Om vår slutgiltiga arbetsvägran och det prispressade livet

Hur ovärdigt är klassamhället?

Det följer oss till graven och för en del av oss är det dess själva orsak. I tisdags kunde vi läsa det i tidningen arbetet: under 2017 dog 51 arbetare på jobbet i sverige. Svt säger 55. Det är ändå crazy många alltså, en i veckan. Tänk att gå till jobbet, och sen aldrig komma tillbaka mer.

Bara i september månad i år har minst tio personer mist livet på arbetet.

Så ovärdigt är klassamhället.

 

Det är fredagskväll igen. Jag dricker gin och multifrukt-juice i rosa glas med hög fot. Ett försök till flärd. Flärd i en jävla skitvärld där man inte ens kan ta riktig jävla frukt i juicen för given. För så ovärdigt är klassamhället att var tredje ensamstående mamma lever under fattigdomsstrecket. Men lever gör man ju iaf. Det medan andra dör. Försvinner. När människan är en kugge i systemet, en vara, kan hon också vara en av absolut förbrukningssort. En som kan ta slut och kastas bort:

”Tack och hej, du dog visst så vi får ringa in nån annan.”

Döden: vår slutgiltiga arbetsvägran. Skäl för uppsägning.

Den 1 september 2011 dog Johan Löfroth, bara 23 år gammal när han sattes att tillsammans med en kollega rengöra en kalkugn för företaget Nordkalk. Johan och hans kollega Gustav översköljdes av frätande kalk och Gustav Seppelin Solli, vid olyckan bara 19 år, lever idag med permanenta brännskador över hela kroppen. Alltså för att inte ens våga närma sig traumat. Flera andra skadades också allvarligt.

Nordkalk förnekade ansvar för att det i arrangemanget fanns ett led av underentreprenörer, de två kollegorna som jobbade sida vid sida var till och med anställda av två olika företag: Empower och Limab. Nordkalk drog fallet till hovrätt och argumenterade för att eftersom det var så ”många aktörer inblandade” och ”situationen var kaotisk” kan man inte veta om det verkligen var deras ansvar.

”Ojoj vi hade så dålig koll så ingen kan säkert säga det var vårt fel!”

De dömdes dock till slut att betala 3 miljoner i företagsbot. Nordkalk omsatte 3500 miljoner året Johan dog.

Så ovärdigt är klassamhället.

 

När hovrättsdomen kom och Nordkalk bestämt att inte överklaga tog deras ”kommunikationschef” tillfället i akt:

”Vi vill också passa på att beklaga olyckan och de konsekvenser [döden, mitt tillägg] den ledde till för drabbade och deras anhöriga. Vi hoppas att domen ger en lättnad och de kan gå vidare och att såren börja läka, säger Eva Feldt.” (Dagens arbete maj i år)

Olyckor händer, visst, men samtidigt behöver man inte va nån gammel spådam för å fatta vad som kan förhindra de allra flesta av dem. Vi vet att ”osäkra anställningar” är dubbelbottnad skit, svagare anställningar ger fler olyckor och därmed fler dödsfall. Osäkert i ljuset av arbetsvillkor visst, men också osäkert i ljuset av liv och hälsa. Arbetsmarknaden slimmas allt mer och de tidigare kriminaliserade bemanningsföretagen, som själva inte gör nånting utan endast lever på att leverera och ta vinst på billiga arbetare, blir fler och större. För människorna betyder det ett osäkert skitliv med otillräckliga timmar och både vardag och framtid dikterad av företagens glada sms-pling i telefonen. Om vi länge använt begreppet ”löneslaveri” är det oklart vad vi egentligen ska kalla detta.

Vi var på bibblan idag, jag är min shorty. Vi läste pedagogiska böcker om pappor i fängelse, pappor med beroende och pappor som bara inte finns. Han har mycket frågor nu. Det fanns inga böcker om pappor som gått till jobbet å aldrig kommit tillbaka. Kanske är det dags att någon skriver en sån...

För krossad anställningstrygghet innebär verkliga och väldigt allvarliga risker. Risker för skador, förslitning, fattigdom och död. De osäkra anställningarna, att det ständigt är nytt folk på plats ute på jobben och att de saknar skyddsutrustning eller nödvändig kunskap gör att ”olyckorna” ökar. De bemanningsanställda riskerar ständigt arbetslöshet och är ofta fackligt oorganiserade. Utlämnade. Inte i en position att ställa krav på utbildning, utrustning och säkerhet. Inte i en position att hävda nåt så extremt som sitt mänskliga värde. Så är de också de som löper störst risk att skadas allvarligt på jobbet. De brancher där dödstalen är högst är maskin, transport, skog och bygg. Det vet vi. Det vet vi och både stat och kapital. I alla dessa ökar ändå andelen bemanningsanställda. 

