Folk blir deppiga på vintern. Säger
att ”ja det är väl januari” när man frågar hur de mår. Förr
förstod jag dom inte. Hörde vad de sa såklart, accepterade deras
verklighet men kände inte igen den. Nu för tiden inser jag att vi
kanske inte är så olika. Det är nån form av deppighet jag känner.
Blues förklädd till leda. Det är den som får mig att längta
bort, vilja ut, nåt annat, nåt nytt, tillbaka till allt möjligt
gammalt som kunde blivit annorlunda.
Provar hit, provar dit. Joho jag tänker
minsann testa det som bjuds så länge det fortfarande bjuds nåt
alls. Sällan nåt jag önskar på menyn. Vräker ändå, ett
innanmäte utan botten. Ni vet som efter inledande abs när kroppen
liksom listat ut att det inte funkar att skrika efter vad det nu är
för substans utan det bara känns som man är hungrig istället?
Jävla lurigt. Man äter, äter och äter men det är inte mat som
man vill ha. Minns en dag som tonåring när jag åt och åt och åt
och åt och skulle just ringa nån å säga att det inte hjälpte.
Spydde över hela luren. Pannkakor, yoghurt, clementiner, bulle.
Fortfarande hungrig. Femton år senare fortfarande hungrig.
Det var vinter och mitt barn var sjukt. Vården. En, två, tre olika besök, primärvårdshelvete. De
hörde mig när han inte kunde se och vägrade släppa kudden han
höll mot det lilla lilla lilla ansiktet, det som jag bara ville
skulle vända sig mot mitt igen. Ett litet fjunigt huve skriker
”hjälp mig mamma!”. Jag hjälper dig men älskling men vem ska
hjälpa mig?
Det är en dränerande ensamhet. Den talar
vi inte om när vi talar oss hesa om de ensamma mammorna och alla deras tillkortakommanden. Den
ensamhet som finns i oron. Den som helt saknar samband med
underhållsbetalningar. Vi fick ett rum på drottning Silvia och de
talade med lugna röster. Jag hörde hälften och ett gick på repeat
”kanske blir han blind” upprepade de: blind, blind, blind - sluta
tjata. Ingen tjatade. ”Går det inte vägen får vi söva”. Man
kan dö av narkos. De sa med all sannolikhet inte så. Jag hörde det
ändå.
Bara satt där med hans glödheta lilla
elementkropp, klappade, klappade och klappade, strök den lilla
pannan - och tänkte på hur jag skulle kunna röka. Hur skulle det
gå till? Får man ens vara röksugen när man är en mamma på ett
sjukhus? När fan i helvete blev jag det? En vinternatt för något
år sen. Mer har jag aldrig behövt den, den lilla lugnande kamraten
mellan mina fingrar. ”var inte ledsen mamma jag kan lyfta en bil
med en hand ju” mumlar den lille hjälten. Helvete varför finns
det ingen mer som måste gå igenom detta? Om vi nån gång kunde
vara någon annans problem.
Plötsligt ”pling” i telefonen. Ett
dödsbud. Tittar in i väggen hon är död. Jag har inte hunnit med.
Hur kan det ha hänt nåt alls vet ni inte att här inne finns det
ingen tid.
”Pling” igen. Ännu en man som
ville ha nåt men inte ge nåt av sig själv. Män som söker allt de
inte vill ha som tidsfördriv. Kanske precis som jag. Det finns
tallriksmän och avloppsmän och vanliga besvikelser, en dag ska jag
ge en begreppsdefinition på dessa maskuliniteter. Det enda jag inte
hade var tid. Ingen tid och en längtan efter husfrid som jag kanske
aldrig kommer lösa. För femton år senare är jag fortfarande
hungrig.
Ingenting betyder nåt. Folk dör, folk
smsar, barn blir blinda, mammor är ensamma och försäkringskassan
har bara ett enda telefonnummer till alla i hela sverige att ringa.
Det betyder ingenting och allting bara är och jag orkar inte det.
Det betyder inte heller nåt, det liksom drunknar i sin världslighet.
Bla bla pallar shi, det kan man säga men man klarar allt. Varför?
För att där var vi på ett sjukhus och alla andras liv fortsatte
där ute. Det är ingens fel och man kan inte vara arg på nån.
Måste vara arg på nåt så det får väl bli på allt. Hela
världens lilla fiende. Ba kom jag lägger mig.
Som ett barn grät jag på golvet i
lekrummet när han äntligen sov. En angel-nurse i sina blå scrubs
som höll mig mitt emellan gunghästen och dansmattan. Hon höll all
min oro, all min ensamhet, döden och abstinensen i sin varma
högskoleutbildade famn. Jag älskar sjuksköterskor. Gråt ut allt
som är där inne, sa hon och helvete det gjorde jag. Tre hekto snor
på hennes tröja. De finns där för de sjuka, de förvirrade, de
brutna. De finns där i all sin underbetalning, överarbetning,
ibland barska uppfodring. Dygnet runt så finns de där. Gå nu ut i
nödutgången också röker du två. Ja tack det ska jag visst göra.
Hon höll hans hand så länge. Vilken jävla yrkeskår.
En annan jul var det jag som var på
sjukhus. Mind over body, ja ba kör tänkte jag och när jag till
slut kom till vårdcentralen körde de mig till akuten. När man
kommer upp på avdelning finns ingen tid. Där råder evig paus.
Snälla mjuka händer, förstående röster, nån kallar mig en liten
fågel när hon visar mig för studenterna på ronden. Ja jag är en
sparv och jag kan aldrig åka hem. Gud jag älskar sjukhus. Låt mig
stanna här, låt julen försvinna och det inte vara mitt fel, jag är
bara en sparv. Här, många våningar upp bygger jag ett bo av
landstingslakan och utmattning.
I flera dagar drog jag ut på mitt
smärtpåslag, spelade teater som värsta dramaten-bruden. Än är
jag nog inte frisk hörni? Åh så sjuk jag är. Spruta efter spruta
ut i ett flöde utan tid. En kvinna som söker tidsuppehåll ligger
timmar och tittar på en gråmulen utsikt. Opiater, pissamhällets
gåva till alla som alltid är på väg mot branten. Hon som nu är
död hälsade på. Hon fattas mig min wifey.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar