Om arbete, pisstorkare och en mailpåminnelse

Jag har varit hemma i stort sett hela dagen. Haft radion på i köket. För JAG ÄR NÄMLIGEN ARBETSLÖS!!! tänkte jag skriva. Men egentligen är jag faktiskt julledig. Just nu och i några dagar till är jag anställd.

Men snart kommer det. Det är väl det. Någon beskrev de arbetslösas värld som en präglad av en enda känsla: rädsla. Jag känner den. Som en tryckande påminnelse i bröstet och som stressen varje gång den minsta utgift kommer smygande. Ingen är mer ofri än den som är rädd. JA OKEJ kanske den som faktiskt är fängslad då. På ett annat sätt än någonsin tidigare påverkar nyhetsrapporteringen och det politiska läget mig. Att vi kan ha en jävla budget men ingen regering säger väl allt. Vi står inför en tid av osäkerhet, repression, fattigdom, fascism och när medeltemperaturen ständigt sägs öka blir verkligheten ändå ständigt kallare. En sån där kyla som äter sig in, en som vi väver in i ett täcke av cynism och bara bär.

En välkänd farbror med stort skägg skrev om ”den egoistiska beräkningens iskalla vatten”. En barnboksförfattande annan farbror skrev om Pingvinen Pablo som seglade iväg på ett isblock. En frusen lady i morgonrock skrev om en väldigt liten mamma i december.

Gud är jag den mest oansvariga kvinnan i världen? Den omognaste och mest olämpliga mor? Man säger la för helvete inte bara upp sig sådär. Ingen a-kassa finns att få och inte heller nåt lämpligt svar till nya arbetsgivare som undrar. ”Jo ni vet jag har drivit konflikt för minskad lönespridning, icke-hierarkisk organisering av arbetet, ideologisk heder och viss flexibilitet när det kommer till lagar och förordningar. Efter några år blev jag så jävla sne att jag bad alla dra åt helvete”. Heh anställ mig gärna? Åh om man nån gång bara kunde veta sin plats. Också värderingar kostar.

Har lust å trycka upp mina grandiosa värderingar nånstans där annars bara olika män brukar döva min ensamhet. Jaha din pretentiösa jävla höna ska du äta dina exel-filer med lönesättnings-modeller nu kanske?

”Den nya budgetens stora förlorare är de arbetslösa” säger en saklig hallåa på P1. Det känns som hon pratar med mig och jag svarar vid spisen att jag önskar att hon inte kallade mig så: ”en förlorare”. De är arbetslösa tjänar exakt noll komma noll i den så omtalade plånboken på jobbskatteavdrag. Med inflationen är förlusten i köpkraft aka livsuppehälle än större. Men jag vill för fan inte ens prata om jobbskatteavdrag!  

Alltid och åter tvingas vi förhålla oss till de andras politik. Ständigt kritisera och påvisa den sjukaste skiten, aldrig få prata om vårt eget. Vad vi vill i motsättning till att hela tiden behöva vråla att man FAN INTE VILL! Det är klart att man blir en lipsill när man hela tiden har till uppgift att peka på det som inte funkar. 

Likt en utarbetad fru som gnäller om piss på ringen, räkningar och dammet bakom soffan blir vänstern. Men det var inte hon som önskade det så, bara den som torkar pisset tjatar om det. Den som pissar pissets klassvilja är upphöjd till lag. Till lags är den som torkar tyst.

Ju mer jag tänker på arbetet desto mer tänker jag att kanske är det där vi ska lägga vårt fokus, vid själva den moderna kapitalismens kärna: ett seriöst försök till lite upphottad arbetskritik. Kritik av lönearbetets självklarhet. Tjötet återkommer ständigt, företag som GER jobb åt de som behöver. Som pissar piss till de som torkar. Till och med prostitutionen beskrivs som nåt positivt för att den kan svälja de arbetslösa. Med teknikens framsteg hörs de rädda rösterna: vad kommer hända med jobben?

Den stora frågan är kanske egentligen vad som händer med människorna. Inte behöver de kneg-älskande oroa sig egentligen. Hela den ekonomiska politiken har kommit att kretsa runt just det: att skapa jobb i en tid när jobb blir allt mindre nödvändigt. De hittar på mer och mer avancerad idioti hela tiden, vi glömmer väl aldrig fas-3orna (i motala?) som målade om samma stolar gång efter annan? En fördnedrande fördummning som krav för brödfödan.

Johodå om du ska äta ska du arbeta. Ska du ha pengar ska du göra nåt. Vad fan som helst men nåt ska du göra och du ska INTE gilla det!

Arbeit macht frei det är ditt incitament lilla pisstorkar-mamma.

När välfärden raseras och klassamhället djupnar blir alla samtidigt mer intresserade av välgörenhet. Vi blir ena förljugna sad-faces som pratar om ekonomisk utsatthet, utanförskap och ensamhet som virussjukdomar vilka angriper oss, männiksorna. Inte är vi medansvariga till detta hemska som ingen önskar ska finnas. Det var tema ”medmänsklighet” på SVTs julfirande och olika b-kändisar tittade allvarsamt in i kameran å lovade att tänka på de utsatta hela julen. Ja tänk på ni, vem fan hjälper det kan man ju undra. Vi ska tänka på de insatta, de vars glättiga existens bygger på de andras lidande.

Välgörenheten konserverar orättvisan, kapslar in den i en eko-papp förpackning. Vakuum-packad och isolerad från omvärlden skvalpar den där i äcklig grumlig olja. Det kan ju nån rigtheous vegan göra maränger på.

När jobben inte räcker till bli universiteten en landningsplats och jag väntar nu på att min sena anmälan ska behandlas. De arbetande människorna är mer utbildade än någonsin, och ändå är det inte sant att alla arbeten kräver större kunnande, snarare har många arbeten förenklats och tidigare expertis kan nu lätt ersättas av maskiner. Konkurrensen hårdnar och vi ställs emot varandra i en klart mindre färgstark hunger games-version. Vi tvingas konkurrera med mer än det som är själva arbetet. Det som är vi, oss som människor vårt jag och vårt värde blir gjort till vårt personliga varumärke. Så ja well varken ”pretentiös höna” eller "ensamma mamma" är några lyckade varumärkesprofiler.

Våld emot handläggare och andra tjänstemän på arbetsförmedlingen ökar i takt med människors desperation. I takt med att rädslan och misslyckandets retorik puttar dem över gränsen. Idag har de okrossbartglas och larmanordningar, på en myndighet som skulle serva folk med nya jobb. Är det inte mörkt? Dystopiskt nästan. På socialkontoren tar uniformerade väktare emot de svagaste varumärkena. Men inte får de bada i nån välgörenhets-konserv, nej soc är myndighet inte välgörenhet och allt fler människor som faktiskt har problem skickas vidare till arbetsförmedlingen. Där finns lediga tjänster förresten, de söker: säkerhetschef, apputvecklare, leverantörsfakturahanterare (eh?), socialkonsulent och digital producent. Kanske finns jobben med arbetsförmedling inte kvar?

Ett så enormt maskineri för att att dölja en välkänd men nedtystad sanning: den stora majoriteten av oss skulle aldrig gå till våra arbeten om vi inte var drivna av ekonomiskt tvång. Om de inte jagar dem som saknar anställning så rasar hela deras bygge.

Jaha så detta var ju lika matnyttigt som exel-filen jag inte kunde äta. Hur fan gör jag med förskolan? Om bara några få dagar börjar den igen, men så länge jag saknar arbete har ungen inte rätt till mer än femton timmar i veckan. Dagis som blev förskola för att det inte bara skulle vara förvaring av de små. Det skulle vara pedagogisk omsorg och samhällsfostran för deras egen skull. Ändå får man inte vara med om ens föräldrar saknar arbete, trots att det kanske är de barnen som behöver andra, sammanhang och varm mat allra mest. Så ska jag anmäla att jag inte arbetar och inte få lämna, eller ska jag mörka och hoppas på det bästa? Då måste jag förstås också betala som att jag hade en lön. Ingen a-kassa till den som sagt upp sig själv, inget kompis-gäng till den vars mamma inte knegar. I den nya budgetens tripplas RUT-avdraget för barnpassning.

”Klassmotsättningar tar sig sällan uttryck av blodiga strider”. 

 Nej vet ni att det tar sig ibland uttryck i en mail-påminnelse om att lämna in dagis-tider.