”Jag sitter på badrumsgolvet och
stirrar in i kaklet framför mig. På andra sidan den låsta
badrumsdörren sitter M, också på golvet. Jag hör att han gråter.
Jag gråter inte. Jag är chockad. Nollställd. Trots att vi har levt
tillsammans i över ett år är det första gången jag ser honom
gråta när jag låser upp dörren. Åh, som jag älskar honom. Jag
kramar honom. Vet att jag är starkare än honom. Att det är han som behöver mig.
Han gråter mot min axel och han lovar, han lovar som han aldrig
lovat något förut att det aldrig kommer hända igen. Ångesten
liksom pulserar ut i varenda por på honom och jag smeker honom över
ryggen medan jag säger att ”så så, jag vet, jag vet..” Jag vet
att han aldrig mer kommer att slå mig.
En natt många år senare sitter vi
i bilen på väg hem. Det är sent och båda våra barn sover i
baksätet. M kör. Jag sitter brevid och tittar ut i natten. Jag är
glad. Det är inte ofta vi träffar mina gamla vänner nu för tiden,
eller någon alls faktiskt. Det blir väl så, alla har mycket med
sitt och de flesta har småbarn. Men, det är lite synd. Barnen har
haft så roligt och lekt och vi vuxna har kunnat småprata och dricka
vin. Skrattat har vi gjort. M har förstås inte druckit nåt vin, han ville hellre köra sa
han, annars skulle vi blivit tvungna att stanna över natten. Jag kör
inte bil längre, M är en bättre förare. Det är väl skönt att
slippa. Men det kanske hade varit roligt att stanna över? Tänk om
vi skulle kunna bjuda....
”Har du knullat med A eller?”
M avbryter mina tankar och ser mig i
ögonen. Han tittar på mig. Inte på vägen.
”Nej det är väl klart jag inte
har, varför säger du så?” svarar jag. Fan, varför svarade jag
så? Snabbt kollar jag att barnen fortfarande sover. M tittar
fortfarande på mig.
Jag hör hur min röst spricker när
jag ber:
”Kan du snälla titta hur du kör!”
M tittar på vägen igen men det är
inte över. M undrar om jag tror att han inte märkte hur jag tittade
på A under kvällen. Om jag trodde att han inte märkt hur jag
skrattade åt As korkade skämt. Om jag trodde att han inte märkte
hur jag gjorde bort mig. ”Så jävla pinsamt!” Som att han inte
fattar varför jag ville sova över!
Han kör snabbare och snabbbare. Vad
ska jag ska svara, vad kan jag svara. Snabbare och snabbare. ”Tror
du inte att jag märker? VA? Tror du jag är dum eller?!”.
Hastighetsmätaren går över 200, vad ska jag göra. Långt över
200, vad ska jag göra.
”Svara då hora, svara mig!”
Jag säger ingenting. Jag ska rädda mina barn genom att inte göra
honom argare.
Vi kommer aldrig klara kurvan framför oss. Jag vet
det när jag ser den. Vi kommer aldrig klara det. Nu dör vi. Nu dör
mina barn. ”Snälla älskling, förlåt mig”, säger jag och M
sätter foten på bromsen. Vi träffar aldrig A och hans familj mer.
Det har gått ett år sen natten i
bilen och jag ligger på köksgolvet. Jag tror att jag kan resa mig.
Men vad är det för mening? Bredvid mig sitter Zelda, den bruna
labradoren M köpte till barnen kvällen efter bilresan. På andra
sidan väggen stoppar han om barnen. Jag vet att de båda har legat
tillsammans, så långt in under sängen de kan komma, hela den
senaste timmen.
Vi åt middag. Jag minns inte ens vad bråket
handlade om. M läser för barnen, klappar den minsta på kinden och
förklarar. ”Mamma gör pappa så illa. Ibland tänker inte mamma
på er och då måste det bli såhär dumt”. Barnen säger inget.
Ingen idé att jag reser mig. Jag är så trött. Jag ville bara äta
middag. Varför gör jag såhär?
M har det tufft på jobbet. Vi har
varenda kväll det senaste ägnat timmar åt att prata om hur han
oroar sig för om han kommer kunna vara kvar. Det är inte lätt för
honom. Jag är den enda han kan prata med, brukar han säga. Det är
därför han blir så ledsen när jag sviker. Jag jobbar inte längre,
sjukskriven för stress och yrsel. M bär hela det ekonomiska
ansvaret. Var det det som bråket handlade om? Ja, att jag redan hade
handlat för alla pengarna han gett mig för denna veckan. Dumt
gjort, men det är svårt att göra rätt.
Bara idag kanske vi kunde
ha fått äta middag tillsammans. Det hade varit lugnast för barnen.
Åh gud barnen. Jag är så trött. M kommer ut i köket. Han sätter
sig ner och tar mig i sin famn. Med en kall trasa torkar han
försiktigt mitt svullna ansikte. Han gör det liksom, ömt. Mina
tårar rinner, som jag längtat.
”Älskling, nu glömmer vi det
här”, säger M, han pussar mitt hår. Jag är så trött. Jag
lutar mig mot honom där på köksgolvet. Jag vet att han egentligen
är snäll. M håller om mig, vaggar mig. Och jag är så trött.
I slutet behövde han knappt slå
längre. M behövde bara titta på mig och barnen, så visste vi, och
hela vårt liv var en balansgång. Vi levde allihop i skuggan av hans
humör. Men sista gången knäckte han min käke, och barnen såg. Nu
bor vi inte tillsammans längre. Jag sitter i bilen. Jag ska hämta
barnen, de har varit hos honom över helgen. De kommer inte. Den
äldsta ringer:
”Pappa säger att du ska komma in
och hämta oss, så att ni kan prata”.
Alltid är det nåt. Jag kan
inte prata. Det är som att jag krymper flera centimeter när vi ska
prata. Jag vet aldrig vad jag ska säga. Det är ändå bara han som
pratar. Jag nickar och säger ja ,ja och visst, visst. Efteråt
kommer jag aldrig ihåg vad vi har bestämt. Men han är en bra
pappa. Han älskar barnen.
Till slut kommer de i alla fall.
”Mamma Zelda får ingen mat för pappa har inte råd när du tar
alla pengar mamma”.
Eftersom vi inte bor tillsammans längre och
jag fortfarande är sjukskriven har jag bett M betala underhåll för
barnen.
”Mamma Zelda är hungrig!”. Den hunden, min vän. Som jag
lämnade kvar. De tillåter inte husdjur där vi bor nu.
”Jag hatar
dig mamma”.
Det har gått två år sen jag
packade våra väskor och gick. Jag fattar inte nu att jag var kvar
så länge. Med allt i backspegeln kan jag inte ens hata honom. Jag
tycker synd om honom. Jag tänker att han är sjuk. Förut tänkte jag att jag var sjuk. Det har tagit lång tid
att acceptera att jag aldrig kommer kunna förstå varför han slog,
hur han kunde göra såhär mot mig, och mot barnen. Kanske har han
slagit ihjäl hunden, jag vet inte. Men någonting har hänt. Den
yngsta av barnen kissar i sängen igen och den äldsta har hamnat
efter i skolan. Jag vet att nåt är fel. Så jag släpper inte iväg
dem till M längre. Hur ska jag någonsin kunna lita på honom? Jag
förväntas anförtro honom det käraste jag har, mina små.
Jag vägrar. Jag har gått till
domstol för att få ensam vårdnad om barnen. Domstolen ålägger
oss först att gå i samarbetssamtal. De vill att vi genom att prata
med varandra ska komma överens. Jag kan inte prata. M kan prata hur
mycket som helst. I samarbetssamtalen är det jag, M, och två
familjerättssekreterare. En kvinna och en man. För att det ska bli
mer jämlikt säger de. Men de har inte skickat in någon mer som är
livrädd, varken kvinna eller man. M pratar mycket om hur viktigt han
tycker det är med kommunikation, och att vi kan samarbeta så att
vår ”konflikt” inte går ut över barnen. M pratar mycket om hur
svårt det blir att samarbeta om jag inte säger nåt. M säger
”samarbete” tusen gånger i minuten. M säger att vi måste tänka
på barnen.
En dag ringer jag till
familjerättsbyrån. ”Jag skulle vilja träffa någon själv”,
säger jag. Familjerättssekreteraren förklarar att det inte går.
Pappan kan uppfatta det som att de är partiska om de har ”hemliga”
samtal med mig. Det är bättre om jag försöker samarbeta lite, ta
för mig lite i samarbetssamtalen. Så ska det nog lösa sig. Han är
ju ändå deras pappa! Och vi har ju faktiskt skaffat barn ihop!
Ingenting går om man inte tror att det ska gå!
I familjerättens väntrum kräks
jag. Familjerätten stoppar samarbetssamtalen. Nu har vi en
vårdnadstvist. Familjerätten gör en vårdnadsutredning. ”Har du
polisanmält?” Nej. Vad synd. Jag har inte polisanmält. Av samma
anledning som du inte skulle polisanmäla din son om han tog pengar i
din plånbok eller din bror om han tog droger. Jag älskade honom.
Har jag funderat på hur det här påverkar min föräldraförmåga
undrar de. Får jag nån hjälp för att bearbeta det här, undrar
de. Ingen frågar M om hans raseriutbrott påverkar hans
föräldraförmåga. Ingen frågar M om han har sökt någon hjälp
för att hantera sitt humör.
I utredningen konstaterar
familjerättssekreterarna att föräldrarna har olika uppfattning om
vad som hänt i familjen. De konstaterar att det kan ha förekommit
våld ”mellan” föräldrarna. De konstaterar att de inte kan veta. De konstaterar att barn här rätt till båda sina föräldrar. De konstaterar att konflikterna inte
handlar om vårdnadsfrågor. Föräldrarna är överens om vart
barnen skall gå i skolan och båda har pass och bankkonto. De
konstaterar att vårdnadsfrågor inte ska handla om rättvisa mellan
föräldrarna.
Barnsamtalet börjar med att
familjerättssekreteraren förklarar för barnen hur det är. Att
ibland när mammor och pappor inte kan bestämma så ber de domstolen
om hjälp. Det är viktigt att domstolen får veta vad barnen vill.
De får säga precis hur de själva tycker. Om de vill kan de visa
med de små dockorna. Familjerättssekreteraren frågar barnen om de
har förstått. Familjerättssekreteraren säger att hon ska skicka
pappret med vad de sagt till domstolen, och till mamma och till
pappa. Barnen har förstått. På fredag ska de åka till pappa.
Barnen säger att det är jätteroligt hos pappa. De säger att de
älskar pappa och att ingen har sagt att de ska säga så. De tycker
så alldeles själva. Barnen säger att de också älskar mamma.
Ibland är mamma dum mot pappa. Det tycker pappa. På fredag ska de
åka till pappa. Det är jätteroligt hos pappa.
Familjerättssekreteraren säger tack så mycket vad duktiga ni var.
Tack, tack, hejdå. Ingen utom jag funderar på hur man kan tro att
barn ska säga hur det är. De ska åka till sin pappa efter att han läst
vad de har sagt. Hur ska barn kunna berätta om våld om de sen får
tar konsekvenserna? Mina små är smartare än så. På fredag kissar
den minsta i byxorna. Den stora äter ingenting.
Familjerättssekreteraren skriver att barnen tycker det är
jätteroligt hos pappa.
”Familjerätten föreslår
tingsrätten att besluta om att den delade vårdnaden skall kvarstå.
Bedömningen är förenlig med barnets bästa.”
Vi ska samarbeta och ta gemensamma
beslut i mer än tio år till. Tio år till. Bedömningen är
förenlig med Ms bästa. Men jag är skyldig att skydda mina barn.
Varje gång barnen inte kommer iväg till M riskerar jag vite. Så
har mina barns trygghet blivit en pengafråga. Och jag vet inte vad
jag ska göra. Jag har inga pengar.”
Ibland beskrivs mäns våld mot kvinnor
som jämställdhetens svarta hål. Och tro fan det. Den här historien är påhittad. Men den är inte osann.
Det är en historia som bygger på belagd kunskap om våld i nära
relationer och sammanfogade delar av verkliga berättelser.
Våldets normaliseringsprocess innebär
extremt kort att våldet trappas upp över tid, och att det för både
offer och förövare allt eftersom blir det normala. Ingen slår på
första daten. Ingen fastnar i en relation där våldet kommer
direkt. Istället är det en process där våldet ofta blir grövre
och grövre. Männen ”växlar mellan våld och värme”. Ena
sekunden slår han, nästa är han den bäste du någonsin mött. Det
skapar såklart förvirring, och psykisk utmattning.
Män som slår
använder barnen som budbärare och som påtryckningsmedel. Det finns belagda samband mellan våld mot kvinnor, våld mot barn och våld mot djur. Det finns föreningar som tar hand om djur till våldsutsatta kvinnor. Våld mot djur används för att hota och kontrollera resten av
familjen. Kvinnor som utsätts
för våld under en längre tid kan drabbas av ”diffusa” sjukdomssymptom som
sjukvården inte kopplar samman med våldsutsatthet. Samtidigt är
kvinnor inte bara offer. Alla kvinnor som lever med våld utvecklar
strategier. Olika sätt att hantera och överleva. Våldsutsatta
kvinnor handlar aktivt för att parera sin partners våld.
Det ekonomiska våldet, att köpa saker
i kvinnans namn, eller att helt kontrollera alla familjens pengar, är
en stor och ofta bortglömd del av mäns våld mot kvinnor. Särskilt,
av juridiska skäl, i de fall då parterna är gifta. Lämnar kvinnan
kan hon vara skuldsatt för livet. Har hon inga egna konton eller
ingen tillgång till dem kan hon varken ta en taxi eller boka ett
hotellrum. Ytterligare en del, som inte är med i min berättelse, är
det sexuella våldet. Jag pallar inte skriva såhär om det idag. Men
förekommer våld i en kärleksrelation, så tar det naturligtvis
också sexuella uttryck.
Båda vårdnadshavarna har rätt att ta
del av alla delar i familjerättens utredningar. Ändå förväntar
man sig att barn skall tala fritt. Det händer att berättelser om
pappor som slår omtolkas som våld ”mellan föräldrar”.
Socialtjänstens ”neutralitet” kan i verkligheten betyda att de
inte tror på, eller ifrågasätter kvinnors berättelser om våld om det inte är bevisat i domstol. ”Opartiskheten” blir alltså att förutsätta
att mannen talar sanning. Trots hans uppenbara motiv att ljuga. Trots att det för socialtjänsten skall räcka med misstanke om att barn far illa för att de ska ingripa. Våld
och förtryck av den andra innebär inte att man automatiskt
betraktas som en olämplig förälder. Relationen förälder-barn
anses frikopplad från relationen mellan mamma och pappa. Man kan
alltså vara en bra pappa, och ha slagit barnets mamma. Den gemensamma vårdnaden kan användas för att fortsätta kränka, hota och kontrollera den andra föräldern. Trots att kvinnan lämnat tvingas hon fortsätta förhålla sig till mannen. Mannen som uppenbart inte har någon som helst respekt för sina barn.
Vite kan utdömas till den förälder barnen bor hos (läs: mammor) om barn inte dyker upp till umgänge enligt dom. Inget vite kan utdömas till föräldrar (läs pappor) som inte dyker upp.
Hålet är så
svart så det är löjligt.
I övrigt önskar jag en trevlig kväll.
Ah, för den som inte vet så är alltså familjerätten en del av socialtjänsten. Det är inte en juridisk instans.
SvaraRaderaÅh. Been There. Done that. Det tog hela mitt barns barndom och sex år av mitt liv, men nu är allt ok. Bara barnet och jag som ska läka nu och för alltid. Men nu har vi varandra.
SvaraRaderaKärlek och RESPEKT mami <3.
Radera