SINGLE-PARENTING ÄR SJÄLVFÖRSVAR! Pt 1, Om vårdnad och att ha hjärtat som gisslan

Ok det blir lite tungt det här. Och svårt att inte låta som världens rättshaverist (who aint tho). Idag ska vi prata om familjepolitik. De kramgoa velournissarna te svenska farsor är worldfamous för sitt exemplariska engagemang i sina barn. Mycket av familjepolitiken har ökad jämställdhet som mål, och är tänkt att styra åt det hållet (se pappamånader, jämställdhetsbonus). Också lagstiftningen runt barn och deras liv har formulerats av staten för att skapa jämställdhet. Men en lag är nåt annat än en socialförsäkring och det borde vara helt otänkbart att använda lagstiftning på det viset. 

 

Men, lagen är alltså medvetet och uttalat verklighetsfrånvänd och tänkt att skapa en verklighet som inte finns. Rättssäkert, gubbjävlar.

Lagstiftningen och dess pissiga praxis rörande kidsen i separerade (eller aldrig-existerande) familjer är uppdelad i tre områden: vårdnad, boende och umgänge. Många beskriver föräldraskapet som ett av de jämställdhetsområden som går allra sämst. Igår (2016-04-16) skrev Kerstin Weigl i aftonbladet om ytterligare en far som förgripit sig sexuellt på sina döttrar, OCH som tilldöms vårdnad och umgänge. Politiken runt barn och separationer är ett ångestladdat jävla slukhål som varken journalister eller det offentliga samtalet riktigt har pallat med. This shit iz zo complicated att jag tänker mig en serie om minst två, kanske tre delar. I den här första, ska vi bara snacka om vårdnad.

Juridisk vårdnad har inget med att ta hand om ungarna att göra. Vårdnad är ”ansvar och bestämmanderätt över barnets personliga förhållanden”. Även den mest kritiske läsaren kan ju tro att ”Gemensam” eller ”delad” vårdnad skulle betyda typ att man bedömt att: de här två föräldrarna är båda lämpliga och är beredda att tillsammans dela på föräldraskapet. Nänä, means nothing like that. Alltså, en jävla massa föräldrar (läs:farsor) som varken tar hand om eller bor med sina barn har ändå rätt att bestämma över deras liv.

Framför mig har jag en vårdnadsutredning. Ett barn på femton säger återkommande i utredningen att hen inte vill träffa sin pappa, hen vill inte prata med honom och hen mår bättre när de inte har kontakt. Att barnet mått bättre sen kontakten upphörde bekräftas av skolan och mamman. Därför konstaterar familjerätten att pappan och barnet inte bör ha något fastslaget umgänge (de skall alltså inte träffas). MEN, de ser inget hinder för att han skall tilldelas vårdnad.

De skall inte träffas. Men han ska vara med och bestämma, asså vad är det? 

Den absolut vanligaste ”lösningen” bland par som splittar är att man har gemensam vårdnad men barnen bor hos mamma och har umgänge med pappa. Systemet värnar farsors ”rätt” att ta beslut om sina barn, samtidigt som detta inte medför några som helst omsorgskrav. Vårdnad har heller ingenting att göra med hur mycket man träffar barnet. Man måste inte ens ha vårdnad för att ha barnet boende hos sig. Att nekas vårdnad betyder alltså inte på något sätt att man nekas kontakt med barnet. Eftersom morsan bor i ihop med barnen betyder det att farsan också kan besluta om hennes liv (tex vart hon ska bo). 

”Gemensam vårdnad” kan alltså vara ett lagstadgat sätt för en daddy att fortsätta bestämma över en familj som han inte längre är en del utav. Så var det med rätten att skilja sig. Tough luck, wifeys.

Ni vet, han har typ ungens namn tatuerat i old-english på bröstet och gillar å visa gulliga bilder på krogen. Han skulle ”göra vad som helst” för sin unge, allt utom att typ koka snabbmakaroner en onsdagseftermiddag eller försöka hantera trots med pedagogiska samtal. Hähä, ok även om den här brösttatuerade pappagruppen är väl representerad så finns otillräckliga fäder i massor av skepnader. De kanske mest problematiska är de framgångsrika medelklassfarsorna som kan tala för sin sak och som känner till systemet.
  

Men oavsett vem det är, varför ska en person som inte tar hand om ett barn ha vårdnad? Makes no sense. 

Den som känner ungen, som ger den mat, som tröstar den när den är ledsen och som lär den saker om livet måste såklart ensam ha bestämmanderätten. Inte minst för att den genom att den typ bygger hela ungens liv såklart blir bäst lämpad att avgöra vad ungen behöver. Den vars liv måste begränsas, prioriteras om och författigas måste ha rätt att trots det forma sitt liv så gott det går. För även om ett barn för många är det mest fuckin fantastiska som finns, så är det hard work. Diskussionen går ofta i spåret som att mammor har fått allt det goa, och nu måste de dela med sig till farsorna. Men det är svinjobbigt att va förälder. Alltså, om man delar lika på kneget, kan man bestämma lika. Annars borde det vara uteslutet.

Förutom den något klassiska statliga idén om att det blir jämställt när snubbar bestämmer så finns också idén om att genom gemensam vårdnad skapa ”ett nytt faderskap”. Ett faderskap som inte är typ att kontrollera sin fru, tjäna pengar och skälla på barnen. Utan ett där vardaglig omsorg och kärlek ska ingå. MEN VEM FAN KLÄCKTE DEN HELT SJUKA IDÈN OM ATT DET KUNDE KIRRAS GENOM ATT INTE FÖRST BELASTA FÄDER MED OMSORGSANSVAR!? Resonemanget är typ att om har tur så kanske det kommer som en lycklig bonus. 

Farsorna har fått rätten innan de har gjort jobbet.

Jag har ytterligare en vårdnadsutredning framför mig. I den konstaterar familjerätten att pappan utsätter sin före detta fru för psykisk terror när han ringer henne flera gånger varje dag och vill prata om sönerna. Mamman berättar att hon upplever att det han egentligen vill veta är vad hon gör, vart hon är och med vem. Familjerätten konstaterar att det är av största vikt att pappan upphör med det här ”beteendet”. De skriver att de upplever att hans vältalighet och insikt i problemet som syns i utredningen bara är ett resultat av att han är under, just utredning. De konstaterar att om pappan inte upphör med ”beteendet” är det bättre att mamman får ensam vårdnad. OCH SEN, (SURPRISE!!) FÖRESLÅR DE TINGSRÄTTEN GEMENSAM VÅRDNAD. Om pappan tilldelas vårdnad kan han själv få tillgång till information från bvc och förskola och sånt. Då ”behöver” han inte trakassera mamman längre.

Tråkigt att de glömde att hon nu alltså måste samarbeta runt alla större beslut med en man som trakasserar henne. Tråkigt att de glömde att det såklart inte är bra för barnen om föräldern som tar hand om dem mår dåligt. Lagstiftningen erkänner inte kopplingen mellan mammans (boendeförälderns) mående och barnets mående. Om en lösning är psykiskt påfrestande för föräldern är det inte relevant så länge beslutet anses vara ”barnets bästa”. Asså det tål å sägas igen: gubbjävlar!

Med gemensam vårdnad återskapar systemet den 100 % oupphetsande livsformen kärnfamiljen (statens intresse av detta to be continued another time). Med farsan som beslutsfattare och glass-liseberg-äta-chips-till-frukost-gig-varannan-helg-umgänge-om-han-känner-för-det kan kvinnan ändå inte styra sitt eget liv, trots att relationen är finito. Lagstiftningen är utformad som att alla vårdnadstvister består av två precis lika bra föräldrar som typ slåss om en begränsad resurs, som är barnet. När laggubbarna skriver att alla barn har rätt till ”god och nära kontakt med båda sina föräldrar” skapar de en bestämmelse som inte överhuvudtaget tar upp kvalitén på de här föräldrarna. 
 

Kvinnojoursrörelsen har länge hävdat att det inte går att använda lagen i fall då pappor är varken mer klassiskt olämpliga eller då de också är förövare. Två biologiska föräldrar är barns bästa, never mind reality.

Forskning visar, att kvinnor genom gemensam vårdnad inte bara görs huvudansvariga för att ta hand om barnen utan också för att upprätthålla relationen till pappan och ”hålla kvar” honom i barnens liv. Tanken är ofta att om farsan inte får vårdnad så finns risk att han drar och därmed blir en ”frånvarande far”. Vilket är ca det värsta som kan hända i lagstiftarens ögon.

Vi andra ba: YES ASSÅ, HES GOOONE

Lagstiftaren ba: NEJNEJ VI DÖMER DIG TILL ATT ALLTID BEHÖVA ”KOLLA AV” ALLA BESLUT MED EN PERSON SOM SKITER I!

Om man på allvar bedömer att han kanske kommer dra, är det så gött att ge honom vårdnad då? Säger inte det tillräckligt om hans föräldraskap? Detta är konsekvensen av att gemensam vårdnad används för att "garantera barnets kontakt med båda föräldrarna". 

Barn far illa av långdragna tvister. Eftersom man vill undvika att ”någon förälder” lackar och stämmer igen (man kan stämma om vårdnadsfrågor hur många gånger man vill) om hen inte får vårdnad så förespråkas ibland gemensam vårdnad för att ”ingen ska vinna”. I en proposition till lagen kan man läsa den här fullkomliga reträtten inför kränkta farsor:  

”...torde förhållandena vara sådana att den ena maken förhållandevis lätt kan acceptera att den andre får ta hand om den faktiska vårdnaden, om han bara själv får stå kvar som rättslig vårdnadshavare jämte den andre” 

"Förhållandevis lätt" går han med på att bara ha rätten, utan att göra jobbet. Eh..

 

Sen -98 ska domstolarna döma till gemensam vårdnad om det inte finns jävligt starka skäl som talar emot det. Märk väl också då att bevisbördan för de där starka skälen hamnar på mamman. I sin jävligt korta text (aftonbladet 2016-04-16) skriver Weigl såhär:

”Vi har här inte mindre än fem barnpsykologer som menar att flickorna utsatts för sexuella övergrepp av sin pappa. Tingsrätten anser att pappan ska behålla vårdnaden, och börja träffa barnen. Domen ligger på mitt bord, lämnar mig ingen ro. Å ena sidan, står det, kan inte uteslutas att barnen har utnyttjats av pappan - men kan inte heller uteslutas att barnen mår dåligt av andra orsaker.”

Det här är ett på många sätt extremt fall. Men det är inte alls unikt. Domar som den här är den yttersta och vidrigaste konsekvensen av den könsneutrala, samförståndsinriktade och verklighetsfrånvända lagstiftningen. För att hantera sån här skit, typ när barnets farit illa av den ena vårdnadshavarens missbruk, våld eller övergrepp kan man sen 2012 ge vård och stöd till barn utan båda vårdnadshavarnas godkännande. Men frågan kvarstår: Hur i helvete kan de ha vårdnad över huvudtaget? Asså när man till och med måste göra undantagsbestämmelser för att barn traumatiseras och det inte ska bli för sjukt...

En mummy jag känner satt på samarbetssamtal (på familjerätten) med sina barns pappa. Där berättar han en massa crazy grejer som gör att både familjerätten och hon blir fett oroliga för barnet.

Efter mötet säger familjerättssekreterarna TILL HENNE:

”Du måste gå in och begränsa umgänget nu, annars kanske vi måste bedöma att DU brister i ditt föräldraansvar.”

Hon begränsar umgänget (efter hot/råd från soc). Han aktiverar rättsväsendet och stämmer henne till domstol.

Hon riskerar i rätten både att lastas för att ha ”saboterat” pappans och barnens relation och/eller för att inte tillräckligt ha skyddat barnen från att fara illa i kontakten med sin pappa.

Det är för fan så man kan gråta blod i sin rävsax.

Knaset ligger inte i tanken att föräldrar skall samarbeta eller tillsammans ta hand om sina barn (det vore ju fab). Knaset är att ”föräldrar” egentligen betyder pappor och mammor och att de två är inte samma sak (än). Det är som att den svenska jämställdhetsidén på det här området har ballat ur och slagit över till kvinnors nackdel. Det ”jämställda” föräldraskapet är på kvinnors bekostnad. Så länge ett par lever tillsammans uppfattas inte mammans (ofta) ”speciella” relation till barnen som nåt konstigt. En del tycker till och med att det är ”fint”. Denna relation är byggd utav att det är hon som tar huvudansvar för praktisk organisering, kärlek och omsorg. Många fäder bygger sitt föräldraskap typ som ett tillägg till mamman, alltså han typ ”hjälper till”. Det är vanligt att mammor måste tolka, förmedla och förklara barnens behov och känslor till pappan (och tvärtom) för att hans relation till dem skall fungera. Grejen är att om paret gör slut å hamnar i tvist så uppfattas denna ”speciella” relation till barnen som en orättvis fördel som mamman har, och som systemet ska kompensera. Det passiva föräldraskapet funkar inte längre för farsan. Eller jo! För när domstolen då tilldömer gemensam vårdnad åläggs mamman att fortsätta med detta kärlekskneg trots att relationen är avslutad. Så var det med rätten att skilja sig. Tough luck 2, wifeys

Jag har en tredje vårdnadsutredning framför mig. I den konstaterar familjerätten att pappan ständigt brister. Han är liksom inte helt fucking crazy men han glömmer barnets läkartider, han skriver inte på papper i tid, han missar jympa-kläder och vettiga ytterkläder efter rätt årstid. I utredningen berättar mamman att hon brukar smsa å påminna när barnet är hos pappa. Att hon brukar skriva listor med vad som ska med till skolan vilken dag, att hon helt enkelt roddar hans tillkortakommanden. I utredningen berättar mamman att hon nu har slutat rodda, för att det ska kunna visa sig att pappans föräldraskap brister. Familjerätten konstaterar att pappan brister, MEN att MAMMAN OCKSÅ brister genom att hon vet att det drabbar barnet när hon slutar rodda farsans skit, och därmed har hon inte prioriterat barnets bästa. Resonemanget går sen ut på typ att eftersom ingen av föräldrarna är perfekta kan de kompensera varandras brister och ha gemensam vårdnad.  

