söndag 8 maj 2016

SINGLE-PARENTING ÄR SJÄLVFÖRSVAR! Pt 2, om umgängesrätt och det valbara föräldraskapet

Ni vet ibland när man ska jonglera historiematerialismen och snabbmakaronerna så blir det så jävla överväldigande. Därför har jag mest ägnat mig åt heteronormativt penetrationssex, nytt jobb å sol det senaste. Hähä, life iz good. Men nu åter till ångesten. Så kommer del två. Det fick som sagt bli en serie, och det här inlägget måste förstås tillsammans med det tidigare inlägget om vårdnad. Det är så in i helvete svårt att förmedla historier om kvinnor och barn som kvävs i familjepolitiken på ett rättvist sätt. Internet svämmar ju också över av typ crazy-people som anser sig rättsövergreppade på en massa olika sätt. Det är därför jag inte bara vill lista trettielva sjuka events och sen låta er komma undan med å tänka att jag bara tagit upp de extrema undantagsfallen.

Mycket av gensvaret på inlägget om vårdnad, både från de som var på min linje och som tyckte helt fel, handlade om att man inte ska ta upp så ”extrema fall”. Grejen är bara: att det enda fallet som kan kvala in i den kategorien är det som aftonbladetskribenten tog upp. Incestpappan.
De andra är fuckin standard. Dels är problematiken med sucky-ass-dads rätt standard överlag. Sen är det dessutom så att i vårdnadskonflikter där det inte finns några ”ovanliga” anklagelser alls, kommer man sällan hela vägen till rätten. Det är liksom ingen idé. Vafan my point är liksom att det inte räcker att farsan är varken crazy eller pedofil för att man med säkerhet ska kunna göra sig av med honom. Fatta vad lite systemet bryr sig om en släng av klassisk omsorgsbrist då. 

Och återigen, varför är vi så övertygade om att en farsa alltid är bra att ha? Varför är faderskapet värt att bevara i sig självt? Man blir inte pappa för att man hade förmånen att komma i en kvinna en gång, man blir pappa om man kan vara och är förälder. Det måste förvandlas till något man gör, inte som man är.

 

Anyway. Umgängesrätt. Alla ungar som har två biologiska föräldrar har rätt att umgås med dem. Umgängesrätten är skriven som barnets rätt, det är ungen som har rätt att träffa sin förälder. Lagstiftningen reglerar umgänget med den förälder som barnet inte bor med. Allt som är inte är att föräldrarna delar exakt lika på boendet (asså exakt lika många dagar) kallas för att en är boendeförälder (mamma) och den andre umgängesförälder (pappa). So far so good.

För snubbar är föräldraskapet valbart. Alltså inte bara på kondom-eller-ej-stadiet utan under hela ungens uppväxt. Umgängesrätten är alltså barnets rätt. Jaha så bra då, men ett barn kan inte gå till domstol och kräva att få träffa en pappa som inte vill. Barn kan inte vara part i målet. I sista hand kan pappor begära snuthämtning av barn för umgänge, men big surprise, snuten hämtar då inte några farsor till ungar som väntar i hallen med stövlar och rygga på. Resonemanget är typ att det ändå inte blir nåt bra umgänge med en farsa som inte vill (no shit). Och självklart blir det inte det. Men umgänget ställs inte in för att barnet inte vill, om inte pappa går med på det. Eftersom umgänget är barnets rätt kan heller inte pappa förverka umgängesrätten. Alltså förenklat kan man säga att det spelar ingen roll vad pappa gör, för det är barnet som har rätt att träffa honom. Inte han som har rätt att träffa barnet. I verkligheten blir umgänget många gånger pappas rätt och barnets plikt.

Umgängesrätten är så förbannat helig att man att man kan få utdömt helt absurda saker. ”Typ sista torsdagen i månaden ska pappa och shorty prata i telefon i 30 min”. Utgångspunkten för utredningar om umgänge handlar om hur mycket och på vilket sätt barnet ska ha umgänge med pappa. Inte OM barnet ska ha umgänge med pappa. I den logiken blir till och med ett lagstadgat telfonsamtal vettigt. Znark. Som jag ser det så har alla barn rätt att få veta vem deras föräldrar är, om det själv vill. Men vi hamnar igen i, vad är en förälder? Är det lönt att betrakta en het natt med kladdigt avslut som ett faderskap?

