onsdag 5 juli 2017

Om patriarkat och frihetsberövande, undulater eller pengar.

Hon sa det när hon berättade om hur bodelningen efter skilsmässa gick till:
”Ja.. alltså vi kom ganska snabbat överens om att jag inte skulle få någonting.”

Bara så, som att det var en helt normal överenskommelse. Normaliseringens orättvisa, där allt du fortfarande vet är fel är rätt. Idag snackar vi om det som ekonomiskt våld.
Alltså hur män kontrollerar eller utnyttjar kvinnor via pengar. Asså, vad använder de inte? De skulle förtrycka oss med fan jag vet inte, typ undulater om de kunde. Detta är inte ett påstående om att alla män har mer pengar än kvinnor eller att frigörelsen står att läsa i ett kontoutdrag. 

Pengar är ett vapen och en livsnödvändighet. Det är ett medel, ingenting annat, ait? Ekonomiskt våld är kapitalism och patriarkat samverkande som den mest välfungerande myndigheten av dem alla.

 

Det ingår i den större våldsbilden och är handlingar som i sig inte nödvändigtvis måste uppfattas som våldsamma men som en ingrediens i relationen därför är en av de mest förrädiska. Det förekommer liknande skit i relationer som inte per definition är våldsamma utan som mer präglas av allmän svinighet och respektlöshet. I de relationer som präglas av makt och kontroll vågar jag dock säga att det nästan alltid finns. Pengar som maktmedel är regel snarare än undantag.

Det är han som tar lån i hennes namn och sedan inte betalar. Det är han som skriver alla sina polares bilar på henne. Det är han får in bådas löner på sitt konto och sedan ”ger” henne pengar till nödvändiga utgifter. Det är han som pressar och hotar henne i bodelningen för att hon ska skriva på och inte låta staten dela lika. Det är han som inte låter henne arbeta eller som trakasserar henne på arbetsplatsen tills hon inte får/kan vara kvar. Det han som orsakar depressioner och långvariga sjukskrivningar. Och det är han som, den här kan ni allihop, har lånat en jävla massa pengar som hon när hon lämnar honom aldrig får tillbaka.


Det är ett sätt att exploatera, att leva av henne, men också ett effektivt frihetsberövande.

”Vi levde på mina pengar jag och barnen. Jag vet faktiskt inte ens vad han tjänade.”

”Fattar du?! Han tog min lön å tog ut mig på stan och köpte dyra grejer ibland. Sen skulle jag visa upp dem när vi var ute tillsammans. Hans fina presenter. Men, han köpte liksom aldrig nåt som jag ville ha...”

På det politiska planet har radikalfeminister (gotta love them tho) alltid snöat på kropp och sexualitet, men vi har varit rätt keffa på att se allt det andra. Pengarna, försörjningen, det materiella livet. Det materiella som är alltings förutsättning. På forskningens front har analysen av fattigdom och våld mot kvinnor inte kombinerats, setts tillsammans. Och på det samhälleliga planet dras vi som vanligt med den gamla jävla idén om att delat föräldraskap alltid är till barnets bästa, klart att mamma och pappa delar på pengarna för hela familjens skull liksom?! eh..

Men nu kommer det, på alla fronter utom i den trötta antifeministiska offentliga debatten börjar röster höras. Rösterna som frågar: Vart fan är pengarna?!


Frihetens portalparagraf är för fan materiella förutsättningar att klara sig själv. Utan dem kan hon inte gå. Utan ett eget kontokort kan hon inte ens ta en taxi därifrån. Självklart gräver en kontrollerande man ekonomiska fallgropar längs hennes väg.



Fråga dig, hur kan det komma sig att ensamstående morsor rapporterar en bra mycket högre siffra än andra kvinnor när det kommer till våld och övergrepp? Självklart har det att göra med varför hon blidde ensam från början. Det ekonomiska våldets lilla guldkant är att det är den våldsform, som på ett helt annat sätt än de andra kan frodas även efter the break-up. Han kan äga henne tills döden skiljer dem åt, gifta eller inte.

Det är hon som bor på kvinnojour långt från sitt arbete. Det är hon som inte kan arbeta för att förskolan är en säkerhetsrisk för barnet. Det är hon som står med viten (böter) efter en umgängesdom som inte fungerade. Det är hon som inte kan arbeta för att han ”väljer” att inte ta ut sin hälft av föräldradagarna. Det är hon som inte får hjälp av soc med sina (hans) skulder. Det är hon som inte kan ta det ekonomiska ansvar som soc kräver för att hon aldrig i sitt liv tidigare har betalat en räkning själv. Det är hon som har en psykolog som inte är ansluten till landstinget och som hon inte får bistånd till. Det är hon som förlorar sitt barn i vårdnadstvist för att hon inte har nåt stabilt boende medan han sitter i den tidigare gemensamma villan.



I forskningen kallas det att staten administrerar våldet. Låter det fortgå och ger det utrymme. 

 

Jag höll en föreläsning i en högstadieklass. Pratade om begreppet ”Mäns våld mot kvinnor” och när jag säger ”... och slutligen så är våld mot kvinnor både sanktionerat och i en del fall utfört av stat, militär och polis.” Eleverna nickade stumt. Men deras lärare, en redig karl i sin fulaste skjorta bröt myndigt in för att ”tillägga” att det såklart inte gäller i Sverige. Således blev det rätt dålig stämning mellan oss, needless to say lille besserwisser.

