Om ett ess

Inatt slog det mig att du fattas.

Vart fan är du nånstans? Var är döden?

Vad är ens döden?

Brukar tänka att det nog är som innan man föddes. Det känns mest rimligt. Ändå finner jag, precis som alla andra nån form av tröst och trygghet i det där med att ”vi ses på andra sidan” och ”tills vi ses igen”. Vårt kollektiva försvar mot det vi inte kan förstå.

Exploaterar jag henne nu? slår det mig. Sen kommer jag på det igen, du är ju död. Exploaterar jag alla andra som hade en relation till dig? Jag tror inte det och jag vet inte var jag ska göra av det gumman. För du är död. Mitt i natten är det som att jag plötsligt fattar det. För att jag vill ringa dig och numret finns där i telefonboken, men du kommer inte svara. Hur kan du vara där, men ändå inte leva? Ett hål som öppnar, där du var förut.

Jag är så ledsen. Jag är så innerligt ledsen att du inte får vara med mer. Livet är redigt tröttsamt men det är det enda vi har. Det togs ifrån dig och det finns inte ens nån jävel å va arg på. Nån sa att jag är rädd för döden. Han fattar inte. Jag är inte rädd för själva döden, jag är rädd att det ska ta slut. Som det gjorde för dig, när det äntligen var lite ordning på allt. Hur ska man orka alltid sträva uppåt, framåt, när man samtidigt är på väg mot slutet. Död. Jag är rädd att ångra. Jag är så rädd för det som tar slut. Det som inte går att kontrollera hur jävla mycket pondus man än råkar chilla med.

Jag är så ledsen för att vi aldrig fick lösa det. Vi gjorde en tyst deal om att ta den skiten när du blev frisk igen. Hur kunde du inte bli det?

Driv M, du hade det. Du var så glad och så arg. Du kände det också och jag är så satans jävla ledsen för att du är död. Att du är borta och att jag inte fattade varför du bråkade.Om vi bara inte hade bråkat.

Jag är så ledsen för att hur efterbliven jag än var så tyckte du att jag var bättre än dig. Det var jag förstås aldrig. Åh om jag hade fattat att det var det du egentligen kände den där natten i vasa. Jag vet det nu. Förlåt älskling, för att jag inte såg hur du jämförde. Det måste tärt på dig. Jag vill ha en natt till, en av de där när vi var de snabbaste kvinnorna i världen. Arga på alla, ibland på varandra, men alltid på väg. En natt till då jag kunde sagt till dig hur jävla värd du var.

Du var svår. Speciell. Fantastisk och en pain. Helt loco och alltid där. Det var du som kom med bebisskorna. Jag satte dem på kistan. Vet du vad de betydde? Liksom, hur mycket? Varje gång jag var inlagd var det du som kom. Jag bad dig inte. Du bara gjorde som det kändes. Visste du redan då att det är det ensammaste av allt när man ligger där? Jag kom inte till dig för jag fattade inte. Du skulle dö. Visste du om det? När någon till slut sa det rakt ut till mig var det redan för sent.

Det var du som trodde på mig när jag var tvungen att ändra på allt. Du, som älskade att hänga med min unge mer än med mig. Du gav inte upp på mig fastän jag var destruktiv. Till och med min jävla hund älskade du. Förmågan att älska: att värdesätta det som är viktigt för den andre. 

Hur kunde du försvinna? Brukar vara arg på dem som dör. Inte på dig, du ville leva. Hade varit här om du kunde.

Efter begravningen minns jag inte så mycket. Jag drack trettielva pints och några energidryck. Pallade inte trycket. Hade fortfarande inte fattat. Jag kommer inte på lördag. Jag orkar inte en gång till och du är död hur mycket jag än går dit. Jag har inget försvar längre och du är död och du var så fin. Som att nåt trillar ner i magen. Sorg.

Du ville inte höra nåt tjöt om å ”kämpa”. En så orimlig arbetsuppgift ville du inte kännas vid. Som att folk som inte blir friska inte har kämpat tillräckligt. Jag förstår honey. Det är I livet vi får kämpa. Inte FÖR det. I livet gav du aldrig upp och jag kommer alltid respektera dig för det. Hur mycket skit det än regnade så ville du fram, upp, mot det bästa som gick att göra med det du hade. Jag svär M, att det ska jag också så länge jag fortfarande är kvar här. Vilket jävla ess du var.

Hejdå älskling, vi ses på andra sidan.