torsdag 10 mars 2016

Om att vara vit, sätta sig i baksätet och hålla käften


HEJ! Är du vit, och sen några generationer tillbaka boende i ett land som du definierar som ditt hemland? Har du aldrig någonsin, i din vardag tvingats uppleva hur tonen på din hud, brytningen när du pratar, sättet ditt hår växer på eller formen på dina ögon får ”vanliga”, ”goda” människor att bete sig som pigs? Är du en ”bra person”? Då skriver jag till dig idag. Till oss, för jag är en av er. Vi som har både turen att inte ha behövt lämna våra hemländer, och vi som är vita i huden.


Det här inlägget handlar inte om ”dem”. Det handlar inte heller om varför rasismen finns och växer. Det handlar om oss. Den dödspriviligerade gruppen vita västeuropéer och vad vårt problem är. Låt oss först konstatera att det är vi som bär upp rasismen. Och låt oss sen konstatera att det inte är ett jävla dugg synd om oss för det.


Är du en av dem som inte gör skillnad på folk och folk, du kanske till och med är ”färgblind”? Snark. Klassiskt symptom på ca noll självinsikt. Du är inte off-the-hook för att du inte röstade på SD, känner en trettielva-generations-iranier och ger pengar till människor som tigger. Vi är fostrade i en rasistisk struktur, i en värld med kolonialt arv, och en kapitalistisk ekonomi. We are all racist, men vi kan jobba på det. Så länge du har lättare att få en lägenhet, jobb eller offentligt utrymme så är du en del av strukturen. Vi lever det vita privilegiet.


Det finns en tid som är ca för länge sen, då vi ska sit our white-suedi-asses down och lyssna. Och det är när personer som upplever rasförtryck tar sig tiden att berätta för oss hur det går till och vad det är. För vet du vad? Vi har i.n.g.e.n a.n.i.n.g.

Jag säger inte att white people inte ska eller kan ta ställning mot rasism. Tvärtom. Men på precis samma sätt som alla världens males måste lyssna på kvinnor som försöker tala om för dem vad fan problemet är så ska vi lyssna på dem som vet. Så håll truten å sätt dig i baksätet. När du sen har varit ödmjuk nog å låta andra lära dig vad problemet är kan du också veva ner rutan å skrika ut det.


Vi har svårt att veta vad man ska använda för ord. Rasifierad? Av annat etniskt ursprung? Brun? Svart? Invandrare? Ja ni fattar. Asså jag vet inte heller, men really, det kanske inte är det viktigaste. Jag tror ingen har svaret. Patetiskt nog handlar rädslan oftare om att vita människor inte vill bli anklagade för att vara rasister, än om oron att förolämpa någon man respekterar. Så sluta lipa å ta ställning. Säger du fel får du la be om ursäkt. Som nån så briljant skrev i mitt facebookflöde för längesen: Tänk om vi skulle ta bort ”man” ur raden ”vit och kränkt man”.
Man ba: Sitt ner i båten Johnny! Ingen har sagt att du är Hitler.
Ta bara lite ansvar. Nojan att göra fel leder till att vi undviker att solidarisera oss med utlandsfödda eller färgade systrar och arbetare och lämnar dem utan backning.

”Åh, vad bra svenska du pratar!” säger en sjuksköterska glatt till min polare under ett besök på östra sjukhuset. I sin härliga icke-rasistiska identitet har hon ingen aning om vad hon just har sagt. Och hon är la inte katla för det. Men, det säger något om hennes position. Som hon helt oreflekterat nyttjar. Hon, i egenskap av vit, svensk, whatever, kan ge ”de andra” poäng för att de är så duktigt integrerade.

Jag vill så övergärna ha boxbraids. Ni vet, långa, sexiga, feminina rastaflätor. Det skulle få mig att se ascool och typ hiphop ut. Men låt oss stanna där lite. SÅ JÄVLA OCHARMIGT. Anledningen till att jag skulle se cool ut är för att jag skulle se lite mer svart ut. För det vet la alla, black people är ghetto och hiphop. (OBS nej det är dem alltså inte). Det är inte som att afrikanskt påbrå gör att man typ, av naturliga skäl bor i förorten eller snackar slang. Det här, mina vänner, är vita privilegier. Jag kan välja en traditionell etnisk frisyr som ett lite exotiskt inslag till min milky hud. Men en svart kvinna kan inte välja bort den rasistiska myten om sin natur. Jag kan härma hennes hår, för att se cool ut. Hon tvingas härma mitt, för att få jobb. Och därför, ska jag ge fan i hennes hår, tills den dagen då det bara är, just hår.

För vita människor kan ha stil. Vi kan ha olika uttryck, personligheter och intressen. Vi kan komma från olika samhällsklasser och från stad och landsbygd. Men rasifierade människor behandlas typ som en enda odefinierad massa. Och eftersom vi tror att de alla är ett och samma utkräver vi också kollektivt ansvar så fort någon som inte är född här gör något sjukt. Som om det finns nån jävla miljonprogrammets ursprungsbefolkning helt utan nyanser och mångfald (obs mkt slitet ord). Individualismen och den fria rörligheten sitter båda i de vitas båt, som inte sjunker utan kryssar runt på medelhavet.

Åter till flätorna. Jag diskuterade det hela med en superhärlig, sydafrikansk lady härom natten.
Hon ba: ”But you could wear them, if you got your arguments rigth.” Här skulle jag kunna se mitt guldläge å ba: ”HALLÅ OK JAG HAR FAKTISKT TVÅ SVARTA KOMPISAR SOM TYCKER DET ÄR OK?!”
Ja och so fucking what. Det var det här med att låta en rasifierad person representera alla jag nyss nämnde. Ni vet man kan va homofob trots att man dricker kaffe med sin gaykollega.

Jag vet att det finns många svarta tjejer som tycker att det är kulturell exploatering, cultural appropriation, vad du nu vill kalla det. Och hur jag nu än skulle kunna argumentera för mina flätor så skulle jag bli tvungen att säga:
”Jag vet att många svarta tycker att det här är racist, men jag vet bättre”.
Det är bara det att DET GÖR JAG INTE. Jag tänker inte gå runt med nån jävla kolonialswag och låtsas att jag inte fattar. Rasism är inte en samling begrepp, analyser och argument, det är en jävligt verklig erfarenhet.

Men jag är ju så himla upplyst, engagerad antirasist och medveten om flätornas kulturella tillhörighet, det är ju inte samma sak! Nähä, och, ”good guys dont rape”, hallelulja. Poängen är att hur jävla brigth du än är så har du ett privilegie. Och att på allvar vilja göra någonting åt strukturen är att när du kan, walk away från det privilegiet, och bara inte utnyttja det.

Vi återgår till den här förställningen, om att rasifierade människor skulle bära på något exotiskt, spännande och färgstarkt som vi kan välja att ta del av lite som det passar oss.
”Jag kallar dem för hunters” säger Y och syftar på den grupp svennar som ”samlar” rasifierade.
Ja på riktigt det är tydligen en grej!
En natt utanför Nefertiti rusar en tjej efter min girl och hennes rasifierade liga.
”AA, jag ska ha fest och X häftig hiphop artist kommer och ni kan väl komma också? Asså jag älskar verkligen svarta killar...” osv osv på stockholmslingo. Alltså de här två känner inte varandra och har aldrig träffats. Men tjejen bjuder in till fest med den underliggande idén att det färgade inslaget skall ge coolness. Som en inredningsdetalj. Appalling. Till fest går det bra, men när ska vi bjuda in till exempelvis bostads- och arbetsmarknaden?

”JA FRÅN MIN MAMMAS FITTA, DU DÅ?!” Svarar min wifey grinigt en kväll, den tusende gången hon får den alltid jätteoskyldiga frågan om vad hon kommer ifrån (jamen du vet, ursprungligen). Hon berättar det här för mig när vi utbyter erfarenheter om snubbar från begåvningsreserven som göteborgs krogliv kryllar av. Jag skrattar så jag gråter åt denna fullkomligt briljanta formulering. Men samtidigt har jag svårt å föreställa mig, jag har aldrig behövt förklara min närvaro i Sverige. Hennes svar är inte bara superskrockigt, det är också nåt att fundera på. Med viss we-are-the-world-smör-varning tänker jag: precis, det är la ändå där vi alla kommer ifrån.



6 kommentarer:

  1. Alltså TACK! Alla dina inlägg är så djävulskt bra. Du skriver om komplicerade frågor på ett så självklart och tillgängligt sätt. Och så har du alltid rätt. Så återigen, tack.

    SvaraRadera
  2. (haha alla kommer tro att jag har skrivit den här kommentaren själv!)

    SvaraRadera
  3. Svar
    1. :) önskar att jag kunde trycka "like"

      Radera
  4. DU ÄR SÅ JÄVLA BRA

    SvaraRadera