Försäkringskassans underhållsregler är ett ypperligt exempel på statens förtrycksadministration. När ett barn har sitt boende hos bara en förälder är den andre skyldig att bidra till barnets försörjning. Den andra föräldern ska betala underhåll. I de fall där farsan inte kan eller vill betala kan mamman ansöka om att få pengarna via kassan. De betalar då ut minimibeloppet och fakturerar sedan farsan antingen hela eller delar av beloppet beroende på hans taxerade inkomst. Om den gode fadern då betalar sina räkningar i tid så upphör utbetalningarna från kassan efter sex månader. Då är det upp till mamman att ”samarbeta” sig till pengarna från honom. Det ansvar som staten skulle axla lassas över på henne. Lyckas hon inte får hon göra en ny ansökan till kassan och sen traggla på i sex nya månader.



Det är spännande det där, det är barnets rätt och pengar det handlar om. Vilken annan ekonomisk rättighet diskuteras utifrån två andra personers förmåga att samarbeta? Det är ju helt jävla irrelevant när det handlar om BARNETS rätt att inte leva i fattigdom. Vilket alltså är underhållets funktion då jävligt många barn till ensamstående kvinnor gör det (iallafall). Föräldrar där allt är smooth and friktionsfritt ansöker inte om underhållsstöd. Redan idag står 10.000 barn i sverige helt utan underhåll, för att mamman inte orkar med processen. Hon är för rädd för konsekvenserna och hans ilska. Läs här den briljanta boken ”Att köpa sin frihet – ekonomiskt våld och andra saktionerade härskartekniker” skriven av enastående föräldrars f.d generalsekreterare Sophia Lövgren.

Att tvingas ”samarbeta” med honom betyder att han kan ställa krav på att träffas, på att få lägga till en dag i umgängesplanen eller att få bestämma vad pengarna skall gå till. Det är han som kräver att ungen sover över fast hen inte vill, för att övernattningar drar ner underhållet. Sist men inte minst innebär det obligatorisk kontakt, morsor som fått vara ifred i åratal måste nu ta kontakt med sina bödlar och be. Vi har ännu inte sett fullt ut hur de nya reglerna spelar ut, men med all sannolikhet talar vi om massvis med obetalda pengar och kvinnor som inte orkar agera fogde. 

Och ja jag vet, det ska finnas undantag från systemet vid våld, men kan vi liksom erkänna det här med att myndigheter kanske inte är direkta proffs på kvinnors utsatthet?


Ett annat sätt är vårdnadstvisterna. (Klargörande till lipsillar: det finns nödvändiga vårdnadstvister.) En vårdnadstvist är en otroligt dyr process. Till en början finns statlig rättshjälp för den som inga pengar har. Men den tar slut och nya processer kan startas så länge barnet är minderårigt. Det finns två tydliga typer av män som processar sönder kvinnor: de kriminella som ändå inte har nåt å förlora på å skuldsätta sig själva, och såklart: de rika! När rättshjälpen är slut precis som hennes besparingar tvingas hon att förlika: att avsluta innan det går till huvudförhandling (det som leder till domslut, att rätten bestämmer). 

Så blev det för hon som jag träffade, hon som var gift med företagsägaren. Den mest charmerande slipsnisse du kan tänka dig, han krossade henne med statens medel tills hon med egna ord ”offrade” två av sina barn. Förlikningen gick ut på att han fick dem boende hos sig, medan hon ”räddade” barnet som han utsatte mest. Känn på den. Hon hade inte råd med alla tre. Heartbreak och skandal är små ord i sammanhanget som är deras fortsatta liv.



De fysiska och psykiska skador som långvarigt våld ger gör att kvinnor hamnar i fattigdom. Det finns tydligt belagda samband mellan ”bidragsberoende” och tidigare utsatthet. 


Eftersom socialtjänsten blitt ett jävla plockepinn av olika enheter där ”våld” eller ”Individ- och familjeomsorg” är en och ekonomi en annan trillar the wifeys mellan stolarna. Det hårt kontrollerade systemet och de begränsade resurserna gör att kvinnor upplever liknande kontroll från statligt håll som i den tidigare relationen och relationen till ”the man” (staten) blir traumatiserande på samma sätt som den till ”a man” (mannen). Asså snygg liknelse ändå? Vet tyvärr inte vem som myntade den först. Jag bara minns den pga brilliance.



Elisabeth Näsman och Stina Fernqvist beskriver den här fallgropskavalkaden:

”Mamman och barnen får ej bostadsbidrag och underhåll eftersom mannen fortfarande är skriven där (på hennes adress). Eftersom hon skulle ha rätt till det om hon flyttade fick hon ej försörjningsstöd (socbidrag). Medel till att utrusta ett nytt hem fick hon inte heller eftersom hon kunde fått det vid uppdelningen av det gemensamma.”

All denna systemfaliure för att en man så enkelt kan paja allt genom att inte ändra sin folkbokföring. Min exempellista kan go on forever, men ni fattar?

Så mina vänner vad landar vi i här? Att det evinnerliga tjatet från politiskt håll om åtgärder mot mäns våld mot kvinnor är ett jävla snack. Statens oförmåga att anpassa systemen till verklighet tvingar henne tillbaka hem, eller till ett liv i det som så fint omformulerats till ”ekonomisk utsatthet”.

Den eviga frågan kvarstår: Var fan är våra pengar?



Den ekonomiska feministiska analysen får aldrig stanna vid lika lön. Den stannar vid rätten till liv i frihet och materiell jämlikhet. 

 

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar