"Mitt i allt så gjorde du det. Du åkte, och ni kom hit."
Hon tittade i mina ögon.
”L”, sa hon lugnt.
”Jag är ingen
kvinna. Jag är en oxe. De har gjort mig till en oxe och jag är den
starkaste av alla.”
”Men”, säger hon. Hon torkar sina
tårar med hela handen, liksom bara trycker dem ut till öronen och hårfästet
som med en spakelskrapa. Tårarna bekommer henne inte längre, hon
rättar till mascaran, hon spricker och hon skriker:
”Men jag trodde de skyddade kvinnor i
det här landet!”
Hon skriker i mitt ansikte. Jag gör
mitt bästa för att inte titta bort.
”Åh det ska vara så bra i
sverige! Här har kvinnor och barn rättigheter! Men det är inte så!
Det är inte så!”
”Jag vet”, säger jag.
”Jag vet,
men de tror på det själva”.
”Jag hatar dem”, säger hon kort.
För K, och för många kvinnor med
henne blev mötet med Sverige en chock. Ett slag, efter så oändliga
antal slag, ett till. Kanske det hårdaste. Hon kom hit med
förhoppningen om att Sverige skulle vara vad det runt om i världen
sägs vara. Vad många även här tror att det är. En plats där
kvinnor kan få leva. Där de respekteras och är fria. Men hon har
rätt. Det är så bottenlöst sorgesamt att hon har alldelles rätt,
och att jag ingenting kan säga. För det är inte så. Det gäller
inte alla kvinnor. Du kan aldrig förstå säger hon, men hon
berättar:
”De har förstört den jag var. De
tog ifrån mig det sista jag hade. Mig själv. Nu är jag
ingenting. Om vi bara hade fått stanna första gången så hade jag
kanske haft något kvar. Om vi inte hade behövt gömma oss hade det
varit bättre. Nu är jag bara ett arbetsdjur. Ett djur som har
väntat i för många år. Asylhandläggaren var kall. Jag var ett
nummer. En arbetsuppgift. Bara en formalitet. Hon frågade mig som om hon
frågade vad jag hade ätit till middag. Som om hon frågade mig om
det var ris eller bröd till så frågade hon om våldtäkterna. Jag
kunde inte svara. Jag ville inte svara. Ville inte minnas. Kunde inte
minnas om jag inte skulle falla samman. Och vem skulle ha fångat mig
här? Skulle de ha plåstrat om såret efter att ha rivit upp det?
Jag berättade inte mycket. Jag trodde att det skulle räcka att vi
är från X folkgrupp i X land. Det är väl det viktigaste, det
måste de ju veta, trodde jag. Men min bild av Sverige var fel.
Jag deltog i en demonstration i mitt
hemland. Det blev våldsamt där och jag arresterades och anklagades
för ett brott som jag aldrig har begått. Jag misshandlades av
polisen. Hur då? Så som män kan misshandla kvinnor. Jag
arresterades igen och igen. Förhördes och torterades. Det krävs
inte mycket för att jag ska kastas tillbaka dit. En doft, någon som
plötsligt höjer rösten eller en dörr som knarrar. Som knarrar på
samma sätt som dörren till rummet på den lokala polistationen. En förnimmelse,
och sen är jag tillbaka där.
Jag trodde att i Sverige var poliser
goda. Att de skulle skydda mig. Men min rädsla för att den svenska
polisen skall komma och ta oss gör att jag inte kan tänka längre.
Jag kan inte minnas saker i rätt ordning. Jag ser att mina barn
flyttar sig från fönstren när vi är inomhus. De är rädda för
att synas. De går aldrig samma väg hem från skolan som dagen före. Ibland tittar jag upp och kommer på att jag satt mig på
fel buss. Jag kan inte minnas om jag har ätit idag.
Ändå minns jag att önskade att de
kunde ha visat lite mänsklighet. Att de kunde ha sagt att allt skulle
bli bra när jag grät. Lagt en hand på min när jag skakade. Men
när jag grät för mycket så avslutade de samtalen. Det var inte
meningsfullt sa de. Det var som förhör. Likt ett av alla de
förhör som jag tagit mig till Sverige för att jag aldrig kunde gå
igenom igen. Eller som en rättegång, de hade alltid nya frågor.
Nya krav på bevis. Men hur, när jag redan var här, skall jag kunna
ordna papper ifrån platsen som jag lämnat? Det vore kanske en risk för
mitt liv att någonsin kontakta någon där, och låta dem veta var
vi är. Jag vet inte. Jag försökte berätta, men deras frågor äcklade mig. Allt
skulle de veta, ingenting kunde jag säga utan att behöva krysta ut
det, stavelse för stavelse. Ändå trodde de mig inte. Hade jag
något läkarintyg undrade de. De förstod ingenting.
Jag ville berätta om mitt land. Om
hur vi, och hur alla kvinnor behandlas där. Men asylprövningen är
individuell sa de. Jag skulle bara berätta personliga saker om mig
själv och min familj. När avslaget kom hade de ändå bedömt oss
som ett land, utifrån deras idé om den plats där jag är född.
Men jag fick aldrig prata om den platsen. De frågade om politik. Var
jag med i det eller det partiet? Nej, försökte jag säga. Men jag
är kvinna. Vi är i ständig och evig opposition.