I Sverige är lagstiftaren jävligt noga med att alla barn ska ha två föräldrar (eh om jag alltså inte fått fram det). Därför är Sveige det enda landet i världen som kan dna-testa farsor mot deras vilja för att fastställa faderskap.

En mamma som inte vill uppge vem som är far till barnet eller som inte ”medverkar till utredning” av det får inget underhållsstöd. Staten drar alltså in barnets pengar för att pressa mamman att uppge fadern. ”Fader okänd” finns i princip inte längre. 

 

En gång var jag på en föreläsning med en faderskapsutredare. Det var ca det sjukaste. Hon berättade om ett fall där kvinnan inte ville berätta vem pappan var. Till slut drog hon till med en story om att hon hade legat och solat på en strand. En tysk man hade kommit paddlade i en kanot. Han la till vid standen. De idkade älskog. Sen paddlade han därifrån igen. Hon visste absolut ingenting om honom. Men då, då började den jävla faderskapsutredaren att kolla upp kanotuthyrningplatser och frågade dem om ensamma tyska män. Hon kollade upp campingregister osv osv.. Ända tills den stackars wifeyn ”erkände” att ”pappan” var någon helt annan och att hon inte ansåg honom lämplig som farsa..
Sjukt skrockig och uppfinningsrik kvinna, men inte så jävla roligt när man tänker på att så fort faderskapet är fastställt så får han alla juridiska möjligheter...

Jag argumenterade ju i förra delen om att gemensam vårdnad är la gött om föräldraskapet också på riktigt är gemensamt efter separationen. Och att ensam vårdnad oftast är den vettigaste lösningen eftersom föräldraskapet inte sällan får kategoriseras som allt annat än gemensamt. Men, i kombination med umgängesrätten blir också ensam vårdnad rötet (SÅ jävla tröttsamt att allt ät rötet hela tiden). Eftersom pappan har umgänget och träffar barnet men mamman har allt det juridiska ansvaret skapar det en situation där han har blivit lagligen ansvarsbefriad. En våt jävla dröm, papi. Har mamman ensam vårdnad är det hennes ansvar att umgänget sker på ett bra och säkert sätt samtidigt som hon också åläggs det största ansvaret att se till att barnet och farsan har umgänge. HON är alltså ansvarig om barnet eventuellt far illa under umgänge, men hon är också skyldig att lämna ifrån sig barnet. Eh ja.. det skapar så att säga en något orimlig sits. Still gråting blod in that rävsax.

Att inte följa en umgängesdom kan bestraffas med böter, eller ”vite”. Därmed har i regel medelklassmamis större möjligheter då en del av dem kan ”välja” att betala vitet om de på något sätt inte tycker det är bra att åka till pappa. Maria Eriksson (fantastic lady) skriver i sin avhandling ”I skuggan av pappa – om familjerätten och hanteringen av fäders våld” om ett antal mödrar som tvingar sina barn till umgänge. De beskriver hur barnen skriker, gråter och slår för att slippa, och mamma måste svälja hårt och säga typ ”Gå nu. Du MÅSTE åka till pappa”.

En del av dem gör det för att de inte har råd med viten. Men för andra är den pikanta detaljen i lagstiftnigen som kallas ”umgängessabotage” den största anledningen att medvetet tvingas svika sitt barn. Eriksson visar också på hur familjerätten ålägger barnen själva att tala om för pappa att de inte vill träffa honom, i hopp om att han då skall backa. Återigen, blir det hans val...

Den yttersta konsekvensen av ”umgängessabotage” är att föräldern som ägnat sig åt denna brottsliga aktivitet kan förlora vårdnaden till den andre föräldern. Men vänta nu, tänker kanske ni, var det inte barnets bästa som skulle avgöra vårdnadsfrågan? Det skulle ju inte handla om ”rättvisa” mellan föräldrar? Hur kan man använda flyttad vårdnad som straff? Jo, för att man då argumenterar för att föräldern som inte ”kan se” barnets behov av den andre föräldern inte kan avgöra barnets bästa och blir därmed olämplig som vårdnadshavare. Så var det med det.

