började missbruka alvedon när det började säljas i mataffärer.

Säg att vi skulle legalisera. Ska staten börja sälja droger då? Ska vi beskatta handeln och använda pengarna till att vårda dess offer? Alla som har sett ett enda nyhetsinslag de senaste åren vet att det inte är det mest troliga användningsområdet för cashen. Förvandlar vi drogbruket till ett konsumtionsval kommer knappast den breda folkviljan för stöd och hjälp som en naturlig följd. Hela den ideologiska bakgrunden till missbruksvård är synen på vad missbruk egentligen är. Val eller klass? Livsstil eller livssituation?

Så, om staten då inte ska stå för kommersen, ska den fria marknaden göra det? Hur förbannat oetiskt det skulle vara kanske jag inte behöver utveckla. Jag menar, om vem som helst fick öppna en liten heroin-affär, tror du då att det är vad Sten å Agda skulle göra på ålderns höst? Veteran-poolen öppnar crack-den!! Den drivna tvåbarnsmamman vars yoga-center inte stod pall öppnar opiumhåla! Nej, det skulle, precis som i de länder där man legaliserat prostitution öppna en gyllene väg för de samvetslösa svin som samtidigt handlar med kvinnor, barn och vapen. Hur kommer det sig att legaliseringsrörelsen aldrig fått fäste i de länder där drogerna produceras? För att de har sett skiten, de som ville odla grödor tvingas satsa på vallmo.

Självklart ska vi ha radikal och vågad missbruksvård. Utbytesprogram, sprutbyten, allt nytt, låt oss testa! Allt utifrån att vi tänker oss att missbruk är någonting som drabbar en människa, inte som hen valt. Bruk däremot, det kanske är ett festligt val, men brukarnas intressen är knappast det mest intressanta.

Vi måste inte välja mellan ”war on drugs” och legalisering. För mig handlar det om vilket samhälle vi vill sträva efter, om vilka steg vi ska ta och åt vilket håll. Ett samhälles mål måste helt enkelt vara att människorna inte ska känna behov av att stänga av. Patetisk reträtt är inte vägen.