Om en fjäril från balkan

Knackar det?
Hon blir avbruten.
Nu kommer dom.

En desperat nattfjäril mot fönstret.
Flyger rätt på

igen, igen, igen
Hon tänker: Den desperata fjärilen

en fablisk metafor om alltings undergång.
Igen igen
Lilla nattgäst jag kommer!

På baksidan av ett upphittat kvitto har hon skrivit att det är som en myrstack. Skulle just sätta det på anslagstavlan för att under de närmaste dagarna kunna utveckla tanken varje gång hon ser den.

Sorterar du också ditt inre
på utsidan?

Med anteckningar streck pilar
ska hon avslöja dem.
Det blir aldrig nån stack för de har alla glömt att det skulle vara för deras egen skull.

De är bara myror.
Myror bygger läger hon har sett det.
Välkommen på te,
övertygad om att fjärilen nån gång druckit te.
Hon tänker: de dumma människorna måste planera tillsammans om de ska fortsätta.

Det var längesen hon planerade nåt tillsammans med någon. En gång fanns det en plan, ett liv. Nu bollar hon med dem istället. De är delaktiga men ingen förstår hur, inte hon heller. Ännu. Det är en av sakerna hon måste förstå. Hur vet man vad en fjäril betyder? Livet i denna världen betyder inget. Melankoli kommer ifrån grekiskan och betyder ursprungligen ”svart galla”. Förr spydde hon gul ibland när hon kom hem. När hon fortfarande sökte på denna sidan. Ett meningslöst projekt. Skam den som ger sig säger myrorna och förstår inte att det betyder att de bara jobbar på. 

Han som höll hennes hår är försvunnen. Han kunde bara leva på den ena sidan. Kommunicerade inte. Hans tystnad egentligen ett utdraget skrik. Han var en myra och skulle inte känna igen henne nu. Hon blir något annat och håret han höll, det hänger i tovor. Huvudet kalt på vissa ställen. Hon kommer att sluta slita, tvinna, tugga. Hon måste bara hitta ut.

Vart förvarar man sin längtan? frågar hon

fjärilen.
Det måste finnas något
annat.
Varför kommer du hit?
De dumma människorna är inte tillsammans.

Det är de små sakerna.

Ingen ser en nattfjäril
som hälsar på.
Hon tänker: den kommer från en annan värld och ingen vet det utom jag.

Vad vill den med ljuset fjärilen?

Jag är som du, säger hon tyst.
Vad finns på insidan av dina ögonlock?

Hon minns inte längre hur länge hon pratat med dem. Gästerna. Hon har aldrig sagt det högt men hon tänker på dem så. I början tänkte hon som alla läkarna i sina rockar, att det är väl en envägskommunikation. Men alla går inte att kommunicera med. Hon vet intuitivt vilka det är som egentligen är nåt annat. Förresten är det ändå de som söker upp henne. Hälsar på. För andra ryggar de, flyger iväg. Men henne kommer vissa närmre. Studerar henne, lägger huvudet på sned. Har du sett en nattfjärils ansikte? 

Det som inte dödar, säger myrorna och förstår inte att det gör det visst det. De kommer för att de vet nåt. Hon hör inte hemma här. De vill henne något varför skulle de annars komma?

Hon går på känsla.

Trampar sönder den.
Under tyngden som en vattenballong.
Krossa varje mänskligt uttryck snart känner jag
ingenting,
säger hon till fjärilen.
Tål ni vatten på era vingar?
Här skvätter insidan ut.

En överlevare säger dom.

Hoppar desperat från piedestalen.
igen, igen, igen.
Egentligen menar de att de kan göra
igen
vad som helst.
Hon klarar sig.
Hoppa rätt på känslan bara.

Hon har inte längre kontakt med människomyrorna. Ibland undrar hon om det syns utanpå. Tittar varje dag i spegeln efter tecken på att hon förvandlats till en gäst. Känselspröt i pannan eller antydan till fjädrar? Blundar men när hon slår upp ögonen är hon fortfarande kvar i deras värld. Kanske lite mera färglös bara, är hon suddig i konturerna?

Det finns en annan plats och med åren har hon kommit att spendera all tid med att försöka komma underfund med vad som egentligen är meningen med att de låtit henne veta det. Det mänskliga projektet är ständigt sönderfallande. Människorna förstår henne inte och sakta tynar hennes förmåga att förstå dem. Myror kommunicerar inte ändå bryr de sig om vilket som ska vara det officiella språket. Hon har slutat gå ut i deras värld. När de pratar på gården där nere uppfattar hon inte längre vad de säger. Ljud. Hennes kommunikation är inte längre språklig.

Jag fick en blomma att ta hand om när de släppte ut mig sist,
säger hon, till fjärilen.
Men hon har inget kvar att ge.
Det är bra för tillfrisknandet att ta hand om se nåt växa.
När den vissnar lite mer för varje dag har hon vunnit nåt tillbaka.

Den är puderrosa och återanvänd.
Söt numera bara ett ord.
Men ändå
hennes smyckesask från Sarajevo.
Någonstans långt bak i huvet ett minne
tusen kulhål i väggar om det bara vore väggar ett minne om en värld som inte får finnas.
Lägger längtan där.

Under den enda glittriga rosett hon sett
som inte varit
löjlig.
Vi levde sida vid sida, förstår du?
Lilla nattgäst.

Även om du kommer in kommer du fortsätta mot glödlampan, säger hon
till fjärilen.
Skrämmer mörkret dig?
Eller blir du lugn
om allt blir svart?
Länge hade vi ingen elektricitet, säger hon tyst
till fjärilen.

Är du rädd för kråkor?
De finns inte på natten.
Kråkor kommunicerar
illavarslande.
De lever i utkanten av myrstacken, i avskrädet.
Fanns de innan pommesfritesrester uppfanns?
Hon tänker: kråkorna är nån form av konsekvens.

Hon har avslöjat kråkorna. Fiender. En dag gick det upp för henne, de i de vita rockarna var egentligen också kråkor som stängt av sin kommunikation för att lura henne. Hon såg bakom deras ögon, egentligen den stirriga kråkblicken, ständigt sökande efter mänskliga rester. Hon vill inte vara mänsklig mer det finns inget kvar där inne de kan picka fram. Åt inte en endaste en av deras tabletter igen. I denna världen måste man äta, de vägrar höra att hon inte behöver. Sväljer aldrig mer det som en kråka förskrivit. De försökte göra henne till en myra. Försökte hindra hennes gäster. Ville att hon skulle sluta rita pilar, glömma förlåta.

På dagen en kråka.
På natten en fjäril.
En gång en sparv.
Är ni födda ur en annan eller ur en tid?
Jag vet inte vart jag kommer ifrån, säger hon
till fjärilen.
Aldrig tamdjur de kan inte
flyga.

Hon sorterar ut sina minnen ut till utsidan bort. Barnen som lekte, männen som drack kvinnorna som pratade. Blommorna som blommade, maten som doftade, floderna som rann. Allt blir tungt artilleri från bergen humanitarian aid till middag en försvunnen lekplats. Ingenting kvar så när som på en liten liten keps, halva märket bortbränt: Adidas. Det var viktigt. Det fjuniga lilla huvet den hörde hemma på var är det nu? Ena dagen säger det: Jag måste ha min adidashatt. Nästa dag har han aldrig funnits. Hur ska hon kunna minnas alls när allt det varma blir en påminnelse om det kalla som kom? 

Varje natt panik. Sjukskrivning, de sa: krigstrauma, PTSD, vanföreställningar, förföljesemani. Ensam kvar med en myrman. De förstår inte vad man måste acceptera för att gå vidare. Idag är första dagen på resten av ditt liv säger myrorna och förstår inte att de inte har nån framtid när de upprepar allt. Utförsäkrad. Faller sönder, inlagd, näringslösning, psykofarmaka. Hon brukade tycka om att gå barfota men hon minns det inte längre. Hon vägrar, vet att de vill hålla henne kvar. De förstår inte att hon är nåt annat, inget av det där har hänt. En slända kom i lekplatsdammet, kommunicerade: inget utav detta händer dig. En slända bryr sig inte om nån

belägring

Du kommer aldrig sluta försöka, säger hon
till fjärilen.
Det är därför hon inte släpper in den.
Hon tänker: Jag ser det nu.
I myrstacken låter de den som stångar sig blodig hållas.

Det är det den säger!
Triumf över lösningen sin egen briljans
Hon måste
ge upp
För att få komma in.

Det bästa sättet att stanna i samma värld är att inte studera insidan av sina ögonlock. Hon blundar. Vägen till nåt annat. Men myror kommer inte vidare. Relationer, känslor, empati, tro. Minnen av ett liv hon suddat ut och längtan undanstoppad, känner inte längre till nån adidashatt. Har arbetat bort dem, sakta men säkert, metodiskt har hon blivit ett djur. En fjäril har ingen nation. Trampa sönder känslan ut i tusen bitar små fragment av vad hon en gång varit. På väg. Bort från denna dödsdömda värld till en där hon kan flyga utan sorg på sina vingar.

Hoppades.
Hopp.
Bara hoppa istället.
Flyg!

Jag kommer lilla nattgäst.

Hon hittades en tidig morgon. En kvinna omöjlig att identifiera då kroppen angripits av fåglar. Kråkorna som äter utsidan insidan släpper ut till andra sidan. Myrpolisen förstår inte, misstänker brott då hon verkar varit död en längre tid. I hennes hand en liten sliten ask med längtan till ett Jugoslavien som aldrig brunnit.

Belägringen av Sarajevo varade i 1425 dagar och var den längsta i modern tid. Den 5 april 1992, dagen då belägringen inleddes, samlades 100.000 modiga människor i en multietnisk demonstration, tillsammans mot den ökade nationalismen och för fred i det forna jugoslavien. Eld öppnades mot folkmassan och staden besköts sedan i nästan fyra år. Alla vägar ut var stängda och befolkningen halverades. Senare skulle Ratko Mladić, Radovan Karadžić, Dragomir Milošević och Stanislav Galić dömas för brott mot mänskligheten och vad de gjort mot Sarajevos befolkning. Bosnienkriget gav oss begreppet ”etnisk rensning”.  

På nittiotalet borde europa ha lärt sig, en gång för alla, vad nationalism kan göra med och mot oss, alla. Ändå frodas den åter och fick fjärilskvinnan att till slut släppa taget om verkligheten.