Ofta är det de allra yngsta arbetarna. De med mest av livet framför sig.

Så ovärdigt är klassamhället.

Medan kinnorna ser sina sönder, bröder och makar tryckas ut i en allt farligare tillvaro kallad ”arbetslivet” är vår knegardöd mer själslig. Det är la fan så typiskt ändå? Döden i formen av det liv vi inte orkar leva. I kvinnoyrkena nöts vi långsamt ut. Vi förlorar livet i en utdragen förslitnings- och förnedringsprocess som aldrig kommer räknas. Sen 90-talet har de enformiga, slitsamma arbetena ökat och särskilt i kombination med osäker anställning. Vårdbiträdena återföds och 2018 saknar en tredjedel av sveriges städerskor fast anställning. Vård och omsorg, typ hemtjänst dras med helt sjuka villkor och ett kontrollsystem klart mer effektivt än kriminalvårdens. Bara fenomenet ”delad tur” kan man ju tillsätta en egen haverikommision på (det innebär alltså att man knegar några timmar, sen har ett uppehåll på flera timmar och sen knegar några timmar till). Kan man bli mer ägd på svensk arbetsmarknad? Ett arbetsliv dikterat av stressnivåer och otillräcklighet sliter sönder kvinnor och ger vår tids kanske mest könade arbetsskada (efter döden): utbrändhet.

Samtidigt talas det om att höja pensionsåldern och de kvinnliga vårdföretagscheferna beskrivs som en feministisk framgång.

Så ovärdigt är klassamhället.

Elin Wägner, en av kvinnokampens stora, fångar den stilla döden via sin karaktär Elisabeth. Hon har just besökt sin väninna på sjukhem, där hon ligger efter ett liv som kvinna och kontorist vid nittonhundratalets början:

”Dödstanken följer mig sedan en tid som en kall skugga, och den kämpar med lusten att leva i allt starkare tempo om min själ. Jag räknar mina år och får en sådan längtan att trycka livet till mitt hjärta, om jag så skall bränna mig på det. Sak samma, ty hur jag än bär mig åt, så måste jag ju ändå bli utnött..”

Fucking 1908 eller 2018, är det någon skillnad? 110 år senare och jag vet inte. Mer än att allt går bakåt och klassamhället ballar ur, liksom skiten skenar här! 

De nio industriarbetarlöner som krävdes för att avlöna en direktör år 1980 är idag 54.

Så ovärdigt är klassamhället.

 

I en situation där arbetsmarknaden åter hårdnar och sveriges historia och rykte som ett socialistiskt progressive paradise slits ut och slängs som en nyrenoverad miljonprogramslägenhet gäller det att vara vaksam. Dagens strejkrättsangrepp går bara att förstå för vad de är om vi också ser dem tillsammans med läget för arbetare. Det splittrade och utmattade arbetarkollektivet är förklaringen till att de kan dra igång den skiten nu, och det är alltid svårare att backa än att stoppa. En stegvis nedmontering av allt vi byggt upp, där strejkrätt, tillfälliga anställningar och utslitna eller till och med döda arbetare hänger samman.

Just arbetsplatsolyckor är en del av den kanske redan legendariska konflikten i göteborgs hamn som användes som ursäkt för förslaget. Hamnarbetareförbundets skyddsombud erkändes inte och nekades att företräda skadade medlemmar. De varslade hamnarbetarna har ersatts med tillfälligt anställda. Vi vet att osäkra anställningar, i en dessutom olycksdrabbad bransch, leder till fler olyckor. Det innebär allvarliga risker för liv och hälsa. Shit is real. Den svenska modellen finns inte längre och den som hävdar att nåt annat har kanske glömt att stridsrätten var helt jävla grundläggande. Vänd dig till i första hand google och i andra till verkligheten.

När allas gemensamma intresse påstås vara tillväxt, blir våra liv ytterligare något man kan pressa priset på.

Så ovärdigt är klassamhället.

 

De senaste nätterna har jag läst Göran Therborns nya bok om klass. Några av hans ord som jag markerat med ett litet hjärta i marginalen ska få avsluta, för all is not lost:

”Klass talar till den stressade eller nedtryckte löntagaren, till sköterskan eller läraren vars kunskaper och yrkeserfarenhet körs över av ”verksamhetschefen, till den lågavlönade, den tillfälligt antällställde, den arbetslöse: Det är inte dig det är fel på. Du är inte ensam. Tillsammans med andra kan du förändra din situation och förr eller senare hela systemet.”

Döden är en klassmarkör,

våra liv är inte bara sämre,

de är också kortare,

så ovärdigt är klassamhället,

Men du och jag,

vi lever än

Historien är inte slut

men så ovärdigt är klassamhället

att inte ens döden är lika

för oss och för dem