Ingen talade om för mig att det
finns särskilda asylskäl för kvinnor. Ingen talade om varför det
var så viktigt att jag berättade alla detaljer. Jag fick aldrig
frågan om jag ville ha en manlig eller kvinnlig advokat eller tolk.
Jag förstår att de inte kan träffa alla igen. Men när jag hade
nya skäl så borde de ha lyssnat. Jag tror att de alla hade fått
läsa avslaget. Raderna som är vårt öde skrivet i sten. Men
hur skulle jag ha berättat? Tolken var en man från samma region som
jag. Det var kanske inte rationellt men jag var rädd för honom. Och jag visste inte att det spelade
någon roll vad de hade gjort med mig. Det har aldrig spelat någon
roll förut. Om han hade kommit någon annanstans ifrån? Kanske.
Nej. Man berättar inte sånt, inte för någon. Jag kan aldrig
berätta vad de gjorde, och vad jag sett, allra minst för en man. Jag kan det
bara inte.
När äldste sonen blev myndig kom
en inkallese till armén. För vårt folk finns inget val. Våra
söner dör alltid först. Jag fanns i nåt register tror jag, jag
hade mycket svårt att få arbete. Aldrig, tänkte jag. Aldrig ger
jag dem min son. De hade redan tagit min man och mina bröder. Aldrig
tänkte jag, och vi hade några timmar att skrapa ihop det lilla vi
hade och fly i natten. Jag packade inga bevis. Jag hade förresten
inga. Jag har bara min historia.
I det här landet är ni besatta av
papper. Har man inte papper är allt kaos. Samtidigt står allting
stilla. Våra liv är på paus och frågan är om vi någonsin får trycka på "play". Jag jobbar på en restaurang sex dagar i
veckan. Två kvällar har jag dessutom ett kvällsjobb. Ändå har vi
inte alltid mat att äta. Det gäller att jobba mycket och synas
lite. Om de frågar om jag kan hoppa in extra svarar jag alltid ja.
Fastän jag är trött. Barnen ber aldrig om nåt. De vet att vi
sparar till skor nu.
Efter första avslaget åkte min äldste
tillbaka. Det var dumt gjort. Nu behöver han ett eget pass, och det
har jag inte råd till. Det har gått månader sen vi hade
kontakt. Min pojke är borta.
Hos migrationsverket tänkte jag:
”Det måste vara något fel”. Jag har hamnat på fel ställe. Jag kände att jag gjort något
kriminellt genom att komma hit. Jag som gått, som simmat och nästan
dött i en lastbil. Jag som gjort det mest hjältemodiga och
genomgått döden levande. Varför tog de inte emot oss? Efter
samtalen berättade jag aldrig för någon vad som sagts. Mina barn
fick inte veta nåt alls. Jag ville inte att de skulle skämmas så
som jag gjorde. Jag skämdes som en hund för vad de trots allt fick
mig att berätta. För vad jag utsatts för och för att jag var så
innerligt rädd för migrationsverket. Denna myndighet utan ansikte.
Vilka var de egentigen, de som beslutade om och bedömde mitt
lidande?
De förstod, sa de tillslut. Visst förstod de att mitt lidande var psykiskt. Men det finns
psykiatri i mitt hemland sa de. De förstod ingenting. Om jag trodde
att vården i Sverige skulle vara bättre så är det inget asylskäl,
ville de bara informera om. Även om de kanske trodde mig, så skulle
jag bevisa att det kommer att hända igen. Det var som att de ville
att jag skulle åka tillbaka, överleva igen och komma till sverige
och bevisa det med. Jag kände det som att de föreslog döden som
ett alternativ. De förstod ingenting. Kanske ska jag hoppa fråm
hisingsbron tänkte jag, så får de se. Men jag hade bara blivit en
siffra mindre. De skrev att migrationsverket känner till att det
förekommer försöljelse, trakasserier och diskriminering mot oss.
Men det är inte sanktionerat av statsmakten skrev de. Om vi utsätts
bör vi vända oss till polisen. Kanske ska jag hoppa i alla fall.
Jag träffade en psykiatriker på en
frivillignottagning för gömda. Förresten hatar jag att kalla oss
gömda. Vi är inte brottslingar. Varför måste vi gömma oss?
Psykiatrikern ville hjälpa mig. Hon skrev ett långt intyg till dem. Det hjälpte inte. Hon berättade att de ofta gör så, att
de letar efter fel i det som läkarna säger eller i hur intygen
utformas. Ibland avfärdar de intygen för att de är för korta
eller för innehållsrika. Mitt var för långt. Psykiatrikern bedömde
att jag mådde för dåligt för att de skulle ta hänsyn till det.
Hur ska jag annars tolka det? Jag vet inte.
Varför skulle jag ha kommit, om jag
inte var tvungen? Varför förstod de inte att jag var tvungen? Jag
hade ett liv. Jag var en person. Men det var ett liv och en person
som de slog sönder varje gång de bar hand på mig. Varför förstod
de inte att jag aldrig kan återvända? Asylhandläggaren verkade
inte veta något om den plats jag lämnat bakom mig. Jag visste inte
att jag skulle ha haft med mig bevis. Deras bevis blir min
dödsattest. Om det någosin skrivs någon.”
Efter en tid kommer ett nytt papper. Jag vill gråta. Jag vill ta med henne hem. Jag vill bränna allt. Men istället samlar jag mig, för att berätta att beslutet igen, säger: ”avslag”.
No borders, no nations. Död åt Sverige.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar