Om kvinnlighet och att leva livet som snygg

Så idag mina vänner, ska vi snacka om att va kvinna. Och snygg. Och hur skitsvårt det är.

Efter att ha haft en uppfriskande chattdiskussion med en upplyst snubbe och ett antal timmar sittande på Stage Door måste jag skriva om femininitet och klass. Det är en typ ändlös diskussion med ca en miljon trådar och nivåer som inte får plats här. Vänligen se framtiden för utveckling och fler briljanta tankar.

Alltså, att vårda sitt yttre har för det första så sjukt olika innebörd för män och kvinnor. För kvinnor är det trots allt en investering. (Och nej det är inte samma sak för att snubbar har gone crazy med sina skägg). Mitt liv skulle bli avsevärt mycket jobbigare om jag inte på olika sätt ansträngde mig för att bara typ va snygg. Om jag skulle, som det heter: Let-myself-go. För den manliga populationen är det lätt att avfärda kvinnors ansträngningar som överdrivet ytliga eller löjligt fåfänga. Men en kvinna som helt enkelt don't gives a fuck kommer att få det mer eller mindre besvärligt.

Don't-give-a-fuck-vägen är dock inte lika smal för kvinnorna af medelklassen. Klassmarkörer som pengar, självförtroende, utbildning och social skills om hur man bäst för sig gör att medelklasskvinnor har fler vägar att gå. De kan, om de vill, förkasta de feminina koderna och ta sig fram med andra värden. De har andra möjligheter att vara könsöverskridande och normbrytande.

En kväll vid ett köksbord på Hisingen ondgör sig polarn över bordet över att folk (medelklassen) inte klär sig rent och snyggt på krogen.

Hon ba: 
"Asså du vet, 400 spänn bara på mina naglar, också kan dom inte ens ta på sig en ren tröja!”
För henne skulle det vara fullständigt otänkbart att gå ut å bärsa utan att kitta sig först. Hon har helt enkelt inte råd med det. Medan medelklassen kan uppfattas som gött obrydd och härligt laid-back skulle hon med all sannolikhet betraktats som översunkig.

För arbetarklassens kvinnor återstår femininiteten. Att se bra ut, att vara en bra mamma, att ha ett välstädat och rent hem, att vara omhändertagande, osv, osv, you get it. För de flesta arbetarkvinnor är det helt enkelt inte ett alternativ att läsa genus, låta håret växa under armarna, välja att inte avla ungar och rocka rakad skalle till gummistövlarna.

Att se bra ut blir ett sätt att få en plats. Det ger självförtroendet en boost som i sin tur ger förmågan att föra sig. Att ta plats. Att ”använda rummet”. Denna så löjligt tydliga klassmarkör, självförtroendet, är så förbannat orättvis (eh inte för att resten av klassamhället är så gött men). Jag har haft den stora turen att alltid känna att jag är rätt bra. Men för många av mina sisters är livet en rundgång i att ifrågasätta sitt eget värde.Våra looks är ingen jävla ytlighet, det är en strategi.

MEN, det gäller att inte bli ”för mycket”. Att inte bli VULGÄR. Detta svinrötna epitet, helt reserverat för kvinnorna av arbetarklassen. För långa naglar, för höga klackar, ”clown-smink” eller för mycket hud slår över och betraktas som ointelligent. Billigt. Trashigt. Om man inte vill vara vulgär, bör man istället satsa på att utveckla ”god smak” (Se torslandakvinnor med pärlörhängen, diskret smink, bra hy, sportkropp och ca noll ikeamöbler). Den goda smaken är helt förbehållen och formulerad av medelklassens kvinnor. Medelklassens kvinnor som kan bejaka sin sexualitet och ”ta för sig” medan arbetarkvinnor alltjämt är lätta, billiga eller utnyttjade. ”De måste lära sig å sätta gränser!” F U.

För ett par dagar sen dök det upp ett event i mitt facebookflöde som nån skulle attenda. På en krog i i Hemsedal skulle det vara ”whitetrash-party” (!!!). På bilden till eventet sågs en verkligen inte alls jätterolig, utklädd tjej. Hon hade långt blonderat hår i en tofs uppe på huvet, kraftigt smink och stora örhängen. Under tubtoppen var hon höggravid och hon höll en bebisdocka mot sitt bröst. En karikatyr av en vulgär, barnafödande, arbetarklasskvinna. Den lågavlönade syntetligan som alla kan ta sig friheten att håna. Jag måste erkänna att jag blev skitledsen.

Det feminint kodade är lägre stående. Det är inte bara skiljt från manligheten, det är också sämre än manligheten. Men ärligt, hur underbara är inte många av de ”kvinnliga” egenskaperna? Att vara emotionellt kapabel till att ha nära relationer, att fostra barn, att kunna lyssna och förstå. Att måla naglarna och lukta gott. Det är så jävla fab. Men när vi bara ser det kvinnliga som resultat av förtryck och underlägsenhet, ibland till och med som brist på brains, så stängs en dörr i ansiktet på många. Bristen på klassanalys i feminismen splittrar oss. Kvinnokollektivets gemensamma fiende är patriarkatet, inte kvinnligheten. Att vara kvinna är inte bara ett resultat av förtryck. Det är också fett jävla värt.