Om två malmö-mammor, död, samhällsnytta och bakning.

Arbetarkvinnors livslängd sjunker.

Med den nyheten kan hela den politiska utvecklingen sammanfattas.

Stanna, å tänk lite på det.

Så grymt är klassamhället.

Att det sakta äter våra år när det eskalerar.

Lägsta åldern både för att ta ut både allmän- eller garantipension ska höjas samtidigt som ”rätten” att inte gå i pension ska stärkas. Om fyra år ska man kunna ”välja” att fortsätta jobba till 69. Vad är det för jävla rätt? De som vill ha den är inte de som kommer tvingas använda den.

Skiten försvaras ständigt med att ”vi” lever längre. Men SCB säger det svart på vitt: det är inte alla som gör det. 

Att vissa grupper ökat sin livslängd rätt stadigt och fortsätter att göra det kan nu vägas mot detta: för kvinnor utan högre utbildning så sjunker den.

Jag är på en liten malmöturné och satt igår i ett kök på augustenborg. Han sa:

”Så var det för min morsa. Hon var ju undersköterska du vet, jobbade natt ända tills hon dog. Hela sitt liv höll hon på å tog extrapass å knegade som fan för att det skulle bli nåt med pensionen. Så blev hon inte ens 60. Hon jobba, jobba, jobba och sen dog hon bara.”

Den höjda pensionsåldern betyder för knegarkvinnorna att de ska jobba en större del av sitt kortare liv. Liv som när vi lever dom inte heller är lika. För antalet år med ”långvarig ohälsa”, vilka tror ni har mest utav dom? Livet kortas av att leva med mindre ekonomiska och sociala marginaler, vilket skapar stress och begränsade möjligheter å leva som nån hälsolady. Ni vet det är inte alla som läser matbloggar och lagar ”under tian” för att det är klimatsmart och spännande. De rika kan låtsas allt de vill att de förändrar samhället när de äter linser men för den som kräks av en jävla mjölig proteinkälla till finns ingenting nyskapande i att leva med begränsad budget.

Samma morgon hade jag vaknat jag hemma hos någon annans mamma vid sorgenfri. Min homeboy bor hemma hos henne igen, arbetslös och utan bostad medan han närmar sig 40-strecket. Medan jag slumrade på morgonen hörde jag henne prata i telefon i köket. De ringde in henne på jobb, samma dag. ”Jamen jag kan ju inte komma nu direkt?” hörde jag henne säga. Eftersom hon inte kunde typ teleportera sig dit så blev passet bara 12-16. Där röker hon en rigth under fläkten, och undrar som de kommer att ringa idag. När de väl gör det hinner hon ändå inte få ett helt arbetspass.

Det är egentligen inte så svårt att få hövvet runt att det tär på en. Det svåra är att ha det i hjärtat, att vissas liv har så mycket lägre värde än andras. Att vissa av oss lever på arbetsmarknadens ständiga stand-by läge. Innan de lagt på hör jag henne svära på ett språk de ändå inte förstår. Men hennes suck, den hade var som helst i världen förståtts som ett tecken på trötthet. Leda. Uppgivenhet inför det vi inte, i vardagen kan göra något åt utan stilla måste acceptera. Hon fimpade, tog sin jacka och gick för fyra timmars kneg.

De säger från riksdan att det är dags att ”ta ansvar för pensionerna”. Men vem tar egentligen ansvar för den sjunkande meddellivslängden? Vem tar ansvar för alla arbetaråren som sakta men säkert suddas ut? Att höja pensionsåldern är att göra precis det motsatta. De ba suddar på.

Det könsneutrala pensionssystemet tar inget ansvar. När vi vet att arbetsmarknaden är mycket keffare för kvinnor, och särskilt utlandsfödda gör pensionerna ingen skillnad. Att knega deltid, ta mer VAB och föräldraledigt, att vara sjuk oftare och att ha lägre lön gör såklart att man i sitt liv inte drar in lika mycket cash. Tidigare baserades pensionen på några år med högst inkomst, men idag räknas istället hela arbetslivet in. Det är lätt å fatta vilka det är som kommer ”välja” att jobba till 69. Det blir inte så många år kvar sen, år då man ska få pausa, då man dratt sitt lass. För Ks mamma hann det aldrig lätta och Ms drar fortfarande sitt, några timmar i taget.

Både i den offentliga vården och i privatlivet är det kvinnorna som sliter. När den stora merparten av befolkningen, och framförallt män, lever längre är det vi som rycker in. Allt färre vårdas av det offentliga och största delen av äldrevården sköts idag av anhöriga (kvinnor). Den stora merparten män dör vårdade av anhöriga. Den stora merparten av kvinnor gör det inte. I den offentliga vården knegar de vårdbiträden som enligt de här nya siffrorna själva kanske aldrig hinner dit.

För nåt år sen blev det ett jävla liv efter en intervju med Gudrun Sjödén, ni vet tantkarikatyr-kultur-kvinnan, i svenska dagbladet. Och visst, den här Gudrun kom ju ut som pissröten, men samtidigt gjorde hon inget annat än sa det som hela pensionssystemet bygger på. Hon sa högt det som alla tänker:

”Det har varit ett himla bullbakande under årens lopp, så att säga. Det har varit väldigt viktigt att man inte har sina barn på dagis för länge och att man inte är frånvarande som mamma. Men de som klagar på att de inte kommer någon vart och att de inte får högre lön eller någon vidare pension, de sitter ju där de gör eftersom de har valt något annat än att satsa på sitt yrke.”

JEZUZ christ lady, det är liksom svaret på frågan: vad är dubbelbestraffning?

För alltså ffs, ”bullbakande?” Det är la mer så, ”stesolidätande” varvat med ”fläktrökande” och ”lins-kräkande”? Man undrar ju vad som hade hänt med samhället om alla skulle designa fula kjolar i rödbetsfärg och driva modebolag? Hur skulle det kunna finnas nån förskola att lämna på när man satsar på karriären, om ingen ska jobba där? Skulle det finnas nån där för att ta hand om våra gamla medan vi bygger våra företag? Finns det någon där som lagar din take-out lunch när du äter på kontoret? Det finns något som heter samhällsnytta och det är det som en stor del av fattigpensionärerna gjort hela sina liv medan Gudrun valt en väg som aldrig kommer vara öppen för alla eller ha nåt värde för de många. 

Believe me, det är inte bullbakande som tar död på mina syrror. Det är att bära hela samhället på sina lågavlönade axlar.

Egentligen är det så enkelt. När vissa jobbar för hårt och för mycket, är de enda lösningarna värda att spinna vidare på de om att kunna jobba mindre. Varför ska vi jobba längre, när de finns de som inte får jobba alls? En värdig garantipension både för den som inte hunnit jobba så länge i sverige, och för dom som gjort det men som ändå inte får ihop det. Så man kanske kan få baka nån jälva bulle nån gång.

Själv råkar jag vara väldigt förtjust i både sötsaker och samhällsnytta. Skulle jag gärna jobba mer med självförverkligande än survival. Kanske är det precis vad jag gör? Men det är svårare att skriva nu när jag sätter mitt face på de här texterna. Inte så mycket att säga att jag älskar städerskor och vårdbiträden eller att gudrun är dum i hövvet.

Utan mer så, hur mycket får man outa dom i sin närhet? Spelar det nån roll? Alla de man bryr sig om vad de tycker har ju ändå vetat hela tiden. Det är med kärlek och solidaritet jag gör mina vänners mammor till politiska exempel.

Mammorna vars år blir färre ju mer de ger.
Det är svaret på frågan: vad är könad exploatering?