Ok men tänk er då efter en massa skit och oro och konflikter så tänker man typ att ”amen gött, nu får rätten bestämma så slipper jag bolla en miljon svåra beslut hela tiden”. Så beslutar rätten om umgänge, säg, varannan helg kanske. Domen är du skyldig att följa. Shorty ska åka varannan helg. MEN, om du är orolig för att han inte har det bra hos pappa så är du skyldig att inte släppa iväg honom. Det gäller bara sen då, att du kan bevisa att det var kefft hos pappa (och då snackar vi superduperrötet inte bara allmänt kass), för annars har du kanske bara umgängessaboterat, och inte följt domen...

Min girl ringer en kväll efter att ha pratat med nåt jävla ljushövve på soc. Hon har ringt och bett om hjälp. Hon vet inte hur hon ska kunna bedöma om umgänget är bra för hennes pojke. Hur ska hon kunna veta vad som händer hemma hos pappa? Hur ska hon veta att de gånger det har visat sig att pappa har lämnat barnet ensamt hemma nattetid eller då de inte ätit någon lagad mat på en hel helg har varit undantag? Knarkar han? Hur ska hon kunna veta det? Han är ju mer eller mindre crazy även på nyktran. Vad ska hon göra? frågar hon soc. Hur ska hon bedöma för att det ska bli rätt? Hur kan man vänta sig att barnet skall berätta, när det står mitt i konflikten?
Soc svarar: ”Jaaa, det är ju upp till dig som vårdnadshavare. Men om du har så svårt med de här bedömningarna så kanske vi måste komma fram till att ingen av shortys föräldrar kan ta beslut till hans bästa”.
Hon ba: "Jaha, ja, tack för hjälpen fuckface."

Ok så barn som inte vill träffa pappa eller mammor som inte tycker pappa är lämplig och därmed inte släpper iväg barnet kan straffas med ekonomiska medel, med polisverkställighet och med att förlora vårdnaden. Papporna då? Medan man kanske hade önskat sig en stupstock på det lokala torget med lite medeltidsfeel to it så finns det, SURPRISE, INGA SANKTIONER GENTEMOT FÄDER SOM INTE SKÖTER RELATIONEN TILL SINA BARN!!
Såhär gött står i en propostion till lagen:
”...Även om ingen sanktion införs kan en uttrycklig regel om förälderns ansvar inverka positivt. Det kan också utgöra ett stöd för en förälder som vill umgås med sitt barn men som möter motstånd från den andra föräldern liksom för en förälder som arbetar för att få till stånd ett umgänge mellan sitt barn och den andre föräldern...”
Lagsiftarna hoppas alltså att det faktum att de skriver att umgänget är bådas ansvar ska ha någon form av mirakulös pedagogisk effekt på pappor.. Eh. Nuff said.

För många blir morsor blir umgänget ytterligare ett arbete. Lagtexten erkänner inte på något vis umgänget som avlastning för mamman. En mummy jag känner ska lämna sitt barn för umgänge enligt dom, på arbetstid. Att hon då är i den unika situationen att hon egentligen måste vara på sitt arbete skiter tingsrätten i. Att hon måste jobba igen dom timmarna, meaning längre dagar på dagis skiter tingsrätten i. Det viktigaste är umgänget. Under tiden som umgänget pågår måste hon dessutom ständigt vara tillgänglig, ifall han inte skulle dyka upp till exempel, eller vilja avsluta. Det gör såklart att hon inte kan använda sina barnfria timmar. Eftersom umgänget inte är en avlastning så ska det inte utformas efter mammans behov av egentid eller arbetsliv..

Så ladies, vad fan ska man säga. Kanske orkar jag skriva en del tre. Kanske pickar patriarkatets nätkrigare ut mina ögon innan dess. Men för nu är mitt bästa tips att ta tåget över Öresund, uppsöka första bästa inseminationsklinik och bara do it yourself för fan. Faderskapet kan uteslutas för en ringa summa runt 5 lax. Hell, vem hade inte betalat med sin högerhand.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar