Om kvinnosjukvården - förakt och ekonomisk makt. Pt 2 Skosmuts

En folktom sjukhuskorridor. Tom. För att känna sig tom måste man veta hur det känns att inte vara det. F visste inte det. Insidan en enda röra, utsidan med för den delen. Hon visste ingenting riktigt. Mer än att hon måste hitta honom. En enda känsla, utkristalliserad och stark. Sök. Per automatik framåt. Hon minns det som att det ekade där inne. Öde. Kanske en efterkonstruktion. Måste hitta barnet-var är han-var är jag-vem har honom- är han säker-måste hitta barnet. Framåt. Var är mitt barn. Yr. Framåt. Varför tog de honom?

Klädd i en blodig landstingsskjorta. Endast. Fortfarande bara ben. Luktade nog av järn, troligtvis av urin. Intorkade slemhinnor, vätskor. Svett. Brun klibbig sörja överallt, rester från det största. På darrande ben. Framåt. Svårt att gå efter ryggmärgsbedövningen. Måste hitta. Hålla. Känna.

Trasig, uttröttad och mitt i den största känslostorm som finns att uppleva letade hon efter sitt barn i en folktom sjukhuskorridor. Förvirrad. Uppfylld av en rädsla omöjlig att formulera. Vem har tagit mitt barn? Hon staplade fram i korridoren. Snälla gud i himmelen mitt barn.

”Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet” (3 kap § 1 Hälso- och sjukvårdslagen)

Förlossningen hade ändå gått bra. Sinnesjuk såklart. Vidirig och smärtsam som de alltid är. Men det hade gått bra och barnafadern hade funnits där vid hennes sida. Men sen, det var fullt på BB. F visades in i ett tillfälligt iordningställt, delat rum i väntan på plats. Kanske nåt förrådsutrymme. Ett tygskynke mellan henne och andra nyförlösta. Förvirrade. Ensamma. I väntan på en plats fick han åka hem, hennes partner och stöttepelare. Hejdå älskling jag kommer tillbaka så fort det bara går. Ensam. Kanske hann hon inte fatta. Så hon bröt ihop över allt det nya. Kränkningen i att dela rum och att de andra kanske skulle genomskåda att hon faktiskt inte hade en aning om vad hon skulle göra med bebisen. Hur ska hon veta? Vem ska hjälpa? Alla förstföderskor är nya på det här. Grät. Rädd. Nån välvillig personal rullade iväg med bebisen. Ville såklart hjälpa på det sätt de kunde, avlasta.

Men F hann inte med. De sa med all sannolikhet vart de skulle men var ändå uppenbarligen för stressade för att hinna sitta ner och förklara, försäkra sig om att hon förstod. När hon berättar är det första gången. Tårarna rullar fullständigt ohejdbara ner för kinderna när hon berättar om rädslan i att inte förstå, att inte fungera och att vara ensammast i världen. Det är ingenting att anmäla. Ingenting att ta vidare. Barnet sov lungt i ett personalrum nån våning upp. Ändå är det ett trauma bland tusentals andra i en förlossningsvård som för länge sen slutade vara för oss. Sånt där som bara händer, när det inte finns plats på BB. En kvinna som letar efter sin nyfödde, och som innan hon ens valt hans namn fick uppleva avgrundsångesten i att tro sig ha förlorat honom.

Välkommen till svensk förlossningsvård.

Den som har det högst ocharmiga intresset av det kan läsa den här texten som en kritik mot vårdpersonalen. Den som gör det har jag inget till övers för. Den här texten ska läsas som en sida av vårt gemensamma problem. Personalen och patienterna. De knegande och de födande kvinnorna tillsammans. Läs gärna: http://ensammammaroker.blogspot.se/2018/04/om-kvinnosjukvarden-forakt-och.html för den andra sidan.

Många menar att förlossningsvården fortfarande fungerar. Fs berättelse är ett strålande exempel på hur ständiga neddragningar och effektiviseringar gjort att själva förlossningsskedet oftast ändå gör det, medan allting runt omkring har fått stryka på foten. Som jag skrev om i del 1 gör arbetsvillkoren att andelen barnmorskor stadigt sjunker. Samtidigt ökar förlossningarna. För en födande kvinna betyder det att hon inte kommer att ha tillgång till barnmorska under hela sin förlossning. Den personal som finns för henne har ofta jobbat extrapass, inte kunnat ta sina raster, få dygnsvila, käka eller ens gå på toa. Hur ska hon kunna vara trygg med det? Vad blir resultatet om vi översätter vårdpersonalens utsagor om att ständigt inte räcka till? Att aldrig kunna ge allt det som krävs? Det betyder förstås att vi aldrig kan räkna med att få all den vård, allt det stöd och den hjälp som vi kan komma att behöva. Självklart skrämmer det oss.

Idag finns 45 förlossningskliniker i Sverige. Sedan millenieskiftet har 13 enheter helt stängts ner.  Nästan en om året.

De kvarvarande klinikerna dras med ständig platsbrist och andelen förlossningsplatser i landet sjunker fortsatt. I sex län kan kvinnor ha så förbannat jävla långt som 30 mil att åka till närmaste förslossningsklinik. Dessa sex län täcker två tredjedelar av sverige yta. 30 mil för helvete!

Många har hört om bilförlossningarna, men ännu finns ingen statistik om fenomenet. Däremot vet vi att risken för allvarliga skador såklart ökar med transporterna och att det händer att barn inte överlever om de föds på vägen. Ska någon kvinna, något barn, i ett ”feministiskt” i-land behöva deala med den risken? Alltså, är vi smuts under deras jävla skor eller?

De fysiska skadorna på och i våra kroppar ökar. Det är belagt av socialstyrelsen att förlossningsvårdens pågående haveri särskilt drabbar unga kvinnor, arbetarkvinnor och kvinnor som kommer ifrån länder utanför europa, fan ni vet de flesta får inte ens en tolk närvarande (MINDBLOWING!!!! Inte. En bra hållpunkt är att om någonting är dåligt i det kapitalistiska patriarkatet är det garanterat sämre för dessa grupper). Vi vet att allt fler rika kvinnor köper doulor eller kör på hemförlossningnar för att slippa vara skosmuts.

”Målet med hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen” (3 kap § 1 Hälso- och sjukvårdslagen)

Tiden som kvinnor får stanna på BB minskar och är fett olika över landet. Sverige jobbar idag med de lägsta snitttiderna i EU. I gbg ska man hem sex timmar efter att man fött sitt andra barn! På sjuttiotalet chillade man i snitt 6 dygn på sjukan innan man åkte hem. Idag är det lite mer så, direkt hem till pappsen liksom! Bara det kan man ju skriva en ångestladdad avhandling om.

Det finns ingen obligatorisk efterkontroll för kvinnorna som skrivs ut från BB. Det är fan ta mig sjukt ändå, att de inte ens ska kolla hur det ser ut där nere, efter att ett barn kommit ut. Hem kommer hon, undrar vad som är normalt och inte. Ska det göra så här ont? Ska man kunna kissa? Har stygnen lossnat? Betyder ny svullnad att något är fel? Hur ska hon veta? Hur trött är det naturligt att vara? 

Den ständiga platsbristen på BB gör att kvinnor skrivs ut för tidigt med den självklara följden att de akuta återinskrivningarna ökar.

Ytterligare fler nekas återinskrivning och hänvisas istället till akutmottagningar. Samtidigt som hon avråds att ens åka kollektivtrafik och måste amma var tionde minut ska hon alltså ta sig till akutens väntrum, och sedan sitta där timme ut och timme in. Om hon nu ens kan sitta ordentligt ännu. Mitt i livets sköraste stund, där de flesta på allvar överväger om ett vinddrag kan vara livsfarligt för den lelle. Hur är det med alla sjuka människor på en akutmottagning va?

”Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården” (3 kap § 1 Hälso- och sjukvårdslagen)

De tididiga utskrivningarna innebär att skador inte upptäcks, de innebär stress och oro, och de innebär att psykisk ohälsa inte upptäcks. BB finns till för att en förlossning kräver eftervård, nån måste ta hand om henne och barnet, ge henne en chans att andas, låta barnet knyta an OCH kunna upptäcka allt som kan gå fel. Psykiska problem efter förlossning och som nybliven förälder är inte varken ovanligt eller direkt supermärkligt, folk blir crazy av mindre grejer så att säga.

Efter att man gjort abort skall man erbjudas en samtalkontakt. Alla SKA erbjudas möjligheten att prata om och bearbeta ingreppet. Men efter förlossning, då lämnas vi vind för våg. Säger det inte allt om hur jävla förlegad kvinnosynen fortsatt är? Aborten ses som onaturlig, hemsk och traumatiserande. Förlossningen, den är mest livets stora lycka och vårt ok att bära. Den är fortfarande tabubelagd och något man helst ska hålla tyst om. Denna sjuka nära-döden-upplevelse, den förväntas vi bara skaka av oss för att sedan gå in i moderskapets lyckliga självuppoffring. Där sitter vi sen, deprimerade med analfistlar, inkontinenta och asexuella.

”Hälso- och sjukvården ska arbeta för att förebygga ohälsa” (3 kap § 2 Hälso- och sjukvårdslagen)

Mycket tyder på att kvinnors rädsla för förlossning ökar. Och vem kan påstå att det inte är berättigat? Det är ännu inte belagt, men kvinnolobbyn skriver om hur förlossningsrädsla kan vara en av anledningarna till att andelen planerade kejsarsnitt ökar. Kvinnor vittnar om hur de är rädda att inte få plats, att föda i bilen eller att inte bli hörda i förlossningsrummet. Jag frågade en wifey om hennes förlossning, i en halvtimme berättade hon då om bilfärden från göteborg till varberg. Det var det som satt kvar i henne, en stressad vansinnesfärd med värkar och fostervatten i sätet. Kom då ihåg att vi givetvis har förlossningsklinik (obs bara en kvar) i gbg, men som har så dåligt rykte att kvinnor inte vågar åka dit. Det spelar egentligen ingen roll om det är berättigat eller inte, konsekvenserna i våra liv är desamma. Skräcken där i bilen, den satt hårdare i henne än krystvärkarna.

Platsbristen måste hanteras så, har du hört om helvetes-droppet? Oxytocin. Värkstimulerande. Med en nål i armen kan man gå till mycket kraftiga värkar från i stort sett ingenting. Inte alltid dåligt. Men oxytocin-droppet är svårt att kontrollera och uppges vara en av anledningarna till både väldigt utdragna förlossningar där man måste varva värkavstannande bedövning och värkstimulerande för att man inte lyckas balansera. Det uppges också som en möjlig anledning till många förlossningsskador, kroppen hinner inte med de kemiska värkarna och går helt enkelt sönder. Det pressade läget i förlossningsvården gör att man sätter värkstimulerande dropp för att skynda på förlossningar och göra plats åt nya födande. 

Det är med våra kroppar och psyken vi betalar för nedskärningar och platsbrist. Skattesänkar-svinen skyndar på oss tills vi bokstavligen rämnar.

Uppföljningen av de pengasatsningar som trots allt gjorts på förlossningsvården suger och det är svårt att veta vad som har funkat å inte, förutom det där superradikala med värdiga arbetsvillkor för personalen då. När det gäller bristningar, förlossningsskador och förlossningssätt finns ändå jämförbar statistik, men ingen uppföljning. Vi vet inte exakt varför vissa landsting har så mycket fler skador än andra, för ingen har brytt sig sådär hemskt mycket för att ta reda på det. Vi vet inte varför användningen av ryggbedövning varierar enormt mellan klinikerna. Men jag svär att den som ligger där och tror att hon ska dö men inte får nån EDA, hon skulle nog gärna vilja veta.

”Den som letar efter värdighet, jämlikhet, behovsprioritet och förebyggande av ohälsa får söka någon annastans än i förlossningsvården” ( Portalparagraf § skosmutslagen)

Nu är väl inte jag den som vanligtvis viftar med paragrafer. Främst för att de uppenbarligen bara gäller när det passar ändå. Hälso- och sjukvårdslagens inledande allmänna bestämmelser kan vi således avfärda som ett jävla snack. Men ja, det är för fan olagligt hur vi behandlas. Hur vi oundvikligen kommer att fortsätta behandlas så länge vi inte får kosta en spänn och vårt lidande kastas över den ekonomiska branten.

Ibland hörs de som talar om en respekt och makt via moderskapet. Det är lögn. Det finns ingen makt i moderskapet. För att den ska finnas krävs att arten strävar efter fortlevnad, då är det plötsligt vi som via våra kroppar äger den makten. Men mänskligheten när inget större intresse av att som art överleva. Om inte annat så syns de la på charad-nivån på folks, inklusive mitt eget klimatengagemang. Inte så noga hur det blir sen, för andra, idag är vi individer, autonoma enheter. Av samma anledning ses inte ansvar för barn som kollektivt, de har endast att göra med sina egna biologiska föräldrar. 

Ett samhälle som nedprioriterar den vård som behövs för kvinnor, och där i princip bara kvinnor arbetar kan aldrig vara ett jämställt samhälle. Ett samhälle som ger blanka fan i kvinnors hälsa, psyken och kroppar kan aldrig vara värdigt. Förlossningsvården är därmed en absolut grundläggande fråga för alla jävla idioter som gillar lag å ordning samt de som har mage å kalla sig feminister.

(Tack F för att jag fick skriva din story, LOVE)