söndag 27 mars 2016

Om kärlekskneget, västvärldens wifeys och om vi måste göra slut nu

Klassikern: ”Bakom varje framgångsrik man står en (vad det nu var, mindre lyckad hur som helst) kvinna”. Uttjatat och simpelt. Men vi börjar där. Vad menade de egentligen?

En del kallar det typ ”naturlig kvinnlighet”. En del kallar det ”emotional-labour”. En del kallar det nåt annat. En del kallar det ingenting (än). Men alla kvinnor vet vad det är. Det är när du för tusende gången påminner din pojkvän om att hans polare fyller år på lördag. Det är när du pratar med hans snustorra morsa om att ni ska komma på släktfesten som han skiter i. Det är när du köper den där bulljäveln som han gillar när du bara råkar gå förbi bageriet en tisdagseftermiddag. Det är när du sätter dig ner och förklarar för honom vad han ska göra när du är ledsen. Det är när du reder ut hans känslor, förklarar att det han upplever är ångest, och att det är ok. Det är när du styr upp så ni börjar spara pengar för att kunna åka bort tillsammans. Det är när du inför en städdag, för att slippa säga till honom att städa. Det är när du förklarar för barnen hur mycket han älskar dem trots att han alltid är på jobbet. Det är när du tar initiativ till att ni ska göra saker ihop. Det är när du bekräftar honom sexuellt för att han inte ska bli ledsen. Det är när du registrerar om hans favoritlag vann eller förlorade, fast du skiter i.  
Det är kärlek.
Allt det där vi gör när vi älskar. Men det är inte kärlek som en maxad känsla inombords. Det är kärlekspraktiken, det man praktiskt, i verkligheten gör som uttryck för kärlek och omtanke.

Vi har länge diskuterat det obetalda hemarbetet som kvinnor utför. Ni vet, diska, städa, ta hand om barn, tvätta bla, bla. Men nu kommer finally disskusionen om KÄRLEKSKNEGET. När vi tittar på de nära tvåsamma relationerna mellan män och kvinnor gör det ont. Det är lätt att se att chefen och du inte sitter i samma båt liksom. Men hur hade det vart om du faktiskt älskade honom, levde ihop med honom, hade köpt den där jävla båten för era gemensamma pengar? Not so easy wifey. Och guys, hur känns det att fatta att du är chefen? Om du läser den här texten som att alla äkta män, boyfriends och kärlekspojkar är medvetet keffa så kommer du inte att fatta. Men om du läser den som att det finns en ojämlik fördelning av aktiv kärlek i tvåsamma relationer så ringer det nog en klockjävel.



Det som gör det så svårt är att det är så nära. Ojämlikheten förminskas till ett relationsproblem mellan två personer. På slagfältet är man alltid ensam. Samtidigt organiserar sig kvinnor hela tiden för att ventilera och diskutera strategi. Det som kallas tjejsnack, gossip, girltalk, tjatter osvosv.
Ni vet när man träffar en tjejpolare (sjukt ord) och frågar: ”Hur är det med dig och vad-han-nu-heter då?” 
Så svarar de fan alltid: ”Jomen, det har blitt bättre”.
Det där bättre-blivandet kan ses som tecken på en maktkamp. (Alltså det kan också såklart ses som att män är djur hähä). Hon kanske har vunnit en delseger genom att han numera planerar sin tid så att de kan ses ibland, eller han kanske kom ihåg å köpa yoghurt på vägen hem, eftersom han tog den sista på morgonen. 

Det kan verka enkelt, men faktum är att kvinnor i tvåsamma relationer ständigt kämpar för på att ”han ska börja bry sig om saker”. Bli en jävla lagspelare. Men hur säger man till någon, att ”jag vill att du ska vilja göra det här för mig/för oss?”. För att det ska vara värt nåt måste han komma på det själv. Han måste själv vilja walk-that-extra-mile för att han bryr sig. Men när hon sagt det till honom slutar samtalet i att hon berättar hur mycket hon älskar och uppskattar honom och att problemet inte är att han är röten.



Västvärldens wifeys (inte alla såklart) har trots allt relativt goda möjligheter att försörja sig ekonomiskt, vi kan skilja oss och vi har samma (nästan) juridiska rättigheter som män. Det finns (än så länge) många välfärdsfunktioner kvar som bevisligen gynnar kvinnor. Så varför består patriarkatet? Vilken är egentligen den historiska form av kvinnoförtryck vi i Sverige lever under idag? Det finns ingen solklar definition och förklaring. Socialistiska feminister har snöat på arbetet, det obetalda at home och det underbetalda på marknaden. Radikalfeminister har snöat på sexualitet, heteronorm och mäns våld. Jag snöar typ på allt.

Hur som helst är det orättvist, ovärdigt och heart-breaking att vi inte ens när vi älskar varandra kan leva på ett vettigt sätt. Men när vi har konstaterat rötenheten måste vi gå vidare. Vad händer om vi drar lite större politiska växlar på det här?

Anna Jonasdottir formulerade på nittiotalet en marxistisk utsugningsteori om hur det manliga kollektivet systematiskt tillgodogör sig kvinnors ”kärlekskraft”. Jonasdottir säger själv att begreppen ”kärlekskraft” eller ”lovepower” eller ”lovelabour” kanske inte är briljant, men skit i det. Det som menas är känsloarbetet jag förklarade innan. Frågan går alltså utöver bara sexualitet, den går utöver de ekonomiska förhållandena och startar i nåt man kan kalla typ ”den sociala organiseringen av kärlek”.



Alltså, kvinnor ger sin kärlekskraft, gratis och mer eller mindre frivilligt, till män vilka exploaterar den. Jonasdottir hävdar att mötet och relationen mellan kvinna och man i en kärleksrelation går att förstå ungefär som relationerna på en köp-och-sälj-marknad. Kvinnan äger sin förmåga att älska, och hon kan ”ge” bort den. Ändå förekommer det tvång i situationen. Kvinnor ”behöver” älskas av män, status, värde och materiella fördelar uppnås fortfarande via män. Kvinnor saknar kontrollen över villkoren för kärleken. Männen kommer in i mötet för att låta sig älskas, snarare än att ge kärlek. Att genom kvinnan kunna älska sig själv (!). När kvinnan besitter ”the power of love” besitter mannen ”the power over love”. Vad som då uppstår är en power-struggle, en könad maktkamp över villkoren för kärleken och organiseringen av den. Med risk för sjuk upprepning, men jag vill så satans gärna vara begriplig: det som produceras är då alltså kärlekspraktik, det vi gör när vi älskar. Och makten över produktionen, har det manliga kollektivet. BOOOM GÖR SLUT GENAST! Nä ba skoja. Eller?





(OK SAFEING för arga mail. Jag vet givetvis om att en massa mänskor inte är straigtha.Men de allra flesta lever (fortfarande) i straigtha relationer. Därför skriver jag om dem. Det är inte omöjligt att patriarkatet går att förstå på typ samma sätt även i till exempel homosexuella relationer. Det faktum att relationsvåldet i lesbiska relationer (det är dem jag vet nåt om) ser nästan exakt likadant ut som det i heterorelationer talar för det. Vilket alltså skulle kunna betyda att det är tvåsamheten, sättet att organisera relationen, som bär upp ojämlikheten och inte män vs kvinnor. Vore det så skulle ju nämligen homosexuella relationer vara jämlika förutsatt att det inte finns några andra strukturer som fuckar up det. OK SAFE? Maila bara kärleksbrev.)

Så vad är det egentligen för fördelar som män roffar åt sig på det här sättet? Jo alltså, min tanke är att män kan omvandla den utsugna ”kärlekskraften” till att hantera sina relationer sinsemellan, att kunna ha kvar familjerelationer genom sin partner, att orka lönearbeta, att kunna komma undan mera konkreta praktiska arbetsuppgifter samt att helt enkelt orka med och tycka om sig själva. Tanken är att män exploaterar kvinnors kärlek, och att systemet består för att de tjänar på det, inte för att de är korkade, lata eller okänsliga (well...).

Arbetsinsatsen skulle kvinnor såklart kunna lägga på annat. Det är ett arbete som tar tid och energi från våra andra relationer. Från relationen till oss själva och allt annat ball vi hade kunnat göra om vi inte var upptagna med att berätta vart vi har påsklämmorna, visa hur man tar bort fläckar, ge relationsråd, synka almanackor, eller hjälpa honom för han är ju så himla dålig på att leta!
Det käkar också upp oss känslomässigt. Att ständigt utföra arbete som varken uppmärksammas eller belönas. 

Det är mycket enklare och mindre känslomässigt påfrestande att säga ”diska din jävel” än ”jag vill att du ska bry dig om mig”.



Det hela är tyvärr inte så enkelt som att kvinnor bara slutar utföra den här typen av arbete. Vi kan inte bara lämna över, för det finns liksom ingen att lämna över till. Våra liv blir, precis som männens, också jobbigare om vi bara slutar. Vi måste dela. Och ja, kvinnor är i regel bättre på de här sakerna. Precis som att folk som tränar regelbundet har bättre kondition än andra. Det finns ingen naturlig kärlek-och-omsorgsfunktion fastklistrad på livmoderväggen som kvinnor utsöndrar lika naturligt som män när de dödar djur eller räknar pengar. Allvarligt, ni hör ju. Det räcker. Det är klart att det inte bara är pissigt att göra saker av kärlek (det kan ju va alldeles... alldeles underbart). Problemet är att vi inte får detsamma tillbaka. 

Så, kära shunos, bara ta å lär er den här skiten omgående. Ni lider i högre grad av psykisk ohälsa, ni tar livet av er, ni slår och har ihjäl varandra. Vi skulle alla helt enkelt ha så mycket större möjligheter att må bra om ni utvecklade era emotionella skills.

 

För de heterosexuella kvinnor som trots allt inte orkar suga hans kuk, plocka upp hans strumpor, lyssna på hans känslor och hålla kontakten med hans mamma återstår singellivet. För många är det briljant att utesluta testosteron, sporadisk hårväxt och vardagstjafs. Men för många andra är det inte det. Vi vill ha relationer. Vi vill kunna dela intimitet med män. Och vi gör det på vår egen bekostnad. Det är sjukt kefft att inse att man inte bara gör det som råkar passa bäst i sin egen relation, utan att man är styrd av struktur. 
Jonasdottir skriver: ”Många tror att det här med jämställdheten är ett en gång för alla avklarat kapitel, nu gäller det att var och en gör som hon vill”.
Men jävla liberaler, kära anarkister samt folk i allmänhet: MAN FÅR INTE BARA GÖRA SOM MAN VILL. Det privata är fortfarande politiskt. Deal with it.

Jonasdottir sysslar med de tvåsamma kärleksrelationerna. Men idéerna om emotional labour går utöver dem. Gemensamt är dock de nära, personliga relationerna mellan män och kvinnor. Där strukturen känns långt bort.

Här följer en snabbgenomgång:

1. I arbetslivet/på arbetsmarknaden aka på jobbet
Här är problemet tvådelat. Dels genom den typ av arbeten som kvinnor är överrepresenterade inom, olika typer av omsorgsarbeten och serviceyrken. Själva arbetsuppgifterna är att vara trevlig, förstående, öm, omtänksam och till och med ibland asglad. Det finns forskning som visar att till exempel flygvärdinnor, som kanske är den mest smajlande-kvittrande ligan i världen blir så psykiskt utmattade att de inte orkar ha nära relationer. Det är alltså jävligt tärande att hela tiden vara förstående och självuppoffrande.
Den andra delen är det arbete som kvinnor förväntas göra vid sidan av det vanliga arbetet, att ordna AWs, att småprata i lunchrummet, att koka kaffe eller bara fråga kollegor hur det är.

2. I kompisligan
Vi är många kvinnor som har erfarenhet av att bli en hel grabbligas stormamma. Samtidigt som hon är en i gänget, så förväntas hon lyssna på allas (snubbarnas) känslor. Hon känner alla i ligan lite mer, för att hon är en så ”bra lyssnare”. Snubbarna öppnar inte upp sig för varandra, deras relationer kan bestå utan djupare, personligt utbyte för att hon plötsligt blivit allas privata psykolog. Märk väl här, att hon alltså inte i gengäld har fått trettielva personer med vilja och/eller förmåga att ge motsvarande terapisessioner tillbaka. Hon kommer aldrig bli en ”brorsa”, för hon ska samtidigt vara psykolog, tolkare och medlare för deras känslomässiga behov.

3. Och som sagt, I kärleksrelationen
Kvinnan är på något sätt automatiskt huvudansvarig för att få relationen att fungera. Att aktivt sätta sig in i hans hövve, tolka, förstå och rodda. Hon är ett slags emotional-manager för noll kronor. Se inledningen på det här inlägget. Till detta kommer alla som har gemensamma barn. I många familjer finns mamma, pappa aka storebror med barnasinnet kvar samt kidsen. Se här män som ”hjälper till hemma” eller som ”passar” sina barn.
Problemet kvarstår dessutom även om parterna ”går isär”. Alltså mamman blir ofta satt i en känslomässig gisslansituation där hon upprätthåller pappans relation till barnen. (se ex till barnen: ”Pappa älskar dig jättemycket, men han måste jobba”. Till pappan: ”Kom ihåg att ringa för [insert shorty] fyller år på lördag” etc tec). Antingen roddar hon hans relation till barnen, eller så krossar ”hon” barnens hjärtan. Se framtida blogginlägg för den här avancerade skiten.

Oavsett om du är en man eller en pöjk, en snubbe, en shuno eller kanske en av alla ”sköna dudes” (eventuellt tröttsammaste kategorin i världen), bara ta å fråga dig: Vad gör jag, varje dag, för att göra livet lättare för min partner? Fattar du fortfarande inte? Googla emotional labour.

För jag kan inte leverera en paketlösning på problemet. Jag är också torsk på snubbar trots deras tillkortakommanden. Men steg ett är att identifiera och förstå problemet.



Läs en längre och mer utförlig version här: http://ensammammaroker.blogspot.se/2016/07/om-karlekskneget-version-2-utvecklad.html

110 kommentarer:

  1. Detta är en så briljant text att jag vill gråta och samtidigt euforiskt skrika: JA JA JA PRECIS SÅ JU! PRECIS SÅ! Sen mer hulk.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Linnéa Bruno30 mars 2016 21:42

      Tack för en helt underbart skriven text populärvetenskaplig sociologi med attityd! Om du behöver inspiration o aktuell forskning inför ditt kommande inlägg om politiken kring separationer: http://uu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A878656&dswid=-3423

      Radera
    2. Gött snack Linnea! Det inlägget kommer! Jag snöar stenhårt på vårdnadsutredningar just nu så tack för tips om din (?) avhandling! Har läst inlägget "om M och det svarta hålet"? Tänker att det är vårt gemensamma intresseområde..

      Radera
    3. Linnéa Bruno31 mars 2016 00:31

      Inte läst det inlägget innan, eller ngt annat av dig vad jag vet, men wow vilken text säger jag �� Ärligt följer jag inte en enda blogg, men dig kommer jag följa från o med nu.

      Radera
    4. tack lady. jag ska göra mitt bästa.

      Radera
  2. Väldigt rolig/sorglig och träffsäker text :) Känner mig dessvärre träffad. Min flickvän ville att jag skulle läsa den, hoppas hon inte tycker att jag fyller samtliga kriterier...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Härligt chefen. Mitt bästa tips är att du frågar henne!

      Radera
  3. Och vad är en "framgångsrik man"?... Kanske dags att börja ompröva den definitionen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja definitivt. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att män faktiskt tjänar på kvinnors underläge.

      Radera
  4. Pojkar växer upp i ett matriarkat. 95% av dagis och förskolepersonal är kvinnor. Dessutom växer många upp med singelmammor idag. Så det är kvinnor som uppfostrar pojkar. Kvinnor kan inte uppfostra pojkar det är problemet. Behandlar dem som ofungerande flickor. Tror att det inte är så noga med deras känslor för de är pojkar. Den dagen man börjar sätta sig ner med pojkar och se dem som en person, fråga om deras känslor och intressen och visar intresse i att få reda på va de tycker om så kan vi få män som kan uttrycka känslor annat än aggression. The root of male disposability is female indifference.
    Lack of female respect, curiosity. Female contempt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Ok" tack för din genomtänkta input

      Radera
    2. Men vad mysigt med lite kvinnohat <3 Du har inte reflekterat över vilken struktur dessa kvinnor lever under märker jag, skulle kanske vara på sin plats innan du skyller mäns våld på kvinnor.

      Radera
    3. Bryter jag mot några regler om jag skriver att Albin är efterbliven? Jag kan ta mitt straff.

      Radera
    4. Stefan: ja, funkofobi hjälper inte direkt..

      Radera
    5. Albin: Varför är det så ont om män på dagis då (trots att man aktivt försöker kvotera in män för att få det mer jämställt)? Jo, för att många män väljer annan mer lukrativ karriär...och själva inte ser sig som barnafostrare tyvärr. :(

      Radera
    6. Tycker också att efterbliven är ett kefft urval.

      Låt oss bara hoppas Albin, att din mamma inte läser det här. Vad ledsen hon skulle bli.

      Radera
    7. Som mamma till endast pojkar känner jag mig nu extremt KRÄNKT.

      haha.

      Radera
    8. Mikaela.
      Har studerat det där ganska länge. Kvinnor slår barn 50% eller ännu oftare än män. Sen finns det statistik på att män som utsätter kvinnor för våld i majoriteten av fallen blivit misshandlade fysiskt eller psykiskt av kvinnor som barn. Det är en cirkel av våld helt enkelt. Vill bara kvinnor tänker på sitt ansvar i samhället precis som män bör.

      Radera
    9. Med tanke på att kvinnor står för den absoluta merparten av all barnvårdnad är ju den statistiken föga överraskande. Då får väl papporna rycka in och ta sitt ansvar, om mammorna är kassa?

      Radera
    10. Om du ny anser att pojkar föds in i ett matriarkat så är matriarkatet inte valt av kvinnan. O att skälla på den ensamstående mamman är ju lite konatigt? Vari ligger skället på den ickenärvarande pappan? Att sprida sin säd är ju en sak - att vara med och skörda frukten är inte riktigt lika viktigt?

      Radera
    11. Är vi bara offer för våra mammors uppfostran, jag menar i vuxen ålder kan vi ju utvecklas ändå? bara för att man hade en taskig uppväxt är det ju inte en ursäkt att inte ta ansvar för sin egen känslomässiga utveckling, man up!(för att använda ett annat förlegat talesätt)

      Radera
  5. Jag känner dessvärre igen mig mycket (heteroman i relation). Känns vidrigt, gör ont. "Blir bättre" är för alltid, tills döden?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Amen sweet dåså, steg ett accomplished. Den enda som kan ändra på det är ju du. Snacka med din girl, bete dig och hoppas att du lär dig snabbt så hon inte dumpar dig.

      Radera
    2. Känner igen mig alltför mycket. Min psykolog definierade mig som "en hjälpare", men det är nog banne mig strukturellt det här. Har mailat psykologen ditt inlägg! :)

      Radera
    3. Hallå hör av dig om vad psykologen svarade då!
      Gött gjort för övrigt, min diagnos är att det inte är dig det är fel på.

      Radera
  6. Asbra text! SÅ SPOT ON ALLA RELATIONER JAG HAFT.

    Liten heads up bara att twitterlänkningen inte funkar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. OK ASSÅ OM NÅN VET HUR MAN FIXAR DET SÅ HOLLA AT YOUR GIRL

      Radera
  7. Underbart skrivet.
    (Sorglig sanning...)

    SvaraRadera
  8. Omfg, skrattar rakt ut pga (den sorgligt höga) igenkänningsfaktorn!! Jisses vad skönt att få saker beskrivna för en som en själv dagligen upplever och kämpar med. Så fint att ändå känna systaskapet i denna pissiga situation och få stöd/kraft. Sparar/delar länken så fingrarna glöder! TACK!♡

    SvaraRadera
  9. Håller med om att kvinnor ofta tar den rollen som hjälpare men det finns omvända roller. Det tog lång tid för mig att inse det.

    Jag har vänner där mannen faktiskt tar mest ansvar för hem och barn, hämningar, födelsedagar, etc uppträdanden i skola och på dagis, där mamman har alkoholproblem. Den beskrivning du framför här är riktig fast precis tvärtom. Det är inte alltid så att kvinnan är mest kapabel att ge kärlek. Tro mig. Det blir också väldigt förenklat att på förhand döma varenda relation och veta hur de relaterar till varandra. Kan man det? Man kan ju bara utgå från sina erfarenheter. I fallet jag pratar om tycker dock kvinnan att hon tar ansvar för allt. Vilket inte stämmer alltså. Och jag har sett fler sådana relationer bland vänner till mig, men de är mer sällsynta. Och så mår jag illa över hur en person kallar Albin "efterbliven". Att skämta om intellektuell dysfunktionalitet är så jävla lågt. Dessutom tycker jag att Albin säger vettiga saker: sätt dig ner och se en pojkes emotionella behov. Det gäller både pappa och mamma. En vuxen står i ett maktförhållande till ett barn och det " glömmer" ofta feministrörelsen. Det är av avgörande betydelse hur vi bemöter barn dock, för hur de ska utveckla sin förmåga att uttrycka och känna känslor.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag får rekommendera dig att läsa två delar igen:"Om du läser den här texten som att alla äkta män, boyfriends och kärlekspojkar är medvetet keffa så kommer du inte att fatta. Men om du läser den som att det finns en ojämlik fördelning av aktiv kärlek i tvåsamma relationer så ringer det nog en klockjävel."

      och: "...Vilket alltså skulle kunna betyda att det är tvåsamheten, sättet att organisera relationen, som bär upp ojämlikheten och inte män vs kvinnor."

      Vad gäller feminismens barnperspektiv tror jag inte du har en jävla aning.
      I övrigt tack för din unika "inte-alla-män" kommentar!

      Radera
  10. Fy vilket otrevligt svar! Vilken otrevlig ton: "ingen jävla aning". Och tack för din unika"inte alla män" kommentar. Sade jag något oförskämt? Måste du klassificera dina kommentarer. Jag är en sådan. Känns föga meningsfullt att diskutera då. Jo, jag har själv varit involverad i feministrörelsen så jag tycker nog jag har lite fog att tycka så. Naturligtvis gäller det inte generellt. Och samhället i stort är ju inte så barnvänligt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är ju bara att läsa resten av hennes svar på kommentarer som inte håller med. Så jävla tråkig ton.

      Radera
    2. Nä det tänker jag inte. Men du har en jävligt dryg och otrevlig ton, helt utan anledning.

      Radera
    3. ursäkta sent svar, intresseklubben har antecknat hela dagen.

      Radera
    4. Okej, det här ger mig anledning att släppa allt hopp om mänskligheten..

      "hen håller inte med mig sådärför lägger jag mig ner och bankar och skriker"
      snälla. lyssna.

      Radera
    5. Ett tips som du troligen kommer att skita i men ändå: Om du vill få killar att lyssna (och det är väl syftet?) så funkar det bättre att inte vara dryg mot dem. Jag var grymt impad av din text tills jag läste dina kommentarer. Nu får jag samma känsla som jag får av de flesta feminister - att de kanske egentligen har ett vettigt budskap men det drunknar i manshat.

      Radera
    6. Hej Anonym. Jag håller med dig. Det är sorgligt att olika åsikter bemöts med enorm dryghet och hatattityd. Texten är bitvis bra formulerad trots det genomlysande hatet. Jag har personligen lämnat flera relationer där jag märkt att jag efter en tid blivit ihop med en morsa. Långsamt långsamt skall man bli någon man inte är. I varje ögonblick blir man påtalad brister. Jag skulle kunna skriva en lika lång artikel om detta men mitt tips är att lämna dysfunktionella relationer.

      Radera
    7. Men för tusan. Varje gång någon berättar att "såhär är det" så är ju det baserat på statistik. När då ni kommer dragandes med era exempel som bara understryker att japp, det är statistik, säger jag majoriteten så menar jag just det och inte 100% så blir en ju LITE TRÖTT. Det handlar ju inte om ÅSIKTER; det handlar om att "inte-alla"-kommentarer.

      Radera
  11. Oj! Igenkänningsfaktorn! Jag skulle vilja be min kille att läsa den här texten, men då är det ju återigen jag som pushar honom att göra nånting som han inte vill. Det är inte lätt det där...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag gjorde det sen i alla fall. Återigen blev det jag som ville prata, han som satt tyst, jag som frågade vad han tänkte och kände, han som försökte undvika. Tröttsamt att alltid vara den drivande parten. Till och med när det just är det problemet jag vill ta upp.

      Radera
    2. klassiker <3

      Att bli den som "bråkar" fast det man ville var att typ vårda relationen...

      Radera
    3. Jag är en 50årig man i mina bästa dar som läste detta inlägg. Min stackars fru som stått ut med mig i 30år bör säkert känna igen en hel del i ditt inlägg.
      Att ha ett förhållande handlar om möjligheten att anpassa sig till sin partners behov och viljan att göra detta.
      Just det där lilla "Viljan att göra detta" verkar du dock ha missat i din text.

      Alla har vi möjlighet att göra val.
      Vill jag vara med en partner som bara "tar" som du beskriver det, då kan jag inte klaga på just det. Man kan be om en förändring (som du tycker att vi män borde lyssna på eftersom vi är helt kassa över lag)
      Jag menar att man kan se det från en annan sida och det är att man avslutar det partnerskap som man uppenbarligen inte är nöjd med. Vem kan godkänna att en annan person har rätt att kräva att exempelvis jag ska gilla fiskbullar?
      Man kan förstås be mig smaka och lämna en åsikt. Men att be mig säga att jag ska gilla fiskbullar är enligt mig att gå förlångt. Om då vederbörande anser att man inte kan umgås med personer som inte gillar fiskbullar, är det fritt för den att INTE umgås med mig.

      Jag tycker det är för mycket offermentalitet. Allt för många vill att andra ska stå upp för deras önskemål, inte de själva, de som inte är för, är givetvis "hänsynslösa män med en agenda"

      Jävla skitsnack, lämna killen och skaffa en ny, alternativ ta en tjej. Enligt din text är kvinnor överlägsna på känslor, per definition bör det därför inte finnas relationsproblem i lesbiska förhållanden.

      Gör era val (det gäller båda könen) och sluta gnälla över konsekvenserna. Är valet fel gör om och lär er av misstagen.

      Radera
    4. Ok mannen, oklar fiskbullenanalys. Kanske ska satsa på den lite mindre å lite mer på självinsikten.

      Grejen är väl att många kvinnor inte lämnar för att de vill vara i en relation med den här personen, men inte på de villkoren.

      vad gäller din flatanalys ber jag jag läsa det här stycket igen:"(OK SAFEING för arga mail. Jag vet givetvis om att en massa mänskor inte är straigtha.Men de allra flesta lever (fortfarande) i straigtha relationer. Därför skriver jag om dem. Det är inte omöjligt att patriarkatet går att förstå på typ samma sätt även i till exempel homosexuella relationer. Det faktum att relationsvåldet i lesbiska relationer (det är dem jag vet nåt om) ser nästan exakt likadant ut som det i heterorelationer talar för det. Vilket alltså skulle kunna betyda att det är tvåsamheten, sättet att organisera relationen, som bär upp ojämlikheten och inte män vs kvinnor. Vore det så skulle ju nämligen homosexuella relationer vara jämlika förutsatt att det inte finns några andra strukturer som fuckar up det. OK SAFE? Maila bara kärleksbrev.)"

      Angående att vara ett offer rekommenderar jag ett av mina tidigare inlägg från i mars, "Om att vara ett jävla offer, shablonövergrepp, skallkrossande och heder"..

      Happy reading

      Radera
  12. Ja, du sa något oförskämt. Du flyttade fokus till fel ställe och du visade med all tänkbar tydlighet att du inte ens bemödat dig om att läsa texten.

    SvaraRadera
  13. Spot On. Betyder massor för mig att läsa det här, se det på pränt. Tack. <3

    SvaraRadera
  14. Anonym: lustigt hur det går att missförstå saker i text. Jag har inte alls flyttat fokus utan gav enligt min mening endast uttryck för de reflektioner som denna text väckte hos mig. Om det är så att en bloggtext kräver medhåll, så avisera gärna det någonstans så att man vet. Jag höll med om första delen av texten, men gillar att prova tankar och ideologier mot erfarenheter och "antiteser". Det borde väl vara att föredra så att det blir diskussion. Men tydligen har jag gått över någon helig gräns här och diskussion undanbedes (väldigt implicit, Och ganska otrevligt, men.. )

    SvaraRadera
  15. Du skriver så sjukt bra!

    SvaraRadera
  16. Blev plötsligt påmind om hur livet brukade se ut. Valde bort kärlekskneget efter 30 år för att få tid för mer meningsfulla aktiviteter i livet, medan jag har ork för det. Har på senaste bekymrat mig över att jag har noll längtan efter en kärleksrekation, men nu kan jag släppa det.Livet kan vara så bra och lätt. Nu kan jag återgå till att koncentrera mig på mina barn, vänner och hundar som en vinnare igen! Och det är klart: koncentrera mig på vad jag vill ha och behöver.
    Tack för bra inlägg!

    SvaraRadera
  17. En tonårskille30 mars 2016 18:19

    Jag het inte riktigt hur jag ska skriva för att det inte ska låta som att texten nu plöstligt ska handla om mig, som man, som inte kan eller kommer känna igen mig i dettaeMen det faktum att jag inte känner igen mig, till skillnad från kommentarsfältet, så jäkla mycket om vad texten förmedlar. Väldigt välskrivet

    SvaraRadera
  18. Väldigt bra text!! tack för den, jag delar den på fb!!

    SvaraRadera
  19. Känner verkligen igen mig, har haft flera “dåliga” förhållanden, och då har min arbetsbörda, ”lovelabour”, varit enorm, outhärdlig till slut, men nu är jag i en bra relation för första gången och arbetet pågår fortfarande, om än i mindre skala....

    SvaraRadera
  20. Känner igen mig i detta och är jävligt glad att jag, efter att ha "lajvat hetero" i hela mitt liv, äntligen kommit ut som flata och därmed är fri från emotional labour.

    SvaraRadera
  21. Det var fanimej bland det bästa jag läst. Tack!
    Ann

    SvaraRadera
  22. Så klockrent. Precis vad jag gått och tänkt på under några år. Jag har sedan ett tag tillbaka bestämt mig för att sluta rådda sambons liv. Missar han läkarbesök, tar inte mediciner, håller inte kontakt med släktningar så är det inte mitt fel.
    Nu är bara frågan hur jag gör med mina söner för att de inte ska bli lika hopplösa som sin pappa...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh ja söner är ett projekt.
      Jag tänker att man får anstränga sig så mycket man bara kan för å inte göra grejer åt dem som de kan klara av själva...

      Radera
    2. DET är ju inte det lättaste. Dessutom är min äldsta helt nöjd med att slippa göra saker själv. Har alltid varit så det är en del av hans personlighet... Känns som jag har ett drygt jobb framför mig.

      Radera
    3. I hear u sister. Tänker dock också att det är standard historiskt att skylla alla mäns problem på deras mammor. Jag menar, man gör ju vad man kan, sen när de är vuxna har de ju också eget ansvar.

      Man får la backa hans partner om det behövs..

      Radera
  23. Det är så otroligt tragiskt spot on, igenkänningsfaktorn är hundraprocentig. Dock inte i egen relation utan mina föräldrars, med en mamma som alltid tagit allt ansvar och en nästintill viljelös och helt apatisk pappa. Inte ens när mamma fick cancer och genomgick tuff behandling kunde han ställa upp och jobba i samma stad (istället för att vara borta måndag morgon till fredag eftermiddag) och se till att hon fick i sig mat eller ta hand om deras gemensamma hund. Älskar såklart båda mina föräldrar, men jävlar vilken ögonöppnare denna text var. Kommer aldrig tillåta mig att hamna i den sits min mamma är i och inte vill lämna. Det är fan inte hälsosamt någonstans.

    SvaraRadera
  24. Herrejävlar vilken bra text. Jag vill bara stoppa huvudet under armen för att jag skäms så mycket över att vara en del av det. Men det kommer inte gå att snooza sig från detta, nu kör vi!

    SvaraRadera
  25. Asså holy shit, har aldrig insett detta förrän nu men man börjar ju verkligen se mönster. Till och med med snubbar man pratar med 1 gång om året är det ju såhär med, att man blir temporär psykolog. Tycker det är about time som killar börjar snacka med varandra istället för att gå runt problemet via tjejer.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Dom ba: "Här är hela mitt förtryckta känsloliv som jag inte delar med någon annan. Vänligen bearbeta det åt mig och lämna tillbaka i mer hanterbar form så att jag slipper deala med grejer."

      Radera
  26. Jag som ung man fick nu en enorm ögonöppnare. Jag kan verklige se alla dessa scenarion. Inte för att jag upplevt dem alla kanske, men för att jag, tragiskt nog, kan föreställa mig dem alldeles för mycket.
    Tack för ögonöppnaren, jag tror att fler behöver den!

    SvaraRadera
  27. Hej!
    Tack så mycket för en jättebra text. Jag är en heterosexuell kille som lever i en parrelation som är omvänd. Dvs min fru stämmer in på denna klassiska "mansbild". Vi har en son och i vår relation med honom så är vi jämställda. Möjligtvis jobbar min fru mer samt att jag jobbar deltid och är ledig en dag i veckan med vår unge.
    Finns några saker som hon gör mer än jag i hemmet men på det stora hela drar jag allt lasset hemma, städar, tvättar etc.
    Vad som är positivt med detta antar jag är att min son ser mig göra allt detta och förhoppningsvis kommer han växa upp med en mer jämställd bild av hur det ska se ut. Vad som också är positivt är att när jag ser texter som denna så får jag en större förståelse och respekt för alla de kvinnor som lever i sådana relationer. Sedan tror jag också att dessa kvinnor många ggr har det mkt värre än jag då min fru i perioder "hämtar" sig och gör massor.
    Det stora negativa är att när min fru är så här totalt obrydd om allt runtomkring sig i hemmet så blir vår relation lidande också. Då jag vet att om jag tar upp problemen så går hon i försvarsställning och jag helt enkelt orkar inte bråka.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Självklart finns det undantag! tråkigt att höra

      Radera
    2. Tack! Frågan är bara hur länge en orkar? Hade vi inte haft barn ihop hade jag nog lämnat henne för länge sedan. Tanken på att såra mitt barn är jobbig. Beundrar dom som orkar lämna relationer som inte funkar.

      Radera
  28. 50-årig man. Tycker du har en god poäng. Män är tråkiga överlag. Människor också. . Det finns strukturer. Men det går att välja en man som man inte upplever sig utsugen av som människa. Det förstod jag paradoxalt nog sedan jag lämnat mitt äktenskap med feminismens manssyn och mansstereotyper. Det där med att se sig som ett helt passivt offer för omständigheterna (mannen, patriarkatet) är en fälla. Även om man har mycket strukturellt bjäfs att tampas med i form av könsroller etc.

    SvaraRadera
  29. Men varför gör ni det då?

    Om ni inte vill ha en relation med någon som inte pallar lyfta sina egna strumpor från golvet, och ni inte klarar att strumporna ligger där - vaaaaarför HAR ni relationen?

    Jag fattar inte!

    Liksom, jag inbillade mig att KVINNOR i alla fall skulle begripa bättre än att inbilla sig att alla kvinnor är lika, men det ser fan inte så ut. Vi är känslomässigt utnyttjade och förtryckta hela högen, eller hur?

    Eller inte. Vi kan utgå från att kvinnor är individer och inte alls carbon-copies av varandra.

    Så, frågan kvarstår; ni som lever såhär; VARFÖR gör ni det?

    Det kan ju knappast vara så att ni är så förtryckta att ni inte ens kan fatta egna beslut, eller? Hjärntvättade av männen, kanske? Offer för förtryck, rendered unable att tänka självständigt? Intryckta i en tvåsamhetsmall ni bara inte KAN bryta er ut från?

    Nej. För oavsett svaret, så är resultatet basically att "kvinnor är hjälplösa och bara måste ha en man att ta hand om" - precis den jävla bakvända bullshit-klyschan jag fått lida för hela livet. Att folk inbillar sig att jag ska vara en tyst och söt och kvinnlig liten fjolla som är ett OFFER hela iden. Och det funkar inte.

    Vad fan - duger inte det förhållande du har så gör slut och antingen hitta bättre - eller lev ensam. Så sjukt svårt är det inte.

    Men det här jäkla gnället "stackars mig som måste ta hand om min partner" - i helvete du måste. Det är pissenkelt att sluta - vad är du rädd för? Att han ska göra slut?

    Om han gör det så slipper du ett obetalt heltidsjobb - och det är faktiskt bättre odds för att han ska skärpa sig. I alla fall om han har en hjärna.

    Men det här jäkla "stackars mig, jag är kvinna och måste finna mig i detta" är Löjligt. Att födas med fitta (eller skaffa en) är fortfarande förenat med en del nackdelar, men det här är INTE en av dem; ni kan VÄLJA era förhållanden - utnyttja den möjligheten istället för att skylla på männen hela tiden. Det finns allvarligare ämnen för feminismen att ta tag i än att Svenska kvinnor i dagens samhälle är offer som inte kan ta ansvar för sina egna livsbeslut (DET är nämligen en lögn...en lögn som infantiliserar och förminskar både kvinnor i allmänhet, och könsrelaterat förryck i synnerhet och får feminism världen över att se löjlig ut - ta ansvar för dina egna förhållanden och sluta skylla DINA beslut på andra! Passar inte ditt förhållande så gör slut - skyll för fan inte på den partner DU valt)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det jag kommer minnas av ditt passionerade inlägg är den här meningen:"Jag fattar inte!"

      Radera
    2. Det är ok - det jag kommer minnas av ditt är "allt är någon annans fel och jag har aldrig något val" och DET är en attityd jag är väldigt stolt över att inte "fatta".

      Radera
    3. Det är klart att vi KAN göra slut och leva själva - men vill vi göra det när vi samtidigt vill leva upp till samhällets ideal och ha en heterosexuell tvåsamhetsrelation?
      Om jag är i en relation så känner jag mig skit för att jag får tillbaka lika mycket som jag ger. Om jag är ensam känner jag mig också skit för att jag inte upplever mitt ideal.
      Det är liksom skit eller skit, inte så himla enkelt då som "anonym" beskriver.
      - Att vara aggressiv över nätet hjälper inte heller till i diskussionen tyvärr. Jag kan köpa att det kanske är bättre att kliva ur en relation som inte ger en 100% tillbaka - men problemet försvinner som sagt inte för det..

      Radera
    4. Hej Anonym. Det är sorgligt att ditt inlägg bemöts med en så total skitattityd.

      Radera
    5. Varför vi gör det? För att vi blir kära förstås... du vet det där att älska någon mot bättre vetande... eller nej, du känner inte till det? Eller man har barn, precis som ensammamma tar upp?
      Jag däremot, jag går. Jag stannar inte. Jag gör precis det som du uppmanar kvinnorna att göra. Resultatet: jag är evig (olycklig) singel. Det blev inga barn - har velat ha barn sedan jag var 20 och nu är det försent. Så jag är en förlorare ändå.
      Jag tror inte att det är så enkelt att du inte fattar, anonym. Jag tror inte att du VILL förstå.

      Radera
    6. Därför att vi ALLTID får höra att "män ser ju inte sånt. Män kan inte sånt. Han är ju bra på andra saker". Jag kan säga att ALLA mina kvinnliga vänner (trans, cis och icke-binära) som känner igen det här beteendet gör precis som du säger, de har inte den relationen. Därför är de singlar, för det är ett så ingrott mönster att en nästan automatiskt hamnar i det. Det är ju så sorgligt att det ska behöva vara så, när dt skulle kunna bli SÅ mycket bättre om alla parter bara blev medvetna om detta.

      Radera
  30. ÅHHHH MEN ALLTSÅÅÅÅÅ!!! <3 <3 <3 Massa kärlek till dig!!! <3 <3! Du förtjänar inte annat än kärleksbrev!

    SvaraRadera
  31. ÅH!! Vilken bra text! Så livlig och så talande och framförallt så aktuell! Massa kärlek till dig! <3

    SvaraRadera
  32. 50'årig man: en del kvinnor klarar sig inte utan en man. Det skänker kvinnor massa status att "ha en man". En del klarar inte av att stå själva. De kvinnor som gör detta blir rätt marginaliserade. Exkluderade ur parnormativiteten. Så man måste vara tuff. Men man har som du skriver, alltid ett val. Det finns oerhörda förmåner med att stå själv.

    SvaraRadera
  33. Jag gillar texten, tyvärr så håller inte snabbgenomgången samma kvalitet i de två första punkterna. Jag känner igen mig rakt igenom detta (mer eller mindre) men känner att jag har svårt att bryta mig ur mitt eget mönster. Enda lösningen på detta så som jag ser det är att kvinnor ser till att ta mindre ansvar i relationen och på så sätt skapar ett vakum som måste fyllas... Svårt från alla håll. bra läsning.

    SvaraRadera
  34. Gillar din text. Kan relatera till nästan allt. Min flickvän känner igen fenomenet du pratar om i texten också. Men rollerna är tvärtom hos oss här va...

    SvaraRadera
  35. SPOT ON TEXT!!!! Skrev en längre kommentar imorse, ser att andras kommentarer skrivna efter det kommit upp. Selektiv i vilka som visas? Är nyfiken

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, det måste ha blivit nåt fel då. De enda kommentarerna jag inte lagt upp är helt sjuka och grova.

      Radera
  36. Oklart om min kommentar registrerades, så jag testar igen.

    Superbra text, du satte fingret på något som är svårt att greppa, tack! Är en queer kvinna som är ihop med en hetro man, vi är kära, faktiskt lyckliga och skrattar mycket ihop. Vi delar lika på allt i hushållet och allt annat, är jämställda, duktiga på att säga förlåt och försöka var lyhörda MEN trots det känner jag ändå igen mig galet mycket.

    Det är jag driver den känslomässiga utveckligen, den som tar upp det som skaver, påminner om gemensamma planer/styr upp gemensamma planer, hjälper till att formulera saker som är känslomässiga. Påminner om födelsedagar, håller kontakten med folk etc. Jag är ju så bra på det...... Nästintill som om han omedvetet eller slött "sitter och väntar" på att det är jag som ska ta upp jobbiga saker, för han gör det iaf icke! Alternativt att inte reflekterar alls över relationen.

    Och jag tänker "jag vet att han har svårt att uttrycka sig" - blir sedan arg på mig själv och känner "vem fan har inte det?! Jag har minst lika svårt med det, men försöker för min egen och vår skull." Och vill skrika ut, vilket jag också gör- "Se till att utveckla dig i det du har svårt med! Fly inte undan och indirekt begära att jag har det fulla ansvaret för att utveckla diiiiig OCH vår känslomässiga relation."

    Jag säger/tipsar hur han ska bete sig när jag eller andra är ledsna eller liknande. Det är jag som tänker som en lagspelare - alltså i vi-form. Om han har tex problem med knät ser jag till att vara påläst om och hjälper honom med övingar och infon, för att jag vill finnas som stöd och underlätta, jag ser det som en självklarhet att bry sig om sina nära och kära. Om jag däremot är/har ledsen/fysiska problem är det jag som måste styra upp att jag får hjälp av honom eller pusha att han läser på och antydda vad han borde göra. Vilken han gör, men bara exakt det han blir tillsagd att göra eller läsa. Sällan drar en egen googling eller tips om saker som kan underlätta för mig eller oss. För honom är det inte samma självklarhet att vara en lagspelare, tänka i vi-form, kommunicera ihop och dela på det känslomässiga ansvaret inför sig själv och relationen. Helt ofattbart när en belyser det!!!

    Han är absolut inte dum i huvudet så anledningen ligger tyvärr inte där utan helt omedveten och blind över kärlekskneget jag gör för OSS trots att jag påpekar det. Han är den bästa personen jag träffat och den mest jämställda mannen jag mött. Menar inte att avsluta min långa kommentar med han-är-bäst-ingen-protest utan snarare att trots ett "helt" jämställt och lyckligt förhållande är den aktiva/praktiska kärleken och den känslomässigautvecklingen indirekt och omedvetet mitt ansvar. Helt skevt! TACK för att du sätter ord på kärlekskneget!

    SvaraRadera
  37. Det är inte "kärlek" hävdar jag som får en kvinna att stanna kvar hos en man som inte tar vuxen ansvar. Det är andra drivkrafter i omlopp. Bekräftelsebehov, mönster man anammat tidigt som gör att man attraheras av vissa partners (undantag finns ), och rädsla att vara själv. Jag tycker vare sig det är feministiskt, vackert eller sånt uppfordrande att stanna i en dysfunktionell relation. Då måste man som vuxen kunna härda ut i att inte tillhöra norm och vara själv. Annars sitter man fast i ett hopplöst mönster, genom vilket man tillslut ser hela världen. Allting man själv upplever projiceras på omgivningen; " Alla kvinnor har det såhär. Det finns inga bra män" etc etc. Och då tre sig verklig frigörelse möjlig.

    SvaraRadera
  38. Rättelse:" verklig frigörelse omöjlig" skulle det vara. Inte "möjlig"

    SvaraRadera
  39. SÅ MYCKET IGENKÄNNING från min tidigare relation. Varenda g¨ång jag skulle ta upp något någo som jag tog illa upp av, Typ att jag varit den som handlat mat de senaste tre veckorna och att det inte kändes så bra, så fick jag ladda i flera dagar för att lägga fram det på ett sätt som han inte skulle ta illa upp av. Då fick jag istället alltid höra "Jaha, och varför har du inte sagt något tidigare. Du vet ju att jag vill att du ska vara ärlig." Och så slutade det med att jag grinade och lovade att bättra mig. Att han skulle bli mer uppmärksam och ba "oj, det har funnits käk i kylen i flera veckor nu utan att jag handlat en enda gång... hmmmm..." Det var ALLTID miytt ansvar att han blev medveten om sitt emotionella ansvar men jag kunde ju aldrig kräva att han skulle ta det.

    SvaraRadera
  40. Om man alltid är där och roddar upp i en mans liv så är man inte en partner utan en enabler, alltså någon som möjliggör och upprätthåller ett mönster. Att vara en enabler är en one-way-ticket till en relation som är codependent, alltså där någon annans behov går före ens egna. Det krävs kunskap, insikt och en vilja att förändra för att komma till rätta med, för vi kvinnor gör det för att det är vårt existensberättigande, för att vi förväntas göra det, för att vi begravs i den rollen från barnsben. Men det går att sluta, utan att för den skull leva som singel, det kan bli lite trassligt en period, för konsekvenserna av glömda barn på dagis, födelsedagar, släktmiddagar, tom kyl och alla kalsonger i tvättkorgen skylls på dig som kvinna, och då gäller det att vara stark under en period och lägga tillbaka det där det hör hemma- hos den som för tillfället hade ansvaret. Den emotionella biten handlar om att tolka och reglera känslor och återigen- om någon annan hela tiden gör det åt dig, hur ska du då lära dig att göra det själv? Jag har tre söner, två av dem vuxna, den tredje snart där, glöm att jag curlar dom, men det klart att de försöker ju, för det är ju bra mycket bekvämare om mamma tvättar kalsongerna än om de behöver göra det själv. Gör vi inte alla det? Försöker hitta sätt att göra vårt liv lite mera bekvämt? Men det funkar ju bara om det finns nån där som fångar bollen... Så sluta fånga bollen helt enkelt och gör det redan från början i en relation. Tack för ordet.

    SvaraRadera
  41. Bästa. Fortsätt blogga i evigheters evighet, snälla. Världen (och jag!) behöver dej.

    SvaraRadera
  42. Vill inte säga mer än fucking tack.
    Läste det här blogginlägget när det skrevs och återkommer till det varje dag och flera gånger om dagen i tanken när jag själv reproducerar samma omhändertagande beteende och myser i själen så fort en av mina snubbiga grabbkompisar kommer till mig för att jag är den enda som kan lyssna till hans problem eftersom det är så jävla tabu att tänka eller känna efter i hans kompisgäng. PRAISE <3

    SvaraRadera
  43. Det är tankvärt alltihop. Det är det, och jag är bekant med ett antal av dessa oduglingar. För att komplettera lite vill jag ändå tillägga att en hel del snubbar knegar med precis samma problem. Varför det talas så lite om att kvinnor kan vara precis lika döva och okänsliga har jag inte koll på, men problemet saknar inte exempel.

    SvaraRadera
  44. Wow tack för detta! Du har satt ord på de jag har försökt förklara i flera år.. Kanske alltid..? All power till dig!! Underbar läsning <3 Kram från en malmö tjejkvinna PS du e skit cool å en förebild

    SvaraRadera
  45. du. tack för den här texten. verkligen en räddare i nöden. satte ord på det jag känt under två års tid. som tur är är min snubbe villig att walk-that-extra-mile och blev rent ut sagt förkrossad när han insåg hur hans omedvetna beteende påverkar mig och vår relation. men verkligen tack för något så ovanligt som en livsförändrande text.

    SvaraRadera
  46. Nåt mer man kan göra sm man är att faktiskt börja prata med sina kompisar på djupare plan, we have the power to change! Många killar är även rädda för att vara en "toffel", jag brukar då säga till dem att det är en hårfin skillnad på att toffla och att faktiskt VISA ATT MAN BRYR SIG, blir ofta en riktig tankeställare för dem! Kill the machonorm! finns många andra exempel på vad killar kan göra för att hjälpa varandra bli lite mer känslomässigt utvecklade, ska dock inte skriva en novell här och nu. Men vill skänka lite hopp till er heterotjejer, det finns killar som börjar långsamt fatta grejen även om det går alldeles för långsamt på samhällsnivå. Jag är själv inte nån perfekt idealpartner men försöker hela tiden granska migsjälv och se mina fel och de brister och ideér man anammat från samhället, tror det är nyckeln, att man på riktigt VILL förändras och jobbar aktivt mot det. Är förlovad och vill att min fästmö skall känna att jag bryr mig om henne, så jag lyssnar och tar hennes ord på allvar, även om JAG kanske inte tycker att de e så noga med att diska till exempel så vet jag hur viktigt det är för henne att ha det rent i köket, man får liksom "offra" sig lite, get down from the high horse. Det får man igen på så många sätt!

    SvaraRadera
  47. ÅÅÅÅÅ vad jag har sett till mina pojkvänners relationer till sin familj. Jag har inga barn så det handlar inte om att barnen ska få träffa farmor. Det handlar om att BÅDE mitt ex och min nuvarande haft en jävligt dålig/ickebefintlig relation till sin pappa. Båda har mått skitdåligt över detta men inte kunnat prata med sina manliga vänner ("de har bara sagt att jag ska skita i min farsa") och därför blivit så tacksamma, små, ledsna och gråtit när jag pratat med dem om detta eftersom jag (till skillnad från da bros som bara verkar vilja spela fifa och dricka öl) sett att det tär sönder dem inombords. Stackars jävla satar.
    PS. Nu har jag lagt ner detta arbete med pojkvännens pappa. Jag orkar inte och måste själv jobba med min ångest som gör mig sjukskriven i en evighet. Klart jag kan lyssna och säga vad jag tänker men jag tar aldrig upp det först längre, vilket lett till att deras relation runnit ut i sanden igen.

    SvaraRadera
  48. Texter som det här har verkligen påverkat hur jag går in i ett nytt förhållande. Det hjälper mycket att man redan från början inte påminner om hans mammas födelsedag, organiserar födesedagspresenter till hans kompisar eller är den enda som vet hur strykjärnet fungerar (vi har ett knäppt avancerat strykjärn) för då börjar han inte heller förvänta sig det. Vårt förhållande är, tack vare hans uppfostran, väldigt jämställt när det kommer till emotional labour. Han försöker ständigt tolka mig och mina behov och i gengäld försöker jag göra det samma. Han tar upp saker som han upplever att måste behandlas, som att han laddat och tömt diskmaskinen de senaste 6 gångerna, men han noterar också då jag tvättat kläder de senaste 8 och tackar mig för det. Det har blivit jargong i vårt förhållande att tacka för sådana saker med ett typ "jag ser nog att du dammsugit, tack för visad kärlek", eller "tack för att du köpte frimärken, det märks att du bryr dig".
    Mitt största problem är att andra förväntar sig att jag har ansvaret. I butiken där vi privade hans kläder tillbröllopet frågade expediten konstant av mig vilka skor han har, vilken storlek han har...fast min fästman stod brevid! Och varje gång svarade jag att jag inte har någon aning, det är hans kläder, fråga honom. Och meddelar någon oss om något evenemang vi ska komma på så vänder de sig till mig,som om jag minns datum bättre. Det har vi delat upp i att är det mina kompisar så är det på mitt ansvar att hålla koll och är det hans så är det hans ansvar. Men det är svårt när även omgivningen är med på att kvinnan är den som automatiskt ansvarar för den gemensamma trivseln.

    SvaraRadera