Om att vara ett jävla offer, shablonövergrepp, skallkrossande och heder

”-Hit! Passa! Vrålade Fanny som fortfarande hade ett bra läge.

Karin sparkade till bollen. Den hamnade rakt framför fötterna på Högalids vänsterback, som passade den vidare och så var den på vår halva igen. Deras bästa målskytt fick den och Maja var en tiondels sekund för sen.

-Mål! Skrek dom. MÅL!

Fanny gick fram till Karin och ställde sig tätt intill henne.

-Va fan gör du, ditt jävla offer, sa hon.”

Så inleds boken (som blev den briljanta ungdomsfilmen) "Sanning eller konsekvens" från 97. Snacket slår direkt fast makten, vilket också är hela syftet. Det blir effektfullt för att det inte dras en ramsa med fula ord, den förekommer inget våld. Det är bara de där superladdade orden. Jävla offer. Fanny inte bara gör Karin till ett offer. Hon pissar på henne för att hon är ett.

Idag ska vi prata om att vara ett "jävla offer". Bland det mest föraktade och ömkansvärda en människa kan vara.

Min homie tjötade härom dagen om den mindre begåvade liberala devisen: ”Vägra vara ett offer”. Ni vet, som att det är något valbart. Diskussionen om offerkoftan som nåt jävla gött mysplagg som olika lipsillar sveper in sig i för att kunna glida genom livet lättare. I verkligheten är offerkoftan en blöt tvångströja i tovad ull som patriarkatet drar över huvet på kvinnor och andra som inte kvalar in i killarnas lag.

Det finns två kategorier offer. Den första är de tidigare nämnda gnällspikarna i myskoftan, de andra är ”de riktiga” offren. De som reagerar som man ska på kränkningar, våld och övergrepp. De som är tydligt traumatiserade, kan visa fysiska skador eller som utvecklar psykiska problem. 

Efter inlägget om pappors våld mot mammor (”Om M och det svarta hålet”) fick jag olika reaktioner. En del av dessa kvalade in i den klassiska gosskören som brukar gala igång när mäns våld diskuteras. Det är de som tycker det är fruktansvärt, hemskt och FULLSTÄNDIGT OBEGRIPLIGT vad kvinnor ”tyst accepterar”. Som att problemet med mäns våld är att kvinnor inte lämnar. När vi snackar på det sättet är vi inte bara hyfsat okunniga utan vi kränker också dessa kvinnor ytterligare. Om man har förstått historien om M i mitt inlägg så ser man hur kvinnan hela tiden handlar. Ingen bara ”accepterar” eller ”tiger”. Men strategierna kanske inte är de som andra tycker är de bästa. Så, fuck andra och vad de tycker.

Alla kvinnor utvecklar sina strategier för att hantera mansdominans at all times. Det handlar inte bara om våld, det handlar om allt ifrån att möta män i diskussioner till att parera och hantera reda övergrepp. Men oavsett det ständiga, aktiva motståndet kan ingen människa välja om vi ska vara offer eller inte. Ett offer blir man av att någon annan handlar. Hur jävla mycket man än gör själv när man blir utsatt, är man ändå, ofrånkomligen ett offer för en gärningsman. Förnekar vi offrens existens måste vi samtidigt sudda ut gärningsmännen. Man behöver ju änna inte va Einstein för å räkna ut vilka som skulle tjäna på det. I en liberal tid av individualism och ständig strävan efter självförverkligande är det fult att ”låta sig” kuvas och kränkas av någon annan. Men om alla ska upp, kommer några trampas ner.

När mina Queens berättar om incest, våldtäkter, misshandel, kränkningar, hot och brustna hjärtan berättar de alltid samtidigt om vad de själva gjorde. Hon som inte sa nej, men som fejkade en orgasm för att han skulle bli färdig snabbare. Hon som bad honom göra det igen för att ändå känna att hon kunde kontrollera nåt. Hon som aldrig var hemma när fotbollskanalen.se visade förlust. Hon som ägnade timmar åt att förklara för honom varför hon blev ledsen. Hon som valde att minnas att han var snäll efteråt. Hon som låtsades att hon inte hörde vad de skrek. Hon som tog emot hans ursäkt innan han dog. Hon som tänkte att en gång är bättre än två. Hon som (man vet aldrig) har en kniv i lådan brevid sängen. Hon som inte grät. Hon som grät varenda jävla dag i ett års tid. Hon som aldrig sa ett ljud, men som flyttade hemifrån så fort hon kunde. Hon som (bara ifall) har en yxa i köksskåpet. Hon som tänkte att om jag lugnt förklarar hur olagligt det här är så låser han upp. Hon som låtsades att hon sov. Hon som åt p-piller i hemlighet. Hon som gjorde vad fan som helst för att hantera och skademinimera.

 

En del av dessa kvinnor är jag. De andra är kvinnor jag mött och som jag hyser den största respekt för. Vi är alla offer. Det kan vi aldrig välja bort. Men ni kan välja att se hur vi kämpade.

Alexander Alvina Chamberland beskriver i boken ”Allt som är mitt. Våldtäkt, stigmatisering och upprättelse” hur hen upplevde en sorts ”feministisk skam” efter övergreppet som hen utsattes för. Att som "frigjord" och övertygad feminist inte ha slagits, skrikit och kämpat emot som man ska. Boken är knappast det mest uppfriskande jag har läst, jag håller inte med författarna om huvudargumenten, och ärligt talat läste jag aldrig ut den. Men jag tror många av oss kan relatera till den feministiska skammen. Även i en rörelse som utger sig för att förstå och känna igen patriarkatet skuldbelägger vi varandra där den som är mest förtyckt är den som är den sämsta feministen. För jävligt faktiskt.

Eftersom mänskligheten inte utvecklats tillräckligt för att kunna se offerskap och styrka i samma person måste man vara antingen eller. (se uttalanden som: ”Det är väl ingen som kan sätta sig på dig”, ”hon som är så medveten”, "att du kunde låta honom göra så?" BLA BLA). Man måste fråga sig då, vilka är det vi tänker oss egentligen blir utsatta för övergrepp? Vilka är dessa helt handlingsförlamade stackars obildade kvinnokollin som de goda feministerna ska frigöra? De finns inte. Att vara feminist innebär inte att man har hittat en upplyst väg till att helt kunna utesluta patriarkatet ur sitt liv. Att vara feminist är att hata patriarkatet och vad det gör med oss och alla som inte omfattas av manligheten.

Fixeringen av offerskapet och hur det ska se ut fuckar med folks hjärnor. Många har lyft fram hur vi ibland pratar om våldtäkt som det slutgiltiga, det värsta som kan hända en människa. Ibland hävdar folk att det är värre än döden. Och ja, våldtäkt är ett jävligt allvarligt brott. Men de förenklade bilderna gör att både offer och gärningsmän har svårt att förstå vad det är som har hänt. Om det överhuvudtaget var ett övergrepp. Offret är varken apatiskt eller söndertrasat. Gärningsmannen är varken särskilt djurisk eller Breivik. Kanske var det inte våldtäkt? Våldtäktsoffer vittnar återkommande om att de blivit ifrågasatta som offer för att de gått till jobbet dan efter, fortsätter ha sex ibland eller helt enkelt gör nåt annat än å stirra in i väggen 24/7. 

Idén om sexuella övergrepp som ”det värsta” är också en funktion av den svenska (JA den svenska) hederskulturen. En kultur där kvinnor år 20- jävla 16 värderas efter på vilket sätt, hur ofta och hur mycket hon har rörts av en man. Där en kvinnas värde fortfarande dalar i takt med med hennes dygd. Mäns reaktion på berättelser om övergrepp är oftast ilska. Jag vet inte hur många snubbar jag mött som erbjudit sig att slå in både en och annan skalle (se ”pedofiler och våldtäktsmän är också människor – minst tre meter under marken” höhöhö-inställningen). Alltså det är klart att skullbashing inte alltid är en helt röten idé. Men varför tror de alltid att det är det vi vill ha? Vad sägs om en kramjävel? Vad sägs om att du säger till henne att hon är övergrym. Att man kan vara ett offer, men ändå vara stark. Att man kan vara kränkt utan att vara förbrukad. Det här evinnerliga skallkrossandet kan vara ett sätt att ”vägra vara offer”, genom hämnd. Men det är också ett sätt för män att återupprätta en kränkt heder.

Ibland hörs de feminister som tycker att vi ska sluta prata om ”starka kvinnor”. Som menar att styrkeidealet är ett manligt värde som varken kvinnor eller män bli lyckligare av att sträva efter. Men kanske är det snarare definitionen av styrka som är problemet. Att vara stark är inte att vara varken oberörd eller okränkbar. Att vara stark är att göra vad man kan. Och ladies, fuck me vad starka ni är! När vi erkänner alla "jävla offers" styrka ger vi dem erkännande i en redan skuldbelagd tillvaro. Vi tror på deras förmåga att överleva. Att leva. Och att vara fuckin fab in the meantime.