Om dem som överlevde - 20 år efter backabranden

Den kvällen stod TVn på hemma. Mamma grät. Kanske grät hon inte alls, utan jag har valt att minnas det så. Jag förstod inte, sorg kom ut tv-rutan och kanske har jag gjort om det till begripliga tårar i efterhand. Göteborgs söner och döttrar bars ut en efter en. Döda. 63 unga människor som en gång funnits, fanns inte mer. Med den tjocka röken flög de ut för att bara återvända som namn i guldgravyr, på en sten vid backaplan.

Nästan 400 personer befann sig inne i lokalen när branden utbröt. Det var den största katastrofen i svensk modern tid. Det som utspelade sig på backaplan den 29 oktober 1998 varken ska eller kan jag skriva.

Hur skriver man om något ofattbart? Hur kan världen bara fortsätta efter något obegripligt? Hur kan 20 år ha gått, sen tusentals människor runt om i vår stad tvingades fortsätta leva när de 63 inte kunde? Jag vet inte det. Kanske ser man de som levde, som kom ut och som skulle fortsätta att finnas.

Ungdomarna som börjat frukta trängsel. Som inte längre kunde röra sig i staden som var deras. De som började se relationer till andra som en riskfaktor, något att undvika. Vad gör man när man fått kvitto på att alla kan försvinna? Ut med röken kan de flyga. På en enda natt. Kanske tänker vi på alla dem som 2018 har tagit sin stad tillbaka.

Hon kände det som att alla övergivit henne.

Hon sprang. Bara sprang och sprang och sprang länge efteråt. Kanske var hon övertygad om att backaplan alltid skulle jaga henne. Hon som bara ville bort från minnen, mardrömmar och vänners slockande liv. Panik och händer som svettades de tårar som hon inte kunde gråta. Kanske tänker man på henne som 20 år senare har kunnat stanna.

Han vägrade att sörja. Det var att acceptera. Han tryckte på paus i många år. År som bara brann. Kanske har han tryckt på play igen nu, och tänder ett ljus där vid stenen.

Precis när livet skulle börja. Hon skulle flytta hemifrån. Han skulle ut och resa. Hon skulle börja om gymnasiet och han hade precis bestämt vad han ville bli. De tvingades istället att lägga år på att lägga om sår. Fysiska som själsliga. Många förlorade början på sitt liv, brandnatten i göteborg. Ikväll tänker jag på alla drömmar som brann upp. Samtidigt på alla dem som ändå realiserades.

Hon ska alltid bo på bottenplan. Då kan man komma ut.

Han ville aldrig mera hosta. Förkylning, det tvingade honom länge tillbaka.

Han kunde inte fortsätta i skolan. Det blev så viktigt att livet skulle börja genast. Han skulle framåt för alla dem som han tvingades att lämna bakom.

Det finns nåt som kallas överlevarskuld. Det kan plåga den som lever när andra dör. Varför de och inte jag? Att komma tillbaka skadad men vid liv. Mitt ibland familjerna vars barn blev kvar där inne. När 20 år har gått tänker vi kanske på dem, som ingen glädje fann i livet efter. Kanske också på dem, som fann den igen när lugnet till slut hade lagt sig.

Tänk på dem som själva sen fick barn. Som mitt i livets lycka tvingades tänka på alla föräldratårarna som rann en natt på hisingen. Hade alla litervis med tårar räckt att släcka? Kanske tänker vi på dem, som med det nya lilla livet kunde hitta mening att fortsätta.

Han önskade så innerligt att han känt en enda människa som inte sörjde. Ett endaste sammanhang om inte träffats av sotet från branden. Men alla var drabbade, och det fanns ingen fristad. Överallt var branden och det enda som fanns var att vara ensam.

Hon som var vaken men ändå väntade på att få vakna. En overklighet som var verklighet som inte gick att somna eller väckas ifrån. 2018 sover hon lungt. Vi kan tänka på henne.

I sin pappas ögon ser hon alltid lycka, värmen hos den far vars dotter kom tillbaka. Vad finns i ögonen hos dem som aldrig mer ville öppna sina? Natten 98 kom hon till sin pappa, henne kan vi tänka på. På alla de som väntade och som fick sina barn tillbaka. Barnen som gav "att gå genom eld" en betydelse. Vi kan minnas dem som lämnat genom dom finns hos oss. De vars liv inte bara började, men som fortsatte.

Självklart finns de 63 alltid kvar. Hos dem som kom ut. I minnet hos alla som älskade dem och i staden som skulle vart deras. På stenen vid backaplan.
 

29 oktober 2018 tänker jag på alla dem som överlevde.

Såren bär de med sig.

Alla bär vi sår och Göteborg har sitt på hisingen.

(Texten bygger på minnen, vänner, ren fiktion och material som producerades om göteborgs stads katastrofinsats efter branden)