ASSÅ JAG ORKAR INTE. Märk väl att detta är helt lagenligt. Detta är betydelsen av att ”vårdnad inte ska handla om rättvisa mellan föräldrar”. Detta är att dölja och bevara kvinnors merarbete. Och vilken mor, kan i längden sluta rodda, när hon vet att det bara är barnet som drabbas. Självklart påminner hon om vinterjackan så barnet inte ska frysa på skolgården. Självklart kommer hon att själv ta alla läkarbesök för att barnet inte ska bli sjukt. Självklart kommer hon att fixa jympa-kläderna för att hennes barn ska slippa vara den enda som inte kan vara med jämt. Det är ingenting annat än en känslomässig gisslan-situation.

Det finns en klatchig myt om typ frånskilda häxor som ”använder barn som vapen” och som inte vill att deras barn skall ha en far osv, osv. Hur många gånger har ni hört den liksom: 

”ÅH BUHU JAG TAR INTE HAND OM MITT BARN FÖR JAG FÅR INTE”, 

Den här standard-lip-lögnen går igen både hos lagstiftaren och hos socialtjänsten. Pappalobbyn har drivit en öppet antifeministisk agenda för fäders rätt. De har typ hi-jackat en massa jämställdhetsargument och utpekat föräldraskapet som ett område där män är könsförtryckets offer (Mer om de här pigsen längre fram). Det sjuka är att de har varit mycket framgångsrika och lyckats götta in den här skiten hos folk i allmänhet likväl som i systemet (Zarembas artikelserie i DN förra våren är ett strålande exempel på den här mediala bajsstormen. PS han sågades också gött vid fotknälarna av Ekis ekman. Googla det.).
I verkligheten finns mycket små möjligheter att neka en far ”rätten” till sitt barn.

Kvinnor som tvingas fly sina män och tar barnen med sig kan dömas för ”egenmäktighet med barn”. Det betyder typ att man utan lov har ”fört bort” barnet från en av sina vårdnadshavare. Drar hon och lämnar barnen kvar (fet risk) kan hon lastas i rätten för att inte ha tagit sitt vårdnadsansvar och skyddat dem. Fly får man såklart, men det kräver att rätten tror på kvinnan och barnets historia OCH bedömer att mannen utöver det han gjort är att betrakta som en olämplig vårdnadshavare, vilket inte på nåt sätt är självklart. 

Efter att reformen om ökad användning av ”gemensam vårdnad” -98 ballat ur och lett till att domstolarna systematiskt dömde ut gemensam vårdnad även i fall där det var uppenbart att det aldrig skulle funka gjordes ett tillägg 2006. Det går ut på att domstolarna särskilt ska se till en förälders ”förmåga att samarbeta med den andra föräldern”. Efter detta ökade antalet domar om ensam vårdnad något, men allt är fortfrande skit ärligt talat. Tillägget 2006 har lett till att mammor som inte stämmer av alla större beslut, eller som inte vill utöka umgänge, eller vad det nu kan vara, oavsett sina skäl, hela tiden måste förhålla sig till risken att bli anklagad för samarbetssvårigheter. 

Crazy-ex-wife-myten tillsammans med svårigheterna att bevisa flera års händelser i domstol blir tillsammans ett fett dåligt utgångsläge som kan resultera i att hon förlorar vårdnaden. Därför går många med på saker de egentligen inte tycker är bra för barnet, för att förlora vårdnaden vore än värre. 

Så sitter många kvinnor med hjärtat som gisslan, i ett system som är hopplöst patriakalt och verklighetsfrånvänt. För trots att jag inte vill göra en lip-historia här, måste man komma ihåg, att det figthen handlar om, är de som utgör hela våra hjärtan, våra barn. Ett vårdnadsbegrepp kopplat till omsorg och närvaro i barnets liv tillsammans med ett erkännande av mammans (boendeförälderns) och barnets intressen som gemensamma hade varit en feministisk och barnrättslig revolution. DET OCH LITE JÄVLA DECENCY.

Nästa gäng dödar vi umgängesrätten.

Pöss