söndag 6 mars 2016

Om kvinnlighet och att leva livet som snygg

Så idag mina vänner, ska vi snacka om att va kvinna. Och snygg. Och hur skitsvårt det är.

Efter att ha haft en uppfriskande chattdiskussion med en upplyst snubbe och ett antal timmar sittande på Stage Door måste jag skriva om femininitet och klass. Det är en typ ändlös diskussion med ca en miljon trådar och nivåer som inte får plats här. Vänligen se framtiden för utveckling och fler briljanta tankar.

Alltså, att vårda sitt yttre har för det första så sjukt olika innebörd för män och kvinnor. För kvinnor är det trots allt en investering. (Och nej det är inte samma sak för att snubbar har gone crazy med sina skägg). Mitt liv skulle bli avsevärt mycket jobbigare om jag inte på olika sätt ansträngde mig för att bara typ va snygg. Om jag skulle, som det heter: Let-myself-go. För den manliga populationen är det lätt att avfärda kvinnors ansträngningar som överdrivet ytliga eller löjligt fåfänga. Men en kvinna som helt enkelt don't gives a fuck kommer att få det mer eller mindre besvärligt.

Don't-give-a-fuck-vägen är dock inte lika smal för kvinnorna af medelklassen. Klassmarkörer som pengar, självförtroende, utbildning och social skills om hur man bäst för sig gör att medelklasskvinnor har fler vägar att gå. De kan, om de vill, förkasta de feminina koderna och ta sig fram med andra värden. De har andra möjligheter att vara könsöverskridande och normbrytande.

En kväll vid ett köksbord på Hisingen ondgör sig polarn över bordet över att folk (medelklassen) inte klär sig rent och snyggt på krogen.
Hon ba: 
"Asså du vet, 400 spänn bara på mina naglar, också kan dom inte ens ta på sig en ren tröja!”
För henne skulle det vara fullständigt otänkbart att gå ut å bärsa utan att kitta sig först. Hon har helt enkelt inte råd med det. Medan medelklassen kan uppfattas som gött obrydd och härligt laid-back skulle hon med all sannolikhet betraktats som översunkig.

För arbetarklassens kvinnor återstår femininiteten. Att se bra ut, att vara en bra mamma, att ha ett välstädat och rent hem, att vara omhändertagande, osv, osv, you get it. För de flesta arbetarkvinnor är det helt enkelt inte ett alternativ att läsa genus, låta håret växa under armarna, välja att inte avla ungar och rocka rakad skalle till gummistövlarna.

Att se bra ut blir ett sätt att få en plats. Det ger självförtroendet en boost som i sin tur ger förmågan att föra sig. Att ta plats. Att ”använda rummet”. Denna så löjligt tydliga klassmarkör, självförtroendet, är så förbannat orättvis (eh inte för att resten av klassamhället är så gött men). Jag har haft den stora turen att alltid känna att jag är rätt bra. Men för många av mina sisters är livet en rundgång i att ifrågasätta sitt eget värde.Våra looks är ingen jävla ytlighet, det är en strategi.

MEN, det gäller att inte bli ”för mycket”. Att inte bli VULGÄR. Detta svinrötna epitet, helt reserverat för kvinnorna av arbetarklassen. För långa naglar, för höga klackar, ”clown-smink” eller för mycket hud slår över och betraktas som ointelligent. Billigt. Trashigt. Om man inte vill vara vulgär, bör man istället satsa på att utveckla ”god smak” (Se torslandakvinnor med pärlörhängen, diskret smink, bra hy, sportkropp och ca noll ikeamöbler). Den goda smaken är helt förbehållen och formulerad av medelklassens kvinnor. Medelklassens kvinnor som kan bejaka sin sexualitet och ”ta för sig” medan arbetarkvinnor alltjämt är lätta, billiga eller utnyttjade. ”De måste lära sig å sätta gränser!” F U.

För ett par dagar sen dök det upp ett event i mitt facebookflöde som nån skulle attenda. På en krog i i Hemsedal skulle det vara ”whitetrash-party” (!!!). På bilden till eventet sågs en verkligen inte alls jätterolig, utklädd tjej. Hon hade långt blonderat hår i en tofs uppe på huvet, kraftigt smink och stora örhängen. Under tubtoppen var hon höggravid och hon höll en bebisdocka mot sitt bröst. En karikatyr av en vulgär, barnafödande, arbetarklasskvinna. Den lågavlönade syntetligan som alla kan ta sig friheten att håna. Jag måste erkänna att jag blev skitledsen.

Det feminint kodade är lägre stående. Det är inte bara skiljt från manligheten, det är också sämre än manligheten. Men ärligt, hur underbara är inte många av de ”kvinnliga” egenskaperna? Att vara emotionellt kapabel till att ha nära relationer, att fostra barn, att kunna lyssna och förstå. Att måla naglarna och lukta gott. Det är så jävla fab. Men när vi bara ser det kvinnliga som resultat av förtryck och underlägsenhet, ibland till och med som brist på brains, så stängs en dörr i ansiktet på många. Bristen på klassanalys i feminismen splittrar oss. Kvinnokollektivets gemensamma fiende är patriarkatet, inte kvinnligheten. Att vara kvinna är inte bara ett resultat av förtryck. Det är också fett jävla värt.



8 kommentarer:

  1. Det här är nog det bästa inlägget jag läst sedan jag började kalla mig feminist för 2-3 år sedan. Så jäkla uppfriskande analys, du är helt spot on.
    För mig gjorde detta inlägg den interna konflikten inom feminismen så tydlig, att folk upplever att det är en "kulturvänster-elit" som styr och tar sig friheten att definiera och sanktionera.
    Tänk vad lite klassanalys kan göra.
    Du är helt fantastisk, hoppas att du aldrig slutar blogga!

    SvaraRadera
    Svar
    1. <3! Viktor! Åh tack! Blir änna lite generad :) Eftersom jag förmodligen kommer få världens hybris så länge folk läser skiten kommer jag nog inte sluta! (Med reservation för ev mordbrand etc)

      Precis som du skriver så finns det ju en konflikt, och jag vill liksom inte pissa på feminismen, men vi måste jobba med den. Jag tänker att det är en sån jävla balansgång för arbetarkvinnor (varav många dessutom är rasifierade) mellan att inte vara ful och inte vara tacky. Det värsta som kan hända är fan att man blir en av dem som medelklassen ska typ hjälpa å befria. Jävla skillnad på att slåss åt någon, och med någon liksom.

      L

      Radera
  2. Och lite samma sak för oss rasifierade tänker jag - vi måste passera som medelklass, underkasta oss den goda smaken, för att ha en chans på t ex arbetsmarknaden. En vit person kan lajva arbetarklass medan en rasifierad person i samma kläder kommer att uppfattas som blatteslödder. Jävligt trist men samtidigt kan det vara befriande att vara medveten om strukturer och sina val - varför man alltid försöker va så jäkla präktig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja! Gött snack Malin. Den goda smaken är ju bländvit liksom. Tjejen med naglarna i inlägget är irani och måste ju battla både kön, ras å klassförtryck.

      präktig är för övrigt ett jävligt gött ord.

      Radera
  3. Intressant. Du skriver vasst! Mycket av det du skriver har jag aldrig tänkt på. Vit medelklasskvinna som jag är... Svårt att inte skämmas över sin egen inskränkthet. Men samtidigt, är inte problemet att vi inte pratar och lyssnar tillräckligt på varandra? Dömer istället. Åt alla håll. Och det gör det svårare att kommunicera och respektera. Sorgligt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul att du gillar det, och skämmas är la onödigt!

      Men nej, jag håller inte med om att problemet med klasssamhället är brist på kommunikation. Alltså ett samhälle där en del har det bättre än andra är inget samhälle värt att bevara, hur jävla gött vi än snackar med varandra..

      Och det här med att döma åt alla håll? För mig är det två helt olika saker om en priviligerad person sparkar neråt eller om en person i underläge sparkar uppåt.

      Radera
  4. Hej! Instämmer i grunden, men det här är ju, som du skriver, inte en helt enkel sak. Det löper vägar och trådar härs och tväsrs. För mig och många andra arbetarklassbrudar jag känner har don't-give-a-fuck strategin varit enda vägen att slippa känna sig som second best jämte medelklass - och rika kvinnor som alltid ändå varit lite bättre, lite snyggare (framförallt haft RÅD att köpa massa dyrt smink, gå på salong, märkeskläder etc.) Istället för att hela tiden hålla på och kämpa för att leva upp till skönhetsidealen för att sedan ändå bara stämplas som white trash. Jag som växte upp på landet hade dessutom en morsa som gick i träskor och med hår under armarna, mina kompisars föräldrar gick med stövlar med koskit på hela dagarna, så... Fattade inte hur "fel" och "äckligt" det var med dröser av flugor i köket om sommaren, ärvekläder, skit under naglarna, beställa från elloskatalogen eller läsa grottbjörnens folk förrns jag flyttade till GBG och mötte storstadsvänstern. Det har ju också med tidsperspektiv att göra. Min morsa kokade saft och bakade bröd, för att spara pengar, min farsa gick i flanellskjortor och skägg och det var det mest ohippa en kunde göra då (80-tal). DET var lågbudget, INTE hipster, då. Jag har liksom bara tagit med mig det och nu plötsligt tycker folk att det på något sätt gör mig till "medelklass"?! Ärligt talat så är det ju vår position i det ekonomiska systemet som avgör klass, inget annat. Du kan inte "se" på något på krogen att de är "medelklass" för att de har en viss typ av utstyrsel. Kanske var det mig din kompis såg.

    SvaraRadera
  5. Jag fattar inte den här grejen som delar av storstadsvänstern håller på med (och har hållt på med åtminstone sedan 90-talet) att försöka leda i bevis att arbetarkids inte skulle vara intresserade av subkultur. Ursäkta mig, men det är faktiskt nästan ALLTID från oss som nya subkulturer kommer, från teddys på 40-talet till dagens hiphop. Som en protest, eller desperat uttryck, när vi inte kan leva upp till medelklassens normer, vad det gäller både utseende, yrke, bostad m.m. Och fattar inte heller den här glädjen i att delta i att osynliggöra arbetarkvinnor och WOCs deltagare i subkulturer. Vi har alltid funnits här. Sedan att dessa uttryck vi skapat alltid kuppas av kapitalet, förpackas om och sälja som trendigt till medelklasskonsumenter som köper punkvästar på hm, det är en annan sak. Det gör inte OSS mer medelklass.

    SvaraRadera