Om naturen, Danny T, Kalle-B och Göran G

Januari står för dörren. Istiden nalkas åter. I mitt vardagsrum sjunger en moraliserande liten animerad, amerikansk tiger:

”Vänner vill gärna hjälpas åt

Att klara av allting själv det kan bli svårt,

men det är roligt att hjälpas åt...”

Alla vi som bygger föräldraskapet som ett tilläggsprogram till netflix känner honom. Daniel Tiger, en liten välartad sprätt som lär barnen allt de behöver veta genom pedagogiskt framförda poänger via falsksång och kitchig animation. Medan sonen sitter klistrad framför teven läser jag om den verkliga världen. Om ett Sverige som stängt sina gränser och som sätter barnfamiljer på gatan. Välfärden grävs djupare ner under bottnen i takt med att Aleppo brinner inne. Förövarfarsor får vårdnad, flyktingbarn prostitueras. På akuten tar de emot en nedkyld dam som fått elen avstängd för flera veckor sen för att hon varit för förvirrad för att komma ihåg sina räkningar.

Tänker på allt han inte vet, min lille sparvunge. Han ljuger för honom, tigerjävlen. Dövar vi vårt självförakt genom att lära barnen om en värld som inte finns? En värld som är vad den borde vara. Exakt när var det vi tappade tron på oss själva?

Vi ba: ”Varsågod barn, en glättig kuliss! När du blir stor får du lära om allt. Alla tycker egentligen det är förlegat att hjälpas åt. Surprise!”

Har den konservativa högern patent på biologin? Jag är i alla fall skitskraj för den. Hela jävla vänstern får noja av att råka närma sig biologiska resonemang. Det värsta som kan hända i en feministisk diskussionstråd är att råka snudda vid köttet. Det är som att vi är rädda att närma oss biologin av rädsla att den på riktigt skulle legitimera svineri. Besegra oss. Det kan den inte! Göran Greider skrev nåt, typ såhär: dagens ungas konservatism kanske inte främst ligger i att de har uråldriga moralistiska värderingar utan mer i att de gett upp hoppet. Alltså att den biologiska idén om människans rötna natur får oss att tänka att kapitalismen är den enda vägen. Mänskligheten är liksom för jävla keff för allt annat, socialism fungerar inte i praktiken för egentligen är det helt naturligt för oss att köra solo. Rätt över alla andra.

Men vi är inte rötna! Kan vi prata om vad vi är? Finns det en mänsklig natur? Inte som att vi ska börja snacka frontallober men, vad är det mänskliga?

 

Vad vi tänker om vad mänskor egentligen är för nåra lirare är avgörande. Är flyktingar lycksökare? Är fattiga arbetsskygga? Är sjuka bidragsfuskare? Är övergreppade kvinnor lögnaktiga? Allt det där, det passar in i den liberala människosynen, där vi alla är som Ison och Fille sa: ”vårt egna reslutat utav egna keffa val”.

Vilken är egentligen vänsterns människosyn? Vår idé om vad vi är.

 

VEM FAN ÄR JAG EGENTLIGEN? Inte vet jag, men Marx tänkte sig att vi är nåt alldelles särskilt. Om vi inte hade nåt inneboende (biologiskt) mänskligt i oss så skulle systemet inte göra oss olyckliga. Alienationsteorin börjar visserligen med att arbetaren förlorar kontakten med den hen producerar men den slutar i att människan har gjorts till en främling inför sig själv. Genom att bli en maskin, att nekas sin kreativitet, sin skapadeförmåga och sin relation till andra tappar hon greppet:

”När människan står inför sig själv, så är det en annan människa hon står inför”

Vi alieneras, görs till främlingar inför varandra. Kort sagt så gör systemet oss till idioter. Det främlingen dolde för Carola var att han blivit en avstängd, köpgalen, dumknullad terrier. Men om vi är helt och hållet ingenting, bara konstruktion, varför gör det då så ont? Varför anpassar vi oss bara inte till hundlivet? JOMEN FÖR ATT DEN MÄNSKLIGA INNEBOENDE SÄRSKILDHETEN ÄR RÖD. GEMENSKAP. SOLIDARITET. TILL OCH MED LOVE OM VI SKA BRE PÅ. ”Att klara av allting själv, det kan bli svårt”

Ja menar nyliberalism, det är en fin tanke. Men det fungerar inte i verkligheten. Tänk så härlig världen vore, utan förtryck, slaveri, våld och pervertion. En värld av autonoma, rationella, ansvarstagande konsumenter med precis samma möjligheter att skapa sina liv till vad de önskar att de vore. En värld där det blodtörstiga djur en del kallar ”marknaden” alldelles magiskt kunde balancera det vi efterfrågar till ett lämpligt, rättvist pris och där den som är missnöjd bara kan välja något annat. Som små animerade lallande tigrar kan vi förverkliga oss själva på ingens bekostnad. Liberalism är det bästa systemet, i den rationella utopin. Men vet ni vad?

 

Jag vägrar med varenda jävla cell i min kropp att köpa att vi är icke-sociala, ständigt uppåtsträvande egocentrerade varelser. Att vara vänster kräver att du inte går på att vi alla egentligen är ena blågråa småekonomer.

 

Sorry djurrättsligan, men människan är nåt alldelles visst: ett solidariskt djur. ”För det är roligt att hjälpas åt”.

Hittar ett kvitto där jag med rafsig handstil har skrivit ner att nån sagt att vi ”lever i en värld av skam”. Trots den extrema depp-faktorn på det så har få lyckats beskriva vad fan det är vi sysslar med så enkelt. Inte ens de stora vinnarna är lyckliga. I den rika delen av världen konsumeras mängder med antidepressiva, ångestdämpande, prestationshöjande, verklighetsavstängande tabletter. Asså inte för att jag är varken Xare eller hippie men really, borde det inte vara roligare att ha lyckats? ”De rika har väl sina problem” säger folk för att inte gå borderline under sina finanskriser. Men om inte ens de som maxat pallar trycket, då är det fanimig dags för socialism. Rätt trött på att chilla med barbari, för att snacka med Rosa. Dags att hoppa av tåget med slutstation: NOWHERE.

 

Såg Karl-Bertil på julafton:

”Det var en gång en jul för länge sedan, då man ännu kunde se fattiga människor gå omkring på gatorna. På den tiden var det ingen skam att vara fattig...”

Asså let me tell you att den gode Kalle B hade fått hjärtinfarkt av en sväng i nordstan. Ett besök på norra hisingens socialkontor hade knäckt honom. Benz-torsk direkt. I det liberala haveriet är det skamligaste av allt att visa upp dess baksidor. De mänskliga bevisen på valfrihetens begränsningar trängs undan, för att ingen ska få veta att det inte är valbart var eller av vem man skall födas. Ingen valde skjulet i bulgarien. Ingen valde villan i askim. Det bara hände och vi skäms så ofantligt när vi påminns. Det är ovärdigt såklart, men är det också onaturligt?

Vi är inte kannibaler. Som ett gäng pitbulls hetsade mot chihauhor i ett källarförråd. Äta eller ätas, träna för vinstbringande kamp. Kapitalismen gör oss kanske till egoister, men vem fan är rationell? Mest blir vi olyckliga, uttråkade, missunsamma skitfolk. Med all rätt.

 

Kanske är inte istiden Januari-Februari. Den är psyket under kapitalismen.

Hela mitt liv har jag sökt klimax. På psykologiska finns tusen termer, på vanlig svennelingo är jag en kicksökare. En otillfredställd människa. En natur-nekad jävel. Men lyckan är inte ett tillstånd man kan befinna sig i nån längre stund. Jag tänker mig lyckan som korta ögonblick av pumpande tillfredställelse. Det behöver inte vara en besvikelse att bestämma sig för det, men man måste åtmindstone kunna få leva sitt liv i en mindre destruktiv värld till vardags. Klimax då och då, socialism i övrigt. Det är för fan naturligt.

Jag ska oväntat nog fimpa den här rökpausen med Greider igen, för vad är det inte fastnat i om inte som han så gött la det: ”Ett fyrverkeri av dumheter”.

”Att klara av allting själv det kan bli svårt, men det är roligt om vi hjälps åt”

Gott nytt